Mera musiklistor: Bach, och Bach, och mera Bach

På min imaginära lista över världens bästa musik hade jag i många år, på förstaplatsen, ”Ehre sei dir, Gott, Gesungen”, den jublande kören i A-dur som inleder femte delen av J S Bachs Juloratorium. Den är outslitlig! Glad och fantasifull. Målande, snabb körsats. Vackra, spänstiga oboer. Och Bachs omisskänliga, pumpande, berusande tretaktssväng! Tyvärr är för jag för begränsad som sångare för att själv kunna sjunga den. Men lika roligt som det skulle ha varit blev det ändå, minst, före jul, när jag fick höra både min hustru och min dotter delta i ett fantastiskt framförande av juloratoriet i Vadstena, under Marie-Louise Beckmans utomordentliga ledning. Man framförde alla sex delarna faktiskt. Med inlagd matpaus efter den tredje, då var och en fick uppsöka något matställe, och sedan återsamling. Underbar orkesterklang med barockinstrument. Superba solister, alldeles särskilt tenoren, Olof Lilja. Ja, det var 2008 års musikaliska höjdpunkt för mej.

Marie-Louise har gett mig många fina musikupplevelser genom åren, med stark betoning på just Johann Sebastians musik. Hon har haft mina tre yngsta barn, och hustrun, i sina körer. Och att få höra barnen musicera, ja, det smäller nog rentav högre än att få delta själv. Dessutom lyckades Marie-Louise genomföra ett flertal kyrkokonserter under sin tid som kantor i S:t Hans-kyrkan här i Linköping, där också en hel del instrumentalmusik av Bach ingick, triosonator m m. Hon lyckades t o m få en rabiat ateist som undertecknad att delta i söndagsgudstjänten, flera gånger. Vad gör man inte när gosskören behöver stöd i mansstämmorna?

Min största musikupplevelse någonsin, tror jag, var nog annars när jag fick vara med om att, tillsammans med äldste sonen, dottern och hustrun, och tillsammans med solister, musiker och massor av andra körsångare förstås, framföra Matteuspassionen i Linköpings domkyrka, för åtta-nio år sen. Om det är något verk som har lyckats att klämma sig in på topplistan framför ”Ehre sei dir, Gott, Gesungen” så är det basarian på slutet av Matteuspassionen, ”Mache dich, mein Herze, rein”. Eller kanske ”O Mensch, bewein dein Sunde gross”, när Jesus har gripits i Getsemane och lärjungarna, modstulna och förvirrade, plågas av dåligt samvete över att de inte orkade hålla sig vakna. Eller kanske allra helst det som brukar kallas Lilla trosbekännelsen, den korta, formidabelt koncentrerade ”Wahrlich, dieser ist Gottes Sohn gewesen” (Sannerligen, denne var Guds son), mot slutet av andra delen. Den utgör körens kommentar, bara två takter och en fjärdedelston lång, just när Jesus har skrikit till, gett upp andan och en jordbävning har skakat marken och fått förlåten, tygdraperiet i templet, att slitas sönder i två bitar. Å, den kan få mig att för ett ögonblick vilja glömma alla invändningar mot kristendomen och ge mig hän åt Bachs okomplicerade och förtröstansfulla gudsbild. Men bara ett ögonblick.

S(T)AABEN och kapitalet: Vad ska man tycka?

Staten bör ta ett aktivt ansvar för fordonsindustrin. Och samtidigt koppla det till krav på miljöomställning!

Ska staten, i form av dess företrädare regeringen, ta initiativ för att rädda SAAB? Tja, vad ska man tycka? Ska SAAB betyda Statligt Ansvarstagande för AutomobilByggande? Eller Slippa Ansvarstagande är Allra Bäst? Regeringen spelar Svarte Petter med GM. Eller kanske bluffpoker? Och under tiden riskerar initiativet att gå förbi, så att frågan om vad man skulle ha kunnat göra blir hypotetisk.

Med viss vånda, eftersom detta verkligen inte är mitt fackområde, så bestämmer jag mig för att stödja de krav som socialdemokraternas näringspolitiske talesman Thomas Eneroth med flera formulerat, se nedan. Men jag vill komplettera dessa med att betona vikten av att ett statligt utvecklingsstöd kopplas till de förändringskrav som miljökrisen ställer på oss. Oberoende av SAABs kris.

