Krugman: Se upp, nu försöker de lura oss igen!

Ni kanske tycker att jag tjatar om Krugman, men jag vill verkligen uppmana er att följa hans kolumner. Han är inte bara klok och intressant, han skriver så roligt och fartfyllt om svåra frågor. Senast i förrgår, om hur Wall Streets bankirer lurade världen fram till finanskrisen hösten 2007, och fick astronomiskt bra betalt för det, och nu verkar på väg att göra det igen!!!:http://www.nytimes.com/2009/04/27/opinion/27krugman.html?em.

Han återger ett uttalande av Ben Bernanke, chef på Federal Reserve, där denne vill försvara "financial innovation":
"Consider a recent speech by Ben Bernanke, the Federal Reserve chairman, in which he tried to defend financial innovation. His examples of “good” financial innovations were (1) credit cards — not exactly a new idea; (2) overdraft protection; and (3) subprime mortgages. (I am not making this up.) These were the things for which bankers got paid the big bucks?"
Krugman förutser invändningen att "om nu deras uppdragsgivare tycker att bankirerna verkligen är värda dessa stora arvoden så är det väl okej, de arbetar ju på en fri marknad". Och hans poäng är att i och med att det allmänna fått gå in och täcka alla förluster, med krispaket och med försäkran om att de alla största kreditinstituten av samhällsskäl faktiskt inte kan tillåtas att gå i konkurs, så är det är ju just det som de, bankirerna, inte gör:
"But this brings me to my second point: Wall Street is no longer, in any real sense, part of the private sector. It’s a ward of the state, every bit as dependent on government aid as recipients of Temporary Assistance for Needy Families, a k a “welfare.”

Och vidare: "One can argue that it’s necessary to rescue Wall Street to protect the economy as a whole — and in fact I agree. But given all that taxpayer money on the line, financial firms should be acting like public utilities, not returning to the practices and paychecks of 2007".

Och han är uppenbart förbaskad: "Furthermore, paying vast sums to wheeler-dealers isn’t just outrageous; it’s dangerous. Why, after all, did bankers take such huge risks? Because success — or even the temporary appearance of success — offered such gigantic rewards: even executives who blew up their companies could and did walk away with hundreds of millions. Now we’re seeing similar rewards offered to people who can play their risky games with federal backing.
So what’s going on here? Why are paychecks heading for the stratosphere again? Claims that firms have to pay these salaries to retain their best people aren’t plausible: with employment in the financial sector plunging, where are those people going to go?
No, the real reason financial firms are paying big again is simply because they can. They’re making money again (although not as much as they claim), and why not? After all, they can borrow cheaply, thanks to all those federal guarantees, and lend at much higher rates. So it’s eat, drink and be merry, for tomorrow you may be regulated".

Och slutligen: "Rightly or wrongly, the bankers seem to believe that a return to business as usual is just around the corner. We can only hope that our leaders prove them wrong, and carry through with real reform. In 2008, overpaid bankers taking big risks with other people’s money brought the world economy to its knees. The last thing we need is to give them a chance to do it all over again".

Nu får vi, (S) i Lkpg, en bra skolpolitik!

Kent Waltersson, Eva Lindh och Jakob Björneke har lagt en mycket bra, och rätt lång, motion om skolpolitik till Lkpg-sossarnas repskap. Den blir ganska säkert antagen där, och förhoppningsvis senare också på partikongressen. Det är uppenbart att den har udden riktad mot Björklunds hårdare plugg-, krav- och utsorteringsskola. Jag vill lyfta fram fyra punkter.

1. De framhåller att skolan, förutom det rena kunskapsinlärandet som naturligtvis är centralt, också har i uppgift att stimulera "en lust och glädje för lärandet och en tro på sig själv och sin förmåga. Svensk skola har de tryggaste barnen - det ska vi fortsätta att värna om. Det är genom en politik som gör att alla kan utvecklas maximalt som vi så småningom kan få de världsledande spetsforskarna".

2. Apropå den eviga betygsfrågan skriver de: "De individuella utvecklingsplanerna är ett hiskeligt bra verktyg för kunskapsutveckling. Genom dessa planer fokuserar man på förbättringsområden och vilka insatser som behövs för att nå målen. Betyg är aldrig framåtblickande utan ger enbart en nulägesbedömning". Och det är precis så argumentationen mot allt för tidiga betyg skall föras: Återkoppling till elever och föräldrar om hur det går i skolan är förstås viktig. Men betygen är helt enkelt inte bästa metoden för detta, dels för att de bara innehåller en siffra eller bokstavskombination, tämligen torftigt, dels för att de inte engagerar eleven själv i utvärderingen och dels för att de inte syftar framåt.

