Om vinsten med vården: Rosenberg, Lindgren och Jersild

Här är tre viktiga inlägg om varför marknadslösningar inte passar för organisation, produktion och finansiering av sjukvård, alla framprovocerade av Vårdval Stockholm. Först, och viktigast, Göran Rosenberg, om nödvändigheten av att skilja på behov och efterfrågan, http://www.dn.se/opinion/kolumner/vinsten-med-varden-1.933411. Klokt och viktigt, som vanligt. Bl a skriver han att " Inte heller kommer vårdkostnaderna att sänkas när vinsten driver vården, snarare tvärtom. Dels är det vad de flesta jämförelser mellan vinstdriven och icke-vinstdriven vård visar, dels ligger det i sakens natur. En vård som drivs i syfte att generera vinst har ett egenintresse av att efterfrågan på vård ökar, att marknaden för vård expanderar, att en allt större andel av våra resurser spenderas på konsumtion av vård.
Med vinsten som vårdens drivkraft uppstår ett vårdindustriellt egenintresse av att identifiera ständigt nya vårdbehov och introducera ständigt nya mediciner och lansera ständigt nya behandlingsmetoder – också när förbättringarna i vårdresultatet är marginella i förhållande till kostnaderna."

Hans avslutning skulle jag vilja göra till obligatorisk läsning för..., ja, för alla:
DET ÄR SANT att det finns vård som kan produceras som vilken vara som helst; högt specialiserad och tydligt avgränsad vård som är lätt att paketera, prissätta och konkurrensutsätta (höftledsbyten, starroperationer etc). Vinstdriven vård strävar följaktligen efter att allt fler insatser i vården ska kunna avgränsas och produceras på detta sätt. Det är en strävan som på kort tid vunnit stort genomslag i hela vårdsystemet (utifrån löftet om mer vård för mindre pengar) och bidragit till en förskjutning av vårdens resurser och inriktning från allmänvård till specialistvård, från vård som relation till vård som vara, från behov som prioriteringsprincip till efterfrågan.
Allt detta bygger på en skickligt propagerad vanföreställning om vad vård är och vad som driver oss att vårda våra sjuka. För saken är ju den att vi i sista hand vårdar också dem som det inte går att tjäna några pengar på, också dem vars vård aldrig går att paketera, prissätta och konkurrensutsätta, också dem som inte skulle ha en chans att hävda sig på en efterfrågestyrd marknad av vinstdrivna sjukvårdsproducenter.
Vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi som samhälle mår bättre av det.
Det är den verkliga vinsten i vården (min markering. JW).

En annan utmärkt, mer teoretiskt skolekonomisk, kommentar kommer från Marika Lindgren Åsbrink, http://storstad.wordpress.com/2010/02/10/vard-ar-ingen-vanlig-vara-enligt-skolboken/.

Och en tredje, lika klok och viktig, kommentar av ytterligare en av mina husgudar, P C Jersild,
http://www.dn.se/opinion/kolumner/vardens-enkla-val-1.545104.

"I Vårdval Stockholm tar man hänsyn till åldersfaktorn. Dessvärre gäller inte det ett annat samband som kan vara lika utslagsgivande: klasstillhörighet. Sverige är fortfarande - trots allt vackert tal - ett klassamhälle. Vad som förvirrar är att klasserna, framför allt underklassen, inte riktigt ser ut som de gjorde under industrialismen. Den klassiska arbetarklassen har fragmenterats. Låglöneyrkena domineras av kvinnor. Den nya underklassen är en brokig skara arbetslösa, lågutbildade, utlandsfödda, fattigpensionärer, långtidssjukskrivna och ungdomar som inte lyckats ta sig in i arbetslivet. Inte lär det bli lättare när ekonomin stagnerar. Vad de alla har gemensamt är ett större vårdbehov än andra grupper.
Denna koppling är fastlagd i ett otal undersökningar. Det är sällan så - som vissa tycks föreställa sig - att är man svag på en punkt så är man stark på en annan. Ty så orättvist är livet funtat att negativa faktorer klumpar ihop sig. Den som är psykiskt svag är sällan kroppsligt stark, den som inte är så kvick å huvudets vägnar behöver därför inte vara händig. Det som utmärker den nya underklassen är framför allt anhopningen av ogynnsamma levnadsfaktorer."

Och Jersild avslutar: "Det som komplicerar diskussionen är att patientens självbestämmande fått allt större tyngd i sjukvårdslagen. Det är i sig ett viktigt framsteg men kan gå för långt om det kombineras med köpkraft. Människor har rätt att vägra undersökningar och behandlingar, också om det skadar dem själva. Däremot har man inte rätt att kräva medicinska insatser. Men om läkarna måste locka till sig patienter, ungefär som privatskolorna lockar elever, blir risken att efterfrågan kan dominera på behovets bekostnad. Det finns nämligen ingen naturlig gräns för medicinska insatser. I princip kan man sätta in hur stora resurser som helst också på struntsaker. Någon måste därför kunna säga ifrån när det inte är meningsfullt. En läkare ska kunna vägra skriva ut antibiotika i oträngt mål liksom vägra recept eller sjukskrivning när det inte är befogat. Läkaren måste ha råd att bli ovän med sin patient."

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/