Efter Köpenhamn 2: Jämlikhet är nyckeln också här!

Efter Köpenhamnsmötet är det än mer tydligt att det behövs en kunnig miljöopinion, som driver på! Och här, liksom i så många andra samhällsfrågor, så leder en ökad jämlikhet i resursfördelningen till en bättre situation, i detta fall en större handlingsberedskap.

Behöver man kunna tillåta sig en livsstil som innebär höga koldioxidutsläpp för att leva länge och med god hälsa? Svaret är nej! Min favoritlänk, http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides, bild 30, visar detta:

Och samma källa visar, bild 32, att
ökad jämlikhet leder till ökad vilja hos medborgarna att källsortera och återanvända:

Efter Köpenhamn: Från frustration till handling.

Förvirring och frustration präglar många kommentarer efter Köpenhamnsmötet, och detta stämningsläge gäller också för mig. Men kloka kommentatorer kan hjälpa oss att komma vidare.

Anna Hellgren, Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/vakna-upp-och-agera, skriver:
"Köpenhamn (kommer) framför allt att bli ihågkommet för den rika världens arrogans och massiva ovilja att ta ansvar för de följder dess ekonomiska och industrialiserade välstånd får för resten av världen och klimatet".

Och vidare: "Deras (klimatflyktingarnas) hopp står nu till den gryende klimatrörelse som visade sig på Köpenhamns gator under lördagens stora demonstration. Att den - vi, alla - förmår sätta tillräcklig press på våra regeringar så att de nästa år kommer att göra mer än att prata".

Nisha Beshara, också Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/index.php?sid=1&pid=165#red_1, skriver:
"De rika ländernas ledare måste ge löften om konkreta åtaganden för att finansiera fattiga länders omställning och satsning på förnybara energikällor".

"Det räcker inte att fasa ut fossila bränslen i takt med att vi hittar förnybara för att begränsa koldioxidutsläppen. Det går alldeles för långsamt. I stället måste utvinningen av de fossila bränslena begränsas. Det som krävs är några länder som går före och skriver avtal om detta. När tillgången hålls nere, ökar priserna och det blir mer lönsamt att satsa på förnybar energi. Fördelen är också att det inte krävs stora avtal som alla länder måste vara med på. Det som krävs är civilkurage av några få".

NGO-arna MARTINA KRÜGER, klimatchef för Greenpeace i Norden och YLVA JONSSON STRÖMBERG, generalsekreterare på ActionAid i Sverige, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fult-spel-bakom-klimatataganden_3953061.svd, skriver:
"Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Biståndspengarna är redan avsatta, och behövs, till fattigdomsbekämpning som att exempelvis minska mödrad ödlighet, ge fattiga flickor mediciner mot hiv/aids eller en chans att gå i skolan. Enkelt förklarat bör klimatfinansieringen inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat".

Maria Wetterstrand (MP) vill "samla alla goda krafter", http://www.dn.se/opinion/debatt/klimatmotet-i-kopenhamn-ett-monumentalt-nederlag-1.1016462 och att dessa visar sig beredda att "gå före":
"Sverige borde ta initativ till ett nytt internationellt samarbete mellan klimatprogressiva länder. Det ska vara en progressiv koalition som utgår från klimatambitioner och förändringsbenägenhet i stället för nationsgränser – en Alliance for progressive actors. Då kan vi bidra till att möta båda dessa utmaningar...

Vi måste lämna bakom oss förhandlingstaktiken att bara jämföra sig med andras ambitioner, något som Kina, USA och EU och många andra har ägnat sig åt...

Det finns i sådana här sammanhang en oro för att vara i frontlinjen. Den som går före riskerar att vara den som gör misstagen som andra sedan kan undvika. I en klimatprogressiv allians kan länder stötta varandra, utbyta erfarenheter om fungerande lösningar, samarbeta om utveckling av ny teknik och nya metoder för klimatarbete. Det är absolut nödvändigt att den arbetar i nära dialog med forskarsamhället...

En allians av klimatprogressiva länder kan samordna politiska styrmedel för att ge tydliga långsiktiga signaler till företag att det kommer att löna sig att agera i en viss riktning...

Utöver nationer är det viktigt att andra aktörer kan samarbeta under ett progressivt paraply. En ny organisation måste knyta till sig progressiva kommuner och regioner. I USA har många delstater antagit ambitiösare klimatmål än den federala nivån i frustration över den förda politiken. Arnold Schwarzenegger efterlyste i Köpenhamn ett globalt klimatmöte för städernas utmaningar...

