Leif Pagrotsky pekas ut som en het kandidat till partiledarposten, bl a av SR, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4388223. Det vore utmärkt om det blev så!
Han är erfaren, har innehaft flera olika ministerposter (kultur-, utbildning-, handel- och näringsminister). Han har integritet, han står stadigt när det blåser. Minns hans engagemang på nej-sidan i eurovalet 2003, i opposition till större delen av den övriga socialdemokratiska ledningen! Är han solkad av fraktionsstriderna inom SSU på 90-talet? Nej, naturligtvis inte. Kan han ena partiet? Ja, det tror i alla fall (minst) sju partidistrikt.
Många har sagt att för att socialdemokraterna skall kunna komma tillbaka till regeringsmakten så räcker det inte att vi vinner på hemmaplan, vi måste också spela minst oavgjort på bortaplan. D v s vi måste kunna bli starka också i medelklassen. Hur skall vi göra det? Genom triangulering? Genom att gå så långt åt höger att vi tar tillbaka dem som vi har förlorat till moderaterna? (Vi tappade endast få röster till de övriga borgerliga partierna). Nej, det måste ske genom att vi presenterar en samlad politisk idé om vad vi vill, hur vi analyserar de stora problem och utmaningar som vi står inför. Och att vi orkar-vågar-kan koppla ihop den med sammanhängande politiska förslag. Att vi presenterar en trovärdig berättelse, för att använda en floskel. Och detta måste innefatta att vi vågar utmana det nyliberala paradigmet, det problemformuleringsinitiativ som Timbro och andra tankesmedjor ryckte åt sig under 90-talet.
Regeringen är tomhänt när det gäller klimatpolitik, när det gäller den ökande ojämlikheten (som man inte ens ser som ett problem), när det gäller de sjunkande skolresultaten. Och när det gäller arbetslösheten. Jag skulle gärna se att Paggan fick chansen!
måndag 7 mars 2011
måndag 21 februari 2011
Om En dåre fri, av Beate Grimsrud
Har du läst En dåre fri, av Beate Grimsrud? Jag läste alldeles nyss ut den, och vill gärna tipsa fler om den. I korthet är det en självbiografi av en kvinna som skriver om sin svåra psykiska sjukdom. Det sägs aldrig helt klart vilken diagnos hon har, men det verkar vara en schizofren psykos eller i alla fall något liknande och nästan lika allvarligt. Hon är verkligen fenomenal på språkbehandling, på att hitta slående, fantasieggande formuleringar, ibland roliga, oftare tokroliga eller tragiska. Hon har, periodiskt, ett självskadebeteende. Hon har använt droger, särskilt i ungdomen. Bl a hasch, som ju är känt för att kunna vara psykosorsakande, och i alla fall inte alls så banalt som många trodde på sextio- och sjuttiotalen.
En vinkling som känns aktuell är hennes skildring av sin egen KBT. Hon beskriver, med ett spännande inifrånperspektiv, hur KBT kan fungera, resp inte fungera, vid en svår psykisk sjukdom. Inom primärvården har vi sedan länge tagit till oss KBT kan vara bra vid ”lättare” psykisk ohälsa. (Och ”lättare” psykiska besvär kan för all del vara ganska tungt ändå, depressioner och ångest. Men inte psykos). Vidare är det intressant att följa hennes egen beskrivning av sin osäkra könsidentitet. Även där blir det ibland lite absurt komiskt.
Mest intressant är kanske ändå hennes beskrivning av den slutna psykiatriska vården. Det är verkligen skrivet inifrån, nästan en sorts wallraffande, eller som en ”rapport från en psykiatrisk klinik”. Eller egentligen ännu bättre, eftersom det verkligen är självupplevt. Och hennes värdering av vården är nyanserad, ibland rasande kritisk men mer, och fr a mot slutet, präglad av en sorts tacksamhet.
En problematisk aspekt är autenciteten. Författaren, Beate, skriver i jagform om en kvinna som heter Eli. Denna Eli har uppenbart en mängd drag gemensamma med författaren. Jagpersonen är författare, har gett ut böcker med samma titlar som den verkliga författaren. Är hon författaren? Gör hon anspråk på att sanningsenligt skriva sin historia? Varför i så fall byta namn? Och om hon inte gör det, var går i så fall gränsen mellan fiktion och fakta?
