Johan Walan

Sommestad och Linnér om röd politik för grön tillväxt

2011-11-03T22:17:00.004+01:00

På begäran (!) har jag försökt sammanfatta det viktigaste från det utmärkta möte, Evig tillväxt - en grön ekonomi för en röd politik? , som Spartacus och UF ordnade idag, med Björn-Ola Linnér och Lena Sommestad som huvudtalare.

Björn-Ola Linnér (BOL) tryckte på att ett problem med Kyotoprotokollet var att man dels försökte lösa för många problem på en gång, och dels att det verktyg man tog till, nämligen handeln med utsläppsrätter, har visat sig vara ineffektivt. Det har gjort att rika, utvecklade länder inte bidrar med teknisk utveckling på energiområdet som de borde kunna, utan att de istället ”löser” sitt åtagande genom att köpa utsläppsrätter från mindre utvecklade dito. Vilket, totalt sett, har lett till att teknikutvecklingen avseende energitillgång som inte bygger på fossila bränslen, inte har blivit så god som man kunde ha hoppats. Och användande av sådana energislag MÅSTE expandera.

BOL visade en formel för växthusgaserna som jag tror var så här: Utsläpp= folkmängd*BNP/capita*energiintensitet (per BNP-enhet)*växthusgasintensitet (per energienhet). Och om vi inte vill eller kan minska folkmängden, eller BNP/capita så måste vi gå via dels energieffektivare produktion, dels bättre energislag. BOL menade att det kan bli en poäng att i stället för att fokusera för mycket på minskning av växthusgaserna så bör man sätta upp ambitiösa mål för teknikutveckling. Då får man minskningen av växthusgasutsläppen på köpet.

Lena Sommestad (LSO) knöt an till BOLs inlägg och menade att Kyotoprocessen innebar klimatpolitik som marknadspolitik, nämligen utsläppsrätterna, och det fungerade inte. Det förutsatte avregleringar, och det innebar en minimal roll för statliga initiativ (som är ett måste för mycket av teknikutvecklingen). Och det enrollerar inte medborgarna annat än som just vinstmaximerande konsumenter (hon sade inte riktigt så, detta är delvis min tolkning). LSO menade att det behövs ett ”Green New Deal” (jmf Roosevelt), med Keynesiansk politik på miljöområdet. Sverige (och andra rika länder) har ett ansvar att gå före! Offentliga aktörer bör säkerställa långsiktighet, koordination och systemtänkande i klimatomställningen. Offentliga bolag, både statliga och kommunala, bör ha höga klimatmål!

Mycket av basnödvändigheter (rent vatten, energi) har förts över till marknaden. Men det måste inte förbli så! (Snälla Vattenfall, kan ni inte sats mer på förnybar energi? Nej, vi vill inte, vi vill maximera vinsten). LSO menade också att språkbruket är viktigt. ”Ekonomiskt effektivt” implicerar att något är bra och korrekt. Men klimatfrågorna och de globala fördelningsfrågorna är i grunden etiska-moraliska.

På en fråga från auditoriet om koldioxidskatten menade LSO att skatter är bra styrmedel. Alltför höga energipriser är visserligen problematiska p g a att de fattiga skulle inte ha råd med dem. Men en koldioxidskatt skulle då kunna vara en del i en grön skatteväxling.

Slutligen påpekade LSO, apropå det dagsaktuella, att det är en skandal och en tragedi att det går att ta fram hur mycket ekonomiska resurser som helst till att rädda banker, men att det inte går till fattigdomsbekämpning och klimatpolitik!

Greklands kris är en EURO-kris!

2011-06-21T00:01:00.004+02:00

Varför är det så fortfarande så tyst i svenska media om att Greklands kris är en EURO-kris? Det blir nästan en känsla av kejsarens nya kläder, alla vet vad felet är, men ingen säger det. Barnets roll tas bra av Lena Sommestad och Jonas Sjöstedt.

Inga moderata Solnafasoner i Linköping, tack!

2011-06-11T13:10:00.008+02:00

Mutskandalen om byggandet av fotbollsarena i Solna, se t ex här, med kommunstyrelsens ordförande, kommundirektören och byggföretaget PEAB, är verkligen en soppa. DN publicerar idag (tyvärr inte på nätet) en bra översikt över hela affären. Det är VERKLIGEN angeläget att vi håller denna grabbiga kompiskultur borta från Linköping om/när vi skall bygga motsvarande.

Sätt stopp för skattefinansierad antroposofisk vård!

2011-06-08T19:17:00.005+02:00

I DN idag skriver barnläkaren Mats Reimer om det upprörande faktum att den antroposofiska Vidarkliniken fortsätter att sprida myter om mässling, här: "Vidarkliniken motarbetar härigenom det viktiga smittskyddsarbete som övriga läkare inom Stockholms läns landsting bedriver. Nu måste politikerna ingripa". Och det är bara att instämma.

Reimer skriver: "Antroposofiska läkare är ofta negativa till vaccinationer, liksom Rudolf Steiner var. Man anser att barnens infektioner är andligen utvecklande; man vill att barnen skall genomgå mässling och avstår därför från vaccin. Skolmedicinen däremot ser mässling som en allvarlig virusinfektion som fortfarande dödar 100.000-tals barn varje år. Att vaccinera alla barn i världen mot mässling är ett prioriterat mål för WHO. Vi är på rätt väg och tack vare vaccinering har dödstalen minskat med 75 procent de senaste tio åren. I framtiden hägrar målet att helt utrota sjukdomen så som man lyckades göra med smittkopporna".

Och han fortsätter: "Det mest anmärkningsvärda rådet som de antroposofiska läkarna kommer med handlar om mässlingens typiska utslag. De tror av någon märklig anledning att det är viktigt att utslaget blommar ut ordentligt, och om inte det sker spontant vill man hjälpa viruset på traven. ”Det är viktigt att utslagen kommer över hela kroppen för att minska risken för komplikationer. Ser man att utslagen stannat i t ex brösthöjd, ljumskarna eller knävecken kan man ta en torr borste och kort borsta över de delar av kroppen där inga utslag finns.” Att gnugga ett febersjukt barn med en borste för att framkalla ytterligare utslag tycker jag låter som ren barnmisshandel, och att det skulle minska risken för komplikationer är förstås helt absurt".

Och Reimer avslutar: "Antroposofiska läkare har förstås rätt att ha sin världsåskådning med dess religiösa föreställningar om den andliga nyttan med mässling, men politikerna borde inte acceptera att Vidarkliniken motarbetar det viktiga smittskyddsarbete övriga läkare i den offentligt finansierade vården bidrar till. Kan de inte leva upp till samma krav som andra vårdcentraler bör de inte få vara kvar i Vårdval Stockholm; ska de bedriva religiös medicin får det ske utan skattefinansiering".

Tyvärr är det så att även vi i Östergötland har haft problem med föreställningen att mässlingvaccination skulle ge allvarliga biverkningar, fr a autism, här, och även östgötska skattemedel går till Vidarkliniken. Jag tror att en majoritet av östgötalandstingets ledamöter egentligen är negativa till att vi skattefinansierar antroposofisk vård, men att man tycker inte att det är värt att ta strid mot förespråkarna. Men jag hoppas att det ska bli ändring på detta.

Inga religiösa inslag vid skolavslutningar!

2011-05-30T13:10:00.003+02:00

Vissa saker blir faktiskt bättre, även om det går långsamt. Skolavslutningar får hållas i kyrkor, men de får inte innehålla religiösa inslag, som böner, välsignelse eller psalmer, skriver ekot idag, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4529242.

Nähä? Inte ens psalmer? Jo, vad avser just "Den blomstertid nu kommer" har Skolinspektionen, enligt Ingegärd Hillborn, chefsjurist vid densamma, gjort bedömningen "att det är en psalm som har en tradition kring sommar och då har vi accepterat den".

Okej, det kan man väl leva med. Men för övrigt innebär detta alltså att alla vi som längtar efter ett mer modernt och sekulärt samhällsklimat, och som irriterats av den religiösa smygpropagandan vid t ex skolavslutningar, nu har vi ett ansvar att ställa krav på alla lokala skolledningar att man håller sig till ovanstående! Det ska inte gå att gömma sig bakom undanflykter som "men så har vi ju alltid gjort", eller "men det är ju bara trevligt och oförargligt". Stå på er!

Far-alfabet, om du vill svära i hälsokyrkan!

2011-05-09T22:16:00.004+02:00

Hälsofrämjande aktiviteter inom primärvården, det är något som landstingspolitikerna alltid vill se mer av. Och vi som är ”på golvet” tycker ofta att ”jo, det kan nog vara bra, men om vi måste prioritera så får det stå tillbaka för rent sjukvårdande insatser”. Detta är bakgrunden till nedanstående sketch/alfabet, som skrevs till förra veckans distriktsläkarmöte i Norrköping. Det framfördes där av The Cozmix, den distriktsläkarkör som jag deltar i eller kanske rentav leder. FaR skall, för den som inte vet, uttydas Fysisk Aktivitet på Recept, något som vi distriktsläkare förväntas skriva till alla och envar.

Ett FaR-alfabet, att framföras av två personer, en kvinna och en man. De båda tar en bokstav var, från A till Ö, bortsett just från A och Ö som framförs unisont av alla.

Aktivitet ordineras lätt, utföras kan den på många sätt

Badminton, roligt att finta och slå, dock en akillesruptur kan man få

Curling i lag gör dig lycklig och blid, säger du glatt till en kvinna på glid

David och Goliat tog ett parti, tro bara inte att det blev remi

Elitcyklister far upp och sen ner, en spruta gör att man orkar mer

Fly like a hummingbird, sting like a bee, önskar du Ali slå, då får du tji

Golf på recept, kan det vara någe´? Man blir putt, får utslag och golfarmbåge

Hektor runt Troja sprang för sitt liv, Akilles sprang efter, som tidsfördriv

Ingo var en gång boxningens stjärna, effekten blev inte bra för hans hjärna

Jesse Owens, han sprang och hoppade glatt, och spelade därmed Hitler ett spratt

Karelin på mattan, en jätte minsann, ingen kunde svinga som han

Långfärdsskridsko på vårtunn is, ger spänning, visst, men kan ha sitt pris

Michael Phelps tar sig gärna ett dopp, med en sådan kropp tar det aldrig stopp

Nja, inte så fyndigt. Vi tar den här:
Målgång i maraton, svajigt det går, upploppet slutar ibland på en bår

Nio meter till mål, det är långt, på sex meter är det i gengäld trångt

Orientering, att snabbt hitta rätt, med en spatial störning så står man sig slätt

Pilbågsskytte blev Balders fall, av Höders mistel han dog knall och fall

Quadrupel Ögel, se elegansen, bara man klarar hålla balansen

Ryttarn som hoppar med fullblodshästen blir på akuten den flitige gästen

Rooney har kraft men därtill elegans. Bjuda upp honom? Då får du en dans

Nej, det här går inte! Det är för mycket karlar!
Ryskor i stavhopp, de flyger och far, övriga jordbor står storögda kvar

Sisyfos tragglade uppför ett berg, få stenen att stanna, se det var ett snärj

Nej, vi tar den här:
Sparven från Minsk, OS-guld -72, Olga Korbut, gymnastisk som få

OK, vi kan väl kompromissa:
Svettis och friskis kan inte va fel, om du är sliten så strax blir du hel

Svettis och friskis, det måste va rätt, på kalorierna sätter det sprätt

Nej, nu måste vi gå vidare, annars kommer vi aldrig i mål
Tennisarmbåge, det botar man lätt, med att undvika backhand rätt och slätt (?)

Upphopp, en konst som man gör med sin vrist, ner kommer hopparen alltid till sist

Volleybollen får ej nudda marken, glömmer tränaren det får han sparken

Wimbledon, kultplats för storsvenska dåd, svindyra jordgubbar, knappt kungen har råd

Och nu blir det fotboll:
Xavi, han passar säkert som så, motståndarlaget får bara se på

Yttern Garrincha på fotbollsparnassen, kobent OCH hjulbent, den halaste brassen

Zlatan han trillar så fint med sin boll, skruvar och fintar med fullständig koll

Årtag i takt kan ge flygande fart, söker man fiskero tröttnar man snart

Årskort på simhallen uppmuntrar flit, dock kan det ge dig en kronisk otit

Älskog blir följden av kärlekslågan. Sprint eller maraton? Ja det är frågan

Unisont:
Övrig nu kvarbliven aktivitet fick inte plats i vårt FaR-alfabet!

Vårdval revisited: Vad tycker landstingsledningen?

2011-04-11T22:20:00.005+02:00

I den politiska debatten i samband med s-kongress, partiledarval mm är det många som har uttryckt kritik mot privata skolor med stora vinstuttag. Det har också påpekats att vård, skola och omsorg är sektorer som är lockande för privata aktörer för att de är förenade med så låg risk: Vi kommer förstås att fortsätta att satsa resurser på dessa sektorer även om samhället skulle hamna i en ekonomisk kris. Och dessutom anses risken för att det privata utförandet som sådant skall ifrågasättas som relativt liten. (Dock inte mindre än att Vårdföretagarna och andra lobbyingorganisationer arbetar målmedvetet och energiskt just för att motverka en ifrågasättande opinion).

VÄnsterpartiet i Östergötland har sammanställt en intressant rapport om privatiseringar inom den landstingsfinansierade sjukvården i Östergötland, med den lite slagordmässiga titeln "Vinst eller vård?",
här. Mycket läsvärt. Även om jag har följt området rapsodiskt så hade jag inte klart för mig i HUR STOR UTSTRÄCKNING de privata vårdföretagen, via ägande i långa kedjor, är baserade i skatteparadis. Detta är inte ett framtidsscenario, redan nu ägs vårdcentralerna Berga, Östertull, Kneippen, Vilbergen, Skarptorp och Medicinskt Centrum av företag med fantasifulla namn (Capman, Moteka Luxemburg SARL och Triton) som ytterst har sina säten i Jersey, Gurnsey och Luxemburg.

Jaha, hur ska vi ha det då? Ska vi ta bort vårdvalet, den reform som också mitt parti stod bakom? Jag har i olika sammanhang talat mig varm för att den östgötska utformningen av vårdvalsreformen är mycket bättre än t ex den i Stockholm, om man ser till kraven på de utförande enheterna, ersättningssystemens utformning mm. Dock har jag allt mer kommit att ta intryck av den kritik jag nämnde överst, nämligen att det är stora risker med att över huvud taget tillåta att vinstdrivande privata företag får utföra tjänster inom vård och skola, på det säkra och riskfria underlag som skattefinansiering innebär. Och som någon (Marx?) sa: egenintresset förnekar sig inte. De privata aktörerna skulle inte vara så måna att komma in på dessa marknader om de inte bedömde att här finns stora, och säkra, vinster att göra. Själva företeelsen med nollbud i upphandlingar, som vi har sett inom äldreomsorg i Linköping, borde ju få alla varningsklockor att ringa hos dem som verkligen värnar Gustav Möllers tes om att skattekronor inte får slösas bort.

Så länge som vårdcentraler togs över i privat regi av driftiga och duktiga distriktsläkarkollegor som på olika sätt drev verksamhet med god kvalité, god tillgänglighet och med god kostnadskontroll, ja, då var allt lättare att smälta. Men när dessa kollegor nu har sålt till Capman, Moteka m fl, ja då har den tjusning som även jag kunde känna inför entreprenörsandan försvunnit.

Tycker landstingsledningen att det har något värde att ha kvar primärvård i egen regi i Norrköpings tätort? I så fall är det hög tid att agera! (Eller egentligen nästan för sent).

Pagrotsky? Ja, gärna!

2011-03-07T18:57:00.003+01:00

Leif Pagrotsky pekas ut som en het kandidat till partiledarposten, bl a av SR, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4388223. Det vore utmärkt om det blev så!

Han är erfaren, har innehaft flera olika ministerposter (kultur-, utbildning-, handel- och näringsminister). Han har integritet, han står stadigt när det blåser. Minns hans engagemang på nej-sidan i eurovalet 2003, i opposition till större delen av den övriga socialdemokratiska ledningen! Är han solkad av fraktionsstriderna inom SSU på 90-talet? Nej, naturligtvis inte. Kan han ena partiet? Ja, det tror i alla fall (minst) sju partidistrikt.

Många har sagt att för att socialdemokraterna skall kunna komma tillbaka till regeringsmakten så räcker det inte att vi vinner på hemmaplan, vi måste också spela minst oavgjort på bortaplan. D v s vi måste kunna bli starka också i medelklassen. Hur skall vi göra det? Genom triangulering? Genom att gå så långt åt höger att vi tar tillbaka dem som vi har förlorat till moderaterna? (Vi tappade endast få röster till de övriga borgerliga partierna). Nej, det måste ske genom att vi presenterar en samlad politisk idé om vad vi vill, hur vi analyserar de stora problem och utmaningar som vi står inför. Och att vi orkar-vågar-kan koppla ihop den med sammanhängande politiska förslag. Att vi presenterar en trovärdig berättelse, för att använda en floskel. Och detta måste innefatta att vi vågar utmana det nyliberala paradigmet, det problemformuleringsinitiativ som Timbro och andra tankesmedjor ryckte åt sig under 90-talet.

Regeringen är tomhänt när det gäller klimatpolitik, när det gäller den ökande ojämlikheten (som man inte ens ser som ett problem), när det gäller de sjunkande skolresultaten. Och när det gäller arbetslösheten. Jag skulle gärna se att Paggan fick chansen!

Om En dåre fri, av Beate Grimsrud

2011-02-21T21:50:00.003+01:00

Har du läst En dåre fri, av Beate Grimsrud? Jag läste alldeles nyss ut den, och vill gärna tipsa fler om den. I korthet är det en självbiografi av en kvinna som skriver om sin svåra psykiska sjukdom. Det sägs aldrig helt klart vilken diagnos hon har, men det verkar vara en schizofren psykos eller i alla fall något liknande och nästan lika allvarligt. Hon är verkligen fenomenal på språkbehandling, på att hitta slående, fantasieggande formuleringar, ibland roliga, oftare tokroliga eller tragiska. Hon har, periodiskt, ett självskadebeteende. Hon har använt droger, särskilt i ungdomen. Bl a hasch, som ju är känt för att kunna vara psykosorsakande, och i alla fall inte alls så banalt som många trodde på sextio- och sjuttiotalen.

En vinkling som känns aktuell är hennes skildring av sin egen KBT. Hon beskriver, med ett spännande inifrånperspektiv, hur KBT kan fungera, resp inte fungera, vid en svår psykisk sjukdom. Inom primärvården har vi sedan länge tagit till oss KBT kan vara bra vid ”lättare” psykisk ohälsa. (Och ”lättare” psykiska besvär kan för all del vara ganska tungt ändå, depressioner och ångest. Men inte psykos). Vidare är det intressant att följa hennes egen beskrivning av sin osäkra könsidentitet. Även där blir det ibland lite absurt komiskt.

Mest intressant är kanske ändå hennes beskrivning av den slutna psykiatriska vården. Det är verkligen skrivet inifrån, nästan en sorts wallraffande, eller som en ”rapport från en psykiatrisk klinik”. Eller egentligen ännu bättre, eftersom det verkligen är självupplevt. Och hennes värdering av vården är nyanserad, ibland rasande kritisk men mer, och fr a mot slutet, präglad av en sorts tacksamhet.

En problematisk aspekt är autenciteten. Författaren, Beate, skriver i jagform om en kvinna som heter Eli. Denna Eli har uppenbart en mängd drag gemensamma med författaren. Jagpersonen är författare, har gett ut böcker med samma titlar som den verkliga författaren. Är hon författaren? Gör hon anspråk på att sanningsenligt skriva sin historia? Varför i så fall byta namn? Och om hon inte gör det, var går i så fall gränsen mellan fiktion och fakta?

Men, sammantaget, mycket läsvärt.

Bluffen om autism och mässlingvaccination

2011-01-09T16:17:00.004+01:00

På min BVC-mottagning hade vi för tiotalet år sedan problem med att en grupp föräldrar inte ville att deras barn skulle få vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund, den s k MPR-sprutan. Bakgrunden var de uppgifter som då fanns om att denna vaccination gav allvarliga biverkningar, fr a ökad risk för autism. Hos oss utgick motståndet främst från en mamma som över huvud taget var skeptisk till mycket av vad sjukvården erbjöd. Bland annat hade hennes barn problem med eksem, som var (som vi tyckte) oansvarigt underbehandlade p g a moderns rädsla för kortisonkrämer. Hon påverkade också andra föräldrar, så att vaccinationsfrekvensen i vårt område under en tid gick ner till ca 85%, vilket är en så låg nivå att man i princip riskerar spridning av de nämnda sjukdomarna.

Oron byggde på en rapport som publicerats i Lancet, i vilken man tyckte sig se detta samband. Detta undersöktes i andra stora undersökningar, i vilka man inte kunde finna något samband. Så småningom avslöjades flera missförhållanden kring originalartikeln, och Lancet drog tillbaka den, och bad om ursäkt. Och efter mycket arbete, bl a vid landets BVC-mottagningar, lyckades sjukvården återställa förtroendet för det allmänna vaccinationsprogrammet vid BVC och i skolorna. En av dem som skrivit mest och bäst för allmänheten om detta är DNs vetenskapsjournalist Karin Bojs, och hon skildrar ovanstående, här, http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-vaccinbluffen-avslojad-till-slut.

Men nu visar det sig att det i själva verket var ännu värre. I veckan kom uppgifter om att den ursprungliga artikeln helt enkelt byggde på osanna, fabricerade data. Fusk helt enkelt, av författaren Andrew Wakefield!

Vad skall man dra för slutsats av detta? Var ifrågasättande till alla sensationella medicinska nyheter! Utöva källkritik! Vad säger t ex andra studier inom området? Och granska eventuella bindningar hos forskarna. Men var lika kritisk mot alternativ-medicinare och "naturlighetsförespråkare" som mot skolmedicinen!

Eftervalsanalys och Primegate

2010-12-22T21:58:00.003+01:00

Primegate är den heta frågan för dagen inom socialdemokratin. Själva företeelsen,avslöjad i Aftonbladet, här, är upprörande. Många kommentatorer är besvikna, kränkta, förbannade, Daniel Suhonen, Lena Sommestad, Johannes Åsberg. Och särskilt klokt resonerar som vanligt
Marika Lindgren. Partiledningen är märkvärdigt frånvarande och svävande i debatten. (Även viktiga s-företrädare från Linköping är tysta, åtminstone på sina bloggar).

Vi borde ju diskutera valresultatet, och vilka slutsatser som skall dras av detta. Men nu tvingas vi til en diskussion om diskussionen, om formerna, om vem som talar ur hjärtat och verkligen företräder sig själv, och vem som talar som betald uppdragstagare. Det har vi egentligen inte tid eller råd med. Men vi har inte råd att låta bli heller.
Någon sorts regelverk för lobbying måste vi väl ha, kanske som Mats Engström skriver.

Lästips i förnyelsedebatten

2010-11-21T22:26:00.003+01:00

Nu är debatten i full gång om socialdemokratins kris, om dess själ och om dess kommande politik. Även jag får väl skaka av mig olusten och tröttheten och försöka komma igen.

Några aktuella inlägg som jag gärna vill sprida finns här:

Fokus, om vilka frågor som är de viktiga, om vilka personer som tänker mest intressant och nytt, http://www.fokus.se/2010/11/efter-sahlin/.

Lena Sommestad på DN debatt idag, kritik mot Thomas Östros, om synen på arbete, synen på kunskap och om (frånvaron av) miljöproblemet, http://www.dn.se/debatt/partiets-tidlosa-varderingar-ryms-i-nagra-rader-av-palme-1.1212637
"Parollen ”det ska löna sig att arbeta” har historiskt varit betydelsefull främst som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har denna paroll också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utifrån föreställningen att det finns de som hellre väljer sociala ersättningar än arbete, ska valet att arbeta bli mer lönsamt. Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk. Socialdemokraterna har alltid värderat lönearbetet högt, men synen på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har under tidigare epoker varit både bredare och mer insiktsfull."

Leif Johansson i Tiden, ("en av få s-debattörer som inte bara pratar om att ”vi måste nå medelklassen”, utan faktiskt också har ett vettigt förslag på hur detta ska ske, med utgångspunkt i verkliga medelklassiga problem", enligt Marika Lindgren), här http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/ovrigaskrifter.aspx?id=107.

Ja, nu känns det lite bättre, rentav lite hoppfullt.

Bort med tobaken så minskar barnastman! Och naturligtvis lungcancern.

2010-10-19T23:53:00.007+02:00

Sverige införde 2005 en lag om förbud mot rökning på restauranger. Idag tycker "alla" att det var ett bra beslut. Skottland gick ett steg längre, vilket Anders Hansen på Läkartidningen skriver om idag:
Färre fall av barnastma efter förbud mot offentlig rökning
"I Skottland infördes i mars 2006 förbud mot rökning på offentlig plats. Därefter har antalet fall av barnastma backat med i genomsnitt 18 procent per år. Det visar en studie som presenteras i New England Journal of Medicine.
Författarna har utifrån register tittat på antalet fall av sjukhusinläggningar till följd av astma hos individer under 15 års ålder under åren 2000–2009. Fram till 2006 noterades en stigande trend. Därefter har antalet fall backat kraftigt. Bland barn i åldern 0–4 år noteras en genomsnittlig årlig minskning på 18,4 procent vad gäller fall av sjukhusinläggningar till följd av astma under 2006– 2009. Bland barn mellan 5 och 14 år var den genomsnittliga årliga minskningen 20,8 procent."
Läs hela här, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=15218. Och observera, det är inte frågan om en minskning med 18,4 procent. Utan en minskning med 18,4 procent om året!

Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte slappna av i arbetet mot tobaksbruk, och om vikten av att se det som den klassfråga det har blivit, här http://johanwalan.blogspot.com/2009/05/ar-rokning-skadligt.html.

Hans Rosling talar på sitt oefterhärmliga, slagfärdiga och mycket illustrativa sätt om lungcancerns koppling till tobaksfrågan i internationellt perspektiv på en videosnutt hos visir, här, http://www.visir.a.se/aktuellt/nyheter/.

Läs Bitterfittan! (Om du inte redan gjort det)

2010-09-29T23:42:00.005+02:00

Även jag har nu tagit mig tid att läsa Maria Svelands Bitterfittan. Och jag vill genast säga, innan jag kommer med någon invändning, att jag tycker den är jättebra. Inte för att den ger mig så mycket nya insikter. Men för att hon, Maria, är så arg, och så envis.

Hon lyfter, samtidigt, fram ojämlikheten mellan både klass och kön. Hon skriver (s 43): ”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.
Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i priviligierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.
Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.
Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört.
Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket.”
Och jag kan bara instämma.

Hon vill också politisera det privata, t ex i sitt resonemang kring den för mig tidigare okända forskaren Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s 152-154). Hon skriver:
”En av hennes (Holmbergs) teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor ”frivilligt” likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag inte har några problem med att känna igen mig i.”

Och vidare: ”Men det som gör riktigt ont än när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?”…”Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?
Makt korrumperar, brukar vi säga. Gäller det också för gruppen män?” (Missa för allt i världen inte den blodiga ironin).

Ingrid, min kloka dotter, som tipsade mig om boken, brukar, liksom sin mor, framhålla hur irriterad hon blir på alla män som utan tvekan brer ut sig i diskussioner, fast de kanske inte har så mycket att säga. Till skillnad från kvinnor, som verkligen måste ta sats, även om de har något mycket mer intressant och genomtänkt att komma med. Hasse&Tage fångade detta i en genial sketch i Svea Hund, i den del av andra akten som utspelas hos ett ungdomsgäng på en bakgård på Söder i Stockholm, där Monika Z hela tiden blir överröstad av sina manliga kompisar som bara pratar strunt, på ett mycket exkluderande sätt. Sveland skriver också om fenomenet (s 150-152). Själv har jag nog inte förrän i vuxna år riktigt börjat lägga märke till detta fenomen. Men det finns överallt, i yrkeslivet och i sällskapslivet.

Ingrid frågade mig om jag tyckte att det var provocerande, som man, att läsa en bok som Bitterfittan. Och mitt svar är att, nej, det är det inte. I alla fall inte på det mest näraliggande sättet, nämligen att jag, som man, skulle känna mig anklagad över all världens ojämlikhet. Lika lite som jag tycker, t ex, att alla tyskar borde känna skuld över nazismens illdåd, eller alla vita amerikaner över illgreppen mot indianderna. Däremot stämmer den förstås till eftertanke om hur jag agerat i min föräldraroll.

Men sen är boken provocerande ändå. Jag tycker att berättarformen är problematisk. Hon säger i en intervju att ”Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv.” Men då står man som läsare ändå med frågan om hur mycket som är självbiografiskt. Jag tycker inte att bokens tyngd eller värde hänger på detta. Men om jag vore hennes pappa, och om hon har överdrivit och karikerat i sin beskrivning av sin dysfunktionella ursprungsfamilj, ja då skulle jag bli rätt sur och ledsen.

Och sen återstår för mig frågan om hur mycket av våra könsroller som är genetiskt betingade, och hur mycket som är socialt. Om detta har hon inga kommentarer, och det blir en lite besvärande tystnad. Inte för att varje kritik av den existerande ojämlikheten måste diskutera detta. Men jag kan inte värja mig för misstanken att hon underskattar betydelsen av genetiken och hormonerna. (Och hormonerna är naturligtvis genetiskt bestämda).
Dock: ett erkännande av att en stor del av vårt beteende är genetiskt grundat innebär naturligtvis inte ett försvar för den rådande ojämlikheten. Och inte heller ett carte blanche för att slippa ta ansvar för vad vi själva gör, och inte gör, för att sträva mot den jämlikhet som naturligtvis måste vara målet.

Alltså: En stor eloge till Maria Sveland, som är så klok, som vågar vara så personlig, och som orkar vara så envis, så uppfordrande och så arg!!

Klokt om "den svenska modellen" kontra "arbetslinjen"

2010-09-11T21:00:00.005+02:00

Just nu händer det inte mycket på den här bloggen. Förutom att det är mycket på jobbet så går det mesta av min ork till valarbetet. Några som dock orkar skriva kloka och läsvärda inlägg är Roger Mörtvik och Marika Lindgren.

Roger skriver här, om finessen med den svenska/skandinaviska samhällsmodellen, med relativt sett små sociala klyftor, höga skatter, reglerade arbetsmarknader och starka ekonomiska resultat, http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2010/09/10/den-svenska-valfardsstaten-rankas-som-varldens-nast-mest-konkurrenskraftiga-ekonomi/:
"OECD och andra bedömare har flertalet gånger pekat på samma sak, att de nordiska länderna presterar alldeles utmärkt “trots” höga skatter, relativt reglerade arbetsmarknader etc. Starka ekonomiska resultat går utmärkt att förena med små sociala klyftor, visar OECD. Priset är då något högre skatter. Fungerande ekonomier går att skapa utan höga skatter och starka skyddsnät, men då till priset av stora sociala klyftor. Detta är ett vägval man får göra".