En klimatprogressiv allians av länder måste ha en bra dialog med de ideella organisationer som driver miljö- och utvecklingsfrågor. Den förtroendekris som uppstått mellan de politiska institutionerna och de icke regeringsanknutna rörelserna – så kallade NGO:s – under mötet i Köpenhamn kommer att ta ett tag att lösa. Folkrörelsernas röst måste få höras...

Sammantaget ser vi en utveckling där institutioner på andra nivåer än den nationella samlas för att driva en ambitiösare klimatpolitik...

Och Wetterstrand avslutar: "När de viktiga besluten inte klaras av på den högsta politiska nivån, så måste nya initiativ komma underifrån. På alla nivåer måste vi göra allt vi kan för att sprida en fortsatt positiv kraft i klimatarbetet".

Och jag, Johan, tror att det i många länder, även i Sverige, finns en stark opinion för konkreta mål, för konkreta åtgärder, för solidaritet med de fattiga som uppenbart är de som lider hårdast av klimatförändringarna. Även om det måste ske till priset av minskat välstånd, åtminstone mätt på traditionellt, ekonomiskt sätt. Jag skall återkomma till det i nästa inlägg.

Om SD: Låt dem INTE sätta dagordningen fär debatten!

Intressant artikel http://www.dn.se/opinion/debatt/ledande-politiker-har-naiv-syn-pa-sverigedemokraterna-1.1012861 om SD, och om möjliga förhållningssätt till hotet om att de skall komma in i riksdagen.

Författaren, Björn Johnson, Malmö, skriver: "Många menar att främlingsrädslan och rasismen har ökat, men detta har inget stöd i forskningen. Tvärtom tyder SOM-institutets årliga mätningar på att främlingsrädslan långsamt men säkert har minskat. Andelen som instämmer i påståendet att de ”inte skulle tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen” har till exempel minskat från 25 till 14 procent mellan 1993 och 2007."

Och han fortsätter: "Medborgarnas bild av integrationens problem (är) i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet."

Han är kritisk till strategin att "bjuda in för att avslöja": "Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet”. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar. SD behöver inte övertyga massorna – det räcker med att partiet lyckas mobilisera en tillräckligt stor andel av de invandringskritiska väljarna. Jan Helins märkliga publicistiska strategi är med stor sannolikhet det enskilt viktigaste skälet till SD:s höga opinionssiffror under hösten."

Och slutklämmen blir därför en uppmaning att inte låta SD sätta dagordningen, utan snarare att försöka "tiga ihjäl dem": Att ”ta debatten med SD” är därför en naiv strategi. När politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson debatterar med Jimmie Åkesson gynnar det SD, oavsett vem som vinner debatten. Partiet måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten.

Vad tycker ni, bloggläsare på vänsterkanten? Först tyckte jag att ovanstående verkade lite fegt, lite defensivt. Men resonemanget kanske stämmer? Det går i alla fall ihop med den klassiska politiska strategin att inte ägna mer tid än nödvändigt åt att bemöta motståndarnas attacker, utan hellre tala om de egna frågorna.

En framgång för "the gay, lesbian, bisexual and transgendered community!" Och indirekt för oss alla!

En glad nyhet på söndag morgon: Houston har just fått en öppet homosexuell borgmästare, http://www.nytimes.com/2009/12/13/us/politics/13houston.html!

Världen är lite snurrig, kan man tycka (eller så visar detta bara att jag inte hänger med): Houston (som f ö är USAs fjärde största stad!), i Bushs hemstat Texas, har haft en kampanj där en färgad man, Gene Locke, tävlade som republikansk kandidat mot en lesbisk kvinna, Annise Parker, och den sistnämnda vann klart, 53% mot 47%!

New York Times skriver: "Throughout the campaign, Ms. Parker tried to avoid making an issue of her sexual orientation and emphasized her experience in overseeing the city’s finances. But she began her career as an advocate for gay rights in the 1980s, and it was lost on no one in Houston, a city of 2.2 million people, that her election marked a milestone for gay men and lesbians around the country."

Los Angeles Times skriver att hon "never made (either) a secret or an issue of her sexual orientation."

