Om främlingsfientlighet och om Yacoubians hus

Massmedia har rapporterat om ett förfärligt mord, http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2963189: ”Flera tusen människor deltog i en minneshögtid i Dresden för den egyptiska kvinnan som höggs ihjäl i en domstol i staden.
Kvinnan hade anmält en man, för att han kallat henne terrorist eftersom hon bar muslimsk huvudduk, ett ärende som gick igenom flera instanser.
När rätten samlats för att behandla överklagandet den 1 juli kastade sig den anklagade mannen över kvinnan och knivhögg henne. Hon avled senare av sina skador”.
Händelsen väcker bestörtning av flera skäl. Det är förstås extra upprörande att den tyska staten inte förmådde värna kvinnans rätt och säkerhet ens inne i rättssalen!

Rapporteringen om mordet har tydligen varit mycket mer utförlig i Egypten än i Europa, se bl a http://english.aljazeera.net/news/europe/2009/07/2009711234741172704.html, liksom i övriga mellanöstern, se http://www.alarabiya.net/articles/2009/07/12/78506.html. Och alla begriper att fall som detta ökar klyftan mellan muslimer och icke-muslimer, och mellan egyptier och västerlänningar.

Expressen har en bra ledarkommentar om mordet, http://www.expressen.se/1.1636334. Slutklämmen lyder: ”Visst finns många goda feministiska argument mot slöjtraditionerna, ofta framförda av muslimska kvinnor själva. Men alltför ofta utnyttjas kvinnokampen som ett svepskäl för att attackera en utsatt religiös minoritet - legitim feministisk kritik tillåts skyla den islamofobi som annars skulle stå naken och synlig. … Det är principen om det fria valet som vi måste försvara. Inte bara för muslimska kvinnors skull, utan också för att Europa ska kunna försvara sig mot sin verkliga inre fiende – främlingshatet”.

Jag läste nyligen Yacoubians hus, en roman av Alaa Al-Aswany, och vill varmt rekommendera den. Den utspelas i Kairo, under det första Irakkriget, alltså kring 1990, och skildrar livet för innevånarna i ett stort hyreshus, därav titeln, alltifrån portvakten och hans son, till rika företagare, europeiserad tjänstemannaklass, skräddaren, och chauffören till nyinflyttad underklass från landsbygden. De senare bor i små skjul på husets tak.

Jag kunde mycket lite om Egyptens moderna historia, och ännu mindre om hur livet ter sig för Kairoborna idag, men vet nu något mer. Skildringen är rapp, underhållande, stundtals nästan rolig. Men författaren ger ändå en tämligen mörk bild av det moderna Egypten, ett strängt klassamhälle, på ytan en demokrati men fullständigt genomsyrat av korrumption och patriarkalt kvinnoförtryck, hotat att sprängas inifrån av starka sociala och religiösa konflikter. Och det är en styrka hos boken att den får mig att inse att jag, om jag hade fötts där, och haft de ryggmärgsreflexer som jag nu har gentemot orättvisor och hyckleri, att jag då sannolikt, likt portvaktens son, skulle ha känt mig dragen till det muslimska brödraskapet och mycket väl skulle kunna ha slutat mina dagar som muslimsk självmordsmartyr! Och vad jag skulle ha tyckt om den tyska rättvisan, efter att ha fått höra om händelsen ovan, det är bara alltför självklart.