Men, sammantaget, mycket läsvärt.
En vinkling som känns aktuell är hennes skildring av sin egen KBT. Hon beskriver, med ett spännande inifrånperspektiv, hur KBT kan fungera, resp inte fungera, vid en svår psykisk sjukdom. Inom primärvården har vi sedan länge tagit till oss KBT kan vara bra vid ”lättare” psykisk ohälsa. (Och ”lättare” psykiska besvär kan för all del vara ganska tungt ändå, depressioner och ångest. Men inte psykos). Vidare är det intressant att följa hennes egen beskrivning av sin osäkra könsidentitet. Även där blir det ibland lite absurt komiskt.
Mest intressant är kanske ändå hennes beskrivning av den slutna psykiatriska vården. Det är verkligen skrivet inifrån, nästan en sorts wallraffande, eller som en ”rapport från en psykiatrisk klinik”. Eller egentligen ännu bättre, eftersom det verkligen är självupplevt. Och hennes värdering av vården är nyanserad, ibland rasande kritisk men mer, och fr a mot slutet, präglad av en sorts tacksamhet.
En problematisk aspekt är autenciteten. Författaren, Beate, skriver i jagform om en kvinna som heter Eli. Denna Eli har uppenbart en mängd drag gemensamma med författaren. Jagpersonen är författare, har gett ut böcker med samma titlar som den verkliga författaren. Är hon författaren? Gör hon anspråk på att sanningsenligt skriva sin historia? Varför i så fall byta namn? Och om hon inte gör det, var går i så fall gränsen mellan fiktion och fakta?
Men, sammantaget, mycket läsvärt.
söndag 9 januari 2011
Bluffen om autism och mässlingvaccination
På min BVC-mottagning hade vi för tiotalet år sedan problem med att en grupp föräldrar inte ville att deras barn skulle få vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund, den s k MPR-sprutan. Bakgrunden var de uppgifter som då fanns om att denna vaccination gav allvarliga biverkningar, fr a ökad risk för autism. Hos oss utgick motståndet främst från en mamma som över huvud taget var skeptisk till mycket av vad sjukvården erbjöd. Bland annat hade hennes barn problem med eksem, som var (som vi tyckte) oansvarigt underbehandlade p g a moderns rädsla för kortisonkrämer. Hon påverkade också andra föräldrar, så att vaccinationsfrekvensen i vårt område under en tid gick ner till ca 85%, vilket är en så låg nivå att man i princip riskerar spridning av de nämnda sjukdomarna.
Oron byggde på en rapport som publicerats i Lancet, i vilken man tyckte sig se detta samband. Detta undersöktes i andra stora undersökningar, i vilka man inte kunde finna något samband. Så småningom avslöjades flera missförhållanden kring originalartikeln, och Lancet drog tillbaka den, och bad om ursäkt. Och efter mycket arbete, bl a vid landets BVC-mottagningar, lyckades sjukvården återställa förtroendet för det allmänna vaccinationsprogrammet vid BVC och i skolorna. En av dem som skrivit mest och bäst för allmänheten om detta är DNs vetenskapsjournalist Karin Bojs, och hon skildrar ovanstående, här, http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-vaccinbluffen-avslojad-till-slut.
Men nu visar det sig att det i själva verket var ännu värre. I veckan kom uppgifter om att den ursprungliga artikeln helt enkelt byggde på osanna, fabricerade data. Fusk helt enkelt, av författaren Andrew Wakefield!
Vad skall man dra för slutsats av detta? Var ifrågasättande till alla sensationella medicinska nyheter! Utöva källkritik! Vad säger t ex andra studier inom området? Och granska eventuella bindningar hos forskarna. Men var lika kritisk mot alternativ-medicinare och "naturlighetsförespråkare" som mot skolmedicinen!
