Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron

Missa inte den viktiga debattartikeln i DN igår, http://www.dn.se/opinion/debatt/missvisande-mediebilder-om-den-hoga-sjukfranvaron-1.1036240!! Forskaren Björn Johnson hänvisar till sin i dagarna kommande bok, ”Kampen om sjukfrånvaron”, och hävdar att ”Den nuvarande regeringen har byggt nästan hela sin sjukförsäkringspolitik på felