Nymodigheter och förbättringar på internet

Wow! Internet med möjlighet också för kinesiska, arabiska och kyrilliska tecken! Vad häftigt! BBC skriver om att detta är på gång, http://news.bbc.co.uk/2/hi/technology/8333194.stm.
"The board of Icann voted at its annual meeting in Seoul to allow domain names in Arabic, Chinese and other scripts.
More than half of the 1.6 billion people who use the internet speak languages with non-Latin scripts."

Man får väl hoppas att man då också försöker fixa bra översättningsverktyg. Fast det är svårt, det vet alla som har försökt begripa sig på broschyrer om tekniska prylar, texter som har gått från japanska eller koreanska via översättningsprogram, det brukar inte vara särskilt njutbart.

För övrigt är det lite roligt att Icanns president heter Beckstrom. De kanske fixar å, ä och ö också? Da behover var ostgotske EU-parlamentariker inte langre heta Goran Farm.

Afghanistan behöver en HUMANITÄR offensiv

Kloka synpunkter, http://www.nytimes.com/2009/10/29/opinion/29kristof.html?_r=1&em, av en för mig hittills okänd krönikör, Nicholas Krisstof, i New York Times, om effekter och kostnader för väst av att satsa på soldater respektive utbildning i Afghanistan. Han påpekar att "when I travel in Pakistan, I see evidence that one group — Islamic extremists — believes in the transformative power of education. ... What I don’t see on my trips is similar numbers of American-backed schools. It breaks my heart that we don’t invest in schools as much as medieval, misogynist extremists."

Och han påpekar hur Bangladesh har satsat mycket mer, än Pakistan, på utbildning, inklusive för flickor. "Bangladesh now has more girls in high school than boys. (In contrast, only 3 percent of Pakistani women in the tribal areas are literate.)"

Och "those educated Bangladeshi women joined the labor force, (which) led to a virtuous spiral of development, jobs, lower birth rates, education and stability. That’s one reason Al Qaeda is holed up in Pakistan, not in Bangladesh, and it’s a reminder that education can transform societies."

Torbjörn Pettersson, ordförande i Svenska Afghanistankommittén, resonerar precis likadant, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3693587.svd: "Den talibanledda motståndsrörelsen består endast av drygt 25000 man och har svagt folkligt stöd. Ändå visar de opinionsundersökningar som ABC News och BBC gör att var fjärde afghan, 7–8 miljoner människor, anser att det är försvarbart att angripa de utländska styrkorna. Det är en fördubbling på tre år. De utländska trupper som efter talibanregimens fall välkomnades av afghanska folket har av allt fler kommit att betraktas som en del av problemet snarare än en del av lösningen."

Och "Afghanistan behöver utländskt militärt stöd för att inte störtas i inbördeskrig, men våldsprovocerande utländska trupper kan göra mer skada än nytta. Obamas vägval borde därför också diskuteras när Sveriges riksdag i höst tar beslut om den framtida insatsen i Afghanistan.
Svensk fredsfrämjande trupp kan fortsatt spela en viktig roll i att stärka den afghanska armén och polisen och därmed bidra till stabilitet. Men det är diplomatisk dialog, politiskt kravställande och resultatorienterat utvecklingssamarbete som kan vända utvecklingen (min markering.JW)."

Och avslutningsvis: Afghanistan behöver en humanitär offensiv.

The Spirit Level igen

Vi-tidningen kom i brevlådan idag, nr 11, 2009. Intressant som alltid. På sid 8 finns dock en notis som jag tycker är ofullständig. Man citerar norska forskare som har visat att möjligheten för en driftig person att klättra socialt, det som är kärnan i vad som brukade kallas den amerikanska drömmen, i själva verket är betydligt mindre i USA än i de nordiska länderna. England ligger däremellan. Och så nöjer man sig med detta konstaterande.

En nyfiken läsare undrar förstås varför det är så här. Och svaret, som bl a finns i boken The Spirit Level, som jag tidigare bloggat om, och i det bildspel som hör till, är graden av jämlikhet i de aktuella länderna.

Författarna, Wilkinson och Pickett, visar, sid 157-169, och bild 29, länk här, http://www.equalitytrust.org.uk/docs/spirit-level-slides-from-the-equality-trust.ppt#281,29,Bild 29, att i ojämlika samhällen styr föräldrars inkomst hur barnens inkomster kommer att bli, i större utsträckning än i mer jämlika. Man lyckas också visa att om ojämlikheten ökar över tiden så ökar också betydelsen av din bakgrund för var du själv kommer att hamna socialt. Med ökande inkomstskillnader så ökar bl a bostadssegregationen. I sina extrema former leder det till s k gated societes, låsta stadsdelar, för de rika. Och för de fattiga istället ghetton och barrios, med allt vad det kan innebära av arbetslöshet, ökad kriminalitet, sämre skolor, droger, förlust av goda förebilder, känslor av hopplöshet, allt samverkande i en nedåtgående spiral. Moraliskt orättfärdigt förstås, men ur ett samhällsperspektiv också ett stort slöseri.

