Michael Marmot talade på Läkarstämman i Göteborg i förra veckan. I anslutning till det så skrev jag nedanstående debattartikel i Corren:

Den brittiske socialmedicinaren Michael Marmots slutsatser är relevanta även för lokalpolitiken i Linköping.

Ju mer jämlikt ett samhälle är desto bättre blir invånarnas hälsa. Och graden av jämlikhet – och därmed nivån på folkhälsan – är inte förutbestämd, utan går att påverka om den politiska viljan finns. Detta är huvudbudskapet i boken Statussyndromet av den brittiske socialmedicinaren Michael Marmot. Han gästade nyligen läkarstämman i Göteborg och hans forskningsresultat har relevans också för vår lokala vardagspolitik.

I Statussyndromet visar Marmot att i ett samhälle där det råder stora ekonomiska skillnader har medborgarna sämre folkhälsa generellt än i ett samhälle med små ekonomiska skillnader. De viktigaste skälen till detta är att ett ojämlikt samhälle försvårar möjligheterna för individerna att utöva kontroll över sina egna liv, försvårar socialt deltagande och social samhörighet mellan stora grupper. Detta skapar i sin tur ”riktig” ohälsa – framför allt via stressmekanismer. Marmot drar den uppfordrande slutsatsen att ”vi ska inte finna oss i att de som står längst ner i den sociala hierarkin har så dålig hälsa som de har. Det går att förbättra allas hälsa”.

Marmot har visat att de sociala skillnaderna utgör en stege med många små steg; de som står högst upp på den sociala stegen har bäst hälsa, de närmast nedanför något sämre och så vidare. Han kallar detta den sociala hälsogradienten och han visar att hälsan följer denna gradient vare sig man utgår från inkomst, utbildningsgrad eller ställning i arbetslivet.

Bortsett från riktigt fattiga länder är det fördelningen av välståndet snarare än den absoluta nivån som har betydelse för hälsa och livslängd. Längst lever man i Japan, Sverige, Kanada, Spanien, Schweiz och Österrike – länder som är relativt rika. Men före rika länder som USA och Irland kommer till exempel Grekland, Malta och Costa Rica.

Marmot skriver: ”Ovanför en nivå där umbärandena har klarats av är det inte av någon stor betydelse för en människa hur mycket pengar hon har i absoluta tal, utan hur mycket pengar hon har i förhållande till andra människor i samhället. Hur mycket grekerna har i förhållande till amerikanerna är av mycket mindre intresse och betydelse för grekerna än vad det innebär för en grek att ha en lägre inkomst än en annan grek”.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

Marmot betonar att det är samhällets organisation ur alla aspekter, inte alls bara eller ens främst sjukvården, som är avgörande för dess invånares hälsa. Och han sticker inte under stol med att resultaten av all den forskning han sammanställer stöder ett vänsterperspektiv.

I Linköping tvingas vi konstatera att ojämlikheten och segregationen i kommunen ökar. Correns senaste skolreportage visar just på detta. Och alla förstår att invånarna i de ekonomiskt svaga stadsdelarna har mindre möjlighet till kontroll över sina liv och mindre möjlighet till deltagande i samhällslivet. Precis det som Marmot talar om.

Vi måste motverka detta.

Det socialdemokratiska budgetförslaget för 2009 innehåller goda ansatser – med vuxenutbildningsplatser, jobbcentra i Ryd, Skäggetorp och Berga samt prioritering av stärkt elevhälsa framför vårdnadsbidrag.

Tyvärr röstades det ner i kommunfullmäktige i tisdags.

Johan Walan