Oron byggde på en rapport som publicerats i Lancet, i vilken man tyckte sig se detta samband. Detta undersöktes i andra stora undersökningar, i vilka man inte kunde finna något samband. Så småningom avslöjades flera missförhållanden kring originalartikeln, och Lancet drog tillbaka den, och bad om ursäkt. Och efter mycket arbete, bl a vid landets BVC-mottagningar, lyckades sjukvården återställa förtroendet för det allmänna vaccinationsprogrammet vid BVC och i skolorna. En av dem som skrivit mest och bäst för allmänheten om detta är DNs vetenskapsjournalist Karin Bojs, och hon skildrar ovanstående, här, http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-vaccinbluffen-avslojad-till-slut.
Men nu visar det sig att det i själva verket var ännu värre. I veckan kom uppgifter om att den ursprungliga artikeln helt enkelt byggde på osanna, fabricerade data. Fusk helt enkelt, av författaren Andrew Wakefield!
Vad skall man dra för slutsats av detta? Var ifrågasättande till alla sensationella medicinska nyheter! Utöva källkritik! Vad säger t ex andra studier inom området? Och granska eventuella bindningar hos forskarna. Men var lika kritisk mot alternativ-medicinare och "naturlighetsförespråkare" som mot skolmedicinen!
onsdag 22 december 2010
Eftervalsanalys och Primegate
Primegate är den heta frågan för dagen inom socialdemokratin. Själva företeelsen,avslöjad i Aftonbladet, här, är upprörande. Många kommentatorer är besvikna, kränkta, förbannade, Daniel Suhonen, Lena Sommestad, Johannes Åsberg. Och särskilt klokt resonerar som vanligt
Marika Lindgren. Partiledningen är märkvärdigt frånvarande och svävande i debatten. (Även viktiga s-företrädare från Linköping är tysta, åtminstone på sina bloggar).
Vi borde ju diskutera valresultatet, och vilka slutsatser som skall dras av detta. Men nu tvingas vi til en diskussion om diskussionen, om formerna, om vem som talar ur hjärtat och verkligen företräder sig själv, och vem som talar som betald uppdragstagare. Det har vi egentligen inte tid eller råd med. Men vi har inte råd att låta bli heller.
Någon sorts regelverk för lobbying måste vi väl ha, kanske som Mats Engström skriver.
Marika Lindgren. Partiledningen är märkvärdigt frånvarande och svävande i debatten. (Även viktiga s-företrädare från Linköping är tysta, åtminstone på sina bloggar).
Vi borde ju diskutera valresultatet, och vilka slutsatser som skall dras av detta. Men nu tvingas vi til en diskussion om diskussionen, om formerna, om vem som talar ur hjärtat och verkligen företräder sig själv, och vem som talar som betald uppdragstagare. Det har vi egentligen inte tid eller råd med. Men vi har inte råd att låta bli heller.
Någon sorts regelverk för lobbying måste vi väl ha, kanske som Mats Engström skriver.
söndag 21 november 2010
Lästips i förnyelsedebatten
Nu är debatten i full gång om socialdemokratins kris, om dess själ och om dess kommande politik. Även jag får väl skaka av mig olusten och tröttheten och försöka komma igen.
Några aktuella inlägg som jag gärna vill sprida finns här:
Fokus, om vilka frågor som är de viktiga, om vilka personer som tänker mest intressant och nytt, http://www.fokus.se/2010/11/efter-sahlin/.
Lena Sommestad på DN debatt idag, kritik mot Thomas Östros, om synen på arbete, synen på kunskap och om (frånvaron av) miljöproblemet, http://www.dn.se/debatt/partiets-tidlosa-varderingar-ryms-i-nagra-rader-av-palme-1.1212637
"Parollen ”det ska löna sig att arbeta” har historiskt varit betydelsefull främst som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har denna paroll också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utifrån föreställningen att det finns de som hellre väljer sociala ersättningar än arbete, ska valet att arbeta bli mer lönsamt. Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk. Socialdemokraterna har alltid värderat lönearbetet högt, men synen på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har under tidigare epoker varit både bredare och mer insiktsfull."