Och Marika, om hur slösaktig och ineffektiv regeringens politik för att skapa nya jobb är,
http://storstad.wordpress.com/2010/09/08/varldens-dyraste-jobbpolitik/.

Låt skoldebatten handla om ideologi och finansiering, hellre än burkaförbud

2010-08-08T23:38:00.005+02:00

Jag tycker att mitt parti, nationellt, har varit för försiktigt med att "ta i" den heta frågan om friskolor, vi har varit för flata. De flesta sossar ogillar egentligen att friskolorna kan plocka russinen ur kakan, och de flesta förstår att dagens system riskerar att urholka den offentliga skolan. Och eftersom kommunerna alltid är skyldiga att kunna erbjuda skolgång, om någon friskola lägger ner, så får kommunerna också extra kostnader för att kunna "ligga i beredskap". Men vi har inte orkat/vågat/velat ta strid med den privatiseringsvilliga borgerliga opinionen, och jag tror att vi också har överskattat styrkan i densamma.

(S) i Linköping har formulerat en bra skolpolitik, som jag har kommenterat tidigare, här
http://johanwalan.blogspot.com/2009/04/nu-far-vi-s-i-lkpg-en-bra-skolpolitik.html.

Lars Ohly och Rossana Dinamarca, båda (v) skriver bra i DN idag, här http://www.dn.se/debatt/skolan-ar-en-sedelpress-for-aggressiva-aktiebolag-1.1150099, om
höga vinster i friskoleföretagen, och därmed om skattemedel som inte används till det de var avsedda. De jämför med övriga länder i Norden: "Våra nordiska grannländer har sett till att täppa till de här läckagen från skolan. I Norge är det ett krav att alla offentliga medel ska komma eleverna till del. I Finland drivs skolorna av allmännyttiga samfund och får inte drivas för ekonomisk vinning. I Danmark får bara icke-vinstdrivande stiftelser vara huvudmän, inte aktiebolag. Dessutom får en enskild huvudman inte driva fler än en skola. På det sättet försvarar politiker i Norge, Finland och Danmark barnens rätt till en god utbildning före vinstintresset."

Och Marika Lindgren kommenterar klokt, här http://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/.
"Ett vanligt argument för privata inslag i välfärden är att det ska förbättra kostnadshanteringen: privata intressen är mer effektiva, de kommer helt enkelt att spara in pengar åt skattebetalarna. Men om man nu tror på det, så är det helt uppenbart att friskolesystemet är felaktigt utformat. Skolpengen är som sagt en fast summa och lika för alla. Det spelar ingen roll hur effektiv en enskild friskola än är – de pengar som sparas går inte tillbaka till skattebetalarna. I bästa fall återinvesteras de i verksamheten så att eleverna får del av dem, men betydligt vanligare är att de blir till vinst som på olika sätt delas ut till ägarna, eller används för att expandera verksamheten utomlands. Om det blir pengar över i en kommunalt driven skola däremot (vilket inte är så ovanligt som man kan tro), så går de undantagslöst tillbaka till verksamheten. Antingen till den aktuella skolan eller till kommunens andra verksamheter. För skattebetalaren är det alltså dyrare med friskolor än med kommunala skolor."

Och Marika fortsätter:
"Idag slåss riskkapitalbolagen om de svenska friskolorna: marknaden är glödhet, skriver SvD. Skälet till detta är bland annat, enligt vd:n för Svenska Riskkapitalföreningen, att ”branschen inte [är] speciellt konjunkturkänslig och många verksamheter har långa kontrakt vilket ger stabilitet. Det finns även möjligheter för internationell expansion.” Alltså: det är säker vinst och låg risk. Det vd:n inte säger rakt ut är att lönsamheten är betydligt högre i skolföretag än i det genomsnittliga företaget, och obs – denna lönsamhet består i princip enbart av våra skattepengar:

Riskkapitalbolag är in it for the money, inte för att de är intresserade av en skolas pedagogiska innehåll. Själva poängen med riskkapitalbolag är att skapa snabb och stark avkastning åt sina investerare. Det är inget konstigt med det. Om de inte åstadkom det skulle de inte göra sitt jobb. Men frågan är om det verkligen är dem vi vill ska äga våra skolor? Den skatt vi betalar till att driva skolor – menar vi verkligen att den till stora delar ska gå till enskilda riskkapitalister? Är inte poängen att den ska gå till eleverna och deras skolgång?"

Jonas Sjöstedt har också en bra kommentar, här http://jonassjostedt.se/?p=2200.

"I den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet"

2010-07-29T20:00:00.002+02:00

(Nedanstående skickade jag just till Corren. Och tidigare i dag direkt till herr landstingsrådet).

Till Landstingsrådet Sven-Eric Nilsson!

Alla som arbetar inom sjukvården, liksom de flesta östgötar över huvud taget, har säkert uppmärksammat Socialstyrelsens granskning i förra veckan av US och de säkerhetsproblem som Socialstyrelsen uppfattade i anslutning till det synnerligen ansträngda platsläget. Frågan har dominerat massmedia senaste dagarna. I onsdagens Corren, 100728 sid A5, diskuteras om landstingsskatten skall höjas. Din kommentar till den frågan är att ”det gäller att rationalisera och effektivisera och skapa bättre strukturer. Inget företag kan stå kvar och göra som för 50 år sedan, men i den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet. Man är dålig på att ändra på rutiner.”

Detta svar tycker jag är både okunnigt och ignorant, det gör mig irriterad, ja på ren svenska skitförbannad. Och med tanke på att det kommer från dig som är landstingsråd för den styrande majoriteten så slår din kritik dessutom tillbaka mot dig själv. Om du tror att vi är så förändringsobenägna att vi står och arbetar som för 50 år sedan så har du ju haft gott om tid att agera.

Naturligtvis finns det, i ett så stort system som den offentliga sjukvården, alltid förbättringar som kan göras. Men det ändrar inte det faktum att vi på de flesta enheter ständigt ifrågasätter rutiner och behandlingsmetoder och försöker ”ta hem” möjliga effektiviseringsvinster. Du är mycket välkommen på ett studiebesök till ”min” vårdcentral, Ekholmen, så att jag och personalen här får berätta om hur vi försöker förbättra verksamheten och ge medborgarna bästa tänkbara vård för de medel som ställs till vårt förfogande. Och jag skulle tro att ansvariga på akutmottagningen och övriga delar av US gärna skulle göra detsamma.

Med vänlig hälsning
Johan Walan
Vårdcentralschef och distriktsläkare

Slut med tjurfäktning i Katalonien!

2010-07-28T13:15:00.003+02:00

Tjurfäktning är en grym, vulgär och otrevlig företeelse. Tänk om någon idag skulle introducera idén till en sådan verksamhet? Givetvis skulle det inte tillåtas. Att den fortfarande kan få finnas beror förstås på att dess förespråkare hänvisar till traditionen, att det skulle vara något "genuint" och därmed fint. Men en del saker blir bättre, och nu på lunchen rapporteras en glad nyhet: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3883205.

"Det katalanska parlamentet i Spanien förbjuder tjurfäktning i regionen. Det står klart efter en omröstning.
Ingen mer tjurfäktning i Katalonien i Spanien. Det blev resultatet efter omröstningen som avslutades vid lunchtid i dag. 68 parlamentsledamöter röstade för ett förbud, 55 emot och nio avstod från att rösta".

Låt oss tala om klimatfrågan, inte om Rut!!!

2010-07-28T00:53:00.003+02:00

Den för dagen mest e-mailade artikeln på New York Times är Paul Krugmans krönika från igår, om klimatpolitiken i USA,
http://www.nytimes.com/2010/07/26/opinion/26krugman.html?src=me&ref=opinion
Eller snarare om sabotaget mot klimatpolitiken. Med rättframma, närmast marxistiska formuleringar skriver han:
"So it wasn’t the science, the scientists, or the economics that killed action on climate change. What was it?
The answer is, the usual suspects: greed and cowardice.
If you want to understand opposition to climate action, follow the money (min fetmarkering.JW). The economy as a whole wouldn’t be significantly hurt if we put a price on carbon, but certain industries — above all, the coal and oil industries — would. And those industries have mounted a huge disinformation campaign to protect their bottom lines.
Look at the scientists who question the consensus on climate change; look at the organizations pushing fake scandals; look at the think tanks claiming that any effort to limit emissions would cripple the economy. Again and again, you’ll find that they’re on the receiving end of a pipeline of funding that starts with big energy companies, like Exxon Mobil, which has spent tens of millions of dollars promoting climate-change denial, or Koch Industries, which has been sponsoring anti-environmental organizations for two decades.
Or look at the politicians who have been most vociferously opposed to climate action. Where do they get much of their campaign money? You already know the answer."

Man kan förtvivla över att, också i Sverige, den politiska debatten och valrörelsen får domineras så av inskränkta egenintressen. (Hur många Almega-sponsrade inlägg om Rut-avdraget ska man tvingas läsa? I Corren idag fanns ytterligare ett). Jag tycker att det skriker om frånvaron av klimathotet och nödvändiga åtgärder utifrån det i den svenska valrörelsen!

Om Jane Austen som samtidskritik(!)

2010-07-20T21:38:00.004+02:00

Hej igen! Denna blogg har varit avsomnad under en lång semester. Nu försöker jag blåsa liv i den igen.

Minns ni bröllopet? Den vaga olust, illamående och nedstämdhet som evenemanget medförde hos mig har lagt sig, och förhoppningsvis gäller det också er, kära läsare. Icke desto mindre vill jag påminna om eländet genom att göra er uppmärksamma på en fruktansvärt bra, rolig, bitsk och klok recension av Jane Austens bok Emma som Maria Sveland skrev i DN 100619:

"I Jane Austens böcker finns alltid en kritik mot överklassens sociala konventioner som ständigt begränsade kvinnornas liv. När Emma avråder sin väninna Harriet Smith från att gifta sig med sin kärlek, den sympatiska bonden mr Martin, på grund av hans lägre sociala status, är jag som läsare tryggt vägledd och medvetandegjord om Emmas egoistiska och överklassnobbiga handlande.
”Det skulle sannerligen ha varit ett hårt slag att förlora dig, men det hade inte kunnat hjälpas. Du skulle ha kastat bort dig bland folk av lägre samhällsklass. Då hade jag fått avstå från umgänge med dig.”
Två sekel senare haglar plötsligt hänvisningar till uråldriga traditioner för att (bort)förklara en rad otidsenliga företeelser, som att Victoria var tvungen att be sin pappa kungen om lov för att gifta sig, eller att de inbjudna gästerna som nu anlänt med sina entourage bestående av kammarjungfrur och hovdamer, blir inkvarterade efter strikt hierarkisk ordning. Ju finare gäst, desto tjusigare boende.
Följaktligen har Daniels inte så adliga eller kungliga släkt blivit inkvarterad på hotell, medan de blåblodiga högdjuren intagit Slottets många rum. En tydlig värdering och indelning av människor som inte hör hemma i ett modernt demokratiskt samhälle. Lika lite som de vett och etiketts-regler som tidningarna nu citerar som om de vore livssanningar, glatt påhejade och vägledda av mrs Vett och Etikett herself, Magdalena Ribbing. Av henne får vi bland annat veta att vid ett kungligt bröllop bör man inte prata om politik eller vad bröllopet kostade (20 miljoner, varav hälften är våra skattepengar).
I stället kan man tala om hur vacker vigseln var eller hur vackert det är inne på Stockholms slott, förklarar Ribbing och avslutar det hela genom att bjuda på ett konkret exempel, en oneliner på vad man kan säga till sin bordsdam eller bordsherre.
”Titta är det inte den brasilianska silverservisen som står där, som drottning Josefina ärvde från sin syster som var kejsarinna?”
Kan man säga. Till exempel."

Sveland avslutar:
"Jag önskar verkligen människan Victoria och människan Daniel både kärlek, kraft och mod. Men den härskna stanken som sprids från monarkins blytunga bagage önskar jag innerligt att vi alla slapp. Det har trots allt hänt än del sedan ”Emma” publicerades 1816, även om de senaste veckornas hysteri varit förvillande lik en roman av Austen."

Läs gärna hela recensionen, här
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jane-austen-emma-1.1126307.

Högerpolitik är bedrövligt för storstaden!

2010-06-14T13:26:00.004+02:00

Storstadsborna, i stort, missgynnas av en borgerlig politik, inte av en rödgrön dito. Trots att motsatsen hävdas snart sagt överallt. Och orsaken är att den borgerliga politiken leder till (har ni hört det förut?) ökade klyftor. Och även om det bor relativt sett fler riktigt rika i Stockholm än i landet för övrigt, så är majoriteten av stockholmarna, naturligtvis, vanligt folk.

Jag hade tänkt samla mig till ett inlägg om detta, men det har Marika Lindgren redan gjort, här http://storstad.wordpress.com/2010/06/09/skyhogt-pris-for-missuppfattningen-att-hogerpolitiken-ar-bra-for-storstaden/, mycket bättre än jag skulle kunna. Mycket läsvärt!!!

Mer om Ship to Gaza. Och om behovet av initiativ från Obama.

2010-06-01T20:27:00.004+02:00

Jag är just hemkommen från ett mycket bra apellmöte på Stora torget (i Linköping). Ett möte i protest mot det israeliska våldet mot Ship to Gaza, förstås. Mycket bra tal av Aleksander Gabelic (s), Roger Berzell (s), länk här http://berzell.se/2010/06/min-appell-p-torget-om-ship-to-gaza/ , och Emil Broberg (v), och strålande tal av Ali Hajar (s), och dessutom flera bra tal till. Hyggligt med deltagare, fast man undrar ändå varför det inte blir tiofalt fler.

Och var fanns alliansen? Ingen talare därifrån! Visserligen ordnades mötet i hast, lite av djungeltrummakaraktär, men det var också påannonserat i Corren, http://www.corren.se/ostergotland/linkoping/?articleId=5232808&date=&menuids=, så nog kände alla Linköpingspartier till mötet. Vad jag förstår så skall främst Emil, Ali, Roger och Rebecca Arnell ha credit för arrangemanget. Tack till er!! (Och ursäkta om jag har förbigått någon).

F ö skriver Ulf Bjereld klokt idag, http://ulfbjereld.blogspot.com/, både om det dagsaktuella och om konflikten i stort.

Om kommentarer till attacken på Ship to Gaza

2010-06-01T13:17:00.005+02:00

Lunchekot, som jag just lyssnat på, dominerades förstås av rapporteringen om Israels gräsliga attack på konvojen Ship to Gaza. Så även tidningskrönikan, som gav en internationell utblick. Tre pressröster från Israel, en från USA, nämligen Washington Post, och en från Turkiet. Men ingen palestinsk!! Varför?

Och varför vidarebefordrar massmedia alltid den israeliska militärens version så okritiskt? I de flesta konflikter så väger man, åtminstone någorlunda, båda sidors rapporter mot varann, men sällan i Israel-Palestinakonflikten.

Om man tillhör dem som verkligen hoppas på ett utplånande av den judiska staten, och ser detta som lösningen på konflikten, så kan man säkert se den aktuella attacken som önskvärd, "nu demaskeras vår sataniske motståndare!" För alla oss som vill ha en tvåstatslösning, med säkra, erkända och respekterade gränser för både en israelisk och en palestinsk stat, troligen enligt 1967 års gränser, så har uppförsbacken, om möjligt, blivit ännu längre och ännu mer omöjlig.

Marika Lindgren skriver bra om det som man nästan inte längre kan skriva om, http://storstad.wordpress.com/2010/06/01/nagot-om-ship-to-gaza/.

Niklas Wykman har skrivit att "Ship to Gaza är storpolitik och krigsprovokation förklätt till välgörenhet. Han anser vidare att personerna som var ombord på båtarna är "nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare."

Ja men Johan, varför vidarebefordrar du debattinlägg med denna sjukt låga nivå? Jo, för att Niklas Wykman faktiskt är ordförande i ett av riksdagspartiernas ungdomsförbund!! (gissa vilket!).

Greker som hästskojare?

2010-05-02T22:39:00.004+02:00

NYT citerar, apropå den grekiska krisen, Yiannis Stournaras, f d ekonomisk rådgivare till socialistpartiet, som menar att Internationella Valutafonden kommer att behöva hålla noggrann kontroll på Grekland, http://www.nytimes.com/2010/05/03/business/global/03drachma.html?pagewanted=2&ref=global-home:
"The I.M.F. will be here every few months and will be keeping a close eye on Greece's every move," he said. He jokingly conceded that such skepticism is warranted, not just because the previous government lied about the magnitude of Greece's deficits but because the nation has a tradition of deception dating back to ancient times.
"People haven't trusted the Greeks since the time of the Trojan War," he said. "So this is nothing new (min fetstilsmarkering.JW).

Tja, ska man skratta eller gråta?

Eurozonen: Var är nödutgången?!

2010-05-01T12:15:00.004+02:00

Apropå Eurokrisen: Jonas Sjöstedt skriver
http://jonassjostedt.se/?p=1710
"Ibland är det jobbigt att få rätt. Krisen för Euron och för den grekiska ekonomin blir nu snabbt allt värre. Mycket lite tyder på att någon lösning finns i sikte, istället tyder allt på att den akuta krisen snart kommer att sprida sig till fler länder. EU borde bita i det sura äpplet och börja planera för återinförandet av nationella valutor i flera euroländer. Alternativet kan vara betydligt värre och krisen betalas av löntagare och de som behöver välfärden."

Paul Krugman är inne på samma sak, här http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/04/28/how-reversible-is-the-euro/?scp=1&sq=Krugman%20euro&st=cse. Att något land skulle lämna valutaunionen när man väl var inne i den har tidigare uppfattats som otänkbart. Dels utifrån all investerad politisk prestige, men också utifrån logiken i den ekonomiska krisen. Enligt det s k Eichengreenska argumentet skulle "any move to leave the euro would require time and preparation, and during the transition period there would be devastating bank runs. So the idea of a euro breakup was a non-starter."
Men Krugman har tvingats tänka om:"But now I’m reconsidering, for a simple reason: the Eichengreen argument is a reason not to plan on leaving the euro — but what if the bank runs and financial crisis happen anyway? In that case the marginal cost of leaving falls dramatically, and in fact the decision may effectively be taken out of policymakers’ hands(min fetmarkering. JW)."
Och vidare: "Think of it this way: the Greek government cannot announce a policy of leaving the euro — and I’m sure it has no intention of doing that. But at this point it’s all too easy to imagine a default on debt, triggering a crisis of confidence, which forces the government to impose a banking holiday — and at that point the logic of hanging on to the common currency come hell or high water becomes a lot less compelling."

Tony Olsson, på bloggen Vänsterekonomerna, skriver lite mer utförligt om samma fråga
http://www.vansterekonomerna.se/artiklar/emu-forvarrar-krisen.
"Även i de fall då under lång tid dåligt skötta offentliga finanser spelat in, såsom i Grekland, råder det ingen tvekan om att penningpolitisk självständighet i dagsläget skulle erbjuda en mer socialt acceptabel och mer rationell väg ut ur krisen, nämligen genom valutadepreciering."

Går det att "köra eurointräde baklänges"? Och om det inte går, vad är egentligen alternativet? Grekisk statsbankrutt, javisst. Men sen då? Det slutar ju inte där. En sådan bankrutt måste då bäras av resten av euroländerna, inklusive de redan hårt pressade Portugal och Spanien. Tanken svindlar. Och allt går nu så rasande snabbt, även fackekonomerna verkar tagna på sängen av detta faktum.

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

Hallå landstingsrevisorer, har ni koll?

2010-05-01T11:21:00.006+02:00

DN skrev igår om privata vårdföretag med landstingsavtal som tagit betalt för vård som de inte utfört, här http://www.dn.se/sthlm/vardforetag-fuskar-med-fakturor-1.1086041.
"Landstinget har låtit granska tre vårdföretag där man fått signaler om att redovisningen inte gjorts korrekt.
Ett av företagen, Aleris, har redan tvingats betala tillbaka två miljoner kronor. Vid Aleris Specialistvård i Handen hade läkare registrerat andra, dyrare kirurgiska ingrepp än patienterna i själva verket fått.
Magnus Dahl, affärsområdeschef för Aleris Närsjukvård Stockholm, medger utan omsvep att misstag har begåtts.
– Det är väldigt beklagligt att vi har gjort fel. Vi har fått landstingets förtroende att förvalta skattebetalarnas pengar för att producera sjukvård. Då ska vi göra det både medicinskt och administrativt korrekt.
Två andra företag som granskats, där landstingets revisor funnit liknande brister, är Gyn Stockholm, som drivs av Cevita Care AB, och Nacka Närsjukhus, som drivs avProxima AB.
- Jag kräver att man stoppar slöseriet och ett utav verktygen som man behöver pröva är direkt polisanmälan av misstänkt fusk och stöld. Landstinget slösar stora pengar som kunnat användas för att höja kvaliteten i vården, säger Ilija Batjlan (S) i ett pressmeddelande."

Proxima AB?! Vi i Östergötlands landsting har ju också avtal med dem, nämligen i Motala. Är våra landstingsrevisorer på alerten?

Förbättrade resultat för sjukvården!

2010-04-28T23:09:00.005+02:00

Jag spanar i det just publicerade dödsorsaksregistret för 2008, http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18014/2010-4-31.pdf.
Där finns en hel del intressant. Man skriver bl a om s k åtgärdbar dödlighet. Detta begrepp vill fånga dels hur framgångsrik sjukvården är, d v s hur det går när man väl har blivit sjuk, dels hur hälsopolitiken fungerar, d v s hur det förebyggande arbetet fungerar. För det förstnämnda måttet undersöker man t ex dödlighet i blindtarmsinflammation, gallstensinflammation och livmoderhalscancer. För det andra undersöker man lungcancer, levercirros och motorfordonsolyckor.

Man skriver: "Mellan 1987 och 2008 har kvinnornas dödstal för sjukvårdsindikatorer sjunkit kraftigast, från 39,3 per 100 000 till 19,7 per 100 000. Därefter följer sjukvårdsindikatorer
för män som har minskat från 51,0 till 31,8 per 100 000. Kvinnornas dödstal för de hälsopolitiska indikatorerna har däremot ökat under perioden 1989 till 2008, från 22,9 till 27,0 per 100 000. Den främsta orsaken till det är att kvinnornas dödlighet i lungcancer har ökat.”

Detta är egentligen enastående! På slutet av åttiotalet tyckte vi nog att vi hade en rätt bra sjukvård. Men sen 1987 har dödstalen i de sjukdomar man valt att följa alltså minskat med 50% för kvinnor och med 38% för männen. Tyvärr är resultaten vad gäller utfallet av hälsopolitiken alltså sämre för kvinnor, främst till följd av deras ökande rökning.

(Till slut blir förstås dödligheten 100% vad vi än gör, men det är ointressant. In the long run we´re all dead, som John Maynard Keynes sa).

Det framgår vidare att plötslig spädbarnsdöd har minskat med knappt 90% från 1990 till 2008. Det är fortfarande ungefär dubbelt så vanligt för pojkar, men den relativa minskningen är lika stor för båda könen. Möjliga orsaker anges vara dels propagandan mot att låta barn sova på mage, dels minskande rökning.

Man konstaterar att lungcancer sedan 2005 har gått om bröstcancer som vanligaste dödsorsak bland tumörsjukdomarna för kvinnor. Och kvinnorna närmar sig männen vad gäller lungcancerdödlighet.

Hjärtkärlsjukdom är fortfarande den vanligaste dödsorsaken, men den minskar drastiskt. Den ökade under 1900-talet och nådde en topp 1981, men därefter har den minskat med hela 40%. Detta är verkligen framgångsrikt.

Självmord har minskat med drygt 1/3 från 1987 till 2008, och detta är också något att glädja sig åt, även om varje fall förstås ändå är en tragedi. Alkoholrelaterad dödlighet ligger på en ledsamt hög nivå för männen, som segar sig nedåt. Nivån ligger drygt 50% över självmorden. För kvinnor ökar alkoholrelaterad dödlighet, även om den fortfarande bara är knappt en tredjedel av männens.

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

Svart på vitt (eller snarare rött på blått) om arbetslöshet och sysselsättning

2010-04-22T23:40:00.003+02:00

Marika Lindgren gör reklam för en rapport från Alliansfritt Sverige:

Nu har Anders Utbult på Alliansfritt Sverige gjort en alldeles fantastiskt pedagogisk sammanställning om hur det här med sysselsättningsstatistik egentligen fungerar. När det handlar om arbetsmarknad flyger ofta siffrorna i luften, från alla politiska håll, och det kan vara svårt att veta vad som egentligen gäller. Har sysselsättningen ökat? Minskat? Hur förhåller sig arbetskraftsdeltagandet till sysselsättningen? Läs Utbults rapport – det går snabbt, det är inte svårt, och du kommer att bli klokare! Now that’s folkbildning for you.

Och det är bara att instämma: Om du själv vill ta reda på hur sysselsättningen respektive arbetslösheten egentligen har utvecklats under alliansens regeringstid så förklarar rapporten detta, snabbt, enkelt och tydligt. Kolla själv, du läser hela rapporten på en kvart:
http://home.student.uu.se/anut9803/Filer/Dags%20f%f6r%20klarspr%e5k%20-%20Anders%20Utbult.pdf
Och, i allra största sammanfattning, så är det precis som de flesta av oss instinktivt känner på oss: Arbetslösheten var på väg ner vid maktövertagandet 2006, men har sedan ökat, från knappt 6.5% till drygt 9%. Och den fortsätter att öka. Och precis tvärtom med sysselsättningen.

Själva begreppet "arbetslinje" har bara varit snack. Skattesänkarlinje har det varit!

Sjukförsäkringsdebatten: Jag tror att högern är på defensiven!

2010-04-14T20:43:00.005+02:00

Jag hade tänkt samla mig till ett referat här på bloggen av Åke Thörns viktiga artikel i senaste Läkartidningen, om sjukförsäkringsdebatten. Men det behövs inte, för det har Kjell Rautio på TCO redan gjort, här http://www.utredarna.nu/kjellrautio/2010/04/14/fler-spruckna-myter-och-faktoider-i-sjukforsakringsdebatten/.

Thörn skriver bl a: “De senaste årens förändringar av sjukförsäkringens regler och anvisningar har skett utifrån överutnyttjandedefinitionens perspektiv och resulterat i en rigid och fyrkantig tillämpning. De framställs ofta av förespråkarna som vore de nödvändiga av helt neutrala, vetenskapliga skäl./…/Det är farligt när argumenten för en förändrad sjukförsäkring ges en förment vetenskaplig neutralitet. De viktigaste frågorna, de som utgår från värderingar, döljs nämligen och försvinner.” Det är bara att instämma.

Hanne Kjöller i DN låtsas som om det regnar. Trots att hon är en av de pressröster som ivrigast och mest ihärdigt spridit de överutnyttjandeföreställningar som nu smulas sönder så fortsätter hon att skriva om sjukförsäkringen utifrån desamma, senast förra veckan, här http://www.dn.se/ledare/signerat/vand-pa-perspektiven-1.1071479. Och hon har dessutom mage att koppla denna kampanj till Antonovskys Kasam-begrepp, i ett försök att överföra dennes goodwill till sitt budskap: "Det man borde kunna enas om är att det sista man i alla fall ska göra är att ta människor den förmåga som trots allt finns där. Att läkarna med sina sjukintyg slutar bekräfta känslan av oduglighet, sjukidentitet och brist på sammanhang. Människor borde få hjälp att komma vidare, att hitta en strategi för att lämna oförrätter och kränkningar bakom sig. Och en modell för att lära sig leva med den smärta som inte gör mindre ont för att individen berövas sitt sociala sammanhang." Läs det rödmarkerade igen! Man borde alltså kunna enas om att läkarna med sina sjukintyg skall sluta bekräfta människors känsla av oduglighet, sjukidentitet och brist på sammanhang! Det är en uppmaning som fördolt rymmer ett kontroversiellt påstående, som säger att läkarna, nu och tidigare, med sina läkarintyg har tagit ifrån människor den förmåga de trots allt hade, och bekräftat människors oduglighet etc. Det är helt analogt med den klassiska frågan "Har du slutat att slå din fru än?!" Hon vrider Antonovskys klokhet till att verka understödja hennes felaktiga tes om överutnyttjande och fusk som orsaken till de ökade sjukskrivningarna. Så fräckt!!

För övrigt ser jag i DN, apropå en annan fråga, att även Göran Rosenberg argumenterar för jämnare resursfördelning, i efterdyningarna(?) till debatten om Jämlikhetsanden av Wilkinson och Pickett, men med en ansats som är mer filosofisk än empirisk, här http://www.dn.se/ledare/kolumner/behovet-av-rattvisa-1.1058006. Det blir samma slutsats i alla fall: Alla tjänar på ett samhälle med mindre ojämlikhet.

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

E-landstingsmajoriteten vågar/förmår inte ta ansvar!

2010-04-12T22:16:00.003+02:00

Mats Johansson har skrivit bra på sin blogg om behovet av öppna prioriteringar i vården,
http://matsjoh.blogspot.com/2010/04/halso-och-sjukvardspolitiskt-program.html.

Den nuvarande majoriteten har under hela den här valperioden visat sin ovilja/oförmåga till detsamma. Förnärvarande pågår, sent omsider, ett större prioriteringsarbete inom landstinget, utifrån det uppenbara behov som avspeglas i att sjukvården gick med ett stort underskott förra året, -140 miljoner tror jag att det var. Men det är tjänstemannaorganisationen, och ytterst landstingsdirektören, som tagit initiativ, och som driver på.

Enligt tidigare planering skulle prioriteringarna upp till politiskt beslut just innan sommaren. Men som av en händelse har man dragit ut på processen så att det politiska beslutet måste skjutas fram till veckan efter valet. Så fegt!!!

Det handlar inte om sjukförsäkringsreformen, det handlar om hotad vit överhöghet!

2010-03-28T12:54:00.006+02:00

Varför är republikanernas ilska över Obamas sjukförsäkringsreform så omåttligt hysterisk? Förslaget blev ju efter kompromissande delvis en besvikelse för den amerikanska vänstern, för att vara alltför urvattnat. Det borde inte vara så kolossalt hotfullt för republikanerna. Två krönikor i NYT ger en del av svaret, se fr a Frank Rich här, http://www.nytimes.com/2010/03/28/opinion/28rich.html?src=me&ref=opinion
och även Paul Krugman här, http://www.nytimes.com/2010/03/26/opinion/26krugman.html?src=me&ref=opinion.

