Från hjältemod till tålamod! Om Färm, Wallström, Dante och Lagerkrantz

Dante Alighieri, författare till Den gudomliga komedin, var florentinare. Han var lidelsefullt politiskt aktiv, och han tvingades under en stor del av sitt liv att leva i landsflykt. Olof Lagerkrantz skildrar detta i sin lysande bok om Dantes komedi, Från helvetet till paradiset (1964). Dante var medlem i det gelfiska partiet som styrde Florens under 1290-talet. Detta parti splittrades under denna tid i två fraktioner, de vita och de svarta. De vita, vilka Dante tillhörde, motsatte sig påven Bonifatius maktanspråk över staden. Konflikten skärptes kring sekelskiftet 1300, i en process som rymde politiska finter, förräderi, ett grymt inbördeskrig och slutligen de svartas seger. Efter segern plundrades förlorarnas egendom, de anklagades för oredlighet och några dömdes till landsförvisning. I Dantes fall skärptes domen ytterligare, ”påträffas Dante inom stadens murar skall han gripas och brännas levande”.

En viktig politisk diskussion på hans tid, kanske den viktigaste, gällde frågan om nationell suveränitet kontra överstatlighet eller, som det då hette, universalism. Känns det igen? När jag nu har läst Göran Färms och Margot Wallströms bok ”Elitprojekt – nej! Folkets Europa”(2008) har det slagit mig att om Dante kunde se oss idag så skulle han vara förtjust. Han skulle vara överlycklig över EUs existens, till att börja med, och lidelsefullt engagerad i diskussionen om EUs utveckling.

En aspekt som gör att Dante alltid känns så levande, så aktuell, är den mångtydighet som han utvecklar i sin bok. Romanfiguren Dante är en man i trettiofemårsåldern. Författaren Dante, som lever minst ett decennium senare, använder sig av distansen till romanfiguren, i tid och i situation, för att tillåta sig kommentarer som annars vore farliga eller rentav omöjliga att framställa. I helvetets femtonde sång får Dante träffa Brunetto Latini, en vördad äldre författare och förebild. Denne vistas i helvetets sjunde krets, vilket underförstått innebär att han straffas för sin homosexualitet. Han skildras med värme och vördnad. Dantes förvånade replik, ”Är ni här, herr Brunetto?”, ger utrymme för ifrågasättande både av de moraliska reglerna i sig och av läran om eviga straff. Och, som Lagerkrantz påpekar, om författaren Dante skulle kritiseras för detta, för att inte vara rättrogen, är inget lättare för honom än att peka på att han har faktiskt placerat den beundrade läraren i helvetet.

Med samma subtila teknik låter författaren förstå att fastän han varit så engagerad i fraktionsstriderna i Italien och i synnerhet i Florens, och fastän han fortfarande är förbittrad över att inte kunna återvända dit, så har han vidgat vyerna. Romanfiguren Dante får i helvetets tionde sång träffa Farinata, som varit en stor politiker två generationer före Dante. Lagerkrantz skriver att Farinata var en väldig gestalt i det förflutna, ”men ändå ej så avlägsen att det inte alltjämt rök av blod och aktualitet ur hans fotspår”, ungefär som Disraeli i relation till Churchill, eller som Branting till Palme. Farinata hade inte tillhört det gelfiska partiet utan det gibellinska, som vi med ett modernare språkbruk skulle kunna kalla aristokraterna. Han hade alltså varit en politisk motståndare, men förtjänade ändå stor aktning. Efter slaget vid Arbia där han hade tillhört segrarna, hade han i ett kritiskt skede, från början ensam, talat emot att Florens skulle jämnas med marken, och till slut lyckats få övriga med sig. Likväl säger Dante, indirekt, genom att placera honom bland hädarna i helvetet, att hans gärning var otillräcklig, inte för att han tillhörde fel fraktion utan för att hans mål var för lokala.

Dante var naturligtvis inte demokrat i vår moderna mening. Men det vore poänglöst att kritisera honom för det. Och hans grundläggande värderingar är det lätt för oss att dela. Han ville se ett universellt kejsardöme, åtskilt från kyrkan, med bevarande av freden som överordnat mål. Enligt Lagerkrantz var Dante den förste som tänkte på mänskligheten som på en enhet som har en mening i sig själv, inte bara i relation till Gud. Och Dante avskydde och fruktade den oredlighet som skulle bli en följd om den augustinska Gudsstaten sammanblandades med en världslig gemenskap. Dante skulle ha avfärdat NATO, och Warzawapakten, som försök till dominans, fast inte på en italiensk nivå utan på en global. När Lagerkrantz skrev sin bok kände han nog inte till vare sig talibaner eller konservativt kristnas försök att få specifika hänvisningar till kristna värderingar inskrivna i EU-fördraget, men det är ändå klart både vad Dante och vad Lagerkrantz skulle ha tyckt om detta.

Färm och Wallström skriver, kap 1, om behovet av en ny demokratisk fas i EUs utveckling. ”Det har på ett övertygande sätt visat sig att ekonomisk och social integration är effektivare som fredsbevarare än militär makt. Europas ideal har utvecklats från hjältemod på slagfälten till tålamod vid sammanträdesborden”. Och ”Poängen med EU är, enligt vår uppfattning, att det är något helt nytt i historien, ingen kopia på USA. EUs idé är att olika suveräna demokratiska nationalstater i samma världsdel frivilligt har funnit att man på vissa områden vill kunna fatta bindande och effektiva beslut om gränsöverskridande frågor – tillsammans”.

Och Färm och Wallström fortsätter: ”Idén om ett Europas Förenta Stater med egen makt och beskattningsrätt är överspelad. Istället tilldelar medlemsstaterna EU makt då det gränsöverskridande elementet är så starkt, och där man har så starka gemensamma intressen och band, att det är motiverat att överlåta makten åt den övernationella nivån. Men bara då – och bara om medlemsstaterna själva hela tiden är med och fattar besluten”. Dante skulle ha gillat allt detta!