Leif Johansson i Tiden, ("en av få s-debattörer som inte bara pratar om att ”vi måste nå medelklassen”, utan faktiskt också har ett vettigt förslag på hur detta ska ske, med utgångspunkt i verkliga medelklassiga problem", enligt Marika Lindgren), här http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/ovrigaskrifter.aspx?id=107.
Ja, nu känns det lite bättre, rentav lite hoppfullt.
Några aktuella inlägg som jag gärna vill sprida finns här:
Fokus, om vilka frågor som är de viktiga, om vilka personer som tänker mest intressant och nytt, http://www.fokus.se/2010/11/efter-sahlin/.
Lena Sommestad på DN debatt idag, kritik mot Thomas Östros, om synen på arbete, synen på kunskap och om (frånvaron av) miljöproblemet, http://www.dn.se/debatt/partiets-tidlosa-varderingar-ryms-i-nagra-rader-av-palme-1.1212637
"Parollen ”det ska löna sig att arbeta” har historiskt varit betydelsefull främst som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har denna paroll också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utifrån föreställningen att det finns de som hellre väljer sociala ersättningar än arbete, ska valet att arbeta bli mer lönsamt. Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk. Socialdemokraterna har alltid värderat lönearbetet högt, men synen på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har under tidigare epoker varit både bredare och mer insiktsfull."
Leif Johansson i Tiden, ("en av få s-debattörer som inte bara pratar om att ”vi måste nå medelklassen”, utan faktiskt också har ett vettigt förslag på hur detta ska ske, med utgångspunkt i verkliga medelklassiga problem", enligt Marika Lindgren), här http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/ovrigaskrifter.aspx?id=107.
Ja, nu känns det lite bättre, rentav lite hoppfullt.
tisdag 19 oktober 2010
Bort med tobaken så minskar barnastman! Och naturligtvis lungcancern.
Sverige införde 2005 en lag om förbud mot rökning på restauranger. Idag tycker "alla" att det var ett bra beslut. Skottland gick ett steg längre, vilket Anders Hansen på Läkartidningen skriver om idag:
Färre fall av barnastma efter förbud mot offentlig rökning
"I Skottland infördes i mars 2006 förbud mot rökning på offentlig plats. Därefter har antalet fall av barnastma backat med i genomsnitt 18 procent per år. Det visar en studie som presenteras i New England Journal of Medicine.
Författarna har utifrån register tittat på antalet fall av sjukhusinläggningar till följd av astma hos individer under 15 års ålder under åren 2000–2009. Fram till 2006 noterades en stigande trend. Därefter har antalet fall backat kraftigt. Bland barn i åldern 0–4 år noteras en genomsnittlig årlig minskning på 18,4 procent vad gäller fall av sjukhusinläggningar till följd av astma under 2006– 2009. Bland barn mellan 5 och 14 år var den genomsnittliga årliga minskningen 20,8 procent."
Läs hela här, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=15218. Och observera, det är inte frågan om en minskning med 18,4 procent. Utan en minskning med 18,4 procent om året!
Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte slappna av i arbetet mot tobaksbruk, och om vikten av att se det som den klassfråga det har blivit, här http://johanwalan.blogspot.com/2009/05/ar-rokning-skadligt.html.
Hans Rosling talar på sitt oefterhärmliga, slagfärdiga och mycket illustrativa sätt om lungcancerns koppling till tobaksfrågan i internationellt perspektiv på en videosnutt hos visir, här, http://www.visir.a.se/aktuellt/nyheter/.
Färre fall av barnastma efter förbud mot offentlig rökning
"I Skottland infördes i mars 2006 förbud mot rökning på offentlig plats. Därefter har antalet fall av barnastma backat med i genomsnitt 18 procent per år. Det visar en studie som presenteras i New England Journal of Medicine.
Författarna har utifrån register tittat på antalet fall av sjukhusinläggningar till följd av astma hos individer under 15 års ålder under åren 2000–2009. Fram till 2006 noterades en stigande trend. Därefter har antalet fall backat kraftigt. Bland barn i åldern 0–4 år noteras en genomsnittlig årlig minskning på 18,4 procent vad gäller fall av sjukhusinläggningar till följd av astma under 2006– 2009. Bland barn mellan 5 och 14 år var den genomsnittliga årliga minskningen 20,8 procent."