Frank Rich skriver: "That a tsunami of anger is gathering today is illogical, given that what the right calls “Obamacare” is less provocative than either the Civil Rights Act of 1964 or Medicare, an epic entitlement that actually did precipitate a government takeover of a sizable chunk of American health care. But the explanation is plain: the health care bill is not the main source of this anger and never has been. It’s merely a handy excuse(min markering. JW). The real source of the over-the-top rage of 2010 is the same kind of national existential reordering that roiled America in 1964."

Och vidare: "If Obama’s first legislative priority had been immigration or financial reform or climate change, we would have seen the same trajectory. The conjunction of a black president and a female speaker of the House — topped off by a wise Latina on the Supreme Court and a powerful gay Congressional committee chairman — would sow fears of disenfranchisement among a dwindling and threatened minority in the country no matter what policies were in play." Alltså: Det är medvetenheten om hotet mot den vita medelklassens dominans som är den egentliga springande punkten. En färgad president, en kvinnlig talman för majoriteten, en kvinnlig, spanskättad domare i Högsta domstolen och en öppet homosexuell ordförande i Kongresskommittéen?! Nej, vi står inte ut!!!

Tyskland hade Nurnbergrättegångarna. Sydafrika hade sin sanningskommission. Men den rasistiska högern i USA har aldrig riktigt tvingats ta itu med sin historia, de har bara fått ge efter stegvis. Och eftersom demografin talar emot dem kan vi förutse fortsatt skärpning, de kommer att känna sig mer och mer hotade.

Om det republikanska partiet inte förmår distansera sig från Tea Party-högern så kan det mycket väl medföra början till en marginalisering av partiet för lång tid, tror och befarar särskilt Krugman. Och hur påverkar det i så fall det politiska systemet i USA? Många frågor, och få svar.

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

Mer om sjukskrivningsmyten: Det kanske går att peta hål på den ändå?!

2010-03-27T21:54:00.006+01:00

I "alla" media, ledarredaktioner, krönikörer, bloggar, skrivs det nu om Björn Johnssons kritik av myterna om orsaken till ökningen av sjuktalet under sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Se t ex här http://www.dn.se/debatt/missvisande-mediebilder-om-den-hoga-sjukfranvaron-1.1036240,
och här http://ilsemarie.wordpress.com/2010/01/27/nog-nu-det-har-aldrig-handlat-om-fusk/,
och här http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article6494310.ab,
och här http://www.tcotidningen.se/bjorn-johnson-hard-debatt-om-sjukfusk-ledde-fram-till-fel-beslut,
och här http://www.bt.se/ledare/kronikorer/politikerna-borde-lyssna-till-bjorn-johnson(1796666).gm,
eller sök själv, det finns hur mycket som helst.

Även Läkartidningen har i senaste numret en intervju med Björn Johnsson, här http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=14064, med i stort sett samma innehåll som den artikel han själv skrev i DN och som startade det hela. Av läsarkommentarerna i Läkartidningen så framgår tydligt vilken stor frustration det finns hos läkarkåren över att man har uppfattats som skyldiga medaktörer till en alltför slapp tillämpning av sjukförsäkringen och rentav till fusk, som hållnings- och aningslösa mähän. Jag har tidigare skrivit på denna blogg i ämnet, bl a här http://johanwalan.blogspot.com/2010/01/missvisande-mediebilder-om-den-hoga.html.

Jag hittar dock inte någon kommentar hos Timbro. Inte heller något från DNs ledarredaktion. Denna tystnad är talande, och mycket misskrediterande. Och framför allt så har jag inte (ännu i alla fall) hittat någon som har kommit med några allvarliga invändningar mot Johnssons resonemang!!!

Denna stora uppmärksamhet gör att man kanske kan hoppas att det faktiskt går att peta hål på myterna om orsakerna till sjuktalsökningen?! Och det är ju bara att glädja sig åt i så fall. Och naturligtvis skall vi på vänsterkanten inte försumma att uppmärksamma detta. Den hetsjaktsliknande arbetslinjen har inte bara varit misslyckad, den har dessutom byggt på falska förutsättningar.

Men Björn Johnssons resonemang leder också till nya frågor: Om det nu inte var dålig arbetsmiljö som orsakade sjuktalsökningen, (och alltså inte heller fusk, lättja, maskerad arbetslöshet eller norrländsk regionalpolitik) utan snarare generella åtstramningar i arbetslivet och dessutom rehabiliteringssystemets kollaps, hur skall vi i så fall hantera detta nu?

Katrine Kielos har åtminstone en början:

"Överutnyttjande förekommer naturligtvis, men förklarar inte vad som hände. Troligast är att utveckligen i stället hängde samman med rehabiliteringssystemets kollaps, menar Johnson. Möjligheterna till arbetsträning och omplacering minskade, lättare tjänster försvann, lönebidragsmöjligheten drogs in och företagshälsovården monterades ner. Sedan renodlades sjukförsäkringen och strax därefter började sjukfrånvaron galoppera.

Denna förklaring tilltalar inte socialdemokraterna (eftersom den pekar ut några av deras reformer som utlösande faktorer).

Men än mindre de borgerliga. Idén om inbillningssjuka som ska botas med ekonomiska incitament är en av alliansens mest grundläggande.

Sverige behöver hursomhelst en mer nyanserad debatt om sjukskrivningar och Björn Johnsons bok är en utmärkt början."

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

RUT-avdragen görs av rika, och de är ineffektiva som arbetsskapare

2010-03-13T23:53:00.000+01:00

Har någon läsare av denna blogg missat att RUT-avdraget främst görs av höginkomsttagare? Antagligen inte. Arbetsgivarorganisationen Almega försöker att få det att framstå som om användandet av avdraget är jämnt fördelat bland låg-, medel- och höginkomsttagare. Och många media, inkl t ex Ekot och Rapport, vidarebefordrar okritiskt deras resonemang. Det hela är dock nys, eller snarare ohederligt vrängande av statistik. Dessutom stämmer det inte alls att RUT-avdraget genererat 11 000 jobb, även detta är ruffel och båg, siffran är mycket lägre. Marika Åsgren reder ut ämnet här http://storstad.wordpress.com/2010/03/02/att-trixa-med-siffror/. och fr a här http://storstad.wordpress.com/2010/03/07/mer-om-mysteriet-med-hogerns-ekonomiska-cred/.

Om vinsten med vården: Rosenberg, Lindgren och Jersild

2010-02-21T20:01:00.001+01:00

Här är tre viktiga inlägg om varför marknadslösningar inte passar för organisation, produktion och finansiering av sjukvård, alla framprovocerade av Vårdval Stockholm. Först, och viktigast, Göran Rosenberg, om nödvändigheten av att skilja på behov och efterfrågan, http://www.dn.se/opinion/kolumner/vinsten-med-varden-1.933411. Klokt och viktigt, som vanligt. Bl a skriver han att " Inte heller kommer vårdkostnaderna att sänkas när vinsten driver vården, snarare tvärtom. Dels är det vad de flesta jämförelser mellan vinstdriven och icke-vinstdriven vård visar, dels ligger det i sakens natur. En vård som drivs i syfte att generera vinst har ett egenintresse av att efterfrågan på vård ökar, att marknaden för vård expanderar, att en allt större andel av våra resurser spenderas på konsumtion av vård.
Med vinsten som vårdens drivkraft uppstår ett vårdindustriellt egenintresse av att identifiera ständigt nya vårdbehov och introducera ständigt nya mediciner och lansera ständigt nya behandlingsmetoder – också när förbättringarna i vårdresultatet är marginella i förhållande till kostnaderna."

Hans avslutning skulle jag vilja göra till obligatorisk läsning för..., ja, för alla:
DET ÄR SANT att det finns vård som kan produceras som vilken vara som helst; högt specialiserad och tydligt avgränsad vård som är lätt att paketera, prissätta och konkurrensutsätta (höftledsbyten, starroperationer etc). Vinstdriven vård strävar följaktligen efter att allt fler insatser i vården ska kunna avgränsas och produceras på detta sätt. Det är en strävan som på kort tid vunnit stort genomslag i hela vårdsystemet (utifrån löftet om mer vård för mindre pengar) och bidragit till en förskjutning av vårdens resurser och inriktning från allmänvård till specialistvård, från vård som relation till vård som vara, från behov som prioriteringsprincip till efterfrågan.
Allt detta bygger på en skickligt propagerad vanföreställning om vad vård är och vad som driver oss att vårda våra sjuka. För saken är ju den att vi i sista hand vårdar också dem som det inte går att tjäna några pengar på, också dem vars vård aldrig går att paketera, prissätta och konkurrensutsätta, också dem som inte skulle ha en chans att hävda sig på en efterfrågestyrd marknad av vinstdrivna sjukvårdsproducenter.
Vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi som samhälle mår bättre av det.
Det är den verkliga vinsten i vården (min markering. JW).

En annan utmärkt, mer teoretiskt skolekonomisk, kommentar kommer från Marika Lindgren Åsbrink, http://storstad.wordpress.com/2010/02/10/vard-ar-ingen-vanlig-vara-enligt-skolboken/.

Och en tredje, lika klok och viktig, kommentar av ytterligare en av mina husgudar, P C Jersild,
http://www.dn.se/opinion/kolumner/vardens-enkla-val-1.545104.

"I Vårdval Stockholm tar man hänsyn till åldersfaktorn. Dessvärre gäller inte det ett annat samband som kan vara lika utslagsgivande: klasstillhörighet. Sverige är fortfarande - trots allt vackert tal - ett klassamhälle. Vad som förvirrar är att klasserna, framför allt underklassen, inte riktigt ser ut som de gjorde under industrialismen. Den klassiska arbetarklassen har fragmenterats. Låglöneyrkena domineras av kvinnor. Den nya underklassen är en brokig skara arbetslösa, lågutbildade, utlandsfödda, fattigpensionärer, långtidssjukskrivna och ungdomar som inte lyckats ta sig in i arbetslivet. Inte lär det bli lättare när ekonomin stagnerar. Vad de alla har gemensamt är ett större vårdbehov än andra grupper.
Denna koppling är fastlagd i ett otal undersökningar. Det är sällan så - som vissa tycks föreställa sig - att är man svag på en punkt så är man stark på en annan. Ty så orättvist är livet funtat att negativa faktorer klumpar ihop sig. Den som är psykiskt svag är sällan kroppsligt stark, den som inte är så kvick å huvudets vägnar behöver därför inte vara händig. Det som utmärker den nya underklassen är framför allt anhopningen av ogynnsamma levnadsfaktorer."

Och Jersild avslutar: "Det som komplicerar diskussionen är att patientens självbestämmande fått allt större tyngd i sjukvårdslagen. Det är i sig ett viktigt framsteg men kan gå för långt om det kombineras med köpkraft. Människor har rätt att vägra undersökningar och behandlingar, också om det skadar dem själva. Däremot har man inte rätt att kräva medicinska insatser. Men om läkarna måste locka till sig patienter, ungefär som privatskolorna lockar elever, blir risken att efterfrågan kan dominera på behovets bekostnad. Det finns nämligen ingen naturlig gräns för medicinska insatser. I princip kan man sätta in hur stora resurser som helst också på struntsaker. Någon måste därför kunna säga ifrån när det inte är meningsfullt. En läkare ska kunna vägra skriva ut antibiotika i oträngt mål liksom vägra recept eller sjukskrivning när det inte är befogat. Läkaren måste ha råd att bli ovän med sin patient."

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

Den gemensamma valutan förvärrar EUs PIIGS-kris.

2010-02-15T22:55:00.002+01:00

Paul Krugman är mästerlig i att skriva om nationalekonomi så att en amatör både begriper och tycker att det är intressant. Igår skrev han i NYT om eurons kris,. Och hans poäng låter mycket välbekant för den som minns valrörelsen inför vårt eget euroval, där vi tack och lov bestämde oss för att stå utanför, http://www.nytimes.com/2010/02/15/opinion/15krugman.html:

"For the truth is that lack of fiscal discipline isn’t the whole, or even the main, source of Europe’s troubles — not even in Greece, whose government was indeed irresponsible (and hid its irresponsibility with creative accounting).
No, the real story behind the euromess lies not in the profligacy of politicians but in the arrogance of elites — specifically, the policy elites who pushed Europe into adopting a single currency well before the continent was ready for such an experiment" (Min markering. JW).

Krugman menar att Greklands ekonomiska obalans visserligen är större än Spaniens, men Spaniens kris är ändå ett större hot för euron, och indirekt hela EU-samarbetet. Spanien, "EUs Florida", har tack vare sitt varma klimat och sina stränder fått en mycket stor fastighetsbubbla. Gigantiska kapitalinflöden från övriga Europa, fr a från Tyskland, ledde till snabb ekonomisk tillväxt parat med kraftigt ökade produktionskostnader: Prisnivån på varor och tjänster steg mellan 2000 och 2008 med 35% i Spanien, att jämföra med 10% i Tyskland. Detta ledde till minskande konkurrenskraft för spanskt näringsliv, men p g a bygg- och fastighetsbubblan slog detta ändå inte igenom i arbetslöshet. Tills bubblan sprack.

Nu stiger arbetslösheten och budgetunderskottet. Snabbt. Och den trista poängen är: "There’s not much that Spain’s government can do to make things better. The nation’s core economic problem is that costs and prices have gotten out of line with those in the rest of Europe. If Spain still had its old currency, the peseta, it could remedy that problem quickly through devaluation — by, say, reducing the value of a peseta by 20 percent against other European currencies. But Spain no longer has its own money, which means that it can regain competitiveness only through a slow, grinding process of deflation"(min markering. JW).

Och avslutningsvis en ganska bister prognos för euroländerna, och kanske även för oss:
"What we’ll probably see over the next few years is a painful process of muddling through: bailouts accompanied by demands for savage austerity, all against a background of very high unemployment, perpetuated by the grinding deflation I already mentioned.
It’s an ugly picture. But it’s important to understand the nature of Europe’s fatal flaw. Yes, some governments were irresponsible; but the fundamental problem was hubris, the arrogant belief that Europe could make a single currency work despite strong reasons to believe that it wasn’t ready" (min markering. JW).

(Och rubrikens förkortning, PIIGS, ifall ni missat det, är benämningen på euroområdets svaga länkar, d v s Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien).

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

Ny leopard i Malaysia (inte menat som ekonomisk/politisk metafor, utan bokstavligt)

2010-02-10T20:28:00.000+01:00

Tänk att det fortfarande upptäcks nya däggdjursarter! Kolla här
http://news.bbc.co.uk/earth/hi/earth_news/newsid_8505000/8505785.stm
på en videofilmning av en nyupptäckt leopard i Sydostasien.
BBC skriver "The Sundaland clouded leopard, a recently described new species of big cat, has been caught on camera.
The film, the first footage of the cat in the wild to be made public, has been released by scientists working in the Dermakot Forest Reserve in Malaysia.
The Sundaland clouded leopard, only discovered to be a distinct species three years ago, is one of the least known and elusive of all cat species."

Sjukskrivningsmyten igen

2010-02-08T13:33:00.000+01:00

Apropå mitt inlägg 100131, om myten om de höga sjukskrivningarna, så bloggar Kjell Rautio på TCO om detta idag, http://www.utredarna.nu/kjellrautio/2010/02/08/myten-om-varldens-mest-sjukskrivna-folk-saknar-vetenskapligt-stod/. Han relaterar samma källa, Björn Johnson, men också andra, bl a företagsekonomen Paula Liukkonen.

Björn Johnson skriver:
“I Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbrittanien, fyra av de länder man brukar jämföra med, begränsas sjukskrivningsperioderna till högst ett år. Därefter åker man ur försäkringen, vare sig man är frisk och arbetsför eller inte. Detta innebär med stor sannolikhet att dessa länder har en dold sjukfrånvaro, som göms undan i andra socialförsäkringar och pensionssystem, framför allt arbetslöshetsförsäkringarna.”

Rautio fortsätter: "Liukkonen, bland andra, har påpekat att Sverige är ett av få länder som öppet redovisar långtidssjukfrånvaron, och att påståendena om att svenskarna skulle vara mer sjukskrivna än andra européer var en myt.
Liukkonen påpekade även att när äldre personer med ohälsa i Sverige efter 90-talskrisen hamnade i sjukförsäkringen (långtidssjukrivning eller “förtidspension”) så pensionerade samtidigt finländarna systematiskt och medvetet bort den äldre arbetskraften som drabbats av ohälsa (dessa finländare hamnade därmed i pensionsstatistiken)."

Och Rautio är lika arg på DN som jag:
"Om DN:s ledarredaktion tror att de kan tiga ihjäl den seriösa kritiken, och forsätta sprida sina dåligt underbyggda myter om att svenskarna blivit ett folk som överutnyttjar trygghetssystemen, då tror de nog fel. DN:s (Kjöllers) tystnad rörande Johnsons kritik och tidningens fortsatt luftiga sjukförsäkringsretorik riskerar på sikt att leda till att tidningen förlorar i trovärdighet."

Föreställningen om fusket och överutnyttjandet av sjukskrivningen är en djupt rotad myt. Och den understöds fortsatt av borgerliga massmedia. Vi på vänsterkanten måste säkert vara ordentligt pålästa om vi skall hävda något i grunden annorlunda, det har jag själv märkt när jag försökt ifrågasätta den vedertagna bilden. Många (även jag förstås) behöver läsa Johnsons bok "Kampen om sjukfrånvaron".

Varning för kontaminasammanblandning i tidningen

2010-02-07T23:21:00.000+01:00

Corren började med en ny layout i förra veckan. Ett inslag är att man ger mer utrymme för ledarredaktionens kommentarer, insprängda bredvid nyhetsartiklarna. Jag gillar inte nyordningen. DN:s politiske reporter Henrik Brors har skrivit på detta sätt några år, och det har bidragit till min allt starkare aversion mot DN. Delvis beror detta på Brors skrivsätt förstås, eller mer rakt på sak hans tendentiösa och ibland rent oärliga kommentarer, alltid riktade mot socialdemokratin.

Stieg Larsson beskriver i Milleniumtrilogin, jag har för mig att det är i den avslutande delen, Luftslottet som sprängdes, hur den kvinnliga reportern Erika Berger får jobb på den konservativa draken i Stockholm. Hon har då ett samtal med en av de viktigare medarbetarna där, och denne framhåller att det ingår i jobbet att i alla ledarkommentarer skall den socialdemokratiska linjen definitionsmässigt vara felaktig, alltid. Det är omöjligt att inte associera till Brors när man läser det där.

Ulf Bjereld har idag reagerat, och han är inte nådig i sin kritik,
http://ulfbjereld.blogspot.com/2010/02/henrik-brors-dn-och-opinionsjournalisti.html, av Brors sätt att kommentera en opinionsundersökning nyligen. Han länkar också till journalistikprofessorn Jesper Strömbäck, som på sin blogg,
http://jesperstromback.wordpress.com/2010/01/29/missvisande-opinionsjournalistik-dn/
skrivit i samma ärende:
"I dagens DN redovisas den senaste opinionsmätningen från Synovate. Den stora nyheten är att de rödgröna tappar försprånget. I ingressen skriver Henrik Brors att ”Avståndet mellan de politiska blocken minskar i opinionen och är nu så litet att det inte ens är statistiskt säkerställt. Det visar DN/Synovates januarimätning. När Mona Sahlin börjar ge besked om sin politik ökar risken för väljarförluster”...
Dagens Nyheter (gör) en rad fel när de publicerar resultaten av den senaste undersökningen från Synovate; de redovisar inte all den statistiska basinformation som rekommenderas och som är central för att bedöma en opinionsundersökning; de redovisar inte att förändringarna sedan december inte är statistiskt säkerställda utan ger tvärtom bilden av att viktiga förändringar har skett; och de antyder att förändringarna åtminstone delvis beror på att Mona Sahlin och de rödgröna har börjat ge besked om sin politik, utan att det finns något som helst stöd för det i opinionsundersökningen.
Problemet här är inte själva opinionsundersökningen, utan det sätt som den används på och redovisas av Dagens Nyheter. Samtidigt som det inte är särskilt förvånande att kvaliteten på Dagens Nyheters opinionsredovisning är så låg - tidigare forskning har dokumenterat att medierna ofta brister när det gäller just kvaliteteten på redovisningen av opinionsmätningar – är det beklagligt. Dagens artikel är också ytterligare ett exempel på gestaltandet av politik som spel och strategi snarare än som sakfrågor, och på ett tolkande snarare än beskrivande journalistiskt förhållningssätt (min markering. JW).

Den avslutande kritiken är precis mitt i prick. Henrik Brors är helt oförmögen att se politiska initiativ, i alla fall från vänstern, annat än ur just en taktisk synvinkel. Tycker Mona Sahlin, eller någon annan sosse, något om föräldraförsäkringen, eller skatterna, eller försvarspolitiken, så måste Brors tolka det som yta, som spel, han är oförmögen att se att det kan vara ett genuint uttryck för en politisk åsikt.

Det är visserligen en gammal erfarenhet för alla till vänster att borgerligheten alltid har en stabil majoritet i den tredje statsmakten, men om redaktionens politiska kommentarer inte är tydligt samlade utan blandas på sidorna med nyhetsreportage blir problemet ännu större. Vi får se hur det blir på Corren.

Hellre sällskapsliv än Ginkgo mot demens

2010-02-05T13:27:00.000+01:00

Ginkgo biloba har ingen skyddande effekt mot demens. Detta har tidigare visats i flera vetenskapliga studier, och i veckans nummer av JAMA publiceras ytterligare en. Det är en stor studie, 3069 patienter. Den är klassisk i sitt upplägg, deltagarna lottades till antingen gingko eller placebo. De följdes sedan i imponerande lång tid, sex år. Läkartidningen sammanfattar här,
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=13700, och skriver:

"I samband med att studien påbörjades var deltagarnas kognitiva förmåga normal eller lätt nedsatt (mild cognitive impairment)....Deltagarna följdes löpande med kognitiva test av bland annat minne, uppmärksamhet, språklig och visuospatial förmåga samt exekutiva funktioner. Resultaten är nedslående för förespråkare av Ginkgo biloba. Efter en uppföljningsperiod som i genomsnitt uppgick till sex år visade det sig nämligen att tillskott av Ginkgo biloba inte gav något skydd mot kognitiv nedsättning."

Och LT avslutar: "Att det finns individer som är intresserade av att försöka hävda motsatsen är lätt att inse då ginkgopreparat är en miljardindustri och säljs årligen för över två miljarder kronor världen över. Det huvudsakliga, och alltså helt felaktiga, argumentet i denna marknadsföring är att Ginkgo biloba skyddar mot demens."

Hjärnfunktioner, precis som t ex muskler, behöver tränas och användas för att bibehållas eller till och med förbättras. Use it or loose it heter det på engelska. Om ni tycker att ni börjar minnas dåligt så se till att läsa, titta på TV, lösa korsord och allra helst träffa goda vänner. Hellre än att slänga bort pengar på Ginkgopreparat.

Låt oss diskutera fördelningsfrågor och klimathot, inte minaretförbud

2010-02-04T08:40:00.001+01:00

Bra kommentar av Anna Hellgren i Dagens Arena häromdagen, http://www.dagensarena.se/text/2010/02/vansinnets-budbarare, om förhållningssätt till de bruna stämningarna. Den går i linje med en annan kommentar, http://johanwalan.blogspot.com/2009/12/om-sd-lat-dem-inte-satta-dagordningen.html, som jag refererat tidigare.

Efter att ha gett flera exempel på vad hon menar kommer det viktigaste:
"Det vore lätt att ta sig för pannan och skylla på omdömeslösa public service-journalister om det inte vore för att programledarnas fokus så väl passar in en allmän strömning där debattörer och journalister gömmer sig bakom den befängda idén att man i Sverige inte "får" diskutera invandring i allmänhet eller islam i synnerhet - samt att det är just dessa frågor som är de allra viktigaste i samhället. Som andra redan påpekat är det få saker som diskuteras så mycket som just dessa, men i takt med att vanföreställningarna om ett "förbud" sprider sig odlas en kultur där mer eller mindre rasistiska åsikter och föreställningar förs fram som triumfartade bevis på politiskt mod och sanningssägande."

Vi inom den politiska vänstern tjänar inte på att "ta debatten med Sverigedemokraterna", inte på deras villkor! Vi bör envisas med att ta upp de frågor som vi tycker är viktigast, jobb, ekonomi, hur samhällsklyftorna ökar och allt negativt som det för med sig, och naturligtvis klimatfrågan.

Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron

2010-02-01T00:26:00.000+01:00

Missa inte den viktiga debattartikeln i DN igår, http://www.dn.se/opinion/debatt/missvisande-mediebilder-om-den-hoga-sjukfranvaron-1.1036240!! Forskaren Björn Johnson hänvisar till sin i dagarna kommande bok, ”Kampen om sjukfrånvaron”, och hävdar att ”Den nuvarande regeringen har byggt nästan hela sin sjukförsäkringspolitik på felaktiga beslutsunderlag. Politiken är direkt kontraproduktiv och kommer att öka antalet sjukskrivna.”

Den stora ökningen av sjukfrånvaron mellan 1996 och 2002 berodde i stort sett inte på att fler blev sjukskrivna, utan huvudsakligen, till 85%, på att sjukskrivningsperioderna blev längre. Det har inte funnits något omfattande fusk eller överutnyttjande. Däremot har det funnits en mycket medveten och systematisk desinformationskampanj, från främst borgerliga ledarsidor och arbetsgivarorganisationer, om att sjukförsäkringsfusket var utbrett.

Här har vi alla på vänsterkanten en stor uppgift, att slå hål på denna fuskmyt!!

Han skriver också, med adress kanske snarare till den politiska vänstern:
”Då sjukfrånvaron började öka uppfattades detta som ett resultat av försämrad arbetsmiljö och ökad stress i spåren av den ekonomiska krisen under 1990-talet. Arbetsgivarna ansågs bära skulden, medan de sjukskrivna beskrevs som offer för omständigheter de inte kunde påverka. Denna uppfattning var dominerande under ett par år, men mötte efter hand alltmer kritik, och sågs av många som en felaktig beskrivning av problemet.” (Vilket sedan alltså följdes av framväxten av överutnyttjandekampanjen).

Han fortsätter: ”I min bok visar jag på punkt efter punkt hur påståendena om fusk och överutnyttjande antingen var felaktiga eller grovt överdrivna. Utbrända pekades ut som en nyckelgrupp bakom ökningen. Arbetsmiljöförespråkarna såg utbrändheten som ett bevis på stressens skadliga effekter, men överutnyttjandeförespråkarna tog den i stället som intäkt för att människor var hypokondriska, överkänsliga och behövde byta jobb.
Diagnosen utbrändhet berörde dock som mest omkring 3 procent av de sjukskrivna, och de stressrelaterade diagnoserna har totalt sett aldrig utgjort mer än omkring 12–14 procent.”

Jaha, men vad var då orsaken till att sjukfrånvaron ökade? Han berör det också, rätt kort:
"Dels förändrad lagstiftning som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka i arbete, dels den kommunala sektorns försämrade ekonomi under 1990-talet, som medförde minskade omställningsmöjligheter på arbetsplatserna.
Tillsammans bidrog dessa faktorer till att det system som användes för att avsluta särskilt svårlösta sjukskrivningsärenden havererade. Resultatet: en dramatisk ökning av de riktigt långa sjukskrivningarna.”

Och vad tror jag själv då? Johnson skriver att ”diagnosen utbrändhet berörde dock som mest omkring 3 procent av de sjukskrivna, och de stressrelaterade diagnoserna har totalt sett aldrig utgjort mer än omkring 12–14 procent.” Jag har inga egna siffror, men jag tror att de stressrelaterade besvären står för en betydligt större andel än 12-14%, men att vi läkare, åtminstone tidigare, ofta har angett somatiska diagnoser även om besvären varit delvis stressorsakade och/eller missbruksrelaterade. Och i dessa fall har den inkorrekta beskrivningen säkert bidragit till att eventeulla rehabåtgärder blev mindre effektiva. Men framför allt tror jag att toleransen i arbetslivet, totalt sett, för att inte alla är högpresterande har minskat. Vilket har försvårat rehabiliteringen, gjort tröskeln högre. Till exempel är kravet på att Samhall skulle vara lönsamt, i snävt företagsekonomisk mening, ett olyckligt exempel på detta.

Det är utmärkt att den rödgröna opinionen talat sig samman om sin linje, http://www.dn.se/opinion/debatt/sa-blir-sjukforsakringen-om-vi-vinner-valet-i-host-1.1029196. Visserligen saknas en del konkretion, det är mer betoning på regelverk än på innehåll, men grundinriktningen är utmärkt.

"Alla" media publicerar namn på den häktade polischefen. Är det OK?

2010-01-28T20:45:00.000+01:00

SR, Aftonbladet, DN m fl media publicerar idag namn på den för våldtäkt misstänkte polischefen. (Dock inte t ex SvD). Han greps för tre dar sen, och häktades idag, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt av barn.

Detta offentliggörande har gått snabbt tycker jag, för snabbt. Åtminstone i princip brukar man hävda att media inte skall avslöja namn på någon som bara är misstänkt, man ska inte ses som skyldig förrän man är dömd. Detta fall är förstås extra tillspetsat eftersom den misstänkte tydligen haft en hög profil och i olika sammanhang varit föreläsare kring frågor som rör jämställdhet och sexuella trakasserier. Men är ändå inte också hans integritet skyddsvärt? Tänk om han faktiskt är oskyldig, vilken oerhörd kränkning han i så fall har utsatts för. Liksom eventuella närstående.

Olika ansvariga utgivare och mediachefer kommer säkert att hänvisa till "allmänintresset". Eller ännu värre något i stil med "alla andra har ju redan avslöjat detta". Men det räcker inte, tycker jag.

Skulle han vara skyldig så är brottet avskyvärt, och dubbelmoralen och hyckleriet fullständigt skriande. Men det vet vi ju inte än!

The Spirit Level på svenska : Jämlikhetsanden. Läs den!

2010-01-27T21:59:00.000+01:00

Förra årets viktigaste bok, The Spirit Level, som jag bloggat om flera gånger tidigare, fr a 090909, finns nu på svenska, Jämlikhetsanden. Knepigt namn, men oerhört viktig. Rekommenderas starkt!! Och den är förstås, om möjligt, ännu mer viktig inför valrörelsen.

Dan Josefsson recenserar i Aftonbladet idag: "I Jämlikhetsanden driver de två brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett med förkrossande vetenskaplig tyngd tesen att det är den ekonomiska ojämlikheten i sig själv som är orsak till de flesta svåra samhällsproblem. Oavsett om man undersöker psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, övervikt, dåliga utbildningsnivåer, kriminalitet, begränsad social rörlighet eller bristande tillit människor emellan så står problemen i direkt relation till ett lands grad av ekonomisk ojämlikhet."

