Sveriges regering måste fördöma bombningarna av Gazaremsan!

Så här kommenterade idag Titti Nylander på Ekot de pågående israeliska bombningarna av Gazaremsan:

"Efter det att den halvårslånga vapenvilan gick ut mellan Israel och Hamas för drygt en vecka sedan, har omkring trehundra raketer och granater slagit ned i Israel.
Även om antalet dödsoffer för projektilerna har varit begränsat, är invånarnas nerver på bristningsgränsen och tålamodet slut med regeringens oförmåga att hindra islamisternas beskjutning.
Samtidigt närmar sig ett nyval i Israel, där den hårdföre högerledaren Benjamin Netanyahu hittills har legat över i opinionsmätningarna. Men kriget mot Hamas kan komma att vända opinionen, regeringen med försvarsminister Ehud Barak i spetsen har i dag ett brett stöd i Israel för sitt handlande. Israel har sannolikt också valt tidpunkten för offensiven med tanke på presidentskiftet i USA. Bättre att slå till i tomrummet mellan två presidenter än att grumla glädjen med en kris när Barack Obama tillträder om dryga tre veckor".

Och tja, ungefär sådär har väl också jag gissat att Israels regering har tänkt. Om det stämmer så är ju agerandet hårresande cyniskt. Och som vanligt sker det med samma perversa matematik, att en dödad israel måste hämnas med minst tiofalt fler palestinska liv (i det här fallet, bokstavligen, med hundrafalt fler). Varför måste då Carl Bildt ligga lågt och hänvisa till gemensamma EU-utspel? Varför kan inte Sveriges utrikesminister fördöma detta i klartext?

Morgans mästerligt muskulösa musikfyrverkeri

The Chicken är en gladfunkstandardlåt skriven av Pee Wee Ellis, saxofonist hos James Brown. Låten är nu kanske mest känd i form av Jaco Pastorius storbandsversion med steeldrumsolo. På Youtube finns många inspelningar, bl a med James Brown själv, http://www.youtube.com/watch?v=uGl2fWbzw2Q, en fin och avspänd version med Scofield, Pastorius och en för mig okänd trummis, http://www.youtube.com/watch?v=lwhkPSEXs1Q#. Bäst av de som jag har hört är de två(!) som finns med Morgan Ågren och Mats Öberg, dels på trio, http://www.youtube.com/watch?v=98Wif2V4dcY, och allra bäst den fartfyllda kvartettversionen från Morgans Ågren UR-serie med trumlektioner, http://www.youtube.com/watch?v=LjinwnyZgnE.

Morgan Ågren är egentligen värd ett eget kapitel. Adjektiven vill inte räcka till när man skall beskriva hans trumspel. Energiskt, virtuost, fantasifullt etc. Roligt!! Jag blir närmast fnittrig när jag hör på hans kvartettversion. Fullständigt omöjligt att sitta still!

Till vardags arbetar jag som vårdcentralschef på Vårdcentralen Ekholmen, i södra Linköping. Vi har där, liksom alla andra vårdcentraler i Östergötland, en hemsida som man kan nå via Landstingets dito. Vi har hittills inte använt vår hemsida särskilt aktivt, men det är tänkt att det ska bli ändring på det. Nedanstående text skrev jag 081216 som start på en tänkt återkommande serie av nyhetsbrev.

Hej alla patienter/medarbetare/kunder!

Med denna krönika avser vi på Vårdcentralen Ekholmen att inleda ett mer aktivt användande av vår hemsida. Vi har hittills använt den huvudsakligen för att meddela uppgifter om öppettider, telefonnummer, vårdcentralens läge etc. Den har också innehållit kortfattad information om verksamhetens innehåll, liksom om vårt utfall i landstingets patientenkäter. Men en hemsida kan ju vara så mycket mer. Vi har inspirerats av bl a Åby vårdcentrals hemsida. Titta gärna på den, du når den via Landstingets hemsida. Och nu vill även vi ta ett steg till.

Vi tänker oss att publicera information om vår verksamhet, om eventuella förändringar, och om vårdcentralens resultat i olika utvärderingar och mätningar. Och inte minst tänker vi förmedla aktuell rådgivning, medicinska nyheter och rön, och våra egna kommentarer till desamma.

Ungefär hälften av de ca 19 000 personer som är listade på VC Ekholmen besöker oss minst en gång varje år. Och vår uppgift är förstås att då ge en så bra vård som möjligt. Men det är också vår uppgift att ha en så god och säker tillgänglighet att också alla de som inte behöver besöka oss kan vara trygga i förvissningen att också de skall kunna få hjälp, om det behövs.

