Regeringens ängslan gör krisen värre!

Jag kan väl egentligen inte så mycket om ekonomisk politik, mer än den allmänbildning som massmedia erbjuder. Men nog verkar ”alla” vara överens om att den svenska regeringen nu gör ont värre genom sin alltför saktfärdiga och ängsliga politik. Nu är det läge för regeringen att satsa, att använda den kraft som statlig efterfrågestimulerande politik kan ha. Vad väntar ni på?!!!

Björn Elmbrant, i Dagens Arena, tycker så här
http://www.dagensarena.se/text/2009/04/reinfeldt-tappar-greppet. Och han avslutar:
”Så man kan gissa att det är Reinfeldts skräck för att tappa greppet som gör att han kommer att tappa greppet. Statsministern vill till varje pris undgå ett det blir tredje gången gillt, att ännu en borgerlig regering ska sluta i statsfinansiellt kaos. Men den sortens sifferövningar, som kanske imponerar på några ekonomhistoriker, är ett hån mot den kvarts miljon svenskar, som nu ser ut att hamna i arbetslöshet.Reinfeldt låter som en brandsoldat som vill låta folk brinna inne, för han vill ha vatten kvar om det skulle komma en ännu större brand i morgon. Det är ansvarslöst”(min markering. JW).

Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO, tycker så här http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2009/03/31/regeringens-smasatsar-sig-djupt-in-i-krisen/. Under rubriken ”Regeringens småsatsar sig djupt in i krisen” resonerar han ungefär som Elmbrant. Mörtvik vidgar kritiken till att gälla också övriga EU, och bygger under sin kritik med referenser, se tabellen nedan:
”EU-ländernas motvilja att satsa sig ut krisen kommer att visa sig bli en dyr affär för företag, löntagare och skattebetalare. Sverige som är en liten exportberoende ekonomi är extra utsatt för krisen och därför i större behov av stimulansåtgärder för att istället få igång den inhemska efterfrågan.
EU-ländernas regeringschefer tycker att de utför stordåd. Den svenska regeringen slår sig för bröstet och säger att man storsatsar. Sanningen är den motsatta. Satsningarna är mediokra och av låg jobbskapande kvalitet.
En ny rapport från den ekonomiska tankesmedjan Bruegel visar tydligt att Europa, och Sverige ligger långt efter och inte når de mål man själva har satt upp. Bilden blir tydlig. Allt för många av EU-länderna försöker snylta på grannens stimulanspolitik med det resultatet att krisen förvärras. Statliga konjunkturinstitutet säger t.ex. att 250 000 jobb kommer att försvinna och att det brådskar med mer stimulansåtgärder.
Stimulansåtgärdernas omfattning i procent av BNP 2009 (källa Bruegelinstitutet)
Kina 7,1
USA 2,0
Tyskland 1,4
Holland 1,3
Spanien 1,1
Storbritannien 1,0
Frankrike 0,8
EU 0,8
Österrike 0,5
Sverige 0,4
Belgien 0,3
Danmark 0,0
Irland 0,0
Grekland 0,0
Italien 0,0

David Leonhardt, ekonomisk kommentator på New York Times
http://www.nytimes.com/2009/04/01/business/economy/01leonhardt.html?ref=business, resonerar också likartat, och diskuterar vilka lärdomar vi bör dra av historien, fr a hanteringen av 30-talsdepressionen:
“In the run-up to the G-20 meeting, European leaders have resisted calls for more government spending. Last week, the European Union president, Mirek Topolanek, echoed a line from AC/DC — whom he had just heard in concert — and described the Obama administration’s stimulus plan as “a road to hell.”
Here in the United States, many people are understandably wondering whether the $800 billion stimulus program will make much of a difference. They want to know: Does stimulus work? Fortunately, this is one economic question that’s been answered pretty clearly in the last century.
Yes, stimulus works.
When governments have taken aggressive steps to soften an economic decline, they have succeeded. The Germans did it in the 1930s. Franklin D. Roosevelt did so more haltingly, and had more halting results. Even the limp Japanese recovery plan of the 1990s makes the case. Although dithering over a bank rescue kept Japan in a slump, government spending on roads and bridges made things better than they otherwise would have been” (min markering. JW).

På hemmaplan har min kloka partikamrat Mats Johansson skrivit följande:
Den svenska krisen i ekonomin djupnar. BNP sjunker med nästan 4% i år och arbetslösheten passerar 10% strecket. Den borgerliga regeringen har missbedömt allvaret i krisen och passiviteten från ministären Reinfeldt har lett till en allför hög arbetslöshet. Statsfinanserna eroderas självklart av den höga arbetslösheten. Regeringens ovilja att satsa på infrastruktur, som höghastighetståg, blir i ljuset av den ekonomiska utvecklingen fullständigt oförklarligt.

Och Mats Essemyr, liksom Mörtvik utredare på TCO, skrev häromdagen följande:
”Idag kom den länge emotsedda - och fruktade - prognosen från Konjunkturinstitutet, regeringens egen prognosmyndighet. Den som fruktat det värsta blir sannspådd. BNP och export faller som stenar på grund av vikande efterfrågan, arbetslösheten blir nästan 11 procent nästa år, sysselsättningen kryper ned mot 70 procent vilket är i paritet med krisen i början på 1990-talet. KI varnar för att många arbetslösa ställs varaktigt utanför arbetsmarknaden. Det är inga muntra besked regeringen får från prognosmakarna. Till råga på allt får man också rådet att nu genast börja stimulera ekonomin med finanspolitik, eftersom penningpolitiken och räntesänkningarna inte kommer att klara krisbekämpningen självt. I klartext betyder detta högre studiemedel (något som ansvarig minister uppenbarligen anser uteslutet), högre barnbidrag, mer utbildning och förbättrad a-kassa. Minst 60 miljarder i finanspolitiska stimulanser i år och nästa år skulle behövas, anser KI.
Men uppenbarligen har regeringen bestämt sig för att inte lyssna på sina egen myndighet. Statsministern verkar mycket besvärad av KI:s prognos och antyder till och med att KI går oppositionens ärenden. För de som vet vad KI står för förefaller denna inställning mycket ogrundad. Jag tycker att det är obehagligt om krisbekämpningen kommer att omgärdas av medial partipolitik. Läget är så allvarligt att saklighet nu är en dygd”.