Det handlar inte om sjukförsäkringsreformen, det handlar om hotad vit överhöghet!

Varför är republikanernas ilska över Obamas sjukförsäkringsreform så omåttligt hysterisk? Förslaget blev ju efter kompromissande delvis en besvikelse för den amerikanska vänstern, för att vara alltför urvattnat. Det borde inte vara så kolossalt hotfullt för republikanerna. Två krönikor i NYT ger en del av svaret, se fr a Frank Rich här, http://www.nytimes.com/2010/03/28/opinion/28rich.html?src=me&ref=opinion
och även Paul Krugman här, http://www.nytimes.com/2010/03/26/opinion/26krugman.html?src=me&ref=opinion.

Frank Rich skriver: "That a tsunami of anger is gathering today is illogical, given that what the right calls “Obamacare” is less provocative than either the Civil Rights Act of 1964 or Medicare, an epic entitlement that actually did precipitate a government takeover of a sizable chunk of American health care. But the explanation is plain: the health care bill is not the main source of this anger and never has been. It’s merely a handy excuse(min markering. JW). The real source of the over-the-top rage of 2010 is the same kind of national existential reordering that roiled America in 1964."

Och vidare: "If Obama’s first legislative priority had been immigration or financial reform or climate change, we would have seen the same trajectory. The conjunction of a black president and a female speaker of the House — topped off by a wise Latina on the Supreme Court and a powerful gay Congressional committee chairman — would sow fears of disenfranchisement among a dwindling and threatened minority in the country no matter what policies were in play." Alltså: Det är medvetenheten om hotet mot den vita medelklassens dominans som är den egentliga springande punkten. En färgad president, en kvinnlig talman för majoriteten, en kvinnlig, spanskättad domare i Högsta domstolen och en öppet homosexuell ordförande i Kongresskommittéen?! Nej, vi står inte ut!!!

Tyskland hade Nurnbergrättegångarna. Sydafrika hade sin sanningskommission. Men den rasistiska högern i USA har aldrig riktigt tvingats ta itu med sin historia, de har bara fått ge efter stegvis. Och eftersom demografin talar emot dem kan vi förutse fortsatt skärpning, de kommer att känna sig mer och mer hotade.

Om det republikanska partiet inte förmår distansera sig från Tea Party-högern så kan det mycket väl medföra början till en marginalisering av partiet för lång tid, tror och befarar särskilt Krugman. Och hur påverkar det i så fall det politiska systemet i USA? Många frågor, och få svar.

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

Mer om sjukskrivningsmyten: Det kanske går att peta hål på den ändå?!

I "alla" media, ledarredaktioner, krönikörer, bloggar, skrivs det nu om Björn Johnssons kritik av myterna om orsaken till ökningen av sjuktalet under sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Se t ex här http://www.dn.se/debatt/missvisande-mediebilder-om-den-hoga-sjukfranvaron-1.1036240,
och här http://ilsemarie.wordpress.com/2010/01/27/nog-nu-det-har-aldrig-handlat-om-fusk/,
och här http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article6494310.ab,
och här http://www.tcotidningen.se/bjorn-johnson-hard-debatt-om-sjukfusk-ledde-fram-till-fel-beslut,
och här http://www.bt.se/ledare/kronikorer/politikerna-borde-lyssna-till-bjorn-johnson(1796666).gm,
eller sök själv, det finns hur mycket som helst.

Även Läkartidningen har i senaste numret en intervju med Björn Johnsson, här http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=14064, med i stort sett samma innehåll som den artikel han själv skrev i DN och som startade det hela. Av läsarkommentarerna i Läkartidningen så framgår tydligt vilken stor frustration det finns hos läkarkåren över att man har uppfattats som skyldiga medaktörer till en alltför slapp tillämpning av sjukförsäkringen och rentav till fusk, som hållnings- och aningslösa mähän. Jag har tidigare skrivit på denna blogg i ämnet, bl a här http://johanwalan.blogspot.com/2010/01/missvisande-mediebilder-om-den-hoga.html.

Jag hittar dock inte någon kommentar hos Timbro. Inte heller något från DNs ledarredaktion. Denna tystnad är talande, och mycket misskrediterande. Och framför allt så har jag inte (ännu i alla fall) hittat någon som har kommit med några allvarliga invändningar mot Johnssons resonemang!!!

Denna stora uppmärksamhet gör att man kanske kan hoppas att det faktiskt går att peta hål på myterna om orsakerna till sjuktalsökningen?! Och det är ju bara att glädja sig åt i så fall. Och naturligtvis skall vi på vänsterkanten inte försumma att uppmärksamma detta. Den hetsjaktsliknande arbetslinjen har inte bara varit misslyckad, den har dessutom byggt på falska förutsättningar.

