Sommestad och Linnér om röd politik för grön tillväxt

På begäran (!) har jag försökt sammanfatta det viktigaste från det utmärkta möte, Evig tillväxt - en grön ekonomi för en röd politik? , som Spartacus och UF ordnade idag, med Björn-Ola Linnér och Lena Sommestad som huvudtalare.

Björn-Ola Linnér (BOL) tryckte på att ett problem med Kyotoprotokollet var att man dels försökte lösa för många problem på en gång, och dels att det verktyg man tog till, nämligen handeln med utsläppsrätter, har visat sig vara ineffektivt. Det har gjort att rika, utvecklade länder inte bidrar med teknisk utveckling på energiområdet som de borde kunna, utan att de istället ”löser” sitt åtagande genom att köpa utsläppsrätter från mindre utvecklade dito. Vilket, totalt sett, har lett till att teknikutvecklingen avseende energitillgång som inte bygger på fossila bränslen, inte har blivit så god som man kunde ha hoppats. Och användande av sådana energislag MÅSTE expandera.

BOL visade en formel för växthusgaserna som jag tror var så här: Utsläpp= folkmängd*BNP/capita*energiintensitet (per BNP-enhet)*växthusgasintensitet (per energienhet). Och om vi inte vill eller kan minska folkmängden, eller BNP/capita så måste vi gå via dels energieffektivare produktion, dels bättre energislag. BOL menade att det kan bli en poäng att i stället för att fokusera för mycket på minskning av växthusgaserna så bör man sätta upp ambitiösa mål för teknikutveckling. Då får man minskningen av växthusgasutsläppen på köpet.

Lena Sommestad (LSO) knöt an till BOLs inlägg och menade att Kyotoprocessen innebar klimatpolitik som marknadspolitik, nämligen utsläppsrätterna, och det fungerade inte. Det förutsatte avregleringar, och det innebar en minimal roll för statliga initiativ (som är ett måste för mycket av teknikutvecklingen). Och det enrollerar inte medborgarna annat än som just vinstmaximerande konsumenter (hon sade inte riktigt så, detta är delvis min tolkning). LSO menade att det behövs ett ”Green New Deal” (jmf Roosevelt), med Keynesiansk politik på miljöområdet. Sverige (och andra rika länder) har ett ansvar att gå före! Offentliga aktörer bör säkerställa långsiktighet, koordination och systemtänkande i klimatomställningen. Offentliga bolag, både statliga och kommunala, bör ha höga klimatmål!

Mycket av basnödvändigheter (rent vatten, energi) har förts över till marknaden. Men det måste inte förbli så! (Snälla Vattenfall, kan ni inte sats mer på förnybar energi? Nej, vi vill inte, vi vill maximera vinsten). LSO menade också att språkbruket är viktigt. ”Ekonomiskt effektivt” implicerar att något är bra och korrekt. Men klimatfrågorna och de globala fördelningsfrågorna är i grunden etiska-moraliska.

På en fråga från auditoriet om koldioxidskatten menade LSO att skatter är bra styrmedel. Alltför höga energipriser är visserligen problematiska p g a att de fattiga skulle inte ha råd med dem. Men en koldioxidskatt skulle då kunna vara en del i en grön skatteväxling.

Slutligen påpekade LSO, apropå det dagsaktuella, att det är en skandal och en tragedi att det går att ta fram hur mycket ekonomiska resurser som helst till att rädda banker, men att det inte går till fattigdomsbekämpning och klimatpolitik!