BBC skriver: "This election has changed the world for the gay, lesbian, bisexual and transgendered community. Just as it is about transforming the lives of all Houstonians for the better, and that's what my administration will be about," Ms Parker declared after Saturday's run-off.

Och till råga på allt så är det i de media jag läst en befriande frånvaro av religiöst präglade kommentarer, inget om att "jag hoppas att med Guds stöd ena vår stad" eller något annat ditåt.

Socialdemokratin måste "ge röst åt rättvisan och solidariteten"!

Missa inte LOs rapport om inkomstutvecklingen, länk här http://www.dn.se/opinion/debatt/skillnaden-mellan-fattiga-och-rika-okar-dramatiskt-1.1009628!
Huvudbudskapet är att "både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste fått ökade disponibla inkomster med 88 procent. För de fattigaste har de bara ökat med 15 procent. De senaste sex åren har förvärvsarbetande realt fått i genomsnitt 3,3 procent om året i inkomstökning. Siffran för arbetslösa och sjuka är 0,86 procent."

Med stor sannolikhet så har situationen dessutom förvärrats ytterligare efter 2007. Och detta är (förstås) inte följden av någon opåverkbar naturlag:
"De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val. Denna rapport visar utvecklingen fram till 2007. Allt pekar mot att skillnaderna har ökat ännu mer sedan dess. Studien visar att dessa skillnader till stor del är resultatet av politiska beslut. Det innebär därmed att makten finns att göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val."

Dagens Arena, eller mer bestämt Håkan Bengtsson, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/ge-rost-at-rattvisan, tycker att situationen är uppfordrande:
"Debatten visar ändå att det finns ett underliggande stöd för rättvisa och värdighet. Men då krävs att något står upp jämlikhetsidealen. Den sociala frågan blir den stora frågan framöver. Och den kan avgöra valet nästa år. Om någon ger röst åt rättvisan och solidariteten."

Björn Elmbrant, också Dagens Arena, är inne på samma sak, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/40-ar-sen-gruvstrejken, men är kanske lite mer pessimistisk:
Det Sverige vi lever i i dag är i mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Klassamhället finns kvar och har fördjupats, men nu som då är arbetarklassen osynliggjord. Den stora skillnaden mot då är arbetsgivarnas övertag, genom en reservarmé av arbetslösa, bemanningsföretag som kan kringgå de lagar som kom efter gruvstrejken och en försvagad fackföreningsrörelse.
Dock är en lärdom av det som hände för 40 år sedan att plötsligt en dag bara brister det. Och att även ett osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Och det måste finnas en stark, självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som tycks saknas i dag."

Denna ökande ojämlikhet är omoralisk, den undergräver samhällsmoralen, och den är förödande för folkhälsan, allt detta vet vi sen tidigare, om inte annat genom lärdomar från Wilkinson och Picket, länk här http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides, och från Marmot, http://johanwalan.blogspot.com/2008/12/michael-marmot-talade-p-lkarstmman-i.html.

Vem kan formulera den utbredda ilskan över de ökande orättvisorna, över den ångest och de förödmjukelser som drabbar de utförsäkringshotade, över de arbetslösa ungdomarnas frustration och leda? Och länka ihop den med de starkares och mer lyckligt lottades malande oro, dåliga samvete och växande upprördhet? Vem kan ge den "glipa av hopp" som Elmbrant efterfrågar? Vem kan formulera "Yes, we can", eller "We have a dream" på svenska? Tja, det måste förstås vara den politiska vänstern, i vid mening.

Och vi inom socialdemokratin, som har tagit ansvar för krishantering på 90-talet, budgetdisciplin och utgiftstak, nu måste vi helt enkelt hitta metoder för att motverka ojämlikheten, utan att för den skull riskera återhämtning från den ekonomiska krisen.

Det är förstås inte enkelt. Men ett huvudinnehåll, så vitt jag kan se, måste vara att omfördela. Ökade överföringar från de rika till de fattiga, leder inte till att resurser undandras från den efterfrågan som behövs för krisbekämpning. De fattiga har inte råd att investera i konst, guld eller andra fasta värden, eller att stoppa undan på bankkonton i något skatteparadis, de konsumerar.

Jag hoppas att socialdemokratin uppfattar att "den sociala frågan blir den stora frågan framöver". Och att (s) kan "ge röst åt rättvisan och solidariteten".