Björn Elmbrant resonerar klokt som vanligt, http://www.dagensarena.se/text/2009/02/xx. Han får mig att förstå varför jag känner sån olust inför problemet: Nu finns det inte längre något bra svar på frågan om hur man skall lösa SAABs problem, det riskerar att bli fel hur det än blir. Initiativ borde ha tagits för länge sen, för att ändra på inriktningen på SAABs produktion, istället för att bara fortsätta, med förlust, med att försöka tävla i lyxbilsklassen.

Elmbrant skriver: ”Pressen på Reinfeldt är också en press att han ska uppträda värdigt som ordförande i EU:s ministerråd, som han ju blir om några månader. Kan han på en och samma gång "rädda" Saab med okonventionella metoder, och samtidigt bråka med Tysklands och Frankrikes regeringar, om deras uppenbara brott mot den inre marknadens regelverk?Svaret är nej. Reinfeldts val blir att vara bäst i EU-klassen, fast Sarko och andra busar och inte läser sina läxor. Sympatiskt på ett sätt, men lite naivt, kanske. Det finns inga vinnare, bara förlorare i detta Svarte Petter-spel om var jobben ska försvinna i en överdimensionerad bilindustri, som gör fel sorts bilar.

Var finns de långsiktiga lösningarna, visionerna om samhället bortom den ekonomiska krisen? Var finns de små elbilarna, som byggs i Norge, men inte i Göteborg? Var finns idéerna om att ersätta biltrafiken i våra storstäder med spårtaxi, som tillverkas i Korea, men inte i Trollhättan? Var finns de statliga beställningarna, som förr var en skjuts framåt för ny teknik? (min markering. JW)

Vem är denna någon, som ska ta helhetsgreppet? Det är inte kvartalskapitalismen, som bara gett oss stadsjeepar och en och annan etanolbil. Det är inte Fredrik Reinfeldt. Han och hans regering kan inte ens stava till ord som industripolitik, kluster och kompetens. Framtidens dom över honom lär bli hård”.

Håkan A Bengtsson, också på Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/text/2009/02/ofullstandig-kalkyl, resonerar på likartat sätt:
”Två olika tankelinjer möts i den aktuella debatten om Saabs framtid:

1. Nationalekonomernas svar är entydigt: Företaget bör läggas ned eftersom det går med förlust. Det är också ett budskap som återupprepas av borgerliga politiker. Kunderna är inte - åtminstone inte just nu - beredda att köpa Saabs produkter. Därmed är saken avgjord. Så lyder det strikt ekonomistiska receptet.

2. Andra ekonomer talar om det industriella kluster (i vilket Saab är en viktig kugge) som nu riskerar att skatta åt förgängelsen. Det handlar om sex decennier av industriellt kunnande och ett myller av underleverantörer. Allt detta kan vara för evigt förlorat. Vad innebär det för Sveriges ekonomiska utveckling på lång sikt?

Regeringen talar nationalekonomernas språk. Maud Olofsson vill inte ha Saab i sitt knä. På kort sikt är staten den enda aktör som kan ta ansvar för att utveckla företaget, i varje fall under en övergångsperiod. Kanske kan företaget överleva om det omstruktureras under den nuvarande krisen. På sikt skulle en ny privat ägarkonstellation kunna ta över företaget, kanske med staten som delägare. Men denna möjlighet kommer inte att prövas. Kostnaden skulle läggas på skattebetalarna upprepar regeringen sitt effektiva och smått populistiska mantra. Men även förlusten av industriellt kunnande betingar ett högt pris. Det ingår emellertid inte i kalkylen.Oppositionen vacklar mellan dessa två perspektiv. Den talar om industrins framtid och roll. Men i praktiken accepterar den att staten inte ska träda in och spela en roll under övergångsperiod för att pröva om Saab kan överleva. Näringspolitik har i svensk politisk debatt blivit ett ickeord. Staten ska hålla sig borta från näringslivet och ekonomin. Vi har här närmast konsensus över blockgränserna. Dessvärre saknas också långsiktiga industrialister i vårt land. Kvartalskapitalismen regerar”.