Och vidare: "Wilkinson och Pickett konstaterar att politiker världen över försöker komma tillrätta med sociala och medicinska problem som kriminalitet, utslagning och ohälsa genom långa rader av mer eller mindre fantasifulla punktinsatser. Bakom en tunn fasad av handlingskraft har vi i praktiken gett upp kampen för ett bättre samhälle, eftersom problemen ter sig olösliga. Mot denna apati ställer Wilkinson och Pickett begreppet ”evidensbaserad politik”. Om den rika världens politiker verkligen vill skapa en bättre framtid finns det bara en sak att göra: Minska inkomstskillnaderna.
Jämlikhetsanden är därmed en bok som vill förändra världen. Forskarna hoppas att deras avslöjande av ojämlikhetens konsekvenser ska få lika stor betydelse för politiken som upptäckten av bakteriernas roll för smittspridning en gång fick för sjukvården... Framtidens politiker (måste)överge den ovetenskapliga idén att växande inkomstklyftor kan rättfärdigas av ökad tillväxt.
Jämlikhetsanden är en fascinerande bok som inte bara är obligatorisk läsning för den svenska vänstern, utan för alla som vill skapa ett humanare samhälle."

Cancer och mobiltelefoni - inget påvisat samband

2010-01-14T21:06:00.000+01:00

Nyheter om misstänkta larm som kan avskrivas brukar inte få så stora rubriker, men kan vara nog så viktiga nyheter. Här är en nyhet från gårdagens nummer av Läkartidningen (som i sin tur är ett referat från Journal of The National Cancer Institute),
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=13537:
"Att mobiltelefoni skulle kunna påverka risken för cancer är ett ämne som debatterats flitigt under senare år. I en undersökning presenterad i tidskriften Journal of the National Cancer Institute har man inte kunnat identifiera någon ökad cancerrisk av att använda mobiltelefon. Studien bygger på ett skandinaviskt material och omfattar uppgifter om incidens för ett flertal tumörformer i hjärnan under perioden 1973–2004.
Mobiltelefonianvändningen slog igenom på bred front i mitten av 1990-talet i samtliga skandinaviska länder, vilket således gör att den aktuella studien har uppgifter som sträcker sig fram till ett decennium efter att mobiltelefoni kom att bli var mans egendom.
Någon ökad cancerincidens har man dock inte noterat. Under perioden 1974 drabbades 59 984 män och kvinnor från Sverige, Norge, Danmark och Finland i åldrarna 20–79 år av en tumörform i hjärnan. Incidensen av de två vanligaste tumörformerna i hjärnan hos vuxna, gliom och meningiom, ökade något sett under hela 30-årsperioden. Ökningen var dock inte större under perioden 1998–2003, alltså kring ett decennium efter att mobiltelefonen slagit igenom på bred front, än under perioden i stort."

Oblivious på Skylten på tisdag!

2010-01-03T21:31:00.000+01:00

På tisdag 2010-01-05 kl 19.00 är det releaseparty för Oblivious nya skiva Goons och Masters, på Skylten. Missa inte det! Fartfylld stonerock från Linköpingsbandet, som med denna spelning också startar en miniturné, inkluderande Stockholm, Uppsala och Västervik. Annons här http://www.skylten.nu/index.asp?sid=kalender&id=197.

Vill du höra hur det kan låta? Kolla här http://www.myspace.com/oblivionlkpg, och klicka på Goons and Masters sample, så får du ett smakprov.

(Och Skylten, om det möjligen är någon bloggläsare som inte vet det, är ett musikhus, i Gamla Maskinskyltfabriken, som drivs av Sensus på Linköpings kommuns uppdrag. Och som ligger på Södra Oscarsgatan 3, vid Linköpings resecentrum, precis på andra sidan spåren).

Efter Köpenhamn 2: Jämlikhet är nyckeln också här!

2009-12-21T21:13:00.000+01:00

Efter Köpenhamnsmötet är det än mer tydligt att det behövs en kunnig miljöopinion, som driver på! Och här, liksom i så många andra samhällsfrågor, så leder en ökad jämlikhet i resursfördelningen till en bättre situation, i detta fall en större handlingsberedskap.

Behöver man kunna tillåta sig en livsstil som innebär höga koldioxidutsläpp för att leva länge och med god hälsa? Svaret är nej! Min favoritlänk, http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides, bild 30, visar detta:

Och samma källa visar, bild 32, att
ökad jämlikhet leder till ökad vilja hos medborgarna att källsortera och återanvända:

Efter Köpenhamn: Från frustration till handling.

2009-12-21T20:02:00.000+01:00

Förvirring och frustration präglar många kommentarer efter Köpenhamnsmötet, och detta stämningsläge gäller också för mig. Men kloka kommentatorer kan hjälpa oss att komma vidare.

Anna Hellgren, Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/vakna-upp-och-agera, skriver:
"Köpenhamn (kommer) framför allt att bli ihågkommet för den rika världens arrogans och massiva ovilja att ta ansvar för de följder dess ekonomiska och industrialiserade välstånd får för resten av världen och klimatet".

Och vidare: "Deras (klimatflyktingarnas) hopp står nu till den gryende klimatrörelse som visade sig på Köpenhamns gator under lördagens stora demonstration. Att den - vi, alla - förmår sätta tillräcklig press på våra regeringar så att de nästa år kommer att göra mer än att prata".

Nisha Beshara, också Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/index.php?sid=1&pid=165#red_1, skriver:
"De rika ländernas ledare måste ge löften om konkreta åtaganden för att finansiera fattiga länders omställning och satsning på förnybara energikällor".

"Det räcker inte att fasa ut fossila bränslen i takt med att vi hittar förnybara för att begränsa koldioxidutsläppen. Det går alldeles för långsamt. I stället måste utvinningen av de fossila bränslena begränsas. Det som krävs är några länder som går före och skriver avtal om detta. När tillgången hålls nere, ökar priserna och det blir mer lönsamt att satsa på förnybar energi. Fördelen är också att det inte krävs stora avtal som alla länder måste vara med på. Det som krävs är civilkurage av några få".

NGO-arna MARTINA KRÜGER, klimatchef för Greenpeace i Norden och YLVA JONSSON STRÖMBERG, generalsekreterare på ActionAid i Sverige, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fult-spel-bakom-klimatataganden_3953061.svd, skriver:
"Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Biståndspengarna är redan avsatta, och behövs, till fattigdomsbekämpning som att exempelvis minska mödrad ödlighet, ge fattiga flickor mediciner mot hiv/aids eller en chans att gå i skolan. Enkelt förklarat bör klimatfinansieringen inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat".

Maria Wetterstrand (MP) vill "samla alla goda krafter", http://www.dn.se/opinion/debatt/klimatmotet-i-kopenhamn-ett-monumentalt-nederlag-1.1016462 och att dessa visar sig beredda att "gå före":
"Sverige borde ta initativ till ett nytt internationellt samarbete mellan klimatprogressiva länder. Det ska vara en progressiv koalition som utgår från klimatambitioner och förändringsbenägenhet i stället för nationsgränser – en Alliance for progressive actors. Då kan vi bidra till att möta båda dessa utmaningar...

Vi måste lämna bakom oss förhandlingstaktiken att bara jämföra sig med andras ambitioner, något som Kina, USA och EU och många andra har ägnat sig åt...

Det finns i sådana här sammanhang en oro för att vara i frontlinjen. Den som går före riskerar att vara den som gör misstagen som andra sedan kan undvika. I en klimatprogressiv allians kan länder stötta varandra, utbyta erfarenheter om fungerande lösningar, samarbeta om utveckling av ny teknik och nya metoder för klimatarbete. Det är absolut nödvändigt att den arbetar i nära dialog med forskarsamhället...

En allians av klimatprogressiva länder kan samordna politiska styrmedel för att ge tydliga långsiktiga signaler till företag att det kommer att löna sig att agera i en viss riktning...

Utöver nationer är det viktigt att andra aktörer kan samarbeta under ett progressivt paraply. En ny organisation måste knyta till sig progressiva kommuner och regioner. I USA har många delstater antagit ambitiösare klimatmål än den federala nivån i frustration över den förda politiken. Arnold Schwarzenegger efterlyste i Köpenhamn ett globalt klimatmöte för städernas utmaningar...

En klimatprogressiv allians av länder måste ha en bra dialog med de ideella organisationer som driver miljö- och utvecklingsfrågor. Den förtroendekris som uppstått mellan de politiska institutionerna och de icke regeringsanknutna rörelserna – så kallade NGO:s – under mötet i Köpenhamn kommer att ta ett tag att lösa. Folkrörelsernas röst måste få höras...

Sammantaget ser vi en utveckling där institutioner på andra nivåer än den nationella samlas för att driva en ambitiösare klimatpolitik...

Och Wetterstrand avslutar: "När de viktiga besluten inte klaras av på den högsta politiska nivån, så måste nya initiativ komma underifrån. På alla nivåer måste vi göra allt vi kan för att sprida en fortsatt positiv kraft i klimatarbetet".

Och jag, Johan, tror att det i många länder, även i Sverige, finns en stark opinion för konkreta mål, för konkreta åtgärder, för solidaritet med de fattiga som uppenbart är de som lider hårdast av klimatförändringarna. Även om det måste ske till priset av minskat välstånd, åtminstone mätt på traditionellt, ekonomiskt sätt. Jag skall återkomma till det i nästa inlägg.

Om SD: Låt dem INTE sätta dagordningen fär debatten!

2009-12-13T19:45:00.000+01:00

Intressant artikel http://www.dn.se/opinion/debatt/ledande-politiker-har-naiv-syn-pa-sverigedemokraterna-1.1012861 om SD, och om möjliga förhållningssätt till hotet om att de skall komma in i riksdagen.

Författaren, Björn Johnson, Malmö, skriver: "Många menar att främlingsrädslan och rasismen har ökat, men detta har inget stöd i forskningen. Tvärtom tyder SOM-institutets årliga mätningar på att främlingsrädslan långsamt men säkert har minskat. Andelen som instämmer i påståendet att de ”inte skulle tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen” har till exempel minskat från 25 till 14 procent mellan 1993 och 2007."

Och han fortsätter: "Medborgarnas bild av integrationens problem (är) i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet."

Han är kritisk till strategin att "bjuda in för att avslöja": "Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet”. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar. SD behöver inte övertyga massorna – det räcker med att partiet lyckas mobilisera en tillräckligt stor andel av de invandringskritiska väljarna. Jan Helins märkliga publicistiska strategi är med stor sannolikhet det enskilt viktigaste skälet till SD:s höga opinionssiffror under hösten."

Och slutklämmen blir därför en uppmaning att inte låta SD sätta dagordningen, utan snarare att försöka "tiga ihjäl dem": Att ”ta debatten med SD” är därför en naiv strategi. När politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson debatterar med Jimmie Åkesson gynnar det SD, oavsett vem som vinner debatten. Partiet måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten.

Vad tycker ni, bloggläsare på vänsterkanten? Först tyckte jag att ovanstående verkade lite fegt, lite defensivt. Men resonemanget kanske stämmer? Det går i alla fall ihop med den klassiska politiska strategin att inte ägna mer tid än nödvändigt åt att bemöta motståndarnas attacker, utan hellre tala om de egna frågorna.

En framgång för "the gay, lesbian, bisexual and transgendered community!" Och indirekt för oss alla!

2009-12-13T12:04:00.000+01:00

En glad nyhet på söndag morgon: Houston har just fått en öppet homosexuell borgmästare, http://www.nytimes.com/2009/12/13/us/politics/13houston.html!

Världen är lite snurrig, kan man tycka (eller så visar detta bara att jag inte hänger med): Houston (som f ö är USAs fjärde största stad!), i Bushs hemstat Texas, har haft en kampanj där en färgad man, Gene Locke, tävlade som republikansk kandidat mot en lesbisk kvinna, Annise Parker, och den sistnämnda vann klart, 53% mot 47%!

New York Times skriver: "Throughout the campaign, Ms. Parker tried to avoid making an issue of her sexual orientation and emphasized her experience in overseeing the city’s finances. But she began her career as an advocate for gay rights in the 1980s, and it was lost on no one in Houston, a city of 2.2 million people, that her election marked a milestone for gay men and lesbians around the country."

Los Angeles Times skriver att hon "never made (either) a secret or an issue of her sexual orientation."

BBC skriver: "This election has changed the world for the gay, lesbian, bisexual and transgendered community. Just as it is about transforming the lives of all Houstonians for the better, and that's what my administration will be about," Ms Parker declared after Saturday's run-off.

Och till råga på allt så är det i de media jag läst en befriande frånvaro av religiöst präglade kommentarer, inget om att "jag hoppas att med Guds stöd ena vår stad" eller något annat ditåt.

Socialdemokratin måste "ge röst åt rättvisan och solidariteten"!

2009-12-11T23:05:00.000+01:00

Missa inte LOs rapport om inkomstutvecklingen, länk här http://www.dn.se/opinion/debatt/skillnaden-mellan-fattiga-och-rika-okar-dramatiskt-1.1009628!
Huvudbudskapet är att "både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste fått ökade disponibla inkomster med 88 procent. För de fattigaste har de bara ökat med 15 procent. De senaste sex åren har förvärvsarbetande realt fått i genomsnitt 3,3 procent om året i inkomstökning. Siffran för arbetslösa och sjuka är 0,86 procent."

Med stor sannolikhet så har situationen dessutom förvärrats ytterligare efter 2007. Och detta är (förstås) inte följden av någon opåverkbar naturlag:
"De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val. Denna rapport visar utvecklingen fram till 2007. Allt pekar mot att skillnaderna har ökat ännu mer sedan dess. Studien visar att dessa skillnader till stor del är resultatet av politiska beslut. Det innebär därmed att makten finns att göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val."

Dagens Arena, eller mer bestämt Håkan Bengtsson, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/ge-rost-at-rattvisan, tycker att situationen är uppfordrande:
"Debatten visar ändå att det finns ett underliggande stöd för rättvisa och värdighet. Men då krävs att något står upp jämlikhetsidealen. Den sociala frågan blir den stora frågan framöver. Och den kan avgöra valet nästa år. Om någon ger röst åt rättvisan och solidariteten."

Björn Elmbrant, också Dagens Arena, är inne på samma sak, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/40-ar-sen-gruvstrejken, men är kanske lite mer pessimistisk:
Det Sverige vi lever i i dag är i mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Klassamhället finns kvar och har fördjupats, men nu som då är arbetarklassen osynliggjord. Den stora skillnaden mot då är arbetsgivarnas övertag, genom en reservarmé av arbetslösa, bemanningsföretag som kan kringgå de lagar som kom efter gruvstrejken och en försvagad fackföreningsrörelse.
Dock är en lärdom av det som hände för 40 år sedan att plötsligt en dag bara brister det. Och att även ett osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Och det måste finnas en stark, självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som tycks saknas i dag."

Denna ökande ojämlikhet är omoralisk, den undergräver samhällsmoralen, och den är förödande för folkhälsan, allt detta vet vi sen tidigare, om inte annat genom lärdomar från Wilkinson och Picket, länk här http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides, och från Marmot, http://johanwalan.blogspot.com/2008/12/michael-marmot-talade-p-lkarstmman-i.html.

Vem kan formulera den utbredda ilskan över de ökande orättvisorna, över den ångest och de förödmjukelser som drabbar de utförsäkringshotade, över de arbetslösa ungdomarnas frustration och leda? Och länka ihop den med de starkares och mer lyckligt lottades malande oro, dåliga samvete och växande upprördhet? Vem kan ge den "glipa av hopp" som Elmbrant efterfrågar? Vem kan formulera "Yes, we can", eller "We have a dream" på svenska? Tja, det måste förstås vara den politiska vänstern, i vid mening.

Och vi inom socialdemokratin, som har tagit ansvar för krishantering på 90-talet, budgetdisciplin och utgiftstak, nu måste vi helt enkelt hitta metoder för att motverka ojämlikheten, utan att för den skull riskera återhämtning från den ekonomiska krisen.

Det är förstås inte enkelt. Men ett huvudinnehåll, så vitt jag kan se, måste vara att omfördela. Ökade överföringar från de rika till de fattiga, leder inte till att resurser undandras från den efterfrågan som behövs för krisbekämpning. De fattiga har inte råd att investera i konst, guld eller andra fasta värden, eller att stoppa undan på bankkonton i något skatteparadis, de konsumerar.

Jag hoppas att socialdemokratin uppfattar att "den sociala frågan blir den stora frågan framöver". Och att (s) kan "ge röst åt rättvisan och solidariteten".

Gå inte på Alliansens historieförfalskning!

2009-11-05T23:32:00.001+01:00

Flera av mina favoritbloggar, http://www.alliansfrittsverige.nu/2009/11/november-5-2009-de-borgerliga-hojer.html, http://berzell.se/2009/11/falsk-historiebeskrivning-av-alliansen/, http://esbati.blogspot.com/2009/11/revision.html, uppmärksammar alliansens försök,
http://www.norran.se/asikter/debattartiklar/article355430.ece, att dölja sin misslyckade politik med att helt fräckt skriva om historien. Gå inte på det! Låt dem inte dölja sitt misslyckande!

Nymodigheter och förbättringar på internet

2009-10-30T09:02:00.000+01:00

Wow! Internet med möjlighet också för kinesiska, arabiska och kyrilliska tecken! Vad häftigt! BBC skriver om att detta är på gång, http://news.bbc.co.uk/2/hi/technology/8333194.stm.
"The board of Icann voted at its annual meeting in Seoul to allow domain names in Arabic, Chinese and other scripts.
More than half of the 1.6 billion people who use the internet speak languages with non-Latin scripts."

Man får väl hoppas att man då också försöker fixa bra översättningsverktyg. Fast det är svårt, det vet alla som har försökt begripa sig på broschyrer om tekniska prylar, texter som har gått från japanska eller koreanska via översättningsprogram, det brukar inte vara särskilt njutbart.

För övrigt är det lite roligt att Icanns president heter Beckstrom. De kanske fixar å, ä och ö också? Da behover var ostgotske EU-parlamentariker inte langre heta Goran Farm.

Afghanistan behöver en HUMANITÄR offensiv

2009-10-30T00:40:00.000+01:00

Kloka synpunkter, http://www.nytimes.com/2009/10/29/opinion/29kristof.html?_r=1&em, av en för mig hittills okänd krönikör, Nicholas Krisstof, i New York Times, om effekter och kostnader för väst av att satsa på soldater respektive utbildning i Afghanistan. Han påpekar att "when I travel in Pakistan, I see evidence that one group — Islamic extremists — believes in the transformative power of education. ... What I don’t see on my trips is similar numbers of American-backed schools. It breaks my heart that we don’t invest in schools as much as medieval, misogynist extremists."

Och han påpekar hur Bangladesh har satsat mycket mer, än Pakistan, på utbildning, inklusive för flickor. "Bangladesh now has more girls in high school than boys. (In contrast, only 3 percent of Pakistani women in the tribal areas are literate.)"

Och "those educated Bangladeshi women joined the labor force, (which) led to a virtuous spiral of development, jobs, lower birth rates, education and stability. That’s one reason Al Qaeda is holed up in Pakistan, not in Bangladesh, and it’s a reminder that education can transform societies."

Torbjörn Pettersson, ordförande i Svenska Afghanistankommittén, resonerar precis likadant, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3693587.svd: "Den talibanledda motståndsrörelsen består endast av drygt 25000 man och har svagt folkligt stöd. Ändå visar de opinionsundersökningar som ABC News och BBC gör att var fjärde afghan, 7–8 miljoner människor, anser att det är försvarbart att angripa de utländska styrkorna. Det är en fördubbling på tre år. De utländska trupper som efter talibanregimens fall välkomnades av afghanska folket har av allt fler kommit att betraktas som en del av problemet snarare än en del av lösningen."

Och "Afghanistan behöver utländskt militärt stöd för att inte störtas i inbördeskrig, men våldsprovocerande utländska trupper kan göra mer skada än nytta. Obamas vägval borde därför också diskuteras när Sveriges riksdag i höst tar beslut om den framtida insatsen i Afghanistan.
Svensk fredsfrämjande trupp kan fortsatt spela en viktig roll i att stärka den afghanska armén och polisen och därmed bidra till stabilitet. Men det är diplomatisk dialog, politiskt kravställande och resultatorienterat utvecklingssamarbete som kan vända utvecklingen (min markering.JW)."

Och avslutningsvis: Afghanistan behöver en humanitär offensiv.

The Spirit Level igen

2009-10-29T01:20:00.000+01:00

Vi-tidningen kom i brevlådan idag, nr 11, 2009. Intressant som alltid. På sid 8 finns dock en notis som jag tycker är ofullständig. Man citerar norska forskare som har visat att möjligheten för en driftig person att klättra socialt, det som är kärnan i vad som brukade kallas den amerikanska drömmen, i själva verket är betydligt mindre i USA än i de nordiska länderna. England ligger däremellan. Och så nöjer man sig med detta konstaterande.

En nyfiken läsare undrar förstås varför det är så här. Och svaret, som bl a finns i boken The Spirit Level, som jag tidigare bloggat om, och i det bildspel som hör till, är graden av jämlikhet i de aktuella länderna.

Författarna, Wilkinson och Pickett, visar, sid 157-169, och bild 29, länk här, http://www.equalitytrust.org.uk/docs/spirit-level-slides-from-the-equality-trust.ppt#281,29,Bild 29, att i ojämlika samhällen styr föräldrars inkomst hur barnens inkomster kommer att bli, i större utsträckning än i mer jämlika. Man lyckas också visa att om ojämlikheten ökar över tiden så ökar också betydelsen av din bakgrund för var du själv kommer att hamna socialt. Med ökande inkomstskillnader så ökar bl a bostadssegregationen. I sina extrema former leder det till s k gated societes, låsta stadsdelar, för de rika. Och för de fattiga istället ghetton och barrios, med allt vad det kan innebära av arbetslöshet, ökad kriminalitet, sämre skolor, droger, förlust av goda förebilder, känslor av hopplöshet, allt samverkande i en nedåtgående spiral. Moraliskt orättfärdigt förstås, men ur ett samhällsperspektiv också ett stort slöseri.

Men det måste inte vara så här, och det måste inte bara bli sämre. Man visar att precis som processen kan gå till det sämre, exemplifierat både med USA och Storbritannien under 80- och 90-tal, så gäller också det motsatta. Det handlar om politisk vilja!!!

Offentlig sjukvård i fattiga länder mer effektiv och mer jämlik än privat dito

2009-10-15T23:49:00.000+02:00

Veckans Läkartidning relaterar, här http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12977 , en rapport från den brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam, »Blind optimism. Challenging the myths about private health care in poor countries«. I rapporten går man igenom erfarenheterna av satsningen på privata sjukvårdsinsatser i fattiga länder. "Generellt visar genomgången av befintliga studier att evidens till förmån för privata initiativ är i bästa fall svag. Det finns däremot en ansenlig mängd evidens som visar på betydande problem med den privata sjukvårdssektorn i fattiga länder. Man visar också att kända risker med privata investeringar ofta inte tas med i planeringen. Samtidigt visar ökande mängd evidens att den offentliga sektorn ofta dominerar i fattiga länder och att den, trots problem, tenderar att fungera både effektivare och mer jämlikt än den privata sektorn. Man visar t ex att alla låg- och mellaninkomstländer i Asien som åstadkommit generell eller nästan generell tillgång till sjukvård gjort detta genom en skattefinansierad offentlig sjukvård."

Recensenten avslutar: "Rapporten skapar en efterlängtad balans i diskussionen om hur sjukvård bör bedrivas, inte bara i låginkomstländer. Länge har Världsbanken och dess närmaste allierade dominerat denna diskussion, som dessvärre ofta baserats mer på tro än på vetande."

Och i själva rapporten, här http://www.oxfam.org/en/policy/bp125-blind-optimism, är rekommendationerna:
Governments and rich country donors must strengthen state capacities to regulate and focus on the rapid expansion of free publicly provided health care, a proven way to save millions of lives worldwide.
Some of the key recommendations from this report are:
- For donors
Rapidly increase funding for the expansion of free universal public health-care provision in low-income countries, including through the International Health Partnership.
- For developing-country governments
Resist donor pressure to implement unproven and unworkable market reforms to public health systems and an expansion of private-sector health-service delivery(min markering. JW).
- For civil society
Act together to hold governments to account by engaging in policy development, monitoring health spending and service delivery, and exposing corruption.

Vår biståndsminister, Gunilla Carlsson, brukar tala sig varm för att effektivisera det svenska biståndet. Här finns en läxa att lära, måhända lite svårsmält.

Moderata monarkimissionärer

2009-10-06T22:54:00.000+02:00

Flera tidningar har kommenterat att en moderat riksdagsledamot, Annicka Engblom, vill ge kungen mer makt genom att ge honom uppdraget att "leda arbetet med att finna en lämplig kandidat till posten som regeringschef", bl a Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5909174.ab och DN, http://www.dn.se/nyheter/politik/moderat-vill-ge-kungen-mer-makt-1.967689.

Jonas Sjöstedt bloggar bra om detta, http://www.jonassjostedt.se/:
"Den politiska demokratin genomdrevs av arbetarrörelsen och liberaler. Visserligen var ju den gamla högern, våra moderaters föregångare, hårdnackade motståndare till demokratins införande i Sverige. Men det börjar ju bli ett tag sedan och det är ju inget dagens moderater direkt skryter med idag. Idag är den politiska demokratin något självklart för alla, från vänsterpartister till moderater. Trodde man. Men så dyker hon upp den moderata riksdagskvinnan Annicka Engblom och det är plötsligt inte så självklart längre. Hon föreslår nämligen att vi ska ta ett steg rakt bakåt i historien och åter ge kungen makt att utse statsminister i Sverige. Kungen? En person som har ärvt sitt ämbete, en institution kliniskt ren från varje form av demokrati, ska den utse statsminister i vårt land? Man liksom kippar lite efter andan."

Annicka Engblom är dock inte ensam om dessa åsikter: Även vår östgötske moderat Andreas Norlén var medförfattare till en motion med identisk lydelse förra året.

Jonas Sjöstedt avslutar: "Med spänning och bävan ser jag fram emot nästa motion av moderaten Engbom. Avskaffande av kvinnlig rösträtt? Graderad rösträtt efter inkomst? Det finns ju en del att välja på om vi ska börja gå bakåt i historien. Varför inte klippa till med den gamla ståndsriksdagen direkt? Adel, präster, borgare och bönder, det kan man väl översätta till moderater, kristdemokrater, folkpartister och centerpartister, så får vi ha kvar alliansen för evigt oavsett vad väljarna tycker."

Alliansen som ståndsriksdag, det var verkligen fyndigt, Jonas!!!

Norléns och Engbloms motion, med rubriken "Slå vakt om monarkin", finns här, http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2008/09&bet=K221.

Också AMATÖR-boxning ger hjärnskador

2009-10-02T22:23:00.000+02:00

Läkartidningen redogör i senaste numret (Blodmarkör för hjärnskada hos boxare) för en undersökning från Sahlgrenska där man har funnit förhöjda halter av en känd hjärnskademarkör, ett protein som heter neuronspecifikt enolas, i blodprov från amatörboxare.

Man skriver: ”Att det finns en koppling mellan proffsboxning och hjärnskador finns det (sedan tidigare) starka belägg för. Skadorna kallas ofta chronic traumatic brain injury associated with boxing (CTBI-B), en term som omfattar skilda symtom såsom emotionell och kognitiv påverkan, ataxi (vilket betyder oförmåga att koordinera muskelrörelser till följd av skada på centrala nervsystemet. JW) och parkinsonism. En rad kända boxare såsom Muhammad Ali och Ingemar Johansson vittnar illustrativt om dessa skador”.

Kopplingen mellan amatörboxning inte är lika utredd som den mellan proffsboxning och hjärnskada. Men i denna studie fann man alltså att också amatörboxning ger denna enolashöjande effekt.

Tyvärr har vi sen 2006 åter fått legala proffsboxningsgalor i Sverige, även om matcherna begränsas till att vara i tolv minuter, 4x3 minuter. Googlar man på proffsboxning i Sverige får man knappt 13 000 träffar, och det är bland inläggen en bedövande dominans av förespråkare, mestadels på en vulgär och okunnig munhuggningsnivå i sandlådestil. Dock hittade jag en klok kommentar av Åke Wréden, publicerad i samband med Ingemar Johanssons död i våras, http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/31/resultatet-av-ingos-match-var-att-proffsboxning-forbjods-i-sverige:
”Nu hyllar sportsidorna Ingemar Johansson, som dog efter många års demenslidande. Han var en av Sveriges mest berömda idrottsmän genom tiderna.
På hans tid hade tungviktsboxningen fortfarande status inom idrotten. Det var långt senare som den enda riktigt märkliga händelsen bland blodiga ögonbryn och skadade hjärnor var att en tungviktare bet av örat på en annan.
Så gick det inte till på Ingos tid. Men vad hände när hans tre titelmatcher om världsmästarbältet hade gjort att svenska folket fått se väldigt mycket av vad proffsboxningen betydde, i och utanför ringen. Jo, följden blev att riksdagen förbjöd kommersiell boxning, stödd på en väljaropinion som hade äcklats av både brutaliteten och den kommersiella slummen runt boxningsringarna.
Radioreferatet från Ingemar Johanssons segermatch mot Floyd Pattersson betydde rätt mycket för förbudet. Först var det en väldig uppståndelse över segern och över att en grabb från Göteborg hade lyckats på andra sidan Atlanten. Sedan sjönk det in hur det egentligen hade låtit i radion under den långa, grymma misshandeln när Ingo slog ner motståndaren gång på gång och domaren lät matchen fortsätta, tills den försvarslöse var golvad så att han inte kunde ta sig upp.
Så var boxningen i verkligheten. I två returmatcher var rollerna ombytta. Floyd slog ut Ingo, ena gången med sådan effektiv brutalitet att opinionen för att förbjuda eländet fick nytt stöd.
Det bestående resultatet av Ingemar Johanssons tid som boxare var inte att proffsboxningen blev en stor sport i Sverige. Tvärtom. Proffsboxningen var förbjuden i årtionden, och idrottsrörelsen vände ryggen åt eländet.
Först för några år sedan, när minnet bleknat och den sociala likgiltigheten brett ut sig släpptes proffsboxningen in i landet igen, dock utan att bli någon framgång. Det sista är inte så konstigt. Kring proffsboxningen ligger en sur lukt av svett, hjärnskakning, halvkriminalitet och smutsiga pengar, men framför allt av sociala klyftor”(Min markering.JW).