Men Björn Johnssons resonemang leder också till nya frågor: Om det nu inte var dålig arbetsmiljö som orsakade sjuktalsökningen, (och alltså inte heller fusk, lättja, maskerad arbetslöshet eller norrländsk regionalpolitik) utan snarare generella åtstramningar i arbetslivet och dessutom rehabiliteringssystemets kollaps, hur skall vi i så fall hantera detta nu?

Katrine Kielos har åtminstone en början:

"Överutnyttjande förekommer naturligtvis, men förklarar inte vad som hände. Troligast är att utveckligen i stället hängde samman med rehabiliteringssystemets kollaps, menar Johnson. Möjligheterna till arbetsträning och omplacering minskade, lättare tjänster försvann, lönebidragsmöjligheten drogs in och företagshälsovården monterades ner. Sedan renodlades sjukförsäkringen och strax därefter började sjukfrånvaron galoppera.

Denna förklaring tilltalar inte socialdemokraterna (eftersom den pekar ut några av deras reformer som utlösande faktorer).

Men än mindre de borgerliga. Idén om inbillningssjuka som ska botas med ekonomiska incitament är en av alliansens mest grundläggande.

Sverige behöver hursomhelst en mer nyanserad debatt om sjukskrivningar och Björn Johnsons bok är en utmärkt början."

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

RUT-avdragen görs av rika, och de är ineffektiva som arbetsskapare

Har någon läsare av denna blogg missat att RUT-avdraget främst görs av höginkomsttagare? Antagligen inte. Arbetsgivarorganisationen Almega försöker att få det att framstå som om användandet av avdraget är jämnt fördelat bland låg-, medel- och höginkomsttagare. Och många media, inkl t ex Ekot och Rapport, vidarebefordrar okritiskt deras resonemang. Det hela är dock nys, eller snarare ohederligt vrängande av statistik. Dessutom stämmer det inte alls att RUT-avdraget genererat 11 000 jobb, även detta är ruffel och båg, siffran är mycket lägre. Marika Åsgren reder ut ämnet här http://storstad.wordpress.com/2010/03/02/att-trixa-med-siffror/. och fr a här http://storstad.wordpress.com/2010/03/07/mer-om-mysteriet-med-hogerns-ekonomiska-cred/.

Om vinsten med vården: Rosenberg, Lindgren och Jersild

Här är tre viktiga inlägg om varför marknadslösningar inte passar för organisation, produktion och finansiering av sjukvård, alla framprovocerade av Vårdval Stockholm. Först, och viktigast, Göran Rosenberg, om nödvändigheten av att skilja på behov och efterfrågan, http://www.dn.se/opinion/kolumner/vinsten-med-varden-1.933411. Klokt och viktigt, som vanligt. Bl a skriver han att " Inte heller kommer vårdkostnaderna att sänkas när vinsten driver vården, snarare tvärtom. Dels är det vad de flesta jämförelser mellan vinstdriven och icke-vinstdriven vård visar, dels ligger det i sakens natur. En vård som drivs i syfte att generera vinst har ett egenintresse av att efterfrågan på vård ökar, att marknaden för vård expanderar, att en allt större andel av våra resurser spenderas på konsumtion av vård.
Med vinsten som vårdens drivkraft uppstår ett vårdindustriellt egenintresse av att identifiera ständigt nya vårdbehov och introducera ständigt nya mediciner och lansera ständigt nya behandlingsmetoder – också när förbättringarna i vårdresultatet är marginella i förhållande till kostnaderna."

Hans avslutning skulle jag vilja göra till obligatorisk läsning för..., ja, för alla:
DET ÄR SANT att det finns vård som kan produceras som vilken vara som helst; högt specialiserad och tydligt avgränsad vård som är lätt att paketera, prissätta och konkurrensutsätta (höftledsbyten, starroperationer etc). Vinstdriven vård strävar följaktligen efter att allt fler insatser i vården ska kunna avgränsas och produceras på detta sätt. Det är en strävan som på kort tid vunnit stort genomslag i hela vårdsystemet (utifrån löftet om mer vård för mindre pengar) och bidragit till en förskjutning av vårdens resurser och inriktning från allmänvård till specialistvård, från vård som relation till vård som vara, från behov som prioriteringsprincip till efterfrågan.
Allt detta bygger på en skickligt propagerad vanföreställning om vad vård är och vad som driver oss att vårda våra sjuka. För saken är ju den att vi i sista hand vårdar också dem som det inte går att tjäna några pengar på, också dem vars vård aldrig går att paketera, prissätta och konkurrensutsätta, också dem som inte skulle ha en chans att hävda sig på en efterfrågestyrd marknad av vinstdrivna sjukvårdsproducenter.
Vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi som samhälle mår bättre av det.
Det är den verkliga vinsten i vården (min markering. JW).