Mona Sahlins uttalande 090216, http://www.socialdemokraterna.se/Media/Senaste-nytt/Mona-Sahlin-Statsminister-Fredrik-Reinfeldt-maste-visa-ledarskap-/, som jag gissar att Håkan Bengtsson anspelar på, lyder:
”Statsminister Fredrik Reinfeldt måste snabbt visa ledarskap när framtiden för SAAB är oviss. Jag förväntar mig nu han börjar agera för att skapa långsiktigt goda förutsättningar för jobb och ekonomi i Sverige.
- Fordonsindustrin spelar en avgörande roll för Sverige. Vår industri är uppbyggd som ett nät av stora bolag, koncerner, och en stor mängd underleverantörer med viktig forskning och utveckling. Svensk fordonsindustri sysselsätter omkring 140 000 personer i Sverige - inklusive de anställda i leverantörsledet. Fordonsindustrin är därför viktig för hela samhällsekonomin och därmed ytterst vår gemensamma välfärd, säger Mona Sahlin.
- Inom SAAB finns fantastiskt mycket kunnande och industriell kompetens. Där utvecklas spjutspetsteknik för framtidens bilar. Här finns utvecklingsmöjligheter som måste tas tillvara. Sverige skulle kunna vara ledande i utvecklingen av framtidens nya renare bilar”.

Detta uttalande från Sahlin rymmer ju inte några konkreta krav, det har Håkan Bengtsson rätt i.. Men det gör i gengäld det från Tomas Eneroth, Stefan Löfven och Anneli Hulthén http://www.socialdemokraterna.se/Media/Senaste-nytt/S-och-IF-Metall-Regeringens-passivitet-ett-svek-mot-svensk-fordonsindustri-/:
”Näringsminister Maud Olofssons besked att regeringen inte avser att agera för att stötta SAAB innebär att de borgerliga nu smiter från ansvaret. Regeringen sviker sitt eget löfte om stöd och lånegarantier på 28 miljarder kronor till svenska biltillverkare. Det säger nu socialdemokraternas näringspolitiske talesperson Tomas Eneroth, IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven samt kommunstyrelsens ordförande i Göteborg Anneli Hulthén, som idag presenterar sju skarpa krav på investeringar i svensk fordonsindustri och industriell kompetens.

Socialdemokraterna och IF Metall ställer nu ett antal krav på regeringen att stärka fordonsindustrins konkurrenskraft genom:
*Ge besked om lånegarantier. Regeringen måste leva upp till sina löften
*Utnyttja möjligheterna i EU-samarbetet, bl.a. globaliseringsfonden
*Forcera investeringarna i fordonsforskningsprogrammen. Vi vill investera 500 miljoner kronor per år med en extra satsning på 250 miljoner kronor 2009.
*Genomför ett Miljöbilspaket med efterfrågestimulanser med miljöbils- och skrotningspremie
*Öka investeringarna i infrastruktur med två miljarder per år.
*Investera i utbildning och kompetens. Anställda måste rustas inför framtiden, omställning underlättas och lågkonjunkturen utnyttjas. -6 000 vidareutbildningsplatser för anställda inom fordonsindustrin. -Spetskompetenslyft på 20 000 platser för att möta varselvågen och ta vara på befintlig kompetens -50 000 nya platser inom högskola, KY, arbetsmarknadsutbildning, komvux/yrkesvux, utbildningsvikariat
*En fungerande a-kassa för trygghet i omställning.”

Vad tycker jag själv då? Tidigare har jag resonerat som så att en styrka i det svenska förhållningssättet inför globaliseringen har varit att vi inte har varit protektionistiska, vi har inte hållit krisbranscher under armarna. Och vi har klarat denna relativt renläriga hållning just för att vi har haft bra trygghetssystem, fr a i form av arbetslöshetsförsäkringen och alla utbildnings-, vidareutvecklings- och omställningssmöjligheter som funnits kopplade till denna. Men nu, efter borgarnas nedrustning, har vi ju inte detta längre!! Nu kommer det verkligen att bli svårt för alla som blir arbetslösa till följd av en eventuell nedläggning av SAAB. Jag stöder Eneroths, Löfvens och Hulthens krav ovan. Men jag skulle vilja koppla dessa till det som Elmbrant skriver ovan, om vikten av att ett statligt utvecklingsstöd till fordonsindustrin kopplas till de förändringskrav som miljökrisen ställer på oss, oberoende av SAABs kris.