Läs hela här, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=15218. Och observera, det är inte frågan om en minskning med 18,4 procent. Utan en minskning med 18,4 procent om året!
Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte slappna av i arbetet mot tobaksbruk, och om vikten av att se det som den klassfråga det har blivit, här http://johanwalan.blogspot.com/2009/05/ar-rokning-skadligt.html.
Hans Rosling talar på sitt oefterhärmliga, slagfärdiga och mycket illustrativa sätt om lungcancerns koppling till tobaksfrågan i internationellt perspektiv på en videosnutt hos visir, här, http://www.visir.a.se/aktuellt/nyheter/.
onsdag 29 september 2010
Läs Bitterfittan! (Om du inte redan gjort det)
Även jag har nu tagit mig tid att läsa Maria Svelands Bitterfittan. Och jag vill genast säga, innan jag kommer med någon invändning, att jag tycker den är jättebra. Inte för att den ger mig så mycket nya insikter. Men för att hon, Maria, är så arg, och så envis.
Hon lyfter, samtidigt, fram ojämlikheten mellan både klass och kön. Hon skriver (s 43): ”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.
Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i priviligierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.
Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.
Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört.
Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket.”
Och jag kan bara instämma.
Hon vill också politisera det privata, t ex i sitt resonemang kring den för mig tidigare okända forskaren Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s 152-154). Hon skriver:
”En av hennes (Holmbergs) teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor ”frivilligt” likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag inte har några problem med att känna igen mig i.”
Och vidare: ”Men det som gör riktigt ont än när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?”…”Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?
Makt korrumperar, brukar vi säga. Gäller det också för gruppen män?” (Missa för allt i världen inte den blodiga ironin).
Ingrid, min kloka dotter, som tipsade mig om boken, brukar, liksom sin mor, framhålla hur irriterad hon blir på alla män som utan tvekan brer ut sig i diskussioner, fast de kanske inte har så mycket att säga. Till skillnad från kvinnor, som verkligen måste ta sats, även om de har något mycket mer intressant och genomtänkt att komma med. Hasse&Tage fångade detta i en genial sketch i Svea Hund, i den del av andra akten som utspelas hos ett ungdomsgäng på en bakgård på Söder i Stockholm, där Monika Z hela tiden blir överröstad av sina manliga kompisar som bara pratar strunt, på ett mycket exkluderande sätt. Sveland skriver också om fenomenet (s 150-152). Själv har jag nog inte förrän i vuxna år riktigt börjat lägga märke till detta fenomen. Men det finns överallt, i yrkeslivet och i sällskapslivet.
Ingrid frågade mig om jag tyckte att det var provocerande, som man, att läsa en bok som Bitterfittan. Och mitt svar är att, nej, det är det inte. I alla fall inte på det mest näraliggande sättet, nämligen att jag, som man, skulle känna mig anklagad över all världens ojämlikhet. Lika lite som jag tycker, t ex, att alla tyskar borde känna skuld över nazismens illdåd, eller alla vita amerikaner över illgreppen mot indianderna. Däremot stämmer den förstås till eftertanke om hur jag agerat i min föräldraroll.
Men sen är boken provocerande ändå. Jag tycker att berättarformen är problematisk. Hon säger i en intervju att ”Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv.” Men då står man som läsare ändå med frågan om hur mycket som är självbiografiskt. Jag tycker inte att bokens tyngd eller värde hänger på detta. Men om jag vore hennes pappa, och om hon har överdrivit och karikerat i sin beskrivning av sin dysfunktionella ursprungsfamilj, ja då skulle jag bli rätt sur och ledsen.
Och sen återstår för mig frågan om hur mycket av våra könsroller som är genetiskt betingade, och hur mycket som är socialt. Om detta har hon inga kommentarer, och det blir en lite besvärande tystnad. Inte för att varje kritik av den existerande ojämlikheten måste diskutera detta. Men jag kan inte värja mig för misstanken att hon underskattar betydelsen av genetiken och hormonerna. (Och hormonerna är naturligtvis genetiskt bestämda).