En annan utmärkt, mer teoretiskt skolekonomisk, kommentar kommer från Marika Lindgren Åsbrink, http://storstad.wordpress.com/2010/02/10/vard-ar-ingen-vanlig-vara-enligt-skolboken/.

Och en tredje, lika klok och viktig, kommentar av ytterligare en av mina husgudar, P C Jersild,
http://www.dn.se/opinion/kolumner/vardens-enkla-val-1.545104.

"I Vårdval Stockholm tar man hänsyn till åldersfaktorn. Dessvärre gäller inte det ett annat samband som kan vara lika utslagsgivande: klasstillhörighet. Sverige är fortfarande - trots allt vackert tal - ett klassamhälle. Vad som förvirrar är att klasserna, framför allt underklassen, inte riktigt ser ut som de gjorde under industrialismen. Den klassiska arbetarklassen har fragmenterats. Låglöneyrkena domineras av kvinnor. Den nya underklassen är en brokig skara arbetslösa, lågutbildade, utlandsfödda, fattigpensionärer, långtidssjukskrivna och ungdomar som inte lyckats ta sig in i arbetslivet. Inte lär det bli lättare när ekonomin stagnerar. Vad de alla har gemensamt är ett större vårdbehov än andra grupper.
Denna koppling är fastlagd i ett otal undersökningar. Det är sällan så - som vissa tycks föreställa sig - att är man svag på en punkt så är man stark på en annan. Ty så orättvist är livet funtat att negativa faktorer klumpar ihop sig. Den som är psykiskt svag är sällan kroppsligt stark, den som inte är så kvick å huvudets vägnar behöver därför inte vara händig. Det som utmärker den nya underklassen är framför allt anhopningen av ogynnsamma levnadsfaktorer."

Och Jersild avslutar: "Det som komplicerar diskussionen är att patientens självbestämmande fått allt större tyngd i sjukvårdslagen. Det är i sig ett viktigt framsteg men kan gå för långt om det kombineras med köpkraft. Människor har rätt att vägra undersökningar och behandlingar, också om det skadar dem själva. Däremot har man inte rätt att kräva medicinska insatser. Men om läkarna måste locka till sig patienter, ungefär som privatskolorna lockar elever, blir risken att efterfrågan kan dominera på behovets bekostnad. Det finns nämligen ingen naturlig gräns för medicinska insatser. I princip kan man sätta in hur stora resurser som helst också på struntsaker. Någon måste därför kunna säga ifrån när det inte är meningsfullt. En läkare ska kunna vägra skriva ut antibiotika i oträngt mål liksom vägra recept eller sjukskrivning när det inte är befogat. Läkaren måste ha råd att bli ovän med sin patient."

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

Den gemensamma valutan förvärrar EUs PIIGS-kris.

Paul Krugman är mästerlig i att skriva om nationalekonomi så att en amatör både begriper och tycker att det är intressant. Igår skrev han i NYT om eurons kris,. Och hans poäng låter mycket välbekant för den som minns valrörelsen inför vårt eget euroval, där vi tack och lov bestämde oss för att stå utanför, http://www.nytimes.com/2010/02/15/opinion/15krugman.html:

"For the truth is that lack of fiscal discipline isn’t the whole, or even the main, source of Europe’s troubles — not even in Greece, whose government was indeed irresponsible (and hid its irresponsibility with creative accounting).
No, the real story behind the euromess lies not in the profligacy of politicians but in the arrogance of elites — specifically, the policy elites who pushed Europe into adopting a single currency well before the continent was ready for such an experiment" (Min markering. JW).

Krugman menar att Greklands ekonomiska obalans visserligen är större än Spaniens, men Spaniens kris är ändå ett större hot för euron, och indirekt hela EU-samarbetet. Spanien, "EUs Florida", har tack vare sitt varma klimat och sina stränder fått en mycket stor fastighetsbubbla. Gigantiska kapitalinflöden från övriga Europa, fr a från Tyskland, ledde till snabb ekonomisk tillväxt parat med kraftigt ökade produktionskostnader: Prisnivån på varor och tjänster steg mellan 2000 och 2008 med 35% i Spanien, att jämföra med 10% i Tyskland. Detta ledde till minskande konkurrenskraft för spanskt näringsliv, men p g a bygg- och fastighetsbubblan slog detta ändå inte igenom i arbetslöshet. Tills bubblan sprack.