Eld i Royal Albert Hall

Karlar gör listor: Världens häftigaste bil, snyggaste fotbollsmål, snyggaste gitarrsolo, vackraste kvinna, ja, ni vet. Så även jag, åtminstone vad gäller musik. Även om jag egentligen tycker att det är lite löjligt.

Som tonåring tyckte jag att världens bästa bluesskiva var B B Kings Live at the Regal. Och när jag nu lyssnar på den på CD (det är många år sen jag slet ut mitt gamla LP-exemplar) så tycker jag fortfarande att den är strålande. B B King är inte världens bästa (där har ni listtendensen igen) bluesgitarrist, och kanske inte världens bästa sångare heller, men han är bland de bästa, och han är komplett som bluesartist, mer än kanske någon annan. Och på denna skiva har han ett så fantastiskt bra kompband, särskilt pianisten.

Sen är det en annan femma att B B har gjort massor av halvdåliga inspelningar på äldre dar. Lyssna på sextiotalsskivorna!

Annars är Jimi min största gitarridol. Och även här gäller att man i första hand skall lyssna på originalskivorna, det har getts ut en hel del av mindre god kvalitet. En fenomenal inspelning är den version av Fire som han gjorde med Experience i Royal Albert Hall, http://www.youtube.com/watch?v=U_hwjgB6XgU. Bara en trio, inga pålägg, inget fusk, högt tempo, fenomenalt gitarrsolo. Fruktansvärt fula knästövlar. Och lyssna särskilt på hans svajarmsåkning med slutackordet på 3:28, precis på slutet. Jag får ståpäls varenda gång!!

Utveckling av cancersjukvården

Häromdan fick jag på jobbet årsrapporten från Onkologiskt centrum i Linköping om cancersjukligheten i sydöstra sjukvårdsregionen, länk här http://www.lio.se/upload/25976/Cancerstatistik2007.pdf. Låter det torrt? Det är allt annat än det, om man bara tränger in lite i materialet. Och det är inte särskilt tungt.

Om man scrollar till sid 13 så ser man en graf som visar ”Samtliga maligna cancerdiagnoser, antal fall och mortalitet”. För vardera könet finns en heldragen linje, antalet cancerfall, och en prickad, antalet dödsfall i cancer. När statistiken börjar, 1960, så var andelen cancerfall som ledde till döden ca 80%. Denna andel har minskat hela tiden, och under de senaste åren så har den krupit under 50%. Den ökande skillnaden mellan dessa två linjers värden representerar, aningens förenklat, summaeffekten av alla sjukvårdens insatser i cancervården. Om vi utgår ifrån att en malign cancersjukdom är dödlig om den inte behandlas, och nu kan konstatera att grovt sett endast hälften av alla inträffade cancerfall leder till ett cancerrelaterat dödsfall så innebär det förstås att den andra hälften av patienterna har blivit botade, eller åtminstone varit vid liv så länge att de hunnit dö av något annat.

Och i den komplexa process som denna bild beskriver så ryms alla aspekter av sjukvårdens insatser avseende cancersjukdomar, t ex förbättrade kirurgiska tekniker, bättre postoperativt omhändertagande, effektivare cytostatikabehandling, effektivare strålbehandling och benmärgstransplantationer, men också mammografiscreeningen och cytologproven. Och även vi i primärvården kan ta åt oss, för här ryms förstås också en (åtminstone någorlunda) utbyggd och välfungerande primärvård som bidrar till att dessa patienter upptäcks i tid, och lotsas rätt i sjukvården. Och att de får hjälp med rehabiliteringsinsatser efteråt. Detta är faktiskt en framgångssaga, vilket kan vara trösterikt att ha i åtanke för oss i vården när vi sliter i vardagslunken.

Att sedan mortaliteten för oss alla är 100% vad vi än gör, d v s att vi kort och gott någon gång skall dö, det är en annan femma.

För den lässugne finns ytterligare mycket av intresse. Behandlingsresultaten utvecklas inte alls lika för alla tumörformer. De har blivit betydligt bättre för t ex cancer i tjocktarm, ändtarm, bröst och urinblåsa, maligna melanom och annan hudcancer, testikelcancer, livmoderkroppscancer och Hodgkins lymfom. Vad gäller livmoderhalscancer så har antalet dödsfall minskat kraftigt över åren, trots att andelen inte alls har minskat lika mycket. Troligen beror detta på den kraftigt förbättrade diagnostiken som de gynekologiska cellproverna har inneburit. De flesta kvinnor som har cellförändringar, förstadier till cancer, blir behandlade så att det aldrig blir någon cancerutveckling. Det är angeläget att traditionen att "man ska" gå på dessa kontroller vidmakthålls.