Och Wredén avslutar: ”Det som gör fotboll på elitnivå underhållande, spännande och ekonomiskt het är snygga mål och skickligt spel. Kommersiell boxning kan däremot vara lönsam endast då den går ut på att en del av deltagarna skall misshandlas så grovt att de blir neurologiskt handikappade invalider”.

Och jag påminner, med risk för att vara tjatig, om att den undersökning som jag började med att relatera alltså gällde att också amatörboxning ger hjärnskador.

Stöd FN-rapportens krav om att Gaza-kriget granskas i säkerhetsrådet!

2009-09-30T09:04:00.000+02:00

Missa inte viktiga synpunkter på Dagens Arena idag, http://www.dagensarena.se/text/2009/09/israel-till-skranket, apropå FN-rapporten, som gjorts under ledning av den sydafrikanske juristen Goldstone, om kriget i Gaza.

"Rapporten slår fast att Israels invasion av Gaza var "medvetet oproportionerlig för att straffa, förödmjuka och terrorisera den civila befolkningen samt att radikalt minska Gazas ekonomiska kapacitet", att dess armé använde civila palestinier som mänskliga sköldar under striderna mot Hamas, att övergreppen mot civilbefolkningen var så omfattande och svåra att enskilda soldater borde dras inför rätta.
Goldstone et al lägger dessutom fram argument för att den ekonomiska blockad som Israel utsatt Gaza för sedan Hamas valseger är att räkna som kollektiv bestraffning av befolkningen i Gaza samt att Israel gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten när de hindrar palestinier i Gaza från att röra sig fritt och blockerar deras tillgång till arbete, vatten och bostäder. Även Hamas får kritik för att de utnyttjade kaoset i Gaza till att avrätta politiska motståndare".

Föga förvånande så har både Hamas och Israel har fördömt rapporten, och försöker förhindra att den når säkerhetsrådet. Dagens Arena tycker att "det skulle också innebära en allvarlig förtroendekris - för att inte säga kollaps - för hela det internationella rättssystemet. Här har EU-ordföranden Sverige och Carl Bildt en livsviktig roll, och ett ansvar, att fylla genom att se till att EU agerar för motsatsen". Och det är bara att instämma!

Tydligt om Borgs jobbskatteavdrag - och om vänsteralternativet

2009-09-24T22:53:00.000+02:00

Roger Mörtvik har ånyo kloka synpunkter på regeringens ekonomiska politik, http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2009/09/22/hur-jobbskatteavdraget-skapar-jobb/.
"Den viktigaste mekanismen som förklarar att jobbskatteavdaget ska ge fler jobb är enligt Calmfors väldigt tydlig: “Den viktigaste effekten är att den gör att arbetssökande accepterar jobb till lägre lön än vad de annars skulla göra och att det får de fackliga organisationerna att hålla nere lönekraven.” ”…Lönerna kommer att utvecklas i långsammare takt…” sa han vidare.
Lägger man till detta att även försämringen av a-kassan och rekordhöjningen av a-kasseavgiften ska ge fler jobb enligt exakt samma mekanism, blir jobbpolitikens innersta syfte tydlig. Jobben ska skapas genom att de som är arbetslösa ska sänka sina löneanspråk - det som ekonomer kallar för reservationslönen - och genom att facken ska tuktas så att de inte förmår höja lönerna i högkonjunktur och inte orkar stå emot i lågkonjunktur.
Det är bra att åtminstone Lars Calmfors gör detta tydligt. Problemet är bara att hela idén vilar på en betänkligt lös vetenskaplig grund".

Och dessutom bra egna kommentarer till sina kommentatorer:
"1. Man kan välja en “uppifrån och ned-ekonomi” där jobben ska komma till genom att lönerna sänks, den offentliga sektorn krymper och pressen på sjuka och arbetslösa ökar att ta första bästa jobb. Då kan man nog skapa jobb - väldigt många jobb t.o.m - eftersom många kommer att behöva flera jobb för att få ekonomin att gå ihop. Effekten blir dock en sämre fungerande ekonomi, lägre produktivitet och stora sociala klyftor.
2. Man också välja en “nedifrån och upp ekonomi” där jobben kommer genom att människor får kunskap, utbildning, löner som går att leva på och social trygghet vid arbetslöshet och sjukdom. Då skapar man lika många - men bättre -jobb med löner som går att leva på, högre produktivitet och ett samhälle som håller ihop med små sociala klyftor. En sådan ekonomi kräver ok att vi är beredda att betala högre skatt för att alla ska få utbildning och trygghet t.ex.
Vägvalet är för mig enkelt".

Blue Mailbox på l´Orient

2009-09-24T22:27:00.000+02:00

Blue Mailbox heter ett litet bluesband från Linköping, där jag är med. Här, http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&VideoID=63431626, är ett (långt) klipp från en spelning som vi hade på restaurant l´Orient i våras. Det är fältmässiga förhållanden, handkamera, oskarpt, inget vidare ljud, men det ger väl ändå en bild av vad vi spelar. Bästa låtarna kommer efter 08:06 (Help me), 15:40 (Kansas City), 25:20 (Don´t touch me) och 35:00 (Jump up boogie).
Vill man kontraktera oss till en femtioårsmiddag, firmafest eller annat så går det bra att höra av sig.

Reinfeldt: Mera morot till Turkiet nu!

2009-09-11T21:40:00.000+02:00

Goda nyheter ger inga rubriker brukar man säga (ungefär). Ikväll på BBC stämmer inte detta. Två trevliga nyheter toppar Europaavdelningen:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8250361.stm
A Turkish university will for the first time teach the Kurdish language, which was banned throughout the country until 1991, Turkish officials say.
Och
http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8250441.stm
Slovenia says it is ready to lift its block on Croatia's bid to join the European Union.
The announcement came after talks between Prime Minister Borut Pahor and his Croat counterpart Jadranka Kosor.
They also said they had agreed that a continuing 18-year-old border dispute would not prejudice Croatia's accession talks with the EU.

Och förra veckan rapporterade BBC om försök till avspänning mellan Turkiet och Armenien, http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8230809.stm.
Turkey and its neighbour Armenia have moved closer to establishing diplomatic ties after decades of bitter mistrust on both sides.They are to hold six weeks of domestic consultations on the move after which their parliaments will vote on it, their foreign ministries announced.
Negotiations on the mending of ties have been brokered by Switzerland.
The two countries remain deeply divided over the fate Armenians suffered under Turkish Ottoman rule.
Turkey has resisted widespread calls for it to recognise the mass killing of Armenians during World War I as an act of genocide.
Anticipation of a diplomatic breakthrough has been growing ahead of a planned visit by Armenian President Serge Sarkisian to Turkey on 14 October.
He is due to attend the return leg of a World Cup qualifying football match between the two countries.

Jag tycker att den turkiska regeringen på olika sätt "bjuder till". Nu är det läge för Sverige, under EU-ordförandeskapet, att driva på för att ånyo få fart på Turkiets process mot EU-medlemskap!

Dagens Arena är inne på samma tanke, tror jag, då man inbjuder, http://www.dagensarena.se/index.php?sid=1&pid=160&tid=3422&date=2009-9, till ett möte i Sthlm med följande text:
I år är det exakt femtio år sedan Turkiet ansökte om medlemskap i dåvarande EEC men landet står fortfarande utanför det europeiska samarbetet och ett medlemskap i unionen verkar just nu mer avlägset än på länge. I Sverige finns bland de politiska partierna ett starkt stöd för Turkiet medan bland annat de tyska kristdemokraterna och främst Frankrikes president Sarkozy anser att Turkiet inte hör hemma i EU. Som ordförandeland ökar Sveriges möjligheter att påverka den europeiska utrikespolitiken. Hur kommer Sverige agera under ordförandeskapet gentemot Turkiet och gentemot Frankrike och andra europeiska meningsmotståndare? Vad står på spel i Turkiet, och vad hade den svenska oppositionen gjort annorlunda i regeringens ställe?

Jämlikhet i samhället leder inte bara till bättre hälsa och längre liv, det leder också till större lycka!

2009-09-09T22:59:00.000+02:00

Kolla här:http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides!!!!

Jag har i tidigare inlägg relaterat Michael Marmot, som skrivit om vikten av jämlikhet, ur ett hälsoperspektiv, att jämlikhet i ett samhälle gynnar alla, http://johanwalan.blogspot.com/2008/12/michael-marmot-talade-p-lkarstmman-i.html. Per Wirtén skriver om samma sak i gårdagens Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/text/2009/09/jamlikhet-behovs. Han relaterar forskning, samlad av Wilkinson och Pickett i boken The Spirit Level, (som jag ännu inte läst, beställdes förra veckan) som visar att "en rad stora samhällsproblem kan minska med ökad jämlikhet. Sambanden mellan god hälsa och små inkomstskillnader är till exempel starka. Samma sak med skolresultat, låg brottslighet, förnöjsamhet, tillit mellan människor, psykisk hälsa, integration och förväntad livslängd. Det finns direkta samband mellan fler hjärtsjukdomar och ökad ojämlikhet.
Det är faktiskt bättre för alla - även övre medelklassen - att leva i ett mer jämlikt men något fattigare land. Man lever bättre och längre. Bokens underrubrik öppnar för ett smartare sätt att få nytt liv i jämlikhetspolitiken: Mer jämlika samhällen presterar nästan alltid bättre." I korthet: Vi lever inte bara hälsosammare och längre i jämlika samhällen, vi blir LYCKLIGARE också! Författarna har dessutom lagt ut ett bildspel på nätet, http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides, där resultaten i boken samlats i mycket åskådliga bilder. Kolla själv!! För t ex psykisk ohälsa är lutningen stark, d v s den psykiska hälsan är mycket bättre i jämlika samhällen än i ojämlika.

Men hur skall man hantera denna kunskap? Hur skall man omsätta den i politisk praktik? Det är en mycket fast rotad föreställning att vi får det bättre, och vi blir lyckligare, om vi blir rikare. Det är ju dessutom sant, i så måtto att i det individuella perspektivet, och inom ett givet samhälle, så lever de rika längre, bättre, friskare och lyckligare liv än de fattiga. Per Wirtén skriver att poängen "är att vägen till ett bättre samhälle inte går via höjd medelinkomst. Att bara bekämpa fattigdom är en återvändsgränd. Det är att minska skillnaderna som är nyckeln." Detta låter sig sägas, men att verkligen få gehör för detta är inte lätt. Det går precis på tvärs mot traditionella borgerliga dygder, att goda idéer, hårt arbete och framåtanda måste löna sig. Det är lätt att föreställa sig hur Jan Björklund spydigt skulle ironisera över eventuella förslag som inte bara råkar leda till utan till och med syftar till att minska skillnaderna även om det blir till priset av lite lägre materiell standard för alla.

Inom Linköpings arbetarkommun har det startats ett visionsarbete, närmast inför valet 2010 men också mer långsyftande. Kent Waltersson har påpekat att (s) har stora chanser att verkligen vinna bland sina klassiska grupper, men att detta faktiskt inte räcker för att vinna valet. "Hur skall vi knyta ihop dem i mitten med dem därnere?" Ylva Johansson resonerade i förrgår, vid ett besök i Linköping, omkring detta. Och en del av hennes svar var att det verkligen finns, också hos medelklassen, en beredskap för solidaritet, om vi bara kan möta den med en trovärdig och entusiasmerande politik. Och hon lyfte bl a fram barnen: "Vi vill något bättre för nästa generation! Varje barn är värt att investera i! Vi måste vara självkritiska, vi har inte gjort allt rätt. Men moderaterna har inte lösningen."

Jag gillade Ylvas resonemang. Och jag ser mycket fram emot att ta del av visionsarbetets resultat. Men än så länge är det många frågor som återstår. Men titta på bildspelet! Mycket illustrativt! Och (trots mina förbehåll ovan) uppmuntrande.

Vi har inte råd med vår alkoholkonsumtion! Vare sig ekonomiskt eller moraliskt-politiskt!

2009-09-04T00:26:00.000+02:00

Det är idag helt accepterat att kräva åtgärder för att motverka tobak som hälsoproblem. Och det är förstås bra. Men det irriterar mig att vi är så tvehågsna inför alkoholen. Orsaken är förstås att rökarna, i mycket större utsträckning än alkoholanvändarna, är politiskt och kulturellt svaga.

Läkartidningen denna vecka refererar, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12621, en artikel i Lancet. Man skriver bl a

"De kostnader som är förknippade med alkoholrelaterad sjukdom och död är föga förvånande substantiella och beräknas till ca 1 procent av hög- och medelinkomstländers totala BNP."

Och vidare att "alkohol i dag globalt resulterar i död och sjukdomsbörda i samma nivå som rökning. Situationen kan jämföras med tobaksrökning för tio år sedan. Under det senaste decenniet har många länder, inte minst USA, gjort stora ansträngningar för att begränsa rökning med införande av rökförbud på offentliga platser, höjd tobaksskatt osv. Liknande ansträngningar bör nu göras för att få bukt med alkoholproblematiken".

Vad gäller "alkoholrelaterad sjukdomsbörda och dödlighet per land kan man konstatera att denna är nära korrelerad med den totala mängden alkohol som konsumeras i landet." Och eftersom den svenska konsumtionen är nära dubbelt så stor som den globalt genomsnittliga så är rimligen samhällskostnaden det samma.

Skillnaderna i konsumtion mellan länder är stor. Till att börja med avstår hälften av jordens befolkning helt från att dricka. Den globalt genomsnittliga konsumtionen är 6.2 liter ren alkohol/år. I Sverige dricker vi 10 liter/år, i Europa totalt ca 13 liter/år. Allra mest alkoholrelaterad ohälsa har länderna i det forna Sovjetunionen. Dock kommer Kina starkt, och här blir problemet dessutom understött av en utbredd tobaksrökning. I Kina finns 350 miljoner rökare, och andelen rökare bland vuxna män är 60% (60%, det är ju inte klokt!).

I den politiska debatten kan det vara politiskt tacksamt att kräva kraftfulla åtgärder mot våldsbrott. När en psykiskt sjuk person begår något allvarligt brott blir det stor massmediabevakning. Och ofta fokuseras på vårdens (föregivna) misslyckande. Men alkoholens betydelse också i detta sammanhang talar man inte så ofta om. Dock gör man det här, http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2793853, i ett dagensekoinslag från i våras, utifrån en jättestor (35 000 patienter) studie av psykiatriska patienter : "Alkoholen spelar en stor roll bakom våldsbrottsligheten. Så väl för vardagsbrotten som för de allra grövsta våldsbrotten. Och tvärtemot vad många tror är alkoholen en långt viktigare faktor bakom våldsbrott än vad psykisk sjukdom är."
Och vidare: "Risken för att psykiskt sjuka begår våldsbrott ökar i ytterst liten utsträckning om de inte också missbrukar alkohol eller andra droger. Men alkoholens roll bakom våldsbrotten har varken politiker eller medier varit särskilt intresserade av.
– Den är en så självklar del av vårt samhälle. Och det är lättare söka förklaringar i ovanliga saker som man själv inte har någon erfarenhet av, tror Seena Fazel, forskare vid Oxforduniversitetet."

En kortis om privat kontra offentlig sjukvårdsfinansiering

2009-09-04T00:06:00.000+02:00

Via Esbatis kommentarer hittar jag http://www.manifestanalyse.no/-/page/show/3472_faktasjekk-hoeyre-og-frp-om-privat-helseforsikring, sammanfattning av en OECD-rapport om privat kontra offentlig finansiering av hälso- och sjukvården. Enligt rapporten har länder med hög andel offentlig finansiering
- lägre kostnader för hälso- och sjukvården(som procent av BNP),
- lägre barnadödlighet,
- något fler praktiserande läkare per 1000 invånare
än länder med hög andel privat finansiering.

Inget förvånande förstås. Men det kan ju vara bra att ha data om man från högerhåll ogrundat skulle föra fram att privat finansiering skulle leda till effektiviseringar och bättre resultat. Möter ni sådant om sjukvården så kräv debattmotståndaren på referenser! De kommer att stå svarslösa.

Och apropå detta tema: Missa inte Anne-Marie Lindgrens krönika i senaste AiP, http://www.aip.nu/default.aspx?page=2&type=ideologi, "Det där ordnar nog marknaden..."

Slå en signal till Gud?

2009-08-18T23:03:00.000+02:00

I Corren kan man läsa, http://www.corren.se/Sverige/?articleId=4959756&date=&menuids=att Svenska kyrkan söker uppmärksamhet för kyrkovalet genom att uppmana folk att be en bön till Gud via sin mobil. (Nej, detta är inte något som jag hittar på). Corren skriver: "Enligt Marianne Ejdersten Launikari, Svenska kyrkans enhetschef för nationell kommunikation, är Svenska kyrkan sannolikt det enda trossamfund i världen som gör bönereklam via webben".
Denna idé är dock inte ny. Manhattan Transfer var inne på samma idé redan på 70-talet: "Operator, give me Jesus on the line", http://www.youtube.com/watch?v=8N0HjtDfn18&feature=related.

För övrigt så funderade jag ett ögonblick på vad Gud kunde ha för mobiloperatör. Innan jag kom på det självklara: 3. Three is a magic number, det har man ju hört. Fast jag förut inte har fattat att det gällde den gudomliga treenigheten.

2009-08-17T23:26:00.000+02:00

Katten på råttan osv: Fredrik Andersson, Ung vänster i Linköping, gjorde mig uppmärksam, http://fredrik-rotthjarta.blogspot.com/2009/08/monumental-ojamlikhet.html, på en rapport av Emmanuel Saez, http://elsa.berkeley.edu/~saez/saez-UStopincomes-2007.pdf, som visar hur monumentalt stor ojämlikheten i inkomstfördelning i USA är.

Den rikaste tiondelen tjänar 50% av inkomsterna. Den rikaste procenten tjänar 23% av inkomsterna. Och den rikaste 10000-delen tjänar 6% av inkomsterna(!). Siffrorna är uppdaterade t o m 2007. Och skillnaderna ökar. Den rikaste procentens andel har i stort sett tredubblats från 1978, från 8 till 23%!

Bortsett från den skriande omoralen i detta så är det också oklok fördelningspolitik, i synnerhet i ett läge med lågkonjunktur och efterfrågeunderskott. Det är en gammal sanning att de fattiga konsumerar en större andel av sina inkomster än de rika, de har inte utrymme för något annat. Och därför kommer deras inkomster, i större utsträckning än de rikas, att resultera i ökad efterfrågan. Vilket bidrar till ekonomisk återhämtning.

När Timbro och andra på högerkanten hävdar att vi inte har råd med ökade statsbidrag till kommuner och landsting så är det felaktigt, av ovanstående skäl. Kommuners och landstings inkomster läggs ju inte på hög i någon större utsträckning, utan blir till löner åt relativt lågavlönade kommunanställda (ja, jag vet, också till läkare), och till efterfrågestimulerande infrastruktursatsningar.

Om främlingsfientlighet och om Yacoubians hus

2009-07-12T19:03:00.000+02:00

Massmedia har rapporterat om ett förfärligt mord, http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2963189: ”Flera tusen människor deltog i en minneshögtid i Dresden för den egyptiska kvinnan som höggs ihjäl i en domstol i staden.
Kvinnan hade anmält en man, för att han kallat henne terrorist eftersom hon bar muslimsk huvudduk, ett ärende som gick igenom flera instanser.
När rätten samlats för att behandla överklagandet den 1 juli kastade sig den anklagade mannen över kvinnan och knivhögg henne. Hon avled senare av sina skador”.
Händelsen väcker bestörtning av flera skäl. Det är förstås extra upprörande att den tyska staten inte förmådde värna kvinnans rätt och säkerhet ens inne i rättssalen!

Rapporteringen om mordet har tydligen varit mycket mer utförlig i Egypten än i Europa, se bl a http://english.aljazeera.net/news/europe/2009/07/2009711234741172704.html, liksom i övriga mellanöstern, se http://www.alarabiya.net/articles/2009/07/12/78506.html. Och alla begriper att fall som detta ökar klyftan mellan muslimer och icke-muslimer, och mellan egyptier och västerlänningar.

Expressen har en bra ledarkommentar om mordet, http://www.expressen.se/1.1636334. Slutklämmen lyder: ”Visst finns många goda feministiska argument mot slöjtraditionerna, ofta framförda av muslimska kvinnor själva. Men alltför ofta utnyttjas kvinnokampen som ett svepskäl för att attackera en utsatt religiös minoritet - legitim feministisk kritik tillåts skyla den islamofobi som annars skulle stå naken och synlig. … Det är principen om det fria valet som vi måste försvara. Inte bara för muslimska kvinnors skull, utan också för att Europa ska kunna försvara sig mot sin verkliga inre fiende – främlingshatet”.

Jag läste nyligen Yacoubians hus, en roman av Alaa Al-Aswany, och vill varmt rekommendera den. Den utspelas i Kairo, under det första Irakkriget, alltså kring 1990, och skildrar livet för innevånarna i ett stort hyreshus, därav titeln, alltifrån portvakten och hans son, till rika företagare, europeiserad tjänstemannaklass, skräddaren, och chauffören till nyinflyttad underklass från landsbygden. De senare bor i små skjul på husets tak.

Jag kunde mycket lite om Egyptens moderna historia, och ännu mindre om hur livet ter sig för Kairoborna idag, men vet nu något mer. Skildringen är rapp, underhållande, stundtals nästan rolig. Men författaren ger ändå en tämligen mörk bild av det moderna Egypten, ett strängt klassamhälle, på ytan en demokrati men fullständigt genomsyrat av korrumption och patriarkalt kvinnoförtryck, hotat att sprängas inifrån av starka sociala och religiösa konflikter. Och det är en styrka hos boken att den får mig att inse att jag, om jag hade fötts där, och haft de ryggmärgsreflexer som jag nu har gentemot orättvisor och hyckleri, att jag då sannolikt, likt portvaktens son, skulle ha känt mig dragen till det muslimska brödraskapet och mycket väl skulle kunna ha slutat mina dagar som muslimsk självmordsmartyr! Och vad jag skulle ha tyckt om den tyska rättvisan, efter att ha fått höra om händelsen ovan, det är bara alltför självklart.

2009-06-17T23:29:00.001+02:00

Jag skrev i föregående inlägg att jag skulle bidra till en eventuell insamling till journalisten Singh, ifall någon skulle starta en sådan. Som man kunde räknat ut så är detta redan gjort. Organisationen Sence About Science skriver om fallet på sin hemsida, http://www.senseaboutscience.org.uk/index.php, och där finner man också ett upprop som man kan skriva under, det går lätt via nätet, och även en insamling som man kan stödja, om man nu gillar att använda kreditkort på nätet. (Jag gjorde detta, med viss tvekan).

Hemsidan är f ö imponerande, massor av länkar till intressanta ämnen, kanske en viss övervikt för medicinska spörsmål, men också t ex klimatfrågor.

Landstingets avtal med Vidarkliniken legitimerar kvacksalveri

2009-06-17T10:34:00.000+02:00

I dagens Corren har jag en liten debattartikel om alternativmedicin, se nedan:

När patienter undrar om alternativmedicin och naturläkemedel så blir det en fråga för oss läkare, vare sig vi vill det eller inte.

Jag läste i tidningen att vetenskapsjournalisten Simon Singh står inför rätta, stämd av det brittiska kiropraktorsförbundet (BCA) för ärekränkning. Singh har kritiserat BCA för att de påstår att deras behandlingsmetoder kan hjälpa mot bland annat barnkolik, astma, sömnproblem och öroninfektioner, utan att det finns några vetenskapliga belägg för detta, och att de därför "glatt främjar bluffbehandlingar". Rättegången är inte avgjord.

Singh är medförfattare till en bok om alternativmedicin som jag har på min "att läsa-lista". Boken heter Salvekvick och kvacksalveri - Alternativmedicinen under luppen, recension i DN finns här: http://dn.se/nyheter/vetenskap/alternativmedicin-mest-bluff-1.521715. Och även om författarna framför att de också för egen del tagit till sig en del råd och behandlingar, Singh säger att han börjat ta fiskolja varje dag, så är de ändå huvudsakligen kritiska mot mycket inom alternativmedicinen. Som den farligaste behandlingen framhåller man kiropraktorsbehandling av nackbesvär, där det ska finnas 700 dokumenterade dödsfall (!) som följd av behandlingen. Det finns bara stöd för behandling av ryggen, inte nacken.

Som den största bluffen anges homeopatin, "den snabbast växande alternativmedicinen i Europa. Inom homeopatin späs påstått verksamma ämnen ut i vätska så många gånger att det inte kan finnas några molekyler kvar av det ursprungliga ämnet. Ändå hävdar anhängarna att medlen botar allt från sår till cancer".

Jag tycker att sjukvården, och i första hand läkarkåren, har anledning till viss självkritik med anledning av ovanstående. För det första är nog människors intresse för alternativmedicin åtminstone delvis uttryck för bristande kommunikation från vår sida. Och vi är dåliga på att involvera våra patienter i behandlingen. Patientenkäter brukar visa just detta, att våra patienter vill vara mer delaktiga.

För det andra tycker jag att vi i sjukvården lämnar våra patienter i sticket när de har frågor om alternativmedicinsk behandling. De flesta av oss kan inte så mycket om detta, och vi uppfattar att det inte ligger inom vårt ansvarsområde: "Jag skriver ju inte ut naturläkemedel, patienterna får väl göra som de vill". Men eftersom det är något som patienterna gör för att förbättra sin hälsa, och som de har frågor om, så blir det vår fråga, vare sig vi vill det eller inte.

För det tredje så ogillar jag att landstinget har tecknat avtal med Vidarkliniken, antroposoferna i Järna. Dessa ägnar sig bland annat åt homeopatisk behandling. Det innebär att östgötar ges sådan bluffbehandling, bekostad med skattemedel. Och ännu värre är att landstinget indirekt därmed ger legitimitet åt detta kvacksalveri. Jag skulle vilja att det gjordes mer tydligt vem som driver detta. Vem är beredd att ta ansvar?

Alltnog, om Simon Singh verkligen skulle bli fälld så hoppas jag att någon startar en stödinsamling för att täcka skadeståndet. Och jag lovar att i så fall bidra med en slant.

Louis Jordan, Caldonias pappa

2009-06-14T22:29:00.000+02:00

Louis Jordan hade jag inte alls hört talas om för, säg, fem år sen, inte vad jag minns i alla fall. Trots att han gjort så mycket bra låtar, och att han var så betydelsefull för utvecklingen av både rhytm&blues och rock&roll. Han är mannen bakom drösvis med hits, bl a Caldonia och Let the good times roll. Här kommer lite länkar till you tube.
Caldonia med Louis Jordan
http://www.youtube.com/watch?v=PR6pHtiNT_k
Choo Choo Ch'boogie-Louis Jordan & the Tympany 5
http://www.youtube.com/watch?v=Xf00r-0tHjM&feature=related
Let the goods time roll
http://www.youtube.com/watch?v=YdQJ3Q0uhYE&feature=related
Five Guys Named Moe
http://www.youtube.com/watch?v=7m7jXpDaK58
Louis Jordan var också tidigt ute med något som liknar rap, You Gotta have a Beat, i denna skollektion som visserligen trollbinder eleverna men ändå bekymrar läraren
http://www.youtube.com/watch?v=xrsfdccS_Lo&feature=related

Vill du läsa lite mer om Jordan så vill jag tipsa om AMG, all music guide, utmärkt nätsajt för musikorientering. Här är deras text om Louis Jordan
http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=11:wiftxqt5ldfe~T1

Louis Jordan-covers finns det hur många som helst. Jag trodde faktiskt att Let the good times var ett Ray Charles-original, men se det var visst fel. Men han gör den bra i alla fall.
http://www.youtube.com/watch?v=wjELrev9TU0
Clarence Gatemouth Brown gör rättvisa åt Caldonia, kolla här
http://www.youtube.com/watch?v=5q0yCHkfvK8 Den gitarrintresserade kan ju kolla lite extra på hans, Gatemouths, minst sagt oortodoxa högerhandsteknik, omkring 1:45-1:55.

Och slutligen kan jag inte låta bli, fast det är lite vid sidan om, några länktips till. Först denna
http://www.youtube.com/watch?v=Bb5GVVKU7eM&feature=related, med fem (!) formidabla bluesmunspelare, anförda av Big Mama Thornton. Och så Hound dog, från samma studio, sannolikt samma tillfälle, också Big Mama Thornton, tillsammans med bl a Buddy Guy
http://www.youtube.com/watch?v=5XUAg1_A7IE&feature=fvw. Och så Elvis cover, som förstås är mycket mer känd än Thorntons
http://www.youtube.com/watch?v=FJsQSb9RFo0.

Resultat av Vårdval Stockholm: Sämre vård och ökade klyftor

2009-06-14T22:11:00.000+02:00

Apropå effekter av privatiseringar av vård så finns en rapport från Stockholm, http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Partidistrikt/Stockholm/Hem1/Nytt-fran-Stockholms-Stad/Resultatet-av-Filippa-Reinfeldts-vardval/
Sammanfattningen lyder:
Resultatet av Filippa Reinfeldts vårdval: Sämre vård och ökade klyftor

Kvaliteten i primärvården har försämrats sedan Vårdval Stockholm i hast infördes i januari 2008. Störst försämringar har skett på vårdcentraler som ligger i utsatta områden. De har i genomsnitt förlorat 3,9 miljoner kronor och nästan fem anställda per vårdcentral under 2008 – trots att de har lika många patienter som året innan. Det visar rapporten ”Ett år med Vårdval Stockholm” som Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting presenterade den 25 februari.

– Läkare får göra sjuksköterskors jobb, patienter som tidigare kunde få hjälp per telefon måste nu gå in till vårdcentralen och vården har tvingats att skära ned antalet sjuksköterskor och undersköterskor. För att få ekonomin att gå ihop har vårdcentralerna tvingats till kvalitetsförsämringar för både patienter och personal, säger Ingela Nylund Watz, oppositionslandstingsråd för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting.

– Klyftorna i vården mellan fattiga och rika, mellan sjuka och friska, har ökat på ett sätt som saknar motstycke i Sverige. Rinkeby vårdcentral har halverat sin personal – trots att de ska ta hand om oförändrat antal patienter. Det förebyggande hälsoarbetet i utsatta områden har nästan försvunnit eftersom det inte ger några pengar i Filippa Reinfeldts vårdvalssystem. Jag är skakad över Vårdval Stockholms härjningar, säger Dag Larsson, oppositionslandstingsråd för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting.

Och länk till hela rapporten finns här http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/stockholm/dokument/pdf/Landstinget/2009/V%c3%a5rdvalsrapport.pdf

Dag Larsson är alltså skakad över Vårdvals Stockholms härjningar, och det är ju bara att instämma. Och som sosse i provinsen blir man ju också skakad över att trots dessa upprörande effekter så förblir stödet för (s) i Stockholm så lågt, och stödet för Alliansen så starkt. Gillar stockholmarna i gemen verkligen denna politik?