Det är ett välkänt förhållande att resultatet av sjukvårdens insatser, förutom de strikt medicinska åtgärderna, också påverkas av hur kontakten mellan vårdgivare och vårdtagare är. Är vi stressade, kortfattade och inte lyhörda så blir våra patienter mindre nöjda än om det omvända gäller. Den som har en luftvägsinfektion och får besked att ”det är bara virus, detta skall inte antibiotikabehandlas” är nog mer tillfreds med beskedet om han känner att han har blivit ordentligt lyssnad på och ordentligt undersökt. Och ännu viktigare är kanske detta vid kroniska tillstånd. Den som har diabetes eller högt blodtryck, och inte tycker att läkaren eller sjuksköterskan tar farhågorna för läkemedelsbiverkningar på allvar, den blir mindre benägen att följa givna ordinationer. Och det är inte bara nöjdheten som påverkas, utan också resultatet utifrån mer handfasta hårddata. Därför har det fog för sig att vi ser våra patienter också som våra medarbetare.

Som framgick av en nyhetsartikel 081125 på landstingets hemsida så vill landstinget utveckla strokevården med att ge trombolys, propplösande behandling, till fler som drabbas. En kritisk punkt har varit, och är fortfarande, att sådan behandling, om den skall kunna ges, måste sättas in tidigt. Dock förlängs nu tidsgränsen, till 4.5 timmar. Vår utvecklingsdirektör Martin Magnusson påpekar att ”den största riskfaktorn för att vi ska missa även en tidsgräns på 4,5 timmar, är att patienterna inte tar symptomen på allvar och avvaktar med att söka vård. Det är lika viktigt som tidigare att snabbt ringa 112 om man märker symptom på stroke – som exempelvis halvsidig förlamning, snedhet i ansiktet eller svårigheter att hitta ord eller artikulera”.

På återhörande
Johan Walan
Vårdcentralschef

Michael Marmot talade på Läkarstämman i Göteborg i förra veckan. I anslutning till det så skrev jag nedanstående debattartikel i Corren:

Den brittiske socialmedicinaren Michael Marmots slutsatser är relevanta även för lokalpolitiken i Linköping.

Ju mer jämlikt ett samhälle är desto bättre blir invånarnas hälsa. Och graden av jämlikhet – och därmed nivån på folkhälsan – är inte förutbestämd, utan går att påverka om den politiska viljan finns. Detta är huvudbudskapet i boken Statussyndromet av den brittiske socialmedicinaren Michael Marmot. Han gästade nyligen läkarstämman i Göteborg och hans forskningsresultat har relevans också för vår lokala vardagspolitik.

I Statussyndromet visar Marmot att i ett samhälle där det råder stora ekonomiska skillnader har medborgarna sämre folkhälsa generellt än i ett samhälle med små ekonomiska skillnader. De viktigaste skälen till detta är att ett ojämlikt samhälle försvårar möjligheterna för individerna att utöva kontroll över sina egna liv, försvårar socialt deltagande och social samhörighet mellan stora grupper. Detta skapar i sin tur ”riktig” ohälsa – framför allt via stressmekanismer. Marmot drar den uppfordrande slutsatsen att ”vi ska inte finna oss i att de som står längst ner i den sociala hierarkin har så dålig hälsa som de har. Det går att förbättra allas hälsa”.

Marmot har visat att de sociala skillnaderna utgör en stege med många små steg; de som står högst upp på den sociala stegen har bäst hälsa, de närmast nedanför något sämre och så vidare. Han kallar detta den sociala hälsogradienten och han visar att hälsan följer denna gradient vare sig man utgår från inkomst, utbildningsgrad eller ställning i arbetslivet.

Bortsett från riktigt fattiga länder är det fördelningen av välståndet snarare än den absoluta nivån som har betydelse för hälsa och livslängd. Längst lever man i Japan, Sverige, Kanada, Spanien, Schweiz och Österrike – länder som är relativt rika. Men före rika länder som USA och Irland kommer till exempel Grekland, Malta och Costa Rica.

Marmot skriver: ”Ovanför en nivå där umbärandena har klarats av är det inte av någon stor betydelse för en människa hur mycket pengar hon har i absoluta tal, utan hur mycket pengar hon har i förhållande till andra människor i samhället. Hur mycket grekerna har i förhållande till amerikanerna är av mycket mindre intresse och betydelse för grekerna än vad det innebär för en grek att ha en lägre inkomst än en annan grek”.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

Marmot betonar att det är samhällets organisation ur alla aspekter, inte alls bara eller ens främst sjukvården, som är avgörande för dess invånares hälsa. Och han sticker inte under stol med att resultaten av all den forskning han sammanställer stöder ett vänsterperspektiv.

I Linköping tvingas vi konstatera att ojämlikheten och segregationen i kommunen ökar. Correns senaste skolreportage visar just på detta. Och alla förstår att invånarna i de ekonomiskt svaga stadsdelarna har mindre möjlighet till kontroll över sina liv och mindre möjlighet till deltagande i samhällslivet. Precis det som Marmot talar om.

Vi måste motverka detta.

Det socialdemokratiska budgetförslaget för 2009 innehåller goda ansatser – med vuxenutbildningsplatser, jobbcentra i Ryd, Skäggetorp och Berga samt prioritering av stärkt elevhälsa framför vårdnadsbidrag.

Tyvärr röstades det ner i kommunfullmäktige i tisdags.

Johan Walan