3.Vad gäller jämlikhet och segregation/integration skriver de om vikten av att förstärka språkutvecklingen för barn och ungdomar med en annan språkbakgrund.Bl a påpekar de att "vi måste knyta modersmålsundervisningen ännu närmare skolan och fördela utbildningspengen efter behov".

4. Och apropå sossarna tidigare inställning till fristående skolor, olycklig och aningslös enligt min uppfattning, skriver de: "Kommunens ställning måste stärkas vid etablering samtidigt som friskolor är ett viktigt komplement. Vi måste slå fast ett förbud mot religiösa samfund att få bedriva fristående skolor, vi måste också kraftigt begränsa möjligheten att ta ut vinst".

Med detta i ryggen kommer det att bli trevligt att argumentera för sossarnas skolpolitk!!!

Skilj kyrkan från staten. (?). Ja, alltså driv frågan i mål!

Ibland är det kul att få ägna sig åt politik. Tja, oftast förstås. Och idag är det så. Häromdagen kom det, i handlingarna till arbetarkommunens repskap, två kanonbra, angelägna motioner, som jag verkligen hoppas kommer att bli antagna.

Nicke Bremer har skrivit en motion om att vi, socialdemokraterna, skall verka för att fullfölja Svenska kyrkans skiljande från staten på så sätt att vi inte längre har partipolitisk styrning av kyrkan, och då inte heller partipolitiska val. D v s i sina yrkanden är han lite mer försiktig, han vill att partiet "långsiktigt skall överväga partiets engagemang i kyrkopolitiska sammanhang". Han skriver: "Det har hävdats att ... avpolitiseringen av kyrkopolitiken är en långsiktigt process som måste få fullgöras över tid. Det må så vara, men då är det minst sagt hög tid att partiet börjar diskutera styrningen av Svenska Kyrkan och på så sätt finna en väg bort från det ologiska i att ge ett trossamfund en särställning gentemot övriga".

Heja Nicke!!! I den här frågan har partiet verkligen släpat fötterna efter sig.

Limerick

Apropå påvens resa till Angola tidigare i våras, och hans då uttalade synpunkter på HIV-bekämpning:

En okänslig präst ifrån Rom
har offentligt förklarat sin dom:
"Trär du på en ballong
så blir skaparen vrång".
Jag hoppas hans kyrka blir tom!

Polarpriset till Daniel Barenboim!

BBC skriver idag, http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/8002684.stm, att den argentinsk-israeliske pianisten Daniel Barenboim har fått ett mycket entusiasisk mottagande när han, i Kairo, dirigerade Kairos symfoniorkester i Beethovens femte symfoni :
The famed conductor and pianist has long strived to use music to bring people together in the region.
He is a supporter of Palestinian statehood and a critic of Israeli policy toward the Palestinians.
His visit - the result of an invitation from the Austrian embassy in Cairo - is believed to be the first by a prominent Israeli musician in Egypt, one of the few Arab states to have signed a peace deal with Israel.
As well as conducting the orchestra, Mr Barenboim played Beethoven's Pathetique piano sonata. Answering criticism that the time was not right for such a visit, following Israel's offensive in Gaza earlier this year, Mr Barenboim said bringing musicians from both sides together was not a political project, but a human one.
"For 60 years they have been trying with force and they haven't solved anything," he said during rehearsals for the concert. "Every military victory of Israel has left it politically weaker."

Mr Barenboim founded the joint Arab-Israeli orchestra, the West-Eastern Divan Orchestra, with the late Palestinian-American writer Edward Said in 1999 to further cultural exchange between young people in Israel and the Arab world.
His views earned him an honorary Palestinian Authority passport in 2007.

The West-Eastern Divan Orchestra är alltså en ungdomsorkester. Daniel Barenboim har om denna sagt:
The Divan is not a love story, and it is not a peace story. It has very flatteringly been described as a project for peace. It isn't. It's not going to bring peace, whether you play well or not so well. The Divan was conceived as a project against ignorance. A project against the fact that it is absolutely essential for people to get to know the other, to understand what the other thinks and feels, without necessarily agreeing with it.

I statuterna för Polarpriset sägs:
Without any restrictions of nationality, the prize is to be "awarded for significant achievements in music and/or musical activity, or for achievements which are found to be of great potential importance for music or musical activity, and it shall be referable to all fields within or closely connected with music".