Utvärdera och ifrågasätt privatiseringarna!

2009-06-12T21:25:00.000+02:00

Anne-Marie Lindgren har skrivit om behovet av utvärdering av privatiseringar av skattefinansierad verksamhet, http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/AT/smpage.fwx?page=44&KOMMENTAR=1680:

"Socialdemokratin bör ta initiativ till en grundlig utvärdering, av oberoende forskare, av privatiseringens effekter. Det borde ha varit en självklarhet för länge sedan; det handlar ju faktiskt om hushållningen med skattepengar. Har vi vunnit något, och i så fall vad? Vad har vi förlorat? Vilka problem har uppstått - och, inte minst, vad gör vi åt dem?"

Och vidare: "Som sagt, det kan finnas rationella skäl att låta privata företag driva skattefinansierad verksamhet. Men det finns också i många fall rationella skäl att inte göra det. Vård och omsorg är inte varor att distribuera enligt marknadens vanliga lönsamhetskalkyler utan kräver andra hänsyn. Ofta nog betyder det att marknadens mekanismer inte är användbara, ens i modifierad form. Och när marknadens mekanismer inte är tillämpliga, slår det fel när aktörer styrda just av marknadstänkande tar hand om verksamheten.

Hela privatiseringsvågen bärs upp av en intressestyrd mytologi om privata företagsamhetens absoluta överlägsenhet vad gäller effektivitet, kvalitet och låga kostnader. Myten håller inte för verklighetens erfarenheter - det har vi vid det här laget övernog med exempel på.

Socialdemokratin bör ta initiativ till en grundlig utvärdering, av oberoende forskare, av privatiseringens effekter. Det borde ha varit en självklarhet för länge sedan; det handlar ju faktiskt om hushållningen med skattepengar. Har vi vunnit något, och i så fall vad? Vad har vi förlorat? Vilka problem har uppstått - och, inte minst, vad gör vi åt dem?"

På sätt och vis är A-MLs påpekande lite förvånande: Finns det inte redan mycket skrivet om detta? Jag tror det, men jag tror också att mycket är detaljstudier, ofta gjorda av privatiseringsivrare, och ofta gjorda med ett snävt perspektiv: Se här, när vi nu har privatiserat så får vi så här mycket mer tyskalektioner, eller knäoperationer, eller städade kvadratmeter, till samma penning. Och sådana studier säger förstås inte så mycket om de samlade effekterna, vare sig vad gäller det som verksamheten skall syfta till, tyskakunskaper, minskat lidande i knäartros eller ren miljö, eller om sekundära effekter, t ex medarbetarnas eventuella stressbesvär, och inte heller om övergripande aspekter som större eller mindre jämlikhet vad gäller tyskakunskaper eller knälidande. Och för all del, även vad gäller privatiseringskritik gäller att det är förstås betydligt svårare att göra studier som kan säga något om övergripande effekter.

Vad gäller mitt eget verksamhetsområde, primärvård, och den pågående vårdvalsprocessen, så vet jag att genomförandestudier pågår. Men jag har inte sett någon grundlig, oberoende utvärdering av summaeffekterna av privatisering av primärvård. Eller rättare sagt så kanske jag har det, men ingen svensk. The political economy of health care, av Julian Tudor Hart, recension och sammanfattning här http://allmanmedicinbd.se/2008/03/26/julian-tudor-hart-the-political-economy-of-health-care/, är skriven med ett brittiskt perspektiv, och handlar om NHS, dess "historical development, current state and potential future". Den ligger i en bokhög vid min läsfåtölj, dock, måste jag erkänna, en bit ner. Enligt recensenten attackerar Tudor Hart "krypande “consumerism” och kommersialisering med kliniska, politiska och ekonomiska argument. Ursprungligen var NHS en service till alla för att nu glida över till att skapa profit för få. Det blir dyrare och ineffektivare vård samtidigt som samhället destabiliseras och hälsoklyftorna ökar. Administrativ kontroll ökar katastrofalt.

Konsultationen bör ses som atomen i hälsovården och rådande hälsoekonomi kritiseras för att se mötet som en affär mellan säljare och köpare. “Managed care” konstrueras för att passa varu-tänkandet".

Men åter till Sverige: Vem tar initiativ till den utvärdering som Anne-Marie Lindgren efterlyser?

Segregationen ökar. Bryr sig alliansen?

2009-06-07T16:34:00.001+02:00

Apropå slutklämmen i förra inlägget: Hur går det då med att skapa ett tillräckligt integrerat samhälle för att få en grund för en gemensam berättelse, för en samhällsgemenskap? Tja, det går dåligt.

Häromdagen kom siffror från Linköpings kommuns statistikkontor över arbetslösheten, totalt och uppdelat på olika stadsdelar, http://www.linkoping.se/Global/Om%20kommunen/Fakta%20om%20Link%c3%b6ping/Statistiska%20fakta%20om%20Link%c3%b6ping/Statistikinfo/Statistikinfo%202009/nr%2007%20Arbetss%c3%b6kande%20delomr%c3%a5den.pdf. Där framgår att arbetslösheten ökar, och det visste vi ju redan. Men dessutom att skillnaderna ökar. Och det visste vi ju också.

I denna rapport redovisas inte ungdomsarbetslösheten i Linköping för sig, men vi vet ändå att på nationell nivå är totalläget för ungdomar sämre än för övriga, sämre än tidigare och sämre än jämförbara EU-länder. Och högst sannolikt är också skillnaderna inom kommunen ännu mer uttalade för ungdomar än för övriga.

Arbetslinjen talade alliansen om inför valet 2006. Det låter nu bara som ett hån.

Fira nationaldagen? Ja, om det får innebära kamp mot segregation och utestängande

2009-06-06T22:56:00.000+02:00

Finns det något vettigt att säga om nationaldagen? Behövs den? Till vad? Är det inte så att firandet rymmer mer hot än möjligheter? I Östergötland har vi kunnat läsa att polisen den senaste tiden har haft att göra med att försöka räkna ut var nazisterna skulle ha sitt firande, för att förbeygga konfrontationer med anarkistisk vänster. Inte särskilt uppmuntrande.

Nyss avslutades fotbollslandskampen mot Danmark (som man f ö inte blev särskilt glad av). Och den inleddes med allsång av Du gamla, du fria. Båda verserna, även den bedrövligt nationalistiska andra versen: "Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden. Jag vet vad Du är och Du blir vad Du var". Kan vi inte en gång för alla skippa denna vers? Vad är det vi, och andra, skall hålla i ära? När vikingarna krigade i England på 1000-talet? Alla krig med Danmark? (Ja, då är ju fotboll bättre). Trettioåriga kriget? Karolinernas härjningar i Ryssland? Och den besinningslösa dräneringen av Sverige på vuxet mansfolk till armén? När drygt tretusen man i Armfeldts armé frös ihjäl på norska gränsen efter Karl XII:s död nyåret 1718-19?

Göran Rosenberg, klok som alltid, har dels skrivit om detta i DN, http://www.dn.se/opinion/kolumner/nationen-pa-gott-och-ont-1.873160, dels hållit tal, i Södertälje, http://www.rosenberg.se/_artiklar/nationaldagstal.html. Han lyfter fram tveksamhet mot ett uppifrån påbjudet firande av nationaldagen, men också ett engagemang för nationaldagen som ett firande, inte av den nation som fanns, utan av en nation som är möjlig, om vi lyckas överbrygga alla de gränser som riskerar att skilja oss åt:

"Jag har funderat... över vad det är som får oss att känna samhörighet med andra människor. Ja, med andra människor än dom som står oss nära. Med människor vi inte personligen känner, aldrig personligen har träffat, aldrig personligen kommer att träffa. Alltså samhörigheten med människorna i det samhälle vi lever i, dvs Sverige. Inte samhörighet i bemärkelse att tycka lika som andra människor eller att vara lika eller se lika ut, utan det slags samhörighet med andra människor som innebär att man kan dela ett samhälle med varandra, känna sig delaktig i samhällets angelägenheter, respektera dess lagar och regler, vara beredd att göra en insats för samhället, att offra något för det, att känna förtroende för att det jag gör för samhället, det gör alla andra också. Det slags samhörighet som bygger på känslan och erfarenheten av att med dom här människorna har jag så pass mycket gemensamt att vi också kan vara oeniga, vara olika, ha olika värderingar om saker och ting, ha olika intressen, ha olika uppfattningar om hur vi ska möta samhällets utmaningar och problem, ja i sista hand om hur det samhälle vi delar ska se ut – och det utan att behöva vara rädda för varandra, utan att vilja vända ryggen åt varandra, utan att vilja bygga en mur mellan varandra, utan att vilja leva i ett samhälle där dom andra inte finns.Dvs den samhörighet som krävs för att vi ska känna förtroende och respekt för dom uttalade och outtalade överenskommelser som idag ligger till grund för det svenska samhället, för demokratin, för rättvisan, för allas likhet inför lagen, för allas lika möjligheter att bli delaktiga i samhället och göra det till sitt. Det slags samhörighet som i sista hand måste bygga på att samhället är öppet för dom som vill komma in i det – och att dom som vill komma in i det är öppna för det samhälle som dom vill komma in i – för dess historia, dess språk, dess traditioner, dess lagar och sedvänjor, dess berättelser och högtider. Inte nödvändigtvis för att göra allt detta till sitt, utan för att så småningom kunna göra samhället till sitt. Och med tiden känna igen sig i det, och känna sig någotsånär hemma i det, och kanske rentav känna en viss glädje över att få vara en del av det, och därmed känna en viss samhörighet med människorna som de delar det med.

Vad är det då som krävs för att en sån samhörighet ska kunna uppstå och bevaras?...
...Jag tror vi behöver känslan också, den känsla som kommer av gemensamma erfarenheter av och med andra människor, och därmed gemensamma minnen, och därmed gemensamma berättelser. Allt det där som krävs för att vi inte ska bli främmande för varandra, och börja misstro varandra, och bli rädda för varandra och börja bygga murar mot varandra (min markering. JW).

Jag tror att det första vi måste göra är att göra det möjligt för framförallt unga människor att överskrida dom många nya gränser och klyftor som drar igenom vårt samhälle, och därmed göra det möjligt för människor med olika bakgrund, ja ibland från helt olika världar, att möta varandra, nötas mot varandra, få gemensamma erfarenheter av och med varandra, få gemensamma minnen och gemensamma berättelser och därmed utveckla det slags samhörighet med varandra som jag tror varje samhälle kräver (min markering.JW).

Så jag vill se den här dagen, nationaldagen, inte som ett firande av den nation som en gång fanns utan av den nation som idag är möjlig – men som är möjlig bara om vi förstår att det är en annan nation än igår, byggd på en annan samhörighet, baserad på delvis andra erfarenheter och andra minnen och andra berättelser...Och det är det jag till sist vill kunna fira, att vi kan samlas här på torget idag, alla vi som lever i Sverige, samlas över alla dom gränser som alltmer tenderar att skilja oss åt, och upptäcka hur mycket det är som vi faktiskt har gemensamt och hur mycket vi har som är värt att gemensamt försvara och bevara, och hur mycket vi gemensamt har att förlora om vi misslyckas".

Nicke Bremer är f ö inne på liknande tankar, http://nickebremer.blogspot.com/.

Ja, okej då: Om vi tar bort andra versen i nationalsången, och om vi betonar nationaldagen som en möjlighet att bygga en nationell gemenskap, med nya, gemensamma erfarenheter, om vi lyckas motverka segregationen så att vi verkligen får så pass mycket gemensamma erfarenheter att det räcker till att bygga en nationalkänsla på, då är jag med på tåget.

Förhandsbesked eller inte? Från Corren

2009-06-01T08:51:00.000+02:00

Anna-Lena Sörensson och jag har en artikel i dagens Corren. Den handlar om huruvida det skall krävas förhandsbesked vid sjukvård (på landstingets bekostnad) i annat EU-land. Här är artikeln:

Hemmalandstinget måste få säga sitt först när svenskar åker ut i Europa för att få sjukvård, skriver oppositionsrådet ANNA-LENA SÖRENSSON (S) och läkaren JOHAN WALAN (S).

Debatten om möjligheten att åka utomlands för att få planerad vård är aktuell och viktig. Borgerligheten vill göra det till en fråga om att vara för eller emot valfrihet - men så enkelt är det inte.
Att medborgarna har möjlighet att välja vård i ett annat land inom EU när behandlingsalternativ saknas i Sverige, eller när köerna är långa, är bra. Det hjälper också EU:s medlemsländer att utnyttja eventuella överkapaciteter i högspecialiserad vård. I Östergötland skulle det kunna handla om att ta emot patienter i brännskade- och neonatalvården. Det ska dessutom vara en självklarhet att även kroniskt sjuka människor ska kunna resa och arbeta runt om i Europa utan att riskera att bli utestängda från akut sjukvård om sådan skulle behövas.
Om detta är vi inte oense.
Det vi är oense om är huruvida ansvar för vårdens omfattning, utformning och finansiering ska vara en fråga för medlemsländerna själva eller en fråga som ska lösas på en fri sjukvårdsmarknad. Denna åsiktsskillnad konkretiseras i synen på så kallade förhandsbesked. Förhandsbesked innebär att en person som vill söka planerad vård i ett annat land först ansöker om att få kostnaden för vården ersatt. Därefter behöver patienten endast betala vad motsvarande vård skulle ha kostat i hemlandet.
Det blir en helt orimlig situation om svenska medborgare ska kontakta vårdgivare utomlands och komma överens om vårdinsatser utan att vårdbehovet och åtgärdens lämplighet har bedömts av hemmalandstinget först. Det kan leda till att vårdgivare ger vård som inte är tillräckligt medicinskt dokumenterad eller att enheter med dåliga medicinska resultat tar sig an östgötska patienter. Det skulle också kunna innebära att en patient tar för sig av vård på någon annan och sjukare patients bekostnad.
Den borgerliga regeringen är emot förhandsbesked - som de menar innebär ett hinder för marknaden. Vi Socialdemokrater anser inte att förslaget ska syfta till att gynna marknaden, utan ska främja patienternas rättigheter till en god och rättvis hälso- och sjukvård. Möjlighet till förhandstillstånd innebär en trygghet för patienten och garanterar en rättvis och lika tillgång till sjukvården för alla. Det får inte vara så att den med störst inkomster får lättare tillgång till vården än den med små.
Vi Socialdemokrater vill att medlemsländerna själva ska få bestämma om de vill tillämpa förhandsbesked. Vården är först och främst en nationell fråga och det ska vara på nationell nivå som det bestäms hur vårdens resurser ska fördelas. Det är viktigt för att garantera att resurserna får till dem med störst behov.
För oss Socialdemokrater handlar det om att sätta människan före marknaden.
Anna-Lena Sörensson
Johan Walan

Är rökning skadligt?

2009-05-24T18:07:00.000+02:00

För drygt ett år sedan så besökte Richard Peto Stockholm med anledning av en WHO-rapport om tobaksrelaterad ohälsa. Om det nu till äventyrs är någon som glömt, eller kanske inte ens uppfattat, allvaret vad gäller tobaken som globalt hälsoproblem så rekommenderas den artikel som Läkartidningen hade då, länken fungerar fortfarande: http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=9428&sectionId=0.

Jag tycker att vi i den svenska debatten har slappnat av vad gäller tobaken. Det låter kanske cyniskt men jag tror att i och med att rökarfrekvensen har minskat, och rökningen har blivit mer koncentrerad till svaga grupper, så har frågan blivit mindre intressant i media. Rökning är för loosers, som mina barn säger. Och dessa loosers får vi inte överge! Och alla vi som försöker arbeta förebyggande vet att det är svårt att få folk att sluta röka. Det är sannolikt mer effektivt att försöka hindra att de börjar. Det är få rökare som har börjat efter, säj, tjugo års ålder. Om vi kunde klara ungdomarna genom tonåren så skulle jobbet sen vara gjort, åtminstone här i Sverige.

Budskapet i artikeln är, i korthet: Hälften av alla vanerökare dör i följdsjukdomar till rökningen! I genomsnitt förkortar rökningen livet med tio år!!!!

Peto var en av medarbetarna i den kända brittiska studien om tobak och ohälsa som genomfördes på läkare i Storbritannien. Denna studie hade en mycket lång uppföljningstid, femtio år, alldeles unikt för att vara en klinisk studie på människor, och har haft stor betydelse för att vi uppfattat tobaken som den stora dödare som den är.

”Den brittiska läkarstudien har fått enorm betydelse. Storbritannien var det första land i världen där en stor del av befolkningen började röka som unga och fortsatte röka resten av livet. 1950 rökte cirka 80 procent av alla brittiska män (och omkring en tredjedel av kvinnorna). Studien gjorde det möjligt att direkt följa konsekvenserna för de första generationerna av vanerökare.

Femtioårsuppföljningen visar den fulla vidden av hälsoeffekterna. Hälften av alla vanerökare dör i följdsjukdomar till rökningen, visar studien, och hälften av dessa dör redan i medelåldern. I genomsnitt förkortar rökningen livet med tio år. (Tio år!!! Det är knappt så man tror att det är sant. JWs anm).

De här sambanden är robusta och har bekräftats i många andra studier, säger Richard Peto i dag. Det är de som ligger till grund för beräkningen att en miljard människor i världen kommer att dö på grund av rökning under detta århundrade, om dagens trender fortsätter”.

Detta borde vi diskutera mycket mer än vad vi gör. Och vi inom socialdemokratin måste se det som den klassfråga det är. Och förutom att tobaken alltså inte är oskyldig i sig själv så vet vi också att den är en ingång till andra droger.

Och naturligtvis måste tobaksfrågor inom EU hanteras som hälsofrågor, inte som jordbruksfrågor.

Mera om Dante: Francescaepisoden

2009-05-24T17:26:00.000+02:00

Ännu ett exempel på Dantes finurlighet finner vi i helvetets femte sång, där han möter Francesca och Paolo. Hon var enligt Lagerkrantz dotter till en furste och ”giftes av politiska skäl bort med en medlem av furstesläkten Rimini. Mannen var vanskapt och ful. Hon förälskade sig i hans yngre bror Paolo. De älskande överraskades på bar gärning av den äkta mannen som dödade dem båda. Detta hände när Dante själv var tjugoett år gammal och lidelsefullt förälskad i en kvinna. Händelsen väckte stor uppmärksamhet, var de årens stora societetsskandal”. Författaren Dante låter romanfiguren lyssna till deras historia, gripas av deras öde och till slut fullständigt övermannas av medkänsla, till den grad att han svimmar. Och denna svimning, som är avklarad på två korta rader, rymmer i sig ett helt moraliskt resonemang. Romanfiguren inser att ”det kunde ha varit jag”. Och eftersom äktenskapsbrott är förkastligt måste jag stödja deras fördömelse och följaktligen måste jag placera dem i helvetet, inte i skärselden eller himmelriket. Men jag gör det inte lättvindigt, jag gör det med bävan.

Som väl framgår vill jag varmt rekommendera att du själv, käre bloggläsare, läser Dante. Nöj dig inte med att läsa om honom. Men samtidigt måste jag då kommentera hans berättarteknik, som i förstone kan verka avskräckande. Dantes komedi rymmer ett överflöd av personer, utan vidare hundratals. Och endast en bråkdel av dessa är kända för oss moderna läsare, om vi nu inte skulle råka vara litteraturhistoriker. Dessutom vimlar det av anspelningar på andra diktverk, sägner, politiska debatter och skeenden, rena kändishistorier etc. Skaffa därför bra kringlitteratur. Visserligen rymmer Björkesons översättning en stor notapparat, och dessutom en inledning av Lagerkrantz. Men mitt tips är att läsa Lagerkrantz egen bok, Från helvetet till paradiset, parallellt med komedin, det ger ett så mycket större utbyte.

Från hjältemod till tålamod! Om Färm, Wallström, Dante och Lagerkrantz

2009-05-24T17:19:00.000+02:00

Dante Alighieri, författare till Den gudomliga komedin, var florentinare. Han var lidelsefullt politiskt aktiv, och han tvingades under en stor del av sitt liv att leva i landsflykt. Olof Lagerkrantz skildrar detta i sin lysande bok om Dantes komedi, Från helvetet till paradiset (1964). Dante var medlem i det gelfiska partiet som styrde Florens under 1290-talet. Detta parti splittrades under denna tid i två fraktioner, de vita och de svarta. De vita, vilka Dante tillhörde, motsatte sig påven Bonifatius maktanspråk över staden. Konflikten skärptes kring sekelskiftet 1300, i en process som rymde politiska finter, förräderi, ett grymt inbördeskrig och slutligen de svartas seger. Efter segern plundrades förlorarnas egendom, de anklagades för oredlighet och några dömdes till landsförvisning. I Dantes fall skärptes domen ytterligare, ”påträffas Dante inom stadens murar skall han gripas och brännas levande”.

En viktig politisk diskussion på hans tid, kanske den viktigaste, gällde frågan om nationell suveränitet kontra överstatlighet eller, som det då hette, universalism. Känns det igen? När jag nu har läst Göran Färms och Margot Wallströms bok ”Elitprojekt – nej! Folkets Europa”(2008) har det slagit mig att om Dante kunde se oss idag så skulle han vara förtjust. Han skulle vara överlycklig över EUs existens, till att börja med, och lidelsefullt engagerad i diskussionen om EUs utveckling.

En aspekt som gör att Dante alltid känns så levande, så aktuell, är den mångtydighet som han utvecklar i sin bok. Romanfiguren Dante är en man i trettiofemårsåldern. Författaren Dante, som lever minst ett decennium senare, använder sig av distansen till romanfiguren, i tid och i situation, för att tillåta sig kommentarer som annars vore farliga eller rentav omöjliga att framställa. I helvetets femtonde sång får Dante träffa Brunetto Latini, en vördad äldre författare och förebild. Denne vistas i helvetets sjunde krets, vilket underförstått innebär att han straffas för sin homosexualitet. Han skildras med värme och vördnad. Dantes förvånade replik, ”Är ni här, herr Brunetto?”, ger utrymme för ifrågasättande både av de moraliska reglerna i sig och av läran om eviga straff. Och, som Lagerkrantz påpekar, om författaren Dante skulle kritiseras för detta, för att inte vara rättrogen, är inget lättare för honom än att peka på att han har faktiskt placerat den beundrade läraren i helvetet.

Med samma subtila teknik låter författaren förstå att fastän han varit så engagerad i fraktionsstriderna i Italien och i synnerhet i Florens, och fastän han fortfarande är förbittrad över att inte kunna återvända dit, så har han vidgat vyerna. Romanfiguren Dante får i helvetets tionde sång träffa Farinata, som varit en stor politiker två generationer före Dante. Lagerkrantz skriver att Farinata var en väldig gestalt i det förflutna, ”men ändå ej så avlägsen att det inte alltjämt rök av blod och aktualitet ur hans fotspår”, ungefär som Disraeli i relation till Churchill, eller som Branting till Palme. Farinata hade inte tillhört det gelfiska partiet utan det gibellinska, som vi med ett modernare språkbruk skulle kunna kalla aristokraterna. Han hade alltså varit en politisk motståndare, men förtjänade ändå stor aktning. Efter slaget vid Arbia där han hade tillhört segrarna, hade han i ett kritiskt skede, från början ensam, talat emot att Florens skulle jämnas med marken, och till slut lyckats få övriga med sig. Likväl säger Dante, indirekt, genom att placera honom bland hädarna i helvetet, att hans gärning var otillräcklig, inte för att han tillhörde fel fraktion utan för att hans mål var för lokala.

Dante var naturligtvis inte demokrat i vår moderna mening. Men det vore poänglöst att kritisera honom för det. Och hans grundläggande värderingar är det lätt för oss att dela. Han ville se ett universellt kejsardöme, åtskilt från kyrkan, med bevarande av freden som överordnat mål. Enligt Lagerkrantz var Dante den förste som tänkte på mänskligheten som på en enhet som har en mening i sig själv, inte bara i relation till Gud. Och Dante avskydde och fruktade den oredlighet som skulle bli en följd om den augustinska Gudsstaten sammanblandades med en världslig gemenskap. Dante skulle ha avfärdat NATO, och Warzawapakten, som försök till dominans, fast inte på en italiensk nivå utan på en global. När Lagerkrantz skrev sin bok kände han nog inte till vare sig talibaner eller konservativt kristnas försök att få specifika hänvisningar till kristna värderingar inskrivna i EU-fördraget, men det är ändå klart både vad Dante och vad Lagerkrantz skulle ha tyckt om detta.

Färm och Wallström skriver, kap 1, om behovet av en ny demokratisk fas i EUs utveckling. ”Det har på ett övertygande sätt visat sig att ekonomisk och social integration är effektivare som fredsbevarare än militär makt. Europas ideal har utvecklats från hjältemod på slagfälten till tålamod vid sammanträdesborden”. Och ”Poängen med EU är, enligt vår uppfattning, att det är något helt nytt i historien, ingen kopia på USA. EUs idé är att olika suveräna demokratiska nationalstater i samma världsdel frivilligt har funnit att man på vissa områden vill kunna fatta bindande och effektiva beslut om gränsöverskridande frågor – tillsammans”.

Och Färm och Wallström fortsätter: ”Idén om ett Europas Förenta Stater med egen makt och beskattningsrätt är överspelad. Istället tilldelar medlemsstaterna EU makt då det gränsöverskridande elementet är så starkt, och där man har så starka gemensamma intressen och band, att det är motiverat att överlåta makten åt den övernationella nivån. Men bara då – och bara om medlemsstaterna själva hela tiden är med och fattar besluten”. Dante skulle ha gillat allt detta!

Blir det nu äntligen en ändring av det amerikanska sjukförsäkringssystemet?

2009-05-22T22:05:00.000+02:00

Nu är det spännande att följa vad som händer med det amerikanska sjukvårdssystemet, och fr a dess finansiering och organisation. Clintons, Bill som president och Hillary som ansvarig i regeringen för hälsofrågor, försökte 1993 reformera sjukförsäkringssystemet så att alla amerikaner skulle ha en sjukförsäkring, men gick på pumpen. Försäkringsbolagen motarbetade, effektivt, eftersom man hellre ville ha kvar systemet med privata försäkringar, det är ju deras födkrok. Det är också ett system som eftertryckligt har visat sig dyrt och ineffektivt.

Barack Obama har nu försökt samla alla ”intressenter” i frågan, också försäkringsbolagen, till rundabordssamtal. Försäkringsbolagen har velat ge sken av att man ställer upp, men i själva verket spelar man under täcket. Krugman skriver om detta i sin senaste krönika, http://www.nytimes.com/2009/05/22/opinion/22krugman.html?_r=1. Och försäkringsbolagen lobbar nu intensivt för att få kongressen att stoppa ett ”crucial element”, nämligen möjligheten att erbjuda amerikanerna alternativet att köpa en sjukförsäkring av myndigheterna.

Försäkringsbolagen säjer:
“We can do a lot better than a government-run health care system". Och Krugman kontrar: "To which the obvious response is, if that’s true, why don’t you? Why deny Americans the chance to reject government insurance if it’s really that bad?"

Och Krugman fortsätter: "For none of the reform proposals currently on the table would force people into a government-run insurance plan. At most they would offer Americans the choice of buying into such a plan.
And the goal of the insurers is to deny Americans that choice. They fear that many people would prefer a government plan to dealing with private insurance companies that, in the real world as opposed to the world of their ads, are more bureaucratic than any government agency, routinely deny clients their choice of doctor, and often refuse to pay for care".

Och Krugman avslutar med att det nu är upp till bevis för Mr Obama, det är dags att gå från ord till handling och utmana de starka särintressen som försäkringsbolagen utgör. Obamas mandat är, såvitt jag kan bedöma, starkare än Clintons var, och hans ställning gentemot kongressen likaså. Men Krugman har tidigare låtit ana en viss frustration över att Obama varit undfallande mot särintressen när det verkligen har hettat till, se http://krugman.blogs.nytimes.com/?8dpc. Hur som helst så blir det spännande, och ändå hoppfullt.

Krugman: Se upp, nu försöker de lura oss igen!

2009-04-28T21:47:00.000+02:00

Ni kanske tycker att jag tjatar om Krugman, men jag vill verkligen uppmana er att följa hans kolumner. Han är inte bara klok och intressant, han skriver så roligt och fartfyllt om svåra frågor. Senast i förrgår, om hur Wall Streets bankirer lurade världen fram till finanskrisen hösten 2007, och fick astronomiskt bra betalt för det, och nu verkar på väg att göra det igen!!!:http://www.nytimes.com/2009/04/27/opinion/27krugman.html?em.

Han återger ett uttalande av Ben Bernanke, chef på Federal Reserve, där denne vill försvara "financial innovation":
"Consider a recent speech by Ben Bernanke, the Federal Reserve chairman, in which he tried to defend financial innovation. His examples of “good” financial innovations were (1) credit cards — not exactly a new idea; (2) overdraft protection; and (3) subprime mortgages. (I am not making this up.) These were the things for which bankers got paid the big bucks?"
Krugman förutser invändningen att "om nu deras uppdragsgivare tycker att bankirerna verkligen är värda dessa stora arvoden så är det väl okej, de arbetar ju på en fri marknad". Och hans poäng är att i och med att det allmänna fått gå in och täcka alla förluster, med krispaket och med försäkran om att de alla största kreditinstituten av samhällsskäl faktiskt inte kan tillåtas att gå i konkurs, så är det är ju just det som de, bankirerna, inte gör:
"But this brings me to my second point: Wall Street is no longer, in any real sense, part of the private sector. It’s a ward of the state, every bit as dependent on government aid as recipients of Temporary Assistance for Needy Families, a k a “welfare.”

Och vidare: "One can argue that it’s necessary to rescue Wall Street to protect the economy as a whole — and in fact I agree. But given all that taxpayer money on the line, financial firms should be acting like public utilities, not returning to the practices and paychecks of 2007".

Och han är uppenbart förbaskad: "Furthermore, paying vast sums to wheeler-dealers isn’t just outrageous; it’s dangerous. Why, after all, did bankers take such huge risks? Because success — or even the temporary appearance of success — offered such gigantic rewards: even executives who blew up their companies could and did walk away with hundreds of millions. Now we’re seeing similar rewards offered to people who can play their risky games with federal backing.
So what’s going on here? Why are paychecks heading for the stratosphere again? Claims that firms have to pay these salaries to retain their best people aren’t plausible: with employment in the financial sector plunging, where are those people going to go?
No, the real reason financial firms are paying big again is simply because they can. They’re making money again (although not as much as they claim), and why not? After all, they can borrow cheaply, thanks to all those federal guarantees, and lend at much higher rates. So it’s eat, drink and be merry, for tomorrow you may be regulated".

