Har du läst En dåre fri, av Beate Grimsrud? Jag läste alldeles nyss ut den, och vill gärna tipsa fler om den. I korthet är det en självbiografi av en kvinna som skriver om sin svåra psykiska sjukdom. Det sägs aldrig helt klart vilken diagnos hon har, men det verkar vara en schizofren psykos eller i alla fall något liknande och nästan lika allvarligt. Hon är verkligen fenomenal på språkbehandling, på att hitta slående, fantasieggande formuleringar, ibland roliga, oftare tokroliga eller tragiska. Hon har, periodiskt, ett självskadebeteende. Hon har använt droger, särskilt i ungdomen. Bl a hasch, som ju är känt för att kunna vara psykosorsakande, och i alla fall inte alls så banalt som många trodde på sextio- och sjuttiotalen.
En vinkling som känns aktuell är hennes skildring av sin egen KBT. Hon beskriver, med ett spännande inifrånperspektiv, hur KBT kan fungera, resp inte fungera, vid en svår psykisk sjukdom. Inom primärvården har vi sedan länge tagit till oss KBT kan vara bra vid ”lättare” psykisk ohälsa. (Och ”lättare” psykiska besvär kan för all del vara ganska tungt ändå, depressioner och ångest. Men inte psykos). Vidare är det intressant att följa hennes egen beskrivning av sin osäkra könsidentitet. Även där blir det ibland lite absurt komiskt.
Mest intressant är kanske ändå hennes beskrivning av den slutna psykiatriska vården. Det är verkligen skrivet inifrån, nästan en sorts wallraffande, eller som en ”rapport från en psykiatrisk klinik”. Eller egentligen ännu bättre, eftersom det verkligen är självupplevt. Och hennes värdering av vården är nyanserad, ibland rasande kritisk men mer, och fr a mot slutet, präglad av en sorts tacksamhet.
En problematisk aspekt är autenciteten. Författaren, Beate, skriver i jagform om en kvinna som heter Eli. Denna Eli har uppenbart en mängd drag gemensamma med författaren. Jagpersonen är författare, har gett ut böcker med samma titlar som den verkliga författaren. Är hon författaren? Gör hon anspråk på att sanningsenligt skriva sin historia? Varför i så fall byta namn? Och om hon inte gör det, var går i så fall gränsen mellan fiktion och fakta?
Men, sammantaget, mycket läsvärt.
Hopp och framtidstro i Almedalen!
5 månader sedan
1 kommentar:
Jag "stör" mig också på att boken är så uppenbart (eller skenbart?) självbiografisk, men att hon ändå väljer att kalla sig Eli, men jag valde att ta den som helt självbiografisk. Då blev den bäst för mig!
Skicka en kommentar