Magsäckscancer minskar kraftigt över tiden. Varför är väl inte fullt klarlagt, men en ganska säker gissning är att vårt välfärdssamhälle, och fr a vårt förbättrade boende, och i synnerhet vattenklosetterna, har haft avgörande betydelse, genom att spridningen av magsårs- och magcancerbakterien Helicobakter pylori har minskat så drastiskt.

Prostatacancer är ett särskilt kapitel. Antalet fall har ökat stadigt sen 1960, ungefär tre gånger, men antalet dödsfall är konstant eller svagt sjunkande. Hur mycket av ökningen är en verklig ökning, och hur mycket beror på att vi letar mer? Hur mycket beror på att vi har fått allt bättre behandling, behandling som kanske inte botar men ändå bromsar? Hur mycket beror på att vi hittar fler cancerfall hos gamla män, cancrar som är så stillsamma och långsamma i sitt förlopp att patienten inte ens kommer att få några symptom av den, innan han dör av något annat? Och i så fall till vilken nytta? Detta är en svår och het fråga, och jag är inte expert på området. Själv brukar jag hävda att för män över ungefär 70-75 års ålder så är det inte meningsfullt att leta efter prostatacancer i symptomfritt skede, utan man kan ta itu med den när den ger sig till känna. Och detta tycker jag mig ha stöd för hos "mina" urologer, d v s urologerna på US i Linköping. För yngre män, vilket i detta sammanhang då innebär yngre än 70-75 års ålder, så är den förbättrade behandlingen, med möjlighet till bot, allt annat än meningslös.

Avseende cancer i matstrupe, magsäck, bukspottkörtel och primär levercancer så är behandlingsresultaten fortsatt dåliga.

Och för den dystra lungcancern så minskar könsskillnaderna snabbt, genom att kvinnorna har ökat sin rökning. Men det visste ni förstås redan. Samma sak, minskande könsskillnader, också för läppcancer.

Men alltså, som helhet, gradvis allt bättre resultat!!

Religiösa tokigheter i Corren

Idag blev jag irriterad på min tidning, Corren, och närmare bestämt dess "feature"-del, som blandar en kort men rätt bra artikel om KBT (kognitiv beteendeterapi), som hjälp i barnuppfostran, med en hel del skräp.

Fem sidor (även om det är mycket bilder) ägnas åt ett reportage om en präst i Svenska Kyrkan, Erik Johansson. Han syn på Bibeln är konservativ, eller "klassisk" som han själv vill benämna den. Detta innefattar uppfattningen att den kristne guden finns (till att börja med), att hans vilja kommer till uttryck i Bibeln, att denna vilja innefattar uppfattningen att homosexulitet är synd och att sex endast får praktiseras mellan man och kvinna. Han, prästen, är själv homosexuell och har därför valt att leva i celibat, d v s att förtränga, att inte leva ut sin sexualitet. Och han tycker att alla homosexuella skall göra likadant. Enligt artikeln är hans budskap "i grunden detsamma som Åke Greens: utlevd homosexualitet är synd. Men hans tonläge är väsenskilt".

Det hela är snurrigt förstås, rätt obehagligt även om tonen alltså är lågmäld. Författaren, som i och för sig skriver bra, bemödar sig verkligen att skildra och förstå hur prästen resonerar. Och det är här som jag känner att det börjar krypa i mig: Varför är vi så undfallande för knasiga, och till och med människofientliga, föreställningar bara för att de ges en kristen motivering?

Antag att jag offentligt framförde att jag tror på Shiva, eller Zeus, eller Oden, och att enligt min guds uppfattning är utlevd homosexualitet syndigt, och därför bör alla homosexuella leva i celibat! Jag skulle, med rätta, bli offentligt hudflängd i debatten, och möjligen anklagad och fälld för hets mot folkgrupp. Eller kanske bara utskrattad. Men om någon hänvisar till den religion som de flesta av oss har blivit indoktrinerade med sen barnsben, så blir vi oförmögna att genomskåda tokigheterna. Eller så grips vi av den osunda och missriktade "respekt" som säger att det är ofint att ifrågasätta någons vidskeplighet så länge den är iförd den historiskt dominerande religionens kläde.