Och slutligen: "Rightly or wrongly, the bankers seem to believe that a return to business as usual is just around the corner. We can only hope that our leaders prove them wrong, and carry through with real reform. In 2008, overpaid bankers taking big risks with other people’s money brought the world economy to its knees. The last thing we need is to give them a chance to do it all over again".

Nu får vi, (S) i Lkpg, en bra skolpolitik!

2009-04-25T09:20:00.000+02:00

Kent Waltersson, Eva Lindh och Jakob Björneke har lagt en mycket bra, och rätt lång, motion om skolpolitik till Lkpg-sossarnas repskap. Den blir ganska säkert antagen där, och förhoppningsvis senare också på partikongressen. Det är uppenbart att den har udden riktad mot Björklunds hårdare plugg-, krav- och utsorteringsskola. Jag vill lyfta fram fyra punkter.

1. De framhåller att skolan, förutom det rena kunskapsinlärandet som naturligtvis är centralt, också har i uppgift att stimulera "en lust och glädje för lärandet och en tro på sig själv och sin förmåga. Svensk skola har de tryggaste barnen - det ska vi fortsätta att värna om. Det är genom en politik som gör att alla kan utvecklas maximalt som vi så småningom kan få de världsledande spetsforskarna".

2. Apropå den eviga betygsfrågan skriver de: "De individuella utvecklingsplanerna är ett hiskeligt bra verktyg för kunskapsutveckling. Genom dessa planer fokuserar man på förbättringsområden och vilka insatser som behövs för att nå målen. Betyg är aldrig framåtblickande utan ger enbart en nulägesbedömning". Och det är precis så argumentationen mot allt för tidiga betyg skall föras: Återkoppling till elever och föräldrar om hur det går i skolan är förstås viktig. Men betygen är helt enkelt inte bästa metoden för detta, dels för att de bara innehåller en siffra eller bokstavskombination, tämligen torftigt, dels för att de inte engagerar eleven själv i utvärderingen och dels för att de inte syftar framåt.

3.Vad gäller jämlikhet och segregation/integration skriver de om vikten av att förstärka språkutvecklingen för barn och ungdomar med en annan språkbakgrund.Bl a påpekar de att "vi måste knyta modersmålsundervisningen ännu närmare skolan och fördela utbildningspengen efter behov".

4. Och apropå sossarna tidigare inställning till fristående skolor, olycklig och aningslös enligt min uppfattning, skriver de: "Kommunens ställning måste stärkas vid etablering samtidigt som friskolor är ett viktigt komplement. Vi måste slå fast ett förbud mot religiösa samfund att få bedriva fristående skolor, vi måste också kraftigt begränsa möjligheten att ta ut vinst".

Med detta i ryggen kommer det att bli trevligt att argumentera för sossarnas skolpolitk!!!

Skilj kyrkan från staten. (?). Ja, alltså driv frågan i mål!

2009-04-25T09:02:00.000+02:00

Ibland är det kul att få ägna sig åt politik. Tja, oftast förstås. Och idag är det så. Häromdagen kom det, i handlingarna till arbetarkommunens repskap, två kanonbra, angelägna motioner, som jag verkligen hoppas kommer att bli antagna.

Nicke Bremer har skrivit en motion om att vi, socialdemokraterna, skall verka för att fullfölja Svenska kyrkans skiljande från staten på så sätt att vi inte längre har partipolitisk styrning av kyrkan, och då inte heller partipolitiska val. D v s i sina yrkanden är han lite mer försiktig, han vill att partiet "långsiktigt skall överväga partiets engagemang i kyrkopolitiska sammanhang". Han skriver: "Det har hävdats att ... avpolitiseringen av kyrkopolitiken är en långsiktigt process som måste få fullgöras över tid. Det må så vara, men då är det minst sagt hög tid att partiet börjar diskutera styrningen av Svenska Kyrkan och på så sätt finna en väg bort från det ologiska i att ge ett trossamfund en särställning gentemot övriga".

Heja Nicke!!! I den här frågan har partiet verkligen släpat fötterna efter sig.

Limerick

2009-04-18T23:28:00.000+02:00

Apropå påvens resa till Angola tidigare i våras, och hans då uttalade synpunkter på HIV-bekämpning:

En okänslig präst ifrån Rom
har offentligt förklarat sin dom:
"Trär du på en ballong
så blir skaparen vrång".
Jag hoppas hans kyrka blir tom!

Polarpriset till Daniel Barenboim!

2009-04-17T22:29:00.000+02:00

BBC skriver idag, http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/8002684.stm, att den argentinsk-israeliske pianisten Daniel Barenboim har fått ett mycket entusiasisk mottagande när han, i Kairo, dirigerade Kairos symfoniorkester i Beethovens femte symfoni :
The famed conductor and pianist has long strived to use music to bring people together in the region.
He is a supporter of Palestinian statehood and a critic of Israeli policy toward the Palestinians.
His visit - the result of an invitation from the Austrian embassy in Cairo - is believed to be the first by a prominent Israeli musician in Egypt, one of the few Arab states to have signed a peace deal with Israel.
As well as conducting the orchestra, Mr Barenboim played Beethoven's Pathetique piano sonata. Answering criticism that the time was not right for such a visit, following Israel's offensive in Gaza earlier this year, Mr Barenboim said bringing musicians from both sides together was not a political project, but a human one.
"For 60 years they have been trying with force and they haven't solved anything," he said during rehearsals for the concert. "Every military victory of Israel has left it politically weaker."

Mr Barenboim founded the joint Arab-Israeli orchestra, the West-Eastern Divan Orchestra, with the late Palestinian-American writer Edward Said in 1999 to further cultural exchange between young people in Israel and the Arab world.
His views earned him an honorary Palestinian Authority passport in 2007.

The West-Eastern Divan Orchestra är alltså en ungdomsorkester. Daniel Barenboim har om denna sagt:
The Divan is not a love story, and it is not a peace story. It has very flatteringly been described as a project for peace. It isn't. It's not going to bring peace, whether you play well or not so well. The Divan was conceived as a project against ignorance. A project against the fact that it is absolutely essential for people to get to know the other, to understand what the other thinks and feels, without necessarily agreeing with it.

I statuterna för Polarpriset sägs:
Without any restrictions of nationality, the prize is to be "awarded for significant achievements in music and/or musical activity, or for achievements which are found to be of great potential importance for music or musical activity, and it shall be referable to all fields within or closely connected with music".

Det vore väl ett utmärkt, egentligen närmast självklart, val att ge Polarpriset till Daniel Barenboim?! Är han naiv? Nej, jag tycker inte det, han är en brobyggare.

Och dessutom är han ju så bra, som musiker och dirigent!! Jag köpte för några månader sedan en CD-box med Beethovens symfonier, inspelade av Barenboim och Staatskapelle Berlin, eftersom jag var så trött på mina gamla LP-skivor med von Karajans inspelningar. Förutom att LP är så knastrigt (tänk att man stod ut med det under alla år!) så är Karajan alltför pompös och svulstig. Med Barenboim blir Beethovensymfonierna kraftfulla, spänstiga, ibland glada, nästan lyckliga, som den första, ibland allvarliga som den femte, men ändå inte smetiga. Allra mest gillar jag nog den tredje, Eroican. Tredje satsen, ett allegro vivace, är så kolossalt svängig!

Alltså: Polarpriset till Daniel Barenboim!

Krugman också, förstås

2009-04-02T00:44:00.000+02:00

Jag skrev i förra inlägget att ”alla” är överens om att den svenska regeringen satsar alldeles för lite i stimulansinsatser för att motverka den ekonomiska krisen. Men bland dessa ”alla” glömde jag den mest uppenbara, nobelpristagaren Paul Krugman. Han har vid upprepade tillfällen påpekat krisens stora omfattning och det stora behovet av internationellt samarbete i krishanteringen, senast i förrgår, även han i New York Times, http://www.nytimes.com/2009/03/30/opinion/30krugman.html?partner=rssnyt&emc=rss. Och precis som Mörtvik, se föregående inlägg, så är han hård i sin kritik av EU-regeringschefernas osolidariska försök att försöka vänta ut läget och få andra att göra jobbet:

“Now, in fairness we have to say that the United States was far from being the only nation in which banks ran wild. Many European leaders are still in denial about the continent’s economic and financial troubles, which arguably run as deep as our own — although their nations’ much stronger social safety nets mean that we’re likely to experience far more human suffering”.

Och vidare:

“Like many other economists, I’ve been revisiting the Great Depression, looking for lessons that might help us avoid a repeat performance. And one thing that stands out from the history of the early 1930s is the extent to which the world’s response to crisis was crippled by the inability of the world’s major economies to cooperate.
The details of our current crisis are very different, but the need for cooperation is no less (min markering. JW). President Obama got it exactly right last week when he declared: “All of us are going to have to take steps in order to lift the economy. We don’t want a situation in which some countries are making extraordinary efforts and other countries aren’t.”
Yet that is exactly the situation we’re in. I don’t believe that even America’s economic efforts are adequate, but they’re far more than most other wealthy countries have been willing to undertake (min markering.JW). And by rights this week’s G-20 summit ought to be an occasion for Mr. Obama to chide and chivy European leaders, in particular, into pulling their weight”.

Regeringens ängslan gör krisen värre!

2009-04-01T21:26:00.000+02:00

Jag kan väl egentligen inte så mycket om ekonomisk politik, mer än den allmänbildning som massmedia erbjuder. Men nog verkar ”alla” vara överens om att den svenska regeringen nu gör ont värre genom sin alltför saktfärdiga och ängsliga politik. Nu är det läge för regeringen att satsa, att använda den kraft som statlig efterfrågestimulerande politik kan ha. Vad väntar ni på?!!!

Björn Elmbrant, i Dagens Arena, tycker så här
http://www.dagensarena.se/text/2009/04/reinfeldt-tappar-greppet. Och han avslutar:
”Så man kan gissa att det är Reinfeldts skräck för att tappa greppet som gör att han kommer att tappa greppet. Statsministern vill till varje pris undgå ett det blir tredje gången gillt, att ännu en borgerlig regering ska sluta i statsfinansiellt kaos. Men den sortens sifferövningar, som kanske imponerar på några ekonomhistoriker, är ett hån mot den kvarts miljon svenskar, som nu ser ut att hamna i arbetslöshet.Reinfeldt låter som en brandsoldat som vill låta folk brinna inne, för han vill ha vatten kvar om det skulle komma en ännu större brand i morgon. Det är ansvarslöst”(min markering. JW).

Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO, tycker så här http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2009/03/31/regeringens-smasatsar-sig-djupt-in-i-krisen/. Under rubriken ”Regeringens småsatsar sig djupt in i krisen” resonerar han ungefär som Elmbrant. Mörtvik vidgar kritiken till att gälla också övriga EU, och bygger under sin kritik med referenser, se tabellen nedan:
”EU-ländernas motvilja att satsa sig ut krisen kommer att visa sig bli en dyr affär för företag, löntagare och skattebetalare. Sverige som är en liten exportberoende ekonomi är extra utsatt för krisen och därför i större behov av stimulansåtgärder för att istället få igång den inhemska efterfrågan.
EU-ländernas regeringschefer tycker att de utför stordåd. Den svenska regeringen slår sig för bröstet och säger att man storsatsar. Sanningen är den motsatta. Satsningarna är mediokra och av låg jobbskapande kvalitet.
En ny rapport från den ekonomiska tankesmedjan Bruegel visar tydligt att Europa, och Sverige ligger långt efter och inte når de mål man själva har satt upp. Bilden blir tydlig. Allt för många av EU-länderna försöker snylta på grannens stimulanspolitik med det resultatet att krisen förvärras. Statliga konjunkturinstitutet säger t.ex. att 250 000 jobb kommer att försvinna och att det brådskar med mer stimulansåtgärder.
Stimulansåtgärdernas omfattning i procent av BNP 2009 (källa Bruegelinstitutet)
Kina 7,1
USA 2,0
Tyskland 1,4
Holland 1,3
Spanien 1,1
Storbritannien 1,0
Frankrike 0,8
EU 0,8
Österrike 0,5
Sverige 0,4
Belgien 0,3
Danmark 0,0
Irland 0,0
Grekland 0,0
Italien 0,0

David Leonhardt, ekonomisk kommentator på New York Times
http://www.nytimes.com/2009/04/01/business/economy/01leonhardt.html?ref=business, resonerar också likartat, och diskuterar vilka lärdomar vi bör dra av historien, fr a hanteringen av 30-talsdepressionen:
“In the run-up to the G-20 meeting, European leaders have resisted calls for more government spending. Last week, the European Union president, Mirek Topolanek, echoed a line from AC/DC — whom he had just heard in concert — and described the Obama administration’s stimulus plan as “a road to hell.”
Here in the United States, many people are understandably wondering whether the $800 billion stimulus program will make much of a difference. They want to know: Does stimulus work? Fortunately, this is one economic question that’s been answered pretty clearly in the last century.
Yes, stimulus works.
When governments have taken aggressive steps to soften an economic decline, they have succeeded. The Germans did it in the 1930s. Franklin D. Roosevelt did so more haltingly, and had more halting results. Even the limp Japanese recovery plan of the 1990s makes the case. Although dithering over a bank rescue kept Japan in a slump, government spending on roads and bridges made things better than they otherwise would have been” (min markering. JW).

På hemmaplan har min kloka partikamrat Mats Johansson skrivit följande:
Den svenska krisen i ekonomin djupnar. BNP sjunker med nästan 4% i år och arbetslösheten passerar 10% strecket. Den borgerliga regeringen har missbedömt allvaret i krisen och passiviteten från ministären Reinfeldt har lett till en allför hög arbetslöshet. Statsfinanserna eroderas självklart av den höga arbetslösheten. Regeringens ovilja att satsa på infrastruktur, som höghastighetståg, blir i ljuset av den ekonomiska utvecklingen fullständigt oförklarligt.

Och Mats Essemyr, liksom Mörtvik utredare på TCO, skrev häromdagen följande:
”Idag kom den länge emotsedda - och fruktade - prognosen från Konjunkturinstitutet, regeringens egen prognosmyndighet. Den som fruktat det värsta blir sannspådd. BNP och export faller som stenar på grund av vikande efterfrågan, arbetslösheten blir nästan 11 procent nästa år, sysselsättningen kryper ned mot 70 procent vilket är i paritet med krisen i början på 1990-talet. KI varnar för att många arbetslösa ställs varaktigt utanför arbetsmarknaden. Det är inga muntra besked regeringen får från prognosmakarna. Till råga på allt får man också rådet att nu genast börja stimulera ekonomin med finanspolitik, eftersom penningpolitiken och räntesänkningarna inte kommer att klara krisbekämpningen självt. I klartext betyder detta högre studiemedel (något som ansvarig minister uppenbarligen anser uteslutet), högre barnbidrag, mer utbildning och förbättrad a-kassa. Minst 60 miljarder i finanspolitiska stimulanser i år och nästa år skulle behövas, anser KI.
Men uppenbarligen har regeringen bestämt sig för att inte lyssna på sina egen myndighet. Statsministern verkar mycket besvärad av KI:s prognos och antyder till och med att KI går oppositionens ärenden. För de som vet vad KI står för förefaller denna inställning mycket ogrundad. Jag tycker att det är obehagligt om krisbekämpningen kommer att omgärdas av medial partipolitik. Läget är så allvarligt att saklighet nu är en dygd”.

Bra, Obama: Mindre mörkläggning, mer av rent spel

2009-02-28T21:24:00.000+01:00

Al Jazeeras engelskspråkiga nätupplaga innehåller idag en kommentar till Obamas budgettal,
http://english.aljazeera.net/news/americas/2009/02/2009226164143727554.html:

As Barack Obama, the US president, sends his budget outline to congress, US defence spending is coming under new scrutiny. Fighting two wars and supporting an enormous global military machine, the US spent almost $700bn on defence in 2008.
The Bush administration concealed the true size of its military outlays with budget gimmicks, but Obama says from now on there will be no more tricks.
"For too long our budget has not held true about how our tax dollars are spent," Obama said on Thursday.

Det går inte att undvika att notera parallellen i summor: Den föregivet astronomiska stödinsats till Wall Street som planerades i höstas var alltså ungefär lika stor som USAs försvarskostnader. För ett år.

Och Al Jazeera fortsätter med att beskriva hur försvarsindustrin, Lockhead, Boeing, Raytheon m fl, placerar sina anläggningar mycket strategiskt, för att till sig själva binda upp så många kongressledamöter som möjligt. För att på så sätt motverka ifrågasättanden. En intervjuad försvarsexpert, John Pike, säger att "military spending is notoriously resistant to the budget knife. The military industrial complex has become embedded in American life".

Och man avslutar med en referens till president Eisenhower:

Present-day defence spending evokes a warning given nearly half a century ago by the US's last president who was a career military officer.
In his January 17, 1961 farewell message to the nation, Dwight Eisenhower said: "In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex."

Det blir så självklart att det nästan är genant, men slutsatsen är given: Rejäl nedrustning skulle ge utrymme för att tillfredsställa hur mycket civila behov som helst.

Heder åt Johan Croneman!!!

2009-02-28T19:47:00.000+01:00

V har just sagt upp vår prenumeration på DN, vi skall framöver bara ha den på söndagar. Jag har länge retat mig på Stockholmscentreringen. Dessutom har jag tyckt att nyhetsrapporteringen alltmer kommit att präglas av en attityd där man vill framstå djärv, sanningssägande och stridande för den lilla människan, samtidigt som man med sitt urval av nyheter i själva verket döljer de ökande orättvisor som finns i samhället. Mycket konsumentnyheter, (se till att välja rätt takbox, internetleverantör eller vinsort) men väldigt lite om effekterna av försämringar i försäkringssystemen, t ex. Mycket reflektioner, efter reportage om olika våldsbrott, om kylan i vårt samhälle, om generationsklyftor etc, men dåligt med försök att förklara på strukturell nivå. Detta gäller främst inrikesrapporteringen. (Och eftersom mitt inlägg häromdagen, om Vårdval Stockholm, faktiskt grundade sig på en DN-artikel så får jag väl erkänna att verkligheten inte är alldeles svart-vit).

Alltnog, efter bara två dar utan DN så inser jag att saknaden kommer att bli stor efter sveriges argaste tidningsröst: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-kalle-anka-sandning-fran-slottsbacken-1.809569. Johan Croneman kommenterar Rapports reportage om förlovningen:
"Jag hade lite svårt att hämta mig från Rapports första direktsändning (kl 12) från Slottsbacken i tisdags. Anders Lindqvist, erfaren, respekterad inrikesreporter intervjuade frilansjournalisten och kungahusexperten Claes-Johan Larsson (under många år hallåa på SVT). Hela intervjun var Kalle Anka (med all respekt Kalle!), och man borde kanske bara ha gått därifrån med ett leende, och med en del sköna formuleringar i färskt minne (”tyska sånahära kungafamiljer”) men så rundar Anders Lindqvist av – och då fryser man nästan till is.
Först säger han att Kronprinsessan Victorias förlovning ”naturligtvis” (?) glädjer hela det svenska folket. Det retar mig, uppriktigt sagt, som fan. Men sedan något betydligt värre. Han säger nu att detta är ett ”ljus i det här mörkret som vi upplevt med finanskris och med bilindustrin som går på knäna och alla som blir utan jobb.”
Precis Anders. Det förvånar mig att ni på Rapport inte hade en direktlänk till de jublande Saab-anställda i Trollhättan eller i Linköping. Vilken enorm lättnad de måste ha känt"(min markering. JW).

Å vad skönt med någon som är lyhörd för det äckliga krypandet för kungafamiljen, och för monarkin i allmänhet, som är så utbrett. Visserligen verkar han, liksom så många andra, tro att SAAB i Linköping gör bilar, men det förlåter jag honom gärna.

Nötknäpparsvitens vedersakare

2009-02-27T22:40:00.000+01:00

Gillar ni Spike Jones? Det gör jag. Man kan visserligen bli lite trött på det lätt infantila draget, alla pruttljud och alla spritskämt, ibland är han helt enkelt smaklös. Men han, och hans medmusikers, förmåga att kombinera skämtlynne med fenomenal teknik och timing håller ändå fortfarande.

På Wikipedia skrivs rätt kort: Spike Jones, amerikansk musiker, 1911-1965, orkesterledare, arrangör och trumslagare, ledde orkestern City Slickers, och gjorde sig känd för komiska versioner av kända låtar, varav en blev signaturmelodi för trafikprogrammet i Svensk Radio. Han sysselsatte sig också med "lustmord" på klassisk musik (Spike Jones murders them all) där han bland annat låter framföra operan Carmen på cirka tolv minuter, Humlans flykt, Timmarnas dans med flera.

Det som fr a håller i längden är hans versioner, lustmord, av klassisk musik. Carmen har jag inte hört, men Nötknäpparsviten är fantastisk. (Tyvärr hittar jag bara början av densamma på youtube, se nedan). Och om du inte är riktigt förtrogen med Tjajkovskijs original så lyssna på det först, för det är just hans förmåga att verkligen ligga nära förlagan som gör ironin så hisnande.

På youtube finns massor av klipp, här är några:
Nutcracker Suite http://www.youtube.com/watch?v=tZKp1JvgM3g
The black and danube waltz http://www.youtube.com/watch?v=Tc86QCVH48A
Hawain war chant http://www.youtube.com/watch?v=LQOXrMA4K0E
Clink! Clink! Another drink http://www.youtube.com/watch?v=ijnfdLFhn2o
Der Fuhrers face http://www.youtube.com/watch?v=MReV9dkAVhY
Cocktails for two http://www.youtube.com/watch?v=lvt4b_qwC_Q
Blacksmith song http://www.youtube.com/watch?v=ctEJ-rCkm3c
Pass the biscuits, Mirandy http://www.youtube.com/watch?v=pgn_aNCBXKw

Vårdval Stockholm blev precis så dåligt som kunde förutses

2009-02-27T21:07:00.000+01:00

Nedanstående om vårdvalsreformen är klippt från DN i förrgår, ons 090225. Länk här http://www.dn.se/sthlm/personalen-orkar-inte-mer-1.807663, för er som vill läsa mer.

Detta gäller alltså vårdvalsreformen så som den utformats i Stockholm. Och att det blivit så dåligt är inte förvånande utifrån hur ersättningsreglerna utformats där. Den (planerade) östgötska modellen skiljer sig mycket från detta. Till det bättre alltså. Och den östgötska förankringsprocessen likaså. Jag tror inte att effekterna här kommer att bli som i Stockholm.

Men detta visar hur viktigt det är att i ersättningssystemet bygga in kompensation för större vårdbehov hos svaga grupper.

DN skriver:
Oppositionen är skarp i sin kritik mot vårdvalet som den borgerliga alliansen införde i Stockholm förra året.

Flera verksamhetschefer på vårdcentraler i Stockholm som DN.se talat med stämmer in i bilden som målas upp i en ny rapport från Socialdemokraterna.

Vissa vårdcentraler i Stockholms mest utsatta områden har tvingats att så mycket som halvera sina personalstyrkor när ett år gått sedan Vårdval Stockholm infördes. Enligt Susanne Lindarv, verksamhetschef på Skärholmens vårdcentral, är läget nu akut.
– Vi, liksom andra i områden med liknande socioekonomiska förutsättningar, är de stora förlorarna här. Man tar från de sjuka och ger till de friska. För att vi ska få in pengar genom vårdvalet ska vi behandla de friska som inte tar någon tid i anspråk, på bekostnad av de multisjuka, säger Susanne Lindarv till DN.se.

På Rinkeby vårdcentral har personalstyrkan halverats på ett år samtidigt som arbetsbelastningen bedöms ha ökat med 43 procent. I Skärholmen har stora nedskärningar gjorts främst genom att flera undersköterskor, en psykolog och en kurator sagts upp. Rationaliseringarna framtvingas av vårdvalets system där exempelvis ett patientbesök hos en läkare ger vårdcentralerna flera gånger så stora intäkter från Landstinget som ett patientbesök hos en sjuksköterska.

Även Håkan Arpegård, verksamhetschef vid Salems vårdcentral, tycker att situationen har blivit allt mer pressad sedan vårdvalet infördes.
- Vi har dragit in på folk och ska minska ytterligare på personalen men lyckas ändå inte få ekonomin att gå ihop, säger han till DN.se.
Man försöker nu pressa in så många läkarbesök som möjligt. Men trots att antalet sjuksköterskor och undersköterskor blivit färre har inte läkarna blivit fler på Salems vårdcentral.
- Det är stressigt och det kommer att bli ännu stressigare. Men för att klara oss måste vi ändra på schemat så att det blir ännu fler läkarbesök framöver. Jag är lite orolig för de unga som ska klara av att jobba i det här tempot i kanske fyrtio år framåt, fortsätter Håkan Arpegård.

Det är en tydlig tendens, menar Arpegård, att läkarna tar över allt mer av de lättare uppgifterna, som tidigare utförts av sjuksköterskor och undersköterskor.
- Förut har vi jobbat med att patienterna ska behandlas på den nivå som räcker. Sjuksköterskor och undersköterskor kan göra ganska mycket men det betalar sig ju inte så bra. Det är tokigt men det är den ekonomiska styrningen som gör att det blir så här, säger han(min markering. JW).

Håkan Arpegård anser att fördelningssystemet måste göras om i framtiden. Dagens system uppmuntrar många, korta läkarbesök. Svårt sjuka patienter lönar sig dåligt. Det är i längden ohållbart.
- Det blir bara pinnar som räknas känns det som i dag och det är inte bra för den medicinska kvaliteten, säger han.

Mera musiklistor: Bach, och Bach, och mera Bach

2009-02-23T01:02:00.000+01:00

På min imaginära lista över världens bästa musik hade jag i många år, på förstaplatsen, ”Ehre sei dir, Gott, Gesungen”, den jublande kören i A-dur som inleder femte delen av J S Bachs Juloratorium. Den är outslitlig! Glad och fantasifull. Målande, snabb körsats. Vackra, spänstiga oboer. Och Bachs omisskänliga, pumpande, berusande tretaktssväng! Tyvärr är för jag för begränsad som sångare för att själv kunna sjunga den. Men lika roligt som det skulle ha varit blev det ändå, minst, före jul, när jag fick höra både min hustru och min dotter delta i ett fantastiskt framförande av juloratoriet i Vadstena, under Marie-Louise Beckmans utomordentliga ledning. Man framförde alla sex delarna faktiskt. Med inlagd matpaus efter den tredje, då var och en fick uppsöka något matställe, och sedan återsamling. Underbar orkesterklang med barockinstrument. Superba solister, alldeles särskilt tenoren, Olof Lilja. Ja, det var 2008 års musikaliska höjdpunkt för mej.

Marie-Louise har gett mig många fina musikupplevelser genom åren, med stark betoning på just Johann Sebastians musik. Hon har haft mina tre yngsta barn, och hustrun, i sina körer. Och att få höra barnen musicera, ja, det smäller nog rentav högre än att få delta själv. Dessutom lyckades Marie-Louise genomföra ett flertal kyrkokonserter under sin tid som kantor i S:t Hans-kyrkan här i Linköping, där också en hel del instrumentalmusik av Bach ingick, triosonator m m. Hon lyckades t o m få en rabiat ateist som undertecknad att delta i söndagsgudstjänten, flera gånger. Vad gör man inte när gosskören behöver stöd i mansstämmorna?

Min största musikupplevelse någonsin, tror jag, var nog annars när jag fick vara med om att, tillsammans med äldste sonen, dottern och hustrun, och tillsammans med solister, musiker och massor av andra körsångare förstås, framföra Matteuspassionen i Linköpings domkyrka, för åtta-nio år sen. Om det är något verk som har lyckats att klämma sig in på topplistan framför ”Ehre sei dir, Gott, Gesungen” så är det basarian på slutet av Matteuspassionen, ”Mache dich, mein Herze, rein”. Eller kanske ”O Mensch, bewein dein Sunde gross”, när Jesus har gripits i Getsemane och lärjungarna, modstulna och förvirrade, plågas av dåligt samvete över att de inte orkade hålla sig vakna. Eller kanske allra helst det som brukar kallas Lilla trosbekännelsen, den korta, formidabelt koncentrerade ”Wahrlich, dieser ist Gottes Sohn gewesen” (Sannerligen, denne var Guds son), mot slutet av andra delen. Den utgör körens kommentar, bara två takter och en fjärdedelston lång, just när Jesus har skrikit till, gett upp andan och en jordbävning har skakat marken och fått förlåten, tygdraperiet i templet, att slitas sönder i två bitar. Å, den kan få mig att för ett ögonblick vilja glömma alla invändningar mot kristendomen och ge mig hän åt Bachs okomplicerade och förtröstansfulla gudsbild. Men bara ett ögonblick.

S(T)AABEN och kapitalet: Vad ska man tycka?

2009-02-22T22:40:00.000+01:00

Staten bör ta ett aktivt ansvar för fordonsindustrin. Och samtidigt koppla det till krav på miljöomställning!

Ska staten, i form av dess företrädare regeringen, ta initiativ för att rädda SAAB? Tja, vad ska man tycka? Ska SAAB betyda Statligt Ansvarstagande för AutomobilByggande? Eller Slippa Ansvarstagande är Allra Bäst? Regeringen spelar Svarte Petter med GM. Eller kanske bluffpoker? Och under tiden riskerar initiativet att gå förbi, så att frågan om vad man skulle ha kunnat göra blir hypotetisk.

Med viss vånda, eftersom detta verkligen inte är mitt fackområde, så bestämmer jag mig för att stödja de krav som socialdemokraternas näringspolitiske talesman Thomas Eneroth med flera formulerat, se nedan. Men jag vill komplettera dessa med att betona vikten av att ett statligt utvecklingsstöd kopplas till de förändringskrav som miljökrisen ställer på oss. Oberoende av SAABs kris.

Björn Elmbrant resonerar klokt som vanligt, http://www.dagensarena.se/text/2009/02/xx. Han får mig att förstå varför jag känner sån olust inför problemet: Nu finns det inte längre något bra svar på frågan om hur man skall lösa SAABs problem, det riskerar att bli fel hur det än blir. Initiativ borde ha tagits för länge sen, för att ändra på inriktningen på SAABs produktion, istället för att bara fortsätta, med förlust, med att försöka tävla i lyxbilsklassen.

Elmbrant skriver: ”Pressen på Reinfeldt är också en press att han ska uppträda värdigt som ordförande i EU:s ministerråd, som han ju blir om några månader. Kan han på en och samma gång "rädda" Saab med okonventionella metoder, och samtidigt bråka med Tysklands och Frankrikes regeringar, om deras uppenbara brott mot den inre marknadens regelverk?Svaret är nej. Reinfeldts val blir att vara bäst i EU-klassen, fast Sarko och andra busar och inte läser sina läxor. Sympatiskt på ett sätt, men lite naivt, kanske. Det finns inga vinnare, bara förlorare i detta Svarte Petter-spel om var jobben ska försvinna i en överdimensionerad bilindustri, som gör fel sorts bilar.