Men det måste inte vara så här, och det måste inte bara bli sämre. Man visar att precis som processen kan gå till det sämre, exemplifierat både med USA och Storbritannien under 80- och 90-tal, så gäller också det motsatta. Det handlar om politisk vilja!!!

Offentlig sjukvård i fattiga länder mer effektiv och mer jämlik än privat dito

Veckans Läkartidning relaterar, här http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12977 , en rapport från den brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam, »Blind optimism. Challenging the myths about private health care in poor countries«. I rapporten går man igenom erfarenheterna av satsningen på privata sjukvårdsinsatser i fattiga länder. "Generellt visar genomgången av befintliga studier att evidens till förmån för privata initiativ är i bästa fall svag. Det finns däremot en ansenlig mängd evidens som visar på betydande problem med den privata sjukvårdssektorn i fattiga länder. Man visar också att kända risker med privata investeringar ofta inte tas med i planeringen. Samtidigt visar ökande mängd evidens att den offentliga sektorn ofta dominerar i fattiga länder och att den, trots problem, tenderar att fungera både effektivare och mer jämlikt än den privata sektorn. Man visar t ex att alla låg- och mellaninkomstländer i Asien som åstadkommit generell eller nästan generell tillgång till sjukvård gjort detta genom en skattefinansierad offentlig sjukvård."

Recensenten avslutar: "Rapporten skapar en efterlängtad balans i diskussionen om hur sjukvård bör bedrivas, inte bara i låginkomstländer. Länge har Världsbanken och dess närmaste allierade dominerat denna diskussion, som dessvärre ofta baserats mer på tro än på vetande."

Och i själva rapporten, här http://www.oxfam.org/en/policy/bp125-blind-optimism, är rekommendationerna:
Governments and rich country donors must strengthen state capacities to regulate and focus on the rapid expansion of free publicly provided health care, a proven way to save millions of lives worldwide.
Some of the key recommendations from this report are:
- For donors
Rapidly increase funding for the expansion of free universal public health-care provision in low-income countries, including through the International Health Partnership.
- For developing-country governments
Resist donor pressure to implement unproven and unworkable market reforms to public health systems and an expansion of private-sector health-service delivery(min markering. JW).
- For civil society
Act together to hold governments to account by engaging in policy development, monitoring health spending and service delivery, and exposing corruption.

Vår biståndsminister, Gunilla Carlsson, brukar tala sig varm för att effektivisera det svenska biståndet. Här finns en läxa att lära, måhända lite svårsmält.

Moderata monarkimissionärer

Flera tidningar har kommenterat att en moderat riksdagsledamot, Annicka Engblom, vill ge kungen mer makt genom att ge honom uppdraget att "leda arbetet med att finna en lämplig kandidat till posten som regeringschef", bl a Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5909174.ab och DN, http://www.dn.se/nyheter/politik/moderat-vill-ge-kungen-mer-makt-1.967689.

Jonas Sjöstedt bloggar bra om detta, http://www.jonassjostedt.se/:
"Den politiska demokratin genomdrevs av arbetarrörelsen och liberaler. Visserligen var ju den gamla högern, våra moderaters föregångare, hårdnackade motståndare till demokratins införande i Sverige. Men det börjar ju bli ett tag sedan och det är ju inget dagens moderater direkt skryter med idag. Idag är den politiska demokratin något självklart för alla, från vänsterpartister till moderater. Trodde man. Men så dyker hon upp den moderata riksdagskvinnan Annicka Engblom och det är plötsligt inte så självklart längre. Hon föreslår nämligen att vi ska ta ett steg rakt bakåt i historien och åter ge kungen makt att utse statsminister i Sverige. Kungen? En person som har ärvt sitt ämbete, en institution kliniskt ren från varje form av demokrati, ska den utse statsminister i vårt land? Man liksom kippar lite efter andan."

Annicka Engblom är dock inte ensam om dessa åsikter: Även vår östgötske moderat Andreas Norlén var medförfattare till en motion med identisk lydelse förra året.

Jonas Sjöstedt avslutar: "Med spänning och bävan ser jag fram emot nästa motion av moderaten Engbom. Avskaffande av kvinnlig rösträtt? Graderad rösträtt efter inkomst? Det finns ju en del att välja på om vi ska börja gå bakåt i historien. Varför inte klippa till med den gamla ståndsriksdagen direkt? Adel, präster, borgare och bönder, det kan man väl översätta till moderater, kristdemokrater, folkpartister och centerpartister, så får vi ha kvar alliansen för evigt oavsett vad väljarna tycker."

