Efter Köpenhamn: Från frustration till handling.

Förvirring och frustration präglar många kommentarer efter Köpenhamnsmötet, och detta stämningsläge gäller också för mig. Men kloka kommentatorer kan hjälpa oss att komma vidare.

Anna Hellgren, Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/vakna-upp-och-agera, skriver:
"Köpenhamn (kommer) framför allt att bli ihågkommet för den rika världens arrogans och massiva ovilja att ta ansvar för de följder dess ekonomiska och industrialiserade välstånd får för resten av världen och klimatet".

Och vidare: "Deras (klimatflyktingarnas) hopp står nu till den gryende klimatrörelse som visade sig på Köpenhamns gator under lördagens stora demonstration. Att den - vi, alla - förmår sätta tillräcklig press på våra regeringar så att de nästa år kommer att göra mer än att prata".

Nisha Beshara, också Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/index.php?sid=1&pid=165#red_1, skriver:
"De rika ländernas ledare måste ge löften om konkreta åtaganden för att finansiera fattiga länders omställning och satsning på förnybara energikällor".

"Det räcker inte att fasa ut fossila bränslen i takt med att vi hittar förnybara för att begränsa koldioxidutsläppen. Det går alldeles för långsamt. I stället måste utvinningen av de fossila bränslena begränsas. Det som krävs är några länder som går före och skriver avtal om detta. När tillgången hålls nere, ökar priserna och det blir mer lönsamt att satsa på förnybar energi. Fördelen är också att det inte krävs stora avtal som alla länder måste vara med på. Det som krävs är civilkurage av några få".

NGO-arna MARTINA KRÜGER, klimatchef för Greenpeace i Norden och YLVA JONSSON STRÖMBERG, generalsekreterare på ActionAid i Sverige, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fult-spel-bakom-klimatataganden_3953061.svd, skriver:
"Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Biståndspengarna är redan avsatta, och behövs, till fattigdomsbekämpning som att exempelvis minska mödrad ödlighet, ge fattiga flickor mediciner mot hiv/aids eller en chans att gå i skolan. Enkelt förklarat bör klimatfinansieringen inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat".

Maria Wetterstrand (MP) vill "samla alla goda krafter", http://www.dn.se/opinion/debatt/klimatmotet-i-kopenhamn-ett-monumentalt-nederlag-1.1016462 och att dessa visar sig beredda att "gå före":
"Sverige borde ta initativ till ett nytt internationellt samarbete mellan klimatprogressiva länder. Det ska vara en progressiv koalition som utgår från klimatambitioner och förändringsbenägenhet i stället för nationsgränser – en Alliance for progressive actors. Då kan vi bidra till att möta båda dessa utmaningar...

Vi måste lämna bakom oss förhandlingstaktiken att bara jämföra sig med andras ambitioner, något som Kina, USA och EU och många andra har ägnat sig åt...

Det finns i sådana här sammanhang en oro för att vara i frontlinjen. Den som går före riskerar att vara den som gör misstagen som andra sedan kan undvika. I en klimatprogressiv allians kan länder stötta varandra, utbyta erfarenheter om fungerande lösningar, samarbeta om utveckling av ny teknik och nya metoder för klimatarbete. Det är absolut nödvändigt att den arbetar i nära dialog med forskarsamhället...

En allians av klimatprogressiva länder kan samordna politiska styrmedel för att ge tydliga långsiktiga signaler till företag att det kommer att löna sig att agera i en viss riktning...

Utöver nationer är det viktigt att andra aktörer kan samarbeta under ett progressivt paraply. En ny organisation måste knyta till sig progressiva kommuner och regioner. I USA har många delstater antagit ambitiösare klimatmål än den federala nivån i frustration över den förda politiken. Arnold Schwarzenegger efterlyste i Köpenhamn ett globalt klimatmöte för städernas utmaningar...

En klimatprogressiv allians av länder måste ha en bra dialog med de ideella organisationer som driver miljö- och utvecklingsfrågor. Den förtroendekris som uppstått mellan de politiska institutionerna och de icke regeringsanknutna rörelserna – så kallade NGO:s – under mötet i Köpenhamn kommer att ta ett tag att lösa. Folkrörelsernas röst måste få höras...

Sammantaget ser vi en utveckling där institutioner på andra nivåer än den nationella samlas för att driva en ambitiösare klimatpolitik...

Och Wetterstrand avslutar: "När de viktiga besluten inte klaras av på den högsta politiska nivån, så måste nya initiativ komma underifrån. På alla nivåer måste vi göra allt vi kan för att sprida en fortsatt positiv kraft i klimatarbetet".

Och jag, Johan, tror att det i många länder, även i Sverige, finns en stark opinion för konkreta mål, för konkreta åtgärder, för solidaritet med de fattiga som uppenbart är de som lider hårdast av klimatförändringarna. Även om det måste ske till priset av minskat välstånd, åtminstone mätt på traditionellt, ekonomiskt sätt. Jag skall återkomma till det i nästa inlägg.