Var finns de långsiktiga lösningarna, visionerna om samhället bortom den ekonomiska krisen? Var finns de små elbilarna, som byggs i Norge, men inte i Göteborg? Var finns idéerna om att ersätta biltrafiken i våra storstäder med spårtaxi, som tillverkas i Korea, men inte i Trollhättan? Var finns de statliga beställningarna, som förr var en skjuts framåt för ny teknik? (min markering. JW)

Vem är denna någon, som ska ta helhetsgreppet? Det är inte kvartalskapitalismen, som bara gett oss stadsjeepar och en och annan etanolbil. Det är inte Fredrik Reinfeldt. Han och hans regering kan inte ens stava till ord som industripolitik, kluster och kompetens. Framtidens dom över honom lär bli hård”.

Håkan A Bengtsson, också på Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/text/2009/02/ofullstandig-kalkyl, resonerar på likartat sätt:
”Två olika tankelinjer möts i den aktuella debatten om Saabs framtid:

1. Nationalekonomernas svar är entydigt: Företaget bör läggas ned eftersom det går med förlust. Det är också ett budskap som återupprepas av borgerliga politiker. Kunderna är inte - åtminstone inte just nu - beredda att köpa Saabs produkter. Därmed är saken avgjord. Så lyder det strikt ekonomistiska receptet.

2. Andra ekonomer talar om det industriella kluster (i vilket Saab är en viktig kugge) som nu riskerar att skatta åt förgängelsen. Det handlar om sex decennier av industriellt kunnande och ett myller av underleverantörer. Allt detta kan vara för evigt förlorat. Vad innebär det för Sveriges ekonomiska utveckling på lång sikt?

Regeringen talar nationalekonomernas språk. Maud Olofsson vill inte ha Saab i sitt knä. På kort sikt är staten den enda aktör som kan ta ansvar för att utveckla företaget, i varje fall under en övergångsperiod. Kanske kan företaget överleva om det omstruktureras under den nuvarande krisen. På sikt skulle en ny privat ägarkonstellation kunna ta över företaget, kanske med staten som delägare. Men denna möjlighet kommer inte att prövas. Kostnaden skulle läggas på skattebetalarna upprepar regeringen sitt effektiva och smått populistiska mantra. Men även förlusten av industriellt kunnande betingar ett högt pris. Det ingår emellertid inte i kalkylen.Oppositionen vacklar mellan dessa två perspektiv. Den talar om industrins framtid och roll. Men i praktiken accepterar den att staten inte ska träda in och spela en roll under övergångsperiod för att pröva om Saab kan överleva. Näringspolitik har i svensk politisk debatt blivit ett ickeord. Staten ska hålla sig borta från näringslivet och ekonomin. Vi har här närmast konsensus över blockgränserna. Dessvärre saknas också långsiktiga industrialister i vårt land. Kvartalskapitalismen regerar”.

Mona Sahlins uttalande 090216, http://www.socialdemokraterna.se/Media/Senaste-nytt/Mona-Sahlin-Statsminister-Fredrik-Reinfeldt-maste-visa-ledarskap-/, som jag gissar att Håkan Bengtsson anspelar på, lyder:
”Statsminister Fredrik Reinfeldt måste snabbt visa ledarskap när framtiden för SAAB är oviss. Jag förväntar mig nu han börjar agera för att skapa långsiktigt goda förutsättningar för jobb och ekonomi i Sverige.
- Fordonsindustrin spelar en avgörande roll för Sverige. Vår industri är uppbyggd som ett nät av stora bolag, koncerner, och en stor mängd underleverantörer med viktig forskning och utveckling. Svensk fordonsindustri sysselsätter omkring 140 000 personer i Sverige - inklusive de anställda i leverantörsledet. Fordonsindustrin är därför viktig för hela samhällsekonomin och därmed ytterst vår gemensamma välfärd, säger Mona Sahlin.
- Inom SAAB finns fantastiskt mycket kunnande och industriell kompetens. Där utvecklas spjutspetsteknik för framtidens bilar. Här finns utvecklingsmöjligheter som måste tas tillvara. Sverige skulle kunna vara ledande i utvecklingen av framtidens nya renare bilar”.

Detta uttalande från Sahlin rymmer ju inte några konkreta krav, det har Håkan Bengtsson rätt i.. Men det gör i gengäld det från Tomas Eneroth, Stefan Löfven och Anneli Hulthén http://www.socialdemokraterna.se/Media/Senaste-nytt/S-och-IF-Metall-Regeringens-passivitet-ett-svek-mot-svensk-fordonsindustri-/:
”Näringsminister Maud Olofssons besked att regeringen inte avser att agera för att stötta SAAB innebär att de borgerliga nu smiter från ansvaret. Regeringen sviker sitt eget löfte om stöd och lånegarantier på 28 miljarder kronor till svenska biltillverkare. Det säger nu socialdemokraternas näringspolitiske talesperson Tomas Eneroth, IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven samt kommunstyrelsens ordförande i Göteborg Anneli Hulthén, som idag presenterar sju skarpa krav på investeringar i svensk fordonsindustri och industriell kompetens.

Socialdemokraterna och IF Metall ställer nu ett antal krav på regeringen att stärka fordonsindustrins konkurrenskraft genom:
*Ge besked om lånegarantier. Regeringen måste leva upp till sina löften
*Utnyttja möjligheterna i EU-samarbetet, bl.a. globaliseringsfonden
*Forcera investeringarna i fordonsforskningsprogrammen. Vi vill investera 500 miljoner kronor per år med en extra satsning på 250 miljoner kronor 2009.
*Genomför ett Miljöbilspaket med efterfrågestimulanser med miljöbils- och skrotningspremie
*Öka investeringarna i infrastruktur med två miljarder per år.
*Investera i utbildning och kompetens. Anställda måste rustas inför framtiden, omställning underlättas och lågkonjunkturen utnyttjas. -6 000 vidareutbildningsplatser för anställda inom fordonsindustrin. -Spetskompetenslyft på 20 000 platser för att möta varselvågen och ta vara på befintlig kompetens -50 000 nya platser inom högskola, KY, arbetsmarknadsutbildning, komvux/yrkesvux, utbildningsvikariat
*En fungerande a-kassa för trygghet i omställning.”

Vad tycker jag själv då? Tidigare har jag resonerat som så att en styrka i det svenska förhållningssättet inför globaliseringen har varit att vi inte har varit protektionistiska, vi har inte hållit krisbranscher under armarna. Och vi har klarat denna relativt renläriga hållning just för att vi har haft bra trygghetssystem, fr a i form av arbetslöshetsförsäkringen och alla utbildnings-, vidareutvecklings- och omställningssmöjligheter som funnits kopplade till denna. Men nu, efter borgarnas nedrustning, har vi ju inte detta längre!! Nu kommer det verkligen att bli svårt för alla som blir arbetslösa till följd av en eventuell nedläggning av SAAB. Jag stöder Eneroths, Löfvens och Hulthens krav ovan. Men jag skulle vilja koppla dessa till det som Elmbrant skriver ovan, om vikten av att ett statligt utvecklingsstöd till fordonsindustrin kopplas till de förändringskrav som miljökrisen ställer på oss, oberoende av SAABs kris.

Eld i Royal Albert Hall

2009-02-10T21:15:00.000+01:00

Karlar gör listor: Världens häftigaste bil, snyggaste fotbollsmål, snyggaste gitarrsolo, vackraste kvinna, ja, ni vet. Så även jag, åtminstone vad gäller musik. Även om jag egentligen tycker att det är lite löjligt.

Som tonåring tyckte jag att världens bästa bluesskiva var B B Kings Live at the Regal. Och när jag nu lyssnar på den på CD (det är många år sen jag slet ut mitt gamla LP-exemplar) så tycker jag fortfarande att den är strålande. B B King är inte världens bästa (där har ni listtendensen igen) bluesgitarrist, och kanske inte världens bästa sångare heller, men han är bland de bästa, och han är komplett som bluesartist, mer än kanske någon annan. Och på denna skiva har han ett så fantastiskt bra kompband, särskilt pianisten.

Sen är det en annan femma att B B har gjort massor av halvdåliga inspelningar på äldre dar. Lyssna på sextiotalsskivorna!

Annars är Jimi min största gitarridol. Och även här gäller att man i första hand skall lyssna på originalskivorna, det har getts ut en hel del av mindre god kvalitet. En fenomenal inspelning är den version av Fire som han gjorde med Experience i Royal Albert Hall, http://www.youtube.com/watch?v=U_hwjgB6XgU. Bara en trio, inga pålägg, inget fusk, högt tempo, fenomenalt gitarrsolo. Fruktansvärt fula knästövlar. Och lyssna särskilt på hans svajarmsåkning med slutackordet på 3:28, precis på slutet. Jag får ståpäls varenda gång!!

Utveckling av cancersjukvården

2009-02-06T22:50:00.000+01:00

Häromdan fick jag på jobbet årsrapporten från Onkologiskt centrum i Linköping om cancersjukligheten i sydöstra sjukvårdsregionen, länk här http://www.lio.se/upload/25976/Cancerstatistik2007.pdf. Låter det torrt? Det är allt annat än det, om man bara tränger in lite i materialet. Och det är inte särskilt tungt.

Om man scrollar till sid 13 så ser man en graf som visar ”Samtliga maligna cancerdiagnoser, antal fall och mortalitet”. För vardera könet finns en heldragen linje, antalet cancerfall, och en prickad, antalet dödsfall i cancer. När statistiken börjar, 1960, så var andelen cancerfall som ledde till döden ca 80%. Denna andel har minskat hela tiden, och under de senaste åren så har den krupit under 50%. Den ökande skillnaden mellan dessa två linjers värden representerar, aningens förenklat, summaeffekten av alla sjukvårdens insatser i cancervården. Om vi utgår ifrån att en malign cancersjukdom är dödlig om den inte behandlas, och nu kan konstatera att grovt sett endast hälften av alla inträffade cancerfall leder till ett cancerrelaterat dödsfall så innebär det förstås att den andra hälften av patienterna har blivit botade, eller åtminstone varit vid liv så länge att de hunnit dö av något annat.

Och i den komplexa process som denna bild beskriver så ryms alla aspekter av sjukvårdens insatser avseende cancersjukdomar, t ex förbättrade kirurgiska tekniker, bättre postoperativt omhändertagande, effektivare cytostatikabehandling, effektivare strålbehandling och benmärgstransplantationer, men också mammografiscreeningen och cytologproven. Och även vi i primärvården kan ta åt oss, för här ryms förstås också en (åtminstone någorlunda) utbyggd och välfungerande primärvård som bidrar till att dessa patienter upptäcks i tid, och lotsas rätt i sjukvården. Och att de får hjälp med rehabiliteringsinsatser efteråt. Detta är faktiskt en framgångssaga, vilket kan vara trösterikt att ha i åtanke för oss i vården när vi sliter i vardagslunken.

Att sedan mortaliteten för oss alla är 100% vad vi än gör, d v s att vi kort och gott någon gång skall dö, det är en annan femma.

För den lässugne finns ytterligare mycket av intresse. Behandlingsresultaten utvecklas inte alls lika för alla tumörformer. De har blivit betydligt bättre för t ex cancer i tjocktarm, ändtarm, bröst och urinblåsa, maligna melanom och annan hudcancer, testikelcancer, livmoderkroppscancer och Hodgkins lymfom. Vad gäller livmoderhalscancer så har antalet dödsfall minskat kraftigt över åren, trots att andelen inte alls har minskat lika mycket. Troligen beror detta på den kraftigt förbättrade diagnostiken som de gynekologiska cellproverna har inneburit. De flesta kvinnor som har cellförändringar, förstadier till cancer, blir behandlade så att det aldrig blir någon cancerutveckling. Det är angeläget att traditionen att "man ska" gå på dessa kontroller vidmakthålls.

Magsäckscancer minskar kraftigt över tiden. Varför är väl inte fullt klarlagt, men en ganska säker gissning är att vårt välfärdssamhälle, och fr a vårt förbättrade boende, och i synnerhet vattenklosetterna, har haft avgörande betydelse, genom att spridningen av magsårs- och magcancerbakterien Helicobakter pylori har minskat så drastiskt.

Prostatacancer är ett särskilt kapitel. Antalet fall har ökat stadigt sen 1960, ungefär tre gånger, men antalet dödsfall är konstant eller svagt sjunkande. Hur mycket av ökningen är en verklig ökning, och hur mycket beror på att vi letar mer? Hur mycket beror på att vi har fått allt bättre behandling, behandling som kanske inte botar men ändå bromsar? Hur mycket beror på att vi hittar fler cancerfall hos gamla män, cancrar som är så stillsamma och långsamma i sitt förlopp att patienten inte ens kommer att få några symptom av den, innan han dör av något annat? Och i så fall till vilken nytta? Detta är en svår och het fråga, och jag är inte expert på området. Själv brukar jag hävda att för män över ungefär 70-75 års ålder så är det inte meningsfullt att leta efter prostatacancer i symptomfritt skede, utan man kan ta itu med den när den ger sig till känna. Och detta tycker jag mig ha stöd för hos "mina" urologer, d v s urologerna på US i Linköping. För yngre män, vilket i detta sammanhang då innebär yngre än 70-75 års ålder, så är den förbättrade behandlingen, med möjlighet till bot, allt annat än meningslös.

Avseende cancer i matstrupe, magsäck, bukspottkörtel och primär levercancer så är behandlingsresultaten fortsatt dåliga.

Och för den dystra lungcancern så minskar könsskillnaderna snabbt, genom att kvinnorna har ökat sin rökning. Men det visste ni förstås redan. Samma sak, minskande könsskillnader, också för läppcancer.

Men alltså, som helhet, gradvis allt bättre resultat!!

Religiösa tokigheter i Corren

2009-01-24T21:19:00.000+01:00

Idag blev jag irriterad på min tidning, Corren, och närmare bestämt dess "feature"-del, som blandar en kort men rätt bra artikel om KBT (kognitiv beteendeterapi), som hjälp i barnuppfostran, med en hel del skräp.

Fem sidor (även om det är mycket bilder) ägnas åt ett reportage om en präst i Svenska Kyrkan, Erik Johansson. Han syn på Bibeln är konservativ, eller "klassisk" som han själv vill benämna den. Detta innefattar uppfattningen att den kristne guden finns (till att börja med), att hans vilja kommer till uttryck i Bibeln, att denna vilja innefattar uppfattningen att homosexulitet är synd och att sex endast får praktiseras mellan man och kvinna. Han, prästen, är själv homosexuell och har därför valt att leva i celibat, d v s att förtränga, att inte leva ut sin sexualitet. Och han tycker att alla homosexuella skall göra likadant. Enligt artikeln är hans budskap "i grunden detsamma som Åke Greens: utlevd homosexualitet är synd. Men hans tonläge är väsenskilt".

Det hela är snurrigt förstås, rätt obehagligt även om tonen alltså är lågmäld. Författaren, som i och för sig skriver bra, bemödar sig verkligen att skildra och förstå hur prästen resonerar. Och det är här som jag känner att det börjar krypa i mig: Varför är vi så undfallande för knasiga, och till och med människofientliga, föreställningar bara för att de ges en kristen motivering?

Antag att jag offentligt framförde att jag tror på Shiva, eller Zeus, eller Oden, och att enligt min guds uppfattning är utlevd homosexualitet syndigt, och därför bör alla homosexuella leva i celibat! Jag skulle, med rätta, bli offentligt hudflängd i debatten, och möjligen anklagad och fälld för hets mot folkgrupp. Eller kanske bara utskrattad. Men om någon hänvisar till den religion som de flesta av oss har blivit indoktrinerade med sen barnsben, så blir vi oförmögna att genomskåda tokigheterna. Eller så grips vi av den osunda och missriktade "respekt" som säger att det är ofint att ifrågasätta någons vidskeplighet så länge den är iförd den historiskt dominerande religionens kläde.

Som grädde på moset har Corren sedan en hel sida med förutsägelser för hur år 2009 kommer att gestalta sig för oss, beroende på i vilket år vi är födda (drakens, apans, tuppens eller något annat djurs), allt enligt Fengshui, som verkar vara en kinesisk, astrologiliknande form av vidskepelse.

Ååå, så instängt och kvavt!

Per Wirtén om kriget i Gaza

2009-01-11T17:53:00.000+01:00

Även Per Wirtén, i Dagens Arena, har skrivit en bra kommentar, länk här http://www.dagensarena.se/text/2009/01/eus-fredsbudskap-har-stortat-samman#commentshash1. Han påpekar att EU:s brist på förmåga/vilja att försvara Gaza-bornas rättigheter, och europeiska politikers och ledarskribenters självklara omsorg om angriparen snarare än offret, gör att EU:s trovärdighet vad gäller att värna mänskliga rättigheter kommer att vara "under noll".

PW fortsätter: "Israels propagandainsats är en prisvinnare. Ingen ifrågasätter att det bara var Hamas raketer som bröt vapenvilan. Ingen skriver om Israels räd den 4 november som dödade sex Hamasmilitärer. Att blockaden av Gaza är en kollektiv bestraffning som strider mot internationell rätt och att de palestinska polismän som medvetet dödades under krigets första timmar, enligt samma rätt, är civila har försvunnit ur rapporteringen".

Och han avslutar: "Sedan Gaza evakuerades för tre år sedan har Israels armé dödat 1700 palestinier i det ursprungliga Palestina. Och under läsåret 2007-08 i genomsnitt ett barn varje vecka. Ibland två. Avhumaniseringen av palestinierna är nu så genomförd att man tvingas påminna att bakom varje siffra levde en människa: kanske förälskad, möjligen förbittrad men på väg mot ålderdom. Gaza är ett belägrat och nu krigshärjat ghetto. Europa solidariserar sig helt med angriparen".

Göran Rosenberg om kriget i Gaza

2009-01-11T12:54:00.000+01:00

Göran Rosenberg skrev igår, i DN om kriget i Gaza, länk här http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=967&a=871252. Klokt, som vanligt, smärtsamt fyllt av återhållen vrede, pendlande mellan uppgivenhet och uppfordran. Jag instämmer fullständigt och skulle vilja skicka hela texten, i rött och med fetstil, till W Bush, Obama, Reinfeldt och Bildt. Och möjligen också Olmert och Barak, åtminstone för fullständighetens skull.

Det viktigaste avsnittet är följande:
"Helt uppenbart är att parterna inte klarar av det (att lösa konflikten. JWs anm) på egen hand. Helt uppenbart är också att konfliktens politiska skadeverkningar vida överskrider dess territoriella begränsningar och att den därför inte kan betraktas som en angelägenhet för parterna enbart. Ett internationellt ingripande är inte bara folkrättsligt befogat (antalet FN-resolutioner och internationella konventioner som här brutits mot orkar ingen längre räkna) utan också politiskt påkallat. Detta är en konflikt som genom sitt symbolvärde inte bara tenderar att regionaliseras och ideologiseras. Det är också en konflikt som tenderar att förgifta relationerna mellan arabvärlden och västvärlden. Dess betydelse som sinnebild för arabisk-islamisk förnedring och maktlöshet inför västvärlden kan knappast överskattas. Och därmed inte heller dess betydelse som källa till terrorism och fundamentalism" (JWs markering).

Hela texten, med rubriken Bortom sans och vett, lyder:
"Det enda som säkert kan sägas om det pågående kriget i Gaza är att det kommer att förvärra konflikten och försvåra freden. Ja, den fred som rimligen inte kan försvåras så mycket mer och som ingen längre talar om, eftersom minsta barn kan se att förutsättningarna för fred och försoning mellan israeler och palestinier undan för undan har raserats, och att detta krig, liksom de föregående, kommer att rasera mer. Om krig som medel finns mycket att säga, men historiskt sett har krig kunnat vara ett medel till fred. Så icke detta krig. Detta krig är bara ett medel till hat, förödmjukelse och hopplöshet, och därmed till nya krig. Israel är i full färd med att skapa sig en fiende som inget har att förlora och inget att se fram emot och som därför likt Simson i Bibeln när en sista önskan om att ta sina plågoandar med sig i döden. Hamas raketbeskjutningar mot Israel är naturligtvis brottsliga och självförgörande och bortom allt sans och vett, men hela konflikten är sedan länge bortom allt sans och vett. Också Israels fortsatta ockupation av fyra miljoner palestinier är brottslig och självförgörande och bortom allt sans och vett. Med ockupationen och bosättningarna och förtrycket som krävs för att upprätthålla bådadera, är Israel i full färd med undergräva sin enda möjlighet till långsiktig fred och säkerhet i regionen. Alla vet vad sans och vett kräver (till att börja med); en ömsesidigt framförhandlad och internationellt säkrad delning av den smala jordremsan mellan Medelhavet och Jordanfloden i två självständiga stater. Alla vet vad alternativet är; garanterad ömsesidig förstörelse. Det har sagts många gånger, och det känns tjatigt att upprepa det, men denna konflikt har ingen militär lösning, oavsett hur militärt överlägsen den ena parten är den andra. I denna konflikt är varje slag ett nederlag och varje krig förlorat.För båda parter.KONFLIKTENS KÄRNA är och förblir Israels drygt fyrtioåriga ockupation av Västbanken och Gaza och det militära underkuvandet av fyra miljoner palestinier. Att Israel lämnade Gaza för tre år sedan betydde inte att man släppte kontrollen över området, bara att man övergick från direkt kontroll till indirekt. För att nu återgå till direkt kontroll igen.Israelerna säger sig inte ha något val eftersom motståndaren envisas med att beskjuta Israel med raketer. Palestinierna i Gaza säger sig inte ha något val eftersom motståndaren envisas med att blockera dem och isolera dem och hålla dem inspärrade i världens största utomhusfängelse.Alla vet att konflikten härmed fördjupas, att dess onda cirklar förstärks, att extremisterna på båda sidor får argument för sin sak.Sans och vett är kort sagt en försvagad drivkraft i den här konflikten.Frågan är om den fortfarande kan stärkas. Och i så fall hur. Helt uppenbart är att parterna inte klarar av det på egen hand. Helt uppenbart är också att konfliktens politiska skadeverkningar vida överskrider dess territoriella begränsningar och att den därför inte kan betraktas som en angelägenhet för parterna enbart. Ett internationellt ingripande är inte bara folkrättsligt befogat (antalet FN-resolutioner och internationella konventioner som här brutits mot orkar ingen längre räkna) utan också politiskt påkallat. Detta är en konflikt som genom sitt symbolvärde inte bara tenderar att regionaliseras och ideologiseras. Det är också en konflikt som tenderar att förgifta relationerna mellan arabvärlden och västvärlden. Dess betydelse som sinnebild för arabisk-islamisk förnedring och maktlöshet inför västvärlden kan knappast överskattas. Och därmed inte heller dess betydelse som källa till terrorism och fundamentalism. EN AV DE mest förfelade tankarna bakom USA:s förfelade krig i Irak var att det också skulle lösa Palestinakonflikten. Medelst regimskifte i Bagdad (och hot om regimskiften lite här och var) skulle Israelfientliga arabregimer bli Israelvänliga och stödet till palestinska extremister upphöra och palestinsk medgörlighet infinna sig och konflikten upphöra. Det förfelade i den tanken var att konflikten huvudsakligen sågs som följden av ett fel i arabvärlden, inte av ett fel i Israel eller USA.Följden av detta tankefel är att USA i snart åtta år satsat all sin militära och politiska prestige på att göra om arabvärlden i stället för att lösa Palestinakonflikten. Följden är därmed också att man förlorat en stor del av bådadera i två utdragna och ovinnbara krig, Irak och Afghanistan, medan man inte bara underlåtit att genomdriva den tvåstatslösning av Palestinakonflikten som alla vet är en förutsättning för långsiktig fred och stabilitet i regionen, utan i princip bidragit till att försvåra den. Detta är naturligtvis också bortom allt sans och vett.Vad sans och vett kräver är att USA:s nye president snarast proklamerar en ny politik i Mellanöstern. Att han snarast drar sig ur de kontraproduktiva krigen i Irak och Afghanistan och i stället satsar USA:s resterande makt och prestige på att genomdriva den enda möjliga lösningen av Palestinakonflikten.Men vem har sagt att sans och vett alltid segrar."

Sveriges regering måste fördöma bombningarna av Gazaremsan!

2008-12-28T23:33:00.000+01:00

Så här kommenterade idag Titti Nylander på Ekot de pågående israeliska bombningarna av Gazaremsan:

"Efter det att den halvårslånga vapenvilan gick ut mellan Israel och Hamas för drygt en vecka sedan, har omkring trehundra raketer och granater slagit ned i Israel.
Även om antalet dödsoffer för projektilerna har varit begränsat, är invånarnas nerver på bristningsgränsen och tålamodet slut med regeringens oförmåga att hindra islamisternas beskjutning.
Samtidigt närmar sig ett nyval i Israel, där den hårdföre högerledaren Benjamin Netanyahu hittills har legat över i opinionsmätningarna. Men kriget mot Hamas kan komma att vända opinionen, regeringen med försvarsminister Ehud Barak i spetsen har i dag ett brett stöd i Israel för sitt handlande. Israel har sannolikt också valt tidpunkten för offensiven med tanke på presidentskiftet i USA. Bättre att slå till i tomrummet mellan två presidenter än att grumla glädjen med en kris när Barack Obama tillträder om dryga tre veckor".

Och tja, ungefär sådär har väl också jag gissat att Israels regering har tänkt. Om det stämmer så är ju agerandet hårresande cyniskt. Och som vanligt sker det med samma perversa matematik, att en dödad israel måste hämnas med minst tiofalt fler palestinska liv (i det här fallet, bokstavligen, med hundrafalt fler). Varför måste då Carl Bildt ligga lågt och hänvisa till gemensamma EU-utspel? Varför kan inte Sveriges utrikesminister fördöma detta i klartext?

Morgans mästerligt muskulösa musikfyrverkeri

2008-12-28T18:49:00.000+01:00

The Chicken är en gladfunkstandardlåt skriven av Pee Wee Ellis, saxofonist hos James Brown. Låten är nu kanske mest känd i form av Jaco Pastorius storbandsversion med steeldrumsolo. På Youtube finns många inspelningar, bl a med James Brown själv, http://www.youtube.com/watch?v=uGl2fWbzw2Q, en fin och avspänd version med Scofield, Pastorius och en för mig okänd trummis, http://www.youtube.com/watch?v=lwhkPSEXs1Q#. Bäst av de som jag har hört är de två(!) som finns med Morgan Ågren och Mats Öberg, dels på trio, http://www.youtube.com/watch?v=98Wif2V4dcY, och allra bäst den fartfyllda kvartettversionen från Morgans Ågren UR-serie med trumlektioner, http://www.youtube.com/watch?v=LjinwnyZgnE.

Morgan Ågren är egentligen värd ett eget kapitel. Adjektiven vill inte räcka till när man skall beskriva hans trumspel. Energiskt, virtuost, fantasifullt etc. Roligt!! Jag blir närmast fnittrig när jag hör på hans kvartettversion. Fullständigt omöjligt att sitta still!

2008-12-27T23:19:00.001+01:00

Till vardags arbetar jag som vårdcentralschef på Vårdcentralen Ekholmen, i södra Linköping. Vi har där, liksom alla andra vårdcentraler i Östergötland, en hemsida som man kan nå via Landstingets dito. Vi har hittills inte använt vår hemsida särskilt aktivt, men det är tänkt att det ska bli ändring på det. Nedanstående text skrev jag 081216 som start på en tänkt återkommande serie av nyhetsbrev.

Hej alla patienter/medarbetare/kunder!

Med denna krönika avser vi på Vårdcentralen Ekholmen att inleda ett mer aktivt användande av vår hemsida. Vi har hittills använt den huvudsakligen för att meddela uppgifter om öppettider, telefonnummer, vårdcentralens läge etc. Den har också innehållit kortfattad information om verksamhetens innehåll, liksom om vårt utfall i landstingets patientenkäter. Men en hemsida kan ju vara så mycket mer. Vi har inspirerats av bl a Åby vårdcentrals hemsida. Titta gärna på den, du når den via Landstingets hemsida. Och nu vill även vi ta ett steg till.

Vi tänker oss att publicera information om vår verksamhet, om eventuella förändringar, och om vårdcentralens resultat i olika utvärderingar och mätningar. Och inte minst tänker vi förmedla aktuell rådgivning, medicinska nyheter och rön, och våra egna kommentarer till desamma.

Ungefär hälften av de ca 19 000 personer som är listade på VC Ekholmen besöker oss minst en gång varje år. Och vår uppgift är förstås att då ge en så bra vård som möjligt. Men det är också vår uppgift att ha en så god och säker tillgänglighet att också alla de som inte behöver besöka oss kan vara trygga i förvissningen att också de skall kunna få hjälp, om det behövs.

Det är ett välkänt förhållande att resultatet av sjukvårdens insatser, förutom de strikt medicinska åtgärderna, också påverkas av hur kontakten mellan vårdgivare och vårdtagare är. Är vi stressade, kortfattade och inte lyhörda så blir våra patienter mindre nöjda än om det omvända gäller. Den som har en luftvägsinfektion och får besked att ”det är bara virus, detta skall inte antibiotikabehandlas” är nog mer tillfreds med beskedet om han känner att han har blivit ordentligt lyssnad på och ordentligt undersökt. Och ännu viktigare är kanske detta vid kroniska tillstånd. Den som har diabetes eller högt blodtryck, och inte tycker att läkaren eller sjuksköterskan tar farhågorna för läkemedelsbiverkningar på allvar, den blir mindre benägen att följa givna ordinationer. Och det är inte bara nöjdheten som påverkas, utan också resultatet utifrån mer handfasta hårddata. Därför har det fog för sig att vi ser våra patienter också som våra medarbetare.

Som framgick av en nyhetsartikel 081125 på landstingets hemsida så vill landstinget utveckla strokevården med att ge trombolys, propplösande behandling, till fler som drabbas. En kritisk punkt har varit, och är fortfarande, att sådan behandling, om den skall kunna ges, måste sättas in tidigt. Dock förlängs nu tidsgränsen, till 4.5 timmar. Vår utvecklingsdirektör Martin Magnusson påpekar att ”den största riskfaktorn för att vi ska missa även en tidsgräns på 4,5 timmar, är att patienterna inte tar symptomen på allvar och avvaktar med att söka vård. Det är lika viktigt som tidigare att snabbt ringa 112 om man märker symptom på stroke – som exempelvis halvsidig förlamning, snedhet i ansiktet eller svårigheter att hitta ord eller artikulera”.

På återhörande
Johan Walan
Vårdcentralschef