Som grädde på moset har Corren sedan en hel sida med förutsägelser för hur år 2009 kommer att gestalta sig för oss, beroende på i vilket år vi är födda (drakens, apans, tuppens eller något annat djurs), allt enligt Fengshui, som verkar vara en kinesisk, astrologiliknande form av vidskepelse.

Ååå, så instängt och kvavt!

Per Wirtén om kriget i Gaza

Även Per Wirtén, i Dagens Arena, har skrivit en bra kommentar, länk här http://www.dagensarena.se/text/2009/01/eus-fredsbudskap-har-stortat-samman#commentshash1. Han påpekar att EU:s brist på förmåga/vilja att försvara Gaza-bornas rättigheter, och europeiska politikers och ledarskribenters självklara omsorg om angriparen snarare än offret, gör att EU:s trovärdighet vad gäller att värna mänskliga rättigheter kommer att vara "under noll".

PW fortsätter: "Israels propagandainsats är en prisvinnare. Ingen ifrågasätter att det bara var Hamas raketer som bröt vapenvilan. Ingen skriver om Israels räd den 4 november som dödade sex Hamasmilitärer. Att blockaden av Gaza är en kollektiv bestraffning som strider mot internationell rätt och att de palestinska polismän som medvetet dödades under krigets första timmar, enligt samma rätt, är civila har försvunnit ur rapporteringen".

Och han avslutar: "Sedan Gaza evakuerades för tre år sedan har Israels armé dödat 1700 palestinier i det ursprungliga Palestina. Och under läsåret 2007-08 i genomsnitt ett barn varje vecka. Ibland två. Avhumaniseringen av palestinierna är nu så genomförd att man tvingas påminna att bakom varje siffra levde en människa: kanske förälskad, möjligen förbittrad men på väg mot ålderdom. Gaza är ett belägrat och nu krigshärjat ghetto. Europa solidariserar sig helt med angriparen".

Göran Rosenberg om kriget i Gaza

Göran Rosenberg skrev igår, i DN om kriget i Gaza, länk här http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=967&a=871252. Klokt, som vanligt, smärtsamt fyllt av återhållen vrede, pendlande mellan uppgivenhet och uppfordran. Jag instämmer fullständigt och skulle vilja skicka hela texten, i rött och med fetstil, till W Bush, Obama, Reinfeldt och Bildt. Och möjligen också Olmert och Barak, åtminstone för fullständighetens skull.

Det viktigaste avsnittet är följande:
"Helt uppenbart är att parterna inte klarar av det (att lösa konflikten. JWs anm) på egen hand. Helt uppenbart är också att konfliktens politiska skadeverkningar vida överskrider dess territoriella begränsningar och att den därför inte kan betraktas som en angelägenhet för parterna enbart. Ett internationellt ingripande är inte bara folkrättsligt befogat (antalet FN-resolutioner och internationella konventioner som här brutits mot orkar ingen längre räkna) utan också politiskt påkallat. Detta är en konflikt som genom sitt symbolvärde inte bara tenderar att regionaliseras och ideologiseras. Det är också en konflikt som tenderar att förgifta relationerna mellan arabvärlden och västvärlden. Dess betydelse som sinnebild för arabisk-islamisk förnedring och maktlöshet inför västvärlden kan knappast överskattas. Och därmed inte heller dess betydelse som källa till terrorism och fundamentalism" (JWs markering).


