Även jag har nu tagit mig tid att läsa Maria Svelands Bitterfittan. Och jag vill genast säga, innan jag kommer med någon invändning, att jag tycker den är jättebra. Inte för att den ger mig så mycket nya insikter. Men för att hon, Maria, är så arg, och så envis.
Hon lyfter, samtidigt, fram ojämlikheten mellan både klass och kön. Hon skriver (s 43): ”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.
Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i priviligierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.
Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.
Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört.
Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket.”
Och jag kan bara instämma.
Hon vill också politisera det privata, t ex i sitt resonemang kring den för mig tidigare okända forskaren Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s 152-154). Hon skriver:
”En av hennes (Holmbergs) teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor ”frivilligt” likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag inte har några problem med att känna igen mig i.”
Och vidare: ”Men det som gör riktigt ont än när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?”…”Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?
Makt korrumperar, brukar vi säga. Gäller det också för gruppen män?” (Missa för allt i världen inte den blodiga ironin).
Ingrid, min kloka dotter, som tipsade mig om boken, brukar, liksom sin mor, framhålla hur irriterad hon blir på alla män som utan tvekan brer ut sig i diskussioner, fast de kanske inte har så mycket att säga. Till skillnad från kvinnor, som verkligen måste ta sats, även om de har något mycket mer intressant och genomtänkt att komma med. Hasse&Tage fångade detta i en genial sketch i Svea Hund, i den del av andra akten som utspelas hos ett ungdomsgäng på en bakgård på Söder i Stockholm, där Monika Z hela tiden blir överröstad av sina manliga kompisar som bara pratar strunt, på ett mycket exkluderande sätt. Sveland skriver också om fenomenet (s 150-152). Själv har jag nog inte förrän i vuxna år riktigt börjat lägga märke till detta fenomen. Men det finns överallt, i yrkeslivet och i sällskapslivet.
Ingrid frågade mig om jag tyckte att det var provocerande, som man, att läsa en bok som Bitterfittan. Och mitt svar är att, nej, det är det inte. I alla fall inte på det mest näraliggande sättet, nämligen att jag, som man, skulle känna mig anklagad över all världens ojämlikhet. Lika lite som jag tycker, t ex, att alla tyskar borde känna skuld över nazismens illdåd, eller alla vita amerikaner över illgreppen mot indianderna. Däremot stämmer den förstås till eftertanke om hur jag agerat i min föräldraroll.
Men sen är boken provocerande ändå. Jag tycker att berättarformen är problematisk. Hon säger i en intervju att ”Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv.” Men då står man som läsare ändå med frågan om hur mycket som är självbiografiskt. Jag tycker inte att bokens tyngd eller värde hänger på detta. Men om jag vore hennes pappa, och om hon har överdrivit och karikerat i sin beskrivning av sin dysfunktionella ursprungsfamilj, ja då skulle jag bli rätt sur och ledsen.
Och sen återstår för mig frågan om hur mycket av våra könsroller som är genetiskt betingade, och hur mycket som är socialt. Om detta har hon inga kommentarer, och det blir en lite besvärande tystnad. Inte för att varje kritik av den existerande ojämlikheten måste diskutera detta. Men jag kan inte värja mig för misstanken att hon underskattar betydelsen av genetiken och hormonerna. (Och hormonerna är naturligtvis genetiskt bestämda).
Dock: ett erkännande av att en stor del av vårt beteende är genetiskt grundat innebär naturligtvis inte ett försvar för den rådande ojämlikheten. Och inte heller ett carte blanche för att slippa ta ansvar för vad vi själva gör, och inte gör, för att sträva mot den jämlikhet som naturligtvis måste vara målet.
Alltså: En stor eloge till Maria Sveland, som är så klok, som vågar vara så personlig, och som orkar vara så envis, så uppfordrande och så arg!!
Gaza och efterkrigstidens slut
3 veckor sedan