Alliansen som ståndsriksdag, det var verkligen fyndigt, Jonas!!!

Norléns och Engbloms motion, med rubriken "Slå vakt om monarkin", finns här, http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2008/09&bet=K221.

Också AMATÖR-boxning ger hjärnskador

Läkartidningen redogör i senaste numret (Blodmarkör för hjärnskada hos boxare) för en undersökning från Sahlgrenska där man har funnit förhöjda halter av en känd hjärnskademarkör, ett protein som heter neuronspecifikt enolas, i blodprov från amatörboxare.

Man skriver: ”Att det finns en koppling mellan proffsboxning och hjärnskador finns det (sedan tidigare) starka belägg för. Skadorna kallas ofta chronic traumatic brain injury associated with boxing (CTBI-B), en term som omfattar skilda symtom såsom emotionell och kognitiv påverkan, ataxi (vilket betyder oförmåga att koordinera muskelrörelser till följd av skada på centrala nervsystemet. JW) och parkinsonism. En rad kända boxare såsom Muhammad Ali och Ingemar Johansson vittnar illustrativt om dessa skador”.

Kopplingen mellan amatörboxning inte är lika utredd som den mellan proffsboxning och hjärnskada. Men i denna studie fann man alltså att också amatörboxning ger denna enolashöjande effekt.

Tyvärr har vi sen 2006 åter fått legala proffsboxningsgalor i Sverige, även om matcherna begränsas till att vara i tolv minuter, 4x3 minuter. Googlar man på proffsboxning i Sverige får man knappt 13 000 träffar, och det är bland inläggen en bedövande dominans av förespråkare, mestadels på en vulgär och okunnig munhuggningsnivå i sandlådestil. Dock hittade jag en klok kommentar av Åke Wréden, publicerad i samband med Ingemar Johanssons död i våras, http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/31/resultatet-av-ingos-match-var-att-proffsboxning-forbjods-i-sverige:
”Nu hyllar sportsidorna Ingemar Johansson, som dog efter många års demenslidande. Han var en av Sveriges mest berömda idrottsmän genom tiderna.
På hans tid hade tungviktsboxningen fortfarande status inom idrotten. Det var långt senare som den enda riktigt märkliga händelsen bland blodiga ögonbryn och skadade hjärnor var att en tungviktare bet av örat på en annan.
Så gick det inte till på Ingos tid. Men vad hände när hans tre titelmatcher om världsmästarbältet hade gjort att svenska folket fått se väldigt mycket av vad proffsboxningen betydde, i och utanför ringen. Jo, följden blev att riksdagen förbjöd kommersiell boxning, stödd på en väljaropinion som hade äcklats av både brutaliteten och den kommersiella slummen runt boxningsringarna.
Radioreferatet från Ingemar Johanssons segermatch mot Floyd Pattersson betydde rätt mycket för förbudet. Först var det en väldig uppståndelse över segern och över att en grabb från Göteborg hade lyckats på andra sidan Atlanten. Sedan sjönk det in hur det egentligen hade låtit i radion under den långa, grymma misshandeln när Ingo slog ner motståndaren gång på gång och domaren lät matchen fortsätta, tills den försvarslöse var golvad så att han inte kunde ta sig upp.
Så var boxningen i verkligheten. I två returmatcher var rollerna ombytta. Floyd slog ut Ingo, ena gången med sådan effektiv brutalitet att opinionen för att förbjuda eländet fick nytt stöd.
Det bestående resultatet av Ingemar Johanssons tid som boxare var inte att proffsboxningen blev en stor sport i Sverige. Tvärtom. Proffsboxningen var förbjuden i årtionden, och idrottsrörelsen vände ryggen åt eländet.
Först för några år sedan, när minnet bleknat och den sociala likgiltigheten brett ut sig släpptes proffsboxningen in i landet igen, dock utan att bli någon framgång. Det sista är inte så konstigt. Kring proffsboxningen ligger en sur lukt av svett, hjärnskakning, halvkriminalitet och smutsiga pengar, men framför allt av sociala klyftor”(Min markering.JW).

Och Wredén avslutar: ”Det som gör fotboll på elitnivå underhållande, spännande och ekonomiskt het är snygga mål och skickligt spel. Kommersiell boxning kan däremot vara lönsam endast då den går ut på att en del av deltagarna skall misshandlas så grovt att de blir neurologiskt handikappade invalider”.

Och jag påminner, med risk för att vara tjatig, om att den undersökning som jag började med att relatera alltså gällde att också amatörboxning ger hjärnskador.