Hela texten, med rubriken Bortom sans och vett, lyder:
"Det enda som säkert kan sägas om det pågående kriget i Gaza är att det kommer att förvärra konflikten och försvåra freden. Ja, den fred som rimligen inte kan försvåras så mycket mer och som ingen längre talar om, eftersom minsta barn kan se att förutsättningarna för fred och försoning mellan israeler och palestinier undan för undan har raserats, och att detta krig, liksom de föregående, kommer att rasera mer. Om krig som medel finns mycket att säga, men historiskt sett har krig kunnat vara ett medel till fred. Så icke detta krig. Detta krig är bara ett medel till hat, förödmjukelse och hopplöshet, och därmed till nya krig. Israel är i full färd med att skapa sig en fiende som inget har att förlora och inget att se fram emot och som därför likt Simson i Bibeln när en sista önskan om att ta sina plågoandar med sig i döden. Hamas raketbeskjutningar mot Israel är naturligtvis brottsliga och självförgörande och bortom allt sans och vett, men hela konflikten är sedan länge bortom allt sans och vett. Också Israels fortsatta ockupation av fyra miljoner palestinier är brottslig och självförgörande och bortom allt sans och vett. Med ockupationen och bosättningarna och förtrycket som krävs för att upprätthålla bådadera, är Israel i full färd med undergräva sin enda möjlighet till långsiktig fred och säkerhet i regionen. Alla vet vad sans och vett kräver (till att börja med); en ömsesidigt framförhandlad och internationellt säkrad delning av den smala jordremsan mellan Medelhavet och Jordanfloden i två självständiga stater. Alla vet vad alternativet är; garanterad ömsesidig förstörelse. Det har sagts många gånger, och det känns tjatigt att upprepa det, men denna konflikt har ingen militär lösning, oavsett hur militärt överlägsen den ena parten är den andra. I denna konflikt är varje slag ett nederlag och varje krig förlorat.För båda parter.KONFLIKTENS KÄRNA är och förblir Israels drygt fyrtioåriga ockupation av Västbanken och Gaza och det militära underkuvandet av fyra miljoner palestinier. Att Israel lämnade Gaza för tre år sedan betydde inte att man släppte kontrollen över området, bara att man övergick från direkt kontroll till indirekt. För att nu återgå till direkt kontroll igen.Israelerna säger sig inte ha något val eftersom motståndaren envisas med att beskjuta Israel med raketer. Palestinierna i Gaza säger sig inte ha något val eftersom motståndaren envisas med att blockera dem och isolera dem och hålla dem inspärrade i världens största utomhusfängelse.Alla vet att konflikten härmed fördjupas, att dess onda cirklar förstärks, att extremisterna på båda sidor får argument för sin sak.Sans och vett är kort sagt en försvagad drivkraft i den här konflikten.Frågan är om den fortfarande kan stärkas. Och i så fall hur. Helt uppenbart är att parterna inte klarar av det på egen hand. Helt uppenbart är också att konfliktens politiska skadeverkningar vida överskrider dess territoriella begränsningar och att den därför inte kan betraktas som en angelägenhet för parterna enbart. Ett internationellt ingripande är inte bara folkrättsligt befogat (antalet FN-resolutioner och internationella konventioner som här brutits mot orkar ingen längre räkna) utan också politiskt påkallat. Detta är en konflikt som genom sitt symbolvärde inte bara tenderar att regionaliseras och ideologiseras. Det är också en konflikt som tenderar att förgifta relationerna mellan arabvärlden och västvärlden. Dess betydelse som sinnebild för arabisk-islamisk förnedring och maktlöshet inför västvärlden kan knappast överskattas. Och därmed inte heller dess betydelse som källa till terrorism och fundamentalism. EN AV DE mest förfelade tankarna bakom USA:s förfelade krig i Irak var att det också skulle lösa Palestinakonflikten. Medelst regimskifte i Bagdad (och hot om regimskiften lite här och var) skulle Israelfientliga arabregimer bli Israelvänliga och stödet till palestinska extremister upphöra och palestinsk medgörlighet infinna sig och konflikten upphöra. Det förfelade i den tanken var att konflikten huvudsakligen sågs som följden av ett fel i arabvärlden, inte av ett fel i Israel eller USA.Följden av detta tankefel är att USA i snart åtta år satsat all sin militära och politiska prestige på att göra om arabvärlden i stället för att lösa Palestinakonflikten. Följden är därmed också att man förlorat en stor del av bådadera i två utdragna och ovinnbara krig, Irak och Afghanistan, medan man inte bara underlåtit att genomdriva den tvåstatslösning av Palestinakonflikten som alla vet är en förutsättning för långsiktig fred och stabilitet i regionen, utan i princip bidragit till att försvåra den. Detta är naturligtvis också bortom allt sans och vett.Vad sans och vett kräver är att USA:s nye president snarast proklamerar en ny politik i Mellanöstern. Att han snarast drar sig ur de kontraproduktiva krigen i Irak och Afghanistan och i stället satsar USA:s resterande makt och prestige på att genomdriva den enda möjliga lösningen av Palestinakonflikten.Men vem har sagt att sans och vett alltid segrar."