Nu stiger arbetslösheten och budgetunderskottet. Snabbt. Och den trista poängen är: "There’s not much that Spain’s government can do to make things better. The nation’s core economic problem is that costs and prices have gotten out of line with those in the rest of Europe. If Spain still had its old currency, the peseta, it could remedy that problem quickly through devaluation — by, say, reducing the value of a peseta by 20 percent against other European currencies. But Spain no longer has its own money, which means that it can regain competitiveness only through a slow, grinding process of deflation"(min markering. JW).

Och avslutningsvis en ganska bister prognos för euroländerna, och kanske även för oss:
"What we’ll probably see over the next few years is a painful process of muddling through: bailouts accompanied by demands for savage austerity, all against a background of very high unemployment, perpetuated by the grinding deflation I already mentioned.
It’s an ugly picture. But it’s important to understand the nature of Europe’s fatal flaw. Yes, some governments were irresponsible; but the fundamental problem was hubris, the arrogant belief that Europe could make a single currency work despite strong reasons to believe that it wasn’t ready" (min markering. JW).

(Och rubrikens förkortning, PIIGS, ifall ni missat det, är benämningen på euroområdets svaga länkar, d v s Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien).

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

Ny leopard i Malaysia (inte menat som ekonomisk/politisk metafor, utan bokstavligt)

Tänk att det fortfarande upptäcks nya däggdjursarter! Kolla här
http://news.bbc.co.uk/earth/hi/earth_news/newsid_8505000/8505785.stm
på en videofilmning av en nyupptäckt leopard i Sydostasien.
BBC skriver "The Sundaland clouded leopard, a recently described new species of big cat, has been caught on camera.
The film, the first footage of the cat in the wild to be made public, has been released by scientists working in the Dermakot Forest Reserve in Malaysia.
The Sundaland clouded leopard, only discovered to be a distinct species three years ago, is one of the least known and elusive of all cat species."

Sjukskrivningsmyten igen

Apropå mitt inlägg 100131, om myten om de höga sjukskrivningarna, så bloggar Kjell Rautio på TCO om detta idag, http://www.utredarna.nu/kjellrautio/2010/02/08/myten-om-varldens-mest-sjukskrivna-folk-saknar-vetenskapligt-stod/. Han relaterar samma källa, Björn Johnson, men också andra, bl a företagsekonomen Paula Liukkonen.

Björn Johnson skriver:
“I Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbrittanien, fyra av de länder man brukar jämföra med, begränsas sjukskrivningsperioderna till högst ett år. Därefter åker man ur försäkringen, vare sig man är frisk och arbetsför eller inte. Detta innebär med stor sannolikhet att dessa länder har en dold sjukfrånvaro, som göms undan i andra socialförsäkringar och pensionssystem, framför allt arbetslöshetsförsäkringarna.”

Rautio fortsätter: "Liukkonen, bland andra, har påpekat att Sverige är ett av få länder som öppet redovisar långtidssjukfrånvaron, och att påståendena om att svenskarna skulle vara mer sjukskrivna än andra européer var en myt.
Liukkonen påpekade även att när äldre personer med ohälsa i Sverige efter 90-talskrisen hamnade i sjukförsäkringen (långtidssjukrivning eller “förtidspension”) så pensionerade samtidigt finländarna systematiskt och medvetet bort den äldre arbetskraften som drabbats av ohälsa (dessa finländare hamnade därmed i pensionsstatistiken)."

Och Rautio är lika arg på DN som jag:
"Om DN:s ledarredaktion tror att de kan tiga ihjäl den seriösa kritiken, och forsätta sprida sina dåligt underbyggda myter om att svenskarna blivit ett folk som överutnyttjar trygghetssystemen, då tror de nog fel. DN:s (Kjöllers) tystnad rörande Johnsons kritik och tidningens fortsatt luftiga sjukförsäkringsretorik riskerar på sikt att leda till att tidningen förlorar i trovärdighet."

Föreställningen om fusket och överutnyttjandet av sjukskrivningen är en djupt rotad myt. Och den understöds fortsatt av borgerliga massmedia. Vi på vänsterkanten måste säkert vara ordentligt pålästa om vi skall hävda något i grunden annorlunda, det har jag själv märkt när jag försökt ifrågasätta den vedertagna bilden. Många (även jag förstås) behöver läsa Johnsons bok "Kampen om sjukfrånvaron".