Dock: ett erkännande av att en stor del av vårt beteende är genetiskt grundat innebär naturligtvis inte ett försvar för den rådande ojämlikheten. Och inte heller ett carte blanche för att slippa ta ansvar för vad vi själva gör, och inte gör, för att sträva mot den jämlikhet som naturligtvis måste vara målet.
Alltså: En stor eloge till Maria Sveland, som är så klok, som vågar vara så personlig, och som orkar vara så envis, så uppfordrande och så arg!!
Hon lyfter, samtidigt, fram ojämlikheten mellan både klass och kön. Hon skriver (s 43): ”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.
Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i priviligierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.
Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.
Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört.
Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket.”
Och jag kan bara instämma.
Hon vill också politisera det privata, t ex i sitt resonemang kring den för mig tidigare okända forskaren Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s 152-154). Hon skriver:
”En av hennes (Holmbergs) teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor ”frivilligt” likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag inte har några problem med att känna igen mig i.”
Och vidare: ”Men det som gör riktigt ont än när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?”…”Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?
Makt korrumperar, brukar vi säga. Gäller det också för gruppen män?” (Missa för allt i världen inte den blodiga ironin).
Ingrid, min kloka dotter, som tipsade mig om boken, brukar, liksom sin mor, framhålla hur irriterad hon blir på alla män som utan tvekan brer ut sig i diskussioner, fast de kanske inte har så mycket att säga. Till skillnad från kvinnor, som verkligen måste ta sats, även om de har något mycket mer intressant och genomtänkt att komma med. Hasse&Tage fångade detta i en genial sketch i Svea Hund, i den del av andra akten som utspelas hos ett ungdomsgäng på en bakgård på Söder i Stockholm, där Monika Z hela tiden blir överröstad av sina manliga kompisar som bara pratar strunt, på ett mycket exkluderande sätt. Sveland skriver också om fenomenet (s 150-152). Själv har jag nog inte förrän i vuxna år riktigt börjat lägga märke till detta fenomen. Men det finns överallt, i yrkeslivet och i sällskapslivet.
Ingrid frågade mig om jag tyckte att det var provocerande, som man, att läsa en bok som Bitterfittan. Och mitt svar är att, nej, det är det inte. I alla fall inte på det mest näraliggande sättet, nämligen att jag, som man, skulle känna mig anklagad över all världens ojämlikhet. Lika lite som jag tycker, t ex, att alla tyskar borde känna skuld över nazismens illdåd, eller alla vita amerikaner över illgreppen mot indianderna. Däremot stämmer den förstås till eftertanke om hur jag agerat i min föräldraroll.
Men sen är boken provocerande ändå. Jag tycker att berättarformen är problematisk. Hon säger i en intervju att ”Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv.” Men då står man som läsare ändå med frågan om hur mycket som är självbiografiskt. Jag tycker inte att bokens tyngd eller värde hänger på detta. Men om jag vore hennes pappa, och om hon har överdrivit och karikerat i sin beskrivning av sin dysfunktionella ursprungsfamilj, ja då skulle jag bli rätt sur och ledsen.
Och sen återstår för mig frågan om hur mycket av våra könsroller som är genetiskt betingade, och hur mycket som är socialt. Om detta har hon inga kommentarer, och det blir en lite besvärande tystnad. Inte för att varje kritik av den existerande ojämlikheten måste diskutera detta. Men jag kan inte värja mig för misstanken att hon underskattar betydelsen av genetiken och hormonerna. (Och hormonerna är naturligtvis genetiskt bestämda).
Dock: ett erkännande av att en stor del av vårt beteende är genetiskt grundat innebär naturligtvis inte ett försvar för den rådande ojämlikheten. Och inte heller ett carte blanche för att slippa ta ansvar för vad vi själva gör, och inte gör, för att sträva mot den jämlikhet som naturligtvis måste vara målet.
Alltså: En stor eloge till Maria Sveland, som är så klok, som vågar vara så personlig, och som orkar vara så envis, så uppfordrande och så arg!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