Det vore väl ett utmärkt, egentligen närmast självklart, val att ge Polarpriset till Daniel Barenboim?! Är han naiv? Nej, jag tycker inte det, han är en brobyggare.

Och dessutom är han ju så bra, som musiker och dirigent!! Jag köpte för några månader sedan en CD-box med Beethovens symfonier, inspelade av Barenboim och Staatskapelle Berlin, eftersom jag var så trött på mina gamla LP-skivor med von Karajans inspelningar. Förutom att LP är så knastrigt (tänk att man stod ut med det under alla år!) så är Karajan alltför pompös och svulstig. Med Barenboim blir Beethovensymfonierna kraftfulla, spänstiga, ibland glada, nästan lyckliga, som den första, ibland allvarliga som den femte, men ändå inte smetiga. Allra mest gillar jag nog den tredje, Eroican. Tredje satsen, ett allegro vivace, är så kolossalt svängig!

Alltså: Polarpriset till Daniel Barenboim!

Krugman också, förstås

Jag skrev i förra inlägget att ”alla” är överens om att den svenska regeringen satsar alldeles för lite i stimulansinsatser för att motverka den ekonomiska krisen. Men bland dessa ”alla” glömde jag den mest uppenbara, nobelpristagaren Paul Krugman. Han har vid upprepade tillfällen påpekat krisens stora omfattning och det stora behovet av internationellt samarbete i krishanteringen, senast i förrgår, även han i New York Times, http://www.nytimes.com/2009/03/30/opinion/30krugman.html?partner=rssnyt&emc=rss. Och precis som Mörtvik, se föregående inlägg, så är han hård i sin kritik av EU-regeringschefernas osolidariska försök att försöka vänta ut läget och få andra att göra jobbet:

“Now, in fairness we have to say that the United States was far from being the only nation in which banks ran wild. Many European leaders are still in denial about the continent’s economic and financial troubles, which arguably run as deep as our own — although their nations’ much stronger social safety nets mean that we’re likely to experience far more human suffering”.

Och vidare:

“Like many other economists, I’ve been revisiting the Great Depression, looking for lessons that might help us avoid a repeat performance. And one thing that stands out from the history of the early 1930s is the extent to which the world’s response to crisis was crippled by the inability of the world’s major economies to cooperate.
The details of our current crisis are very different, but the need for cooperation is no less (min markering. JW). President Obama got it exactly right last week when he declared: “All of us are going to have to take steps in order to lift the economy. We don’t want a situation in which some countries are making extraordinary efforts and other countries aren’t.”
Yet that is exactly the situation we’re in. I don’t believe that even America’s economic efforts are adequate, but they’re far more than most other wealthy countries have been willing to undertake (min markering.JW). And by rights this week’s G-20 summit ought to be an occasion for Mr. Obama to chide and chivy European leaders, in particular, into pulling their weight”.

Regeringens ängslan gör krisen värre!

Jag kan väl egentligen inte så mycket om ekonomisk politik, mer än den allmänbildning som massmedia erbjuder. Men nog verkar ”alla” vara överens om att den svenska regeringen nu gör ont värre genom sin alltför saktfärdiga och ängsliga politik. Nu är det läge för regeringen att satsa, att använda den kraft som statlig efterfrågestimulerande politik kan ha. Vad väntar ni på?!!!

Björn Elmbrant, i Dagens Arena, tycker så här
http://www.dagensarena.se/text/2009/04/reinfeldt-tappar-greppet. Och han avslutar:
”Så man kan gissa att det är Reinfeldts skräck för att tappa greppet som gör att han kommer att tappa greppet. Statsministern vill till varje pris undgå ett det blir tredje gången gillt, att ännu en borgerlig regering ska sluta i statsfinansiellt kaos. Men den sortens sifferövningar, som kanske imponerar på några ekonomhistoriker, är ett hån mot den kvarts miljon svenskar, som nu ser ut att hamna i arbetslöshet.Reinfeldt låter som en brandsoldat som vill låta folk brinna inne, för han vill ha vatten kvar om det skulle komma en ännu större brand i morgon. Det är ansvarslöst”(min markering. JW).

Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO, tycker så här http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2009/03/31/regeringens-smasatsar-sig-djupt-in-i-krisen/. Under rubriken ”Regeringens småsatsar sig djupt in i krisen” resonerar han ungefär som Elmbrant. Mörtvik vidgar kritiken till att gälla också övriga EU, och bygger under sin kritik med referenser, se tabellen nedan:
”EU-ländernas motvilja att satsa sig ut krisen kommer att visa sig bli en dyr affär för företag, löntagare och skattebetalare. Sverige som är en liten exportberoende ekonomi är extra utsatt för krisen och därför i större behov av stimulansåtgärder för att istället få igång den inhemska efterfrågan.
EU-ländernas regeringschefer tycker att de utför stordåd. Den svenska regeringen slår sig för bröstet och säger att man storsatsar. Sanningen är den motsatta. Satsningarna är mediokra och av låg jobbskapande kvalitet.
En ny rapport från den ekonomiska tankesmedjan Bruegel visar tydligt att Europa, och Sverige ligger långt efter och inte når de mål man själva har satt upp. Bilden blir tydlig. Allt för många av EU-länderna försöker snylta på grannens stimulanspolitik med det resultatet att krisen förvärras. Statliga konjunkturinstitutet säger t.ex. att 250 000 jobb kommer att försvinna och att det brådskar med mer stimulansåtgärder.
Stimulansåtgärdernas omfattning i procent av BNP 2009 (källa Bruegelinstitutet)
Kina 7,1
USA 2,0
Tyskland 1,4
Holland 1,3
Spanien 1,1
Storbritannien 1,0
Frankrike 0,8
EU 0,8
Österrike 0,5
Sverige 0,4
Belgien 0,3
Danmark 0,0
Irland 0,0
Grekland 0,0
Italien 0,0

David Leonhardt, ekonomisk kommentator på New York Times
http://www.nytimes.com/2009/04/01/business/economy/01leonhardt.html?ref=business, resonerar också likartat, och diskuterar vilka lärdomar vi bör dra av historien, fr a hanteringen av 30-talsdepressionen:
“In the run-up to the G-20 meeting, European leaders have resisted calls for more government spending. Last week, the European Union president, Mirek Topolanek, echoed a line from AC/DC — whom he had just heard in concert — and described the Obama administration’s stimulus plan as “a road to hell.”
Here in the United States, many people are understandably wondering whether the $800 billion stimulus program will make much of a difference. They want to know: Does stimulus work? Fortunately, this is one economic question that’s been answered pretty clearly in the last century.
Yes, stimulus works.
When governments have taken aggressive steps to soften an economic decline, they have succeeded. The Germans did it in the 1930s. Franklin D. Roosevelt did so more haltingly, and had more halting results. Even the limp Japanese recovery plan of the 1990s makes the case. Although dithering over a bank rescue kept Japan in a slump, government spending on roads and bridges made things better than they otherwise would have been” (min markering. JW).

På hemmaplan har min kloka partikamrat Mats Johansson skrivit följande:
Den svenska krisen i ekonomin djupnar. BNP sjunker med nästan 4% i år och arbetslösheten passerar 10% strecket. Den borgerliga regeringen har missbedömt allvaret i krisen och passiviteten från ministären Reinfeldt har lett till en allför hög arbetslöshet. Statsfinanserna eroderas självklart av den höga arbetslösheten. Regeringens ovilja att satsa på infrastruktur, som höghastighetståg, blir i ljuset av den ekonomiska utvecklingen fullständigt oförklarligt.

Och Mats Essemyr, liksom Mörtvik utredare på TCO, skrev häromdagen följande:
”Idag kom den länge emotsedda - och fruktade - prognosen från Konjunkturinstitutet, regeringens egen prognosmyndighet. Den som fruktat det värsta blir sannspådd. BNP och export faller som stenar på grund av vikande efterfrågan, arbetslösheten blir nästan 11 procent nästa år, sysselsättningen kryper ned mot 70 procent vilket är i paritet med krisen i början på 1990-talet. KI varnar för att många arbetslösa ställs varaktigt utanför arbetsmarknaden. Det är inga muntra besked regeringen får från prognosmakarna. Till råga på allt får man också rådet att nu genast börja stimulera ekonomin med finanspolitik, eftersom penningpolitiken och räntesänkningarna inte kommer att klara krisbekämpningen självt. I klartext betyder detta högre studiemedel (något som ansvarig minister uppenbarligen anser uteslutet), högre barnbidrag, mer utbildning och förbättrad a-kassa. Minst 60 miljarder i finanspolitiska stimulanser i år och nästa år skulle behövas, anser KI.
Men uppenbarligen har regeringen bestämt sig för att inte lyssna på sina egen myndighet. Statsministern verkar mycket besvärad av KI:s prognos och antyder till och med att KI går oppositionens ärenden. För de som vet vad KI står för förefaller denna inställning mycket ogrundad. Jag tycker att det är obehagligt om krisbekämpningen kommer att omgärdas av medial partipolitik. Läget är så allvarligt att saklighet nu är en dygd”.