Mera om Dante: Francescaepisoden

Ännu ett exempel på Dantes finurlighet finner vi i helvetets femte sång, där han möter Francesca och Paolo. Hon var enligt Lagerkrantz dotter till en furste och ”giftes av politiska skäl bort med en medlem av furstesläkten Rimini. Mannen var vanskapt och ful. Hon förälskade sig i hans yngre bror Paolo. De älskande överraskades på bar gärning av den äkta mannen som dödade dem båda. Detta hände när Dante själv var tjugoett år gammal och lidelsefullt förälskad i en kvinna. Händelsen väckte stor uppmärksamhet, var de årens stora societetsskandal”. Författaren Dante låter romanfiguren lyssna till deras historia, gripas av deras öde och till slut fullständigt övermannas av medkänsla, till den grad att han svimmar. Och denna svimning, som är avklarad på två korta rader, rymmer i sig ett helt moraliskt resonemang. Romanfiguren inser att ”det kunde ha varit jag”. Och eftersom äktenskapsbrott är förkastligt måste jag stödja deras fördömelse och följaktligen måste jag placera dem i helvetet, inte i skärselden eller himmelriket. Men jag gör det inte lättvindigt, jag gör det med bävan.

Som väl framgår vill jag varmt rekommendera att du själv, käre bloggläsare, läser Dante. Nöj dig inte med att läsa om honom. Men samtidigt måste jag då kommentera hans berättarteknik, som i förstone kan verka avskräckande. Dantes komedi rymmer ett överflöd av personer, utan vidare hundratals. Och endast en bråkdel av dessa är kända för oss moderna läsare, om vi nu inte skulle råka vara litteraturhistoriker. Dessutom vimlar det av anspelningar på andra diktverk, sägner, politiska debatter och skeenden, rena kändishistorier etc. Skaffa därför bra kringlitteratur. Visserligen rymmer Björkesons översättning en stor notapparat, och dessutom en inledning av Lagerkrantz. Men mitt tips är att läsa Lagerkrantz egen bok, Från helvetet till paradiset, parallellt med komedin, det ger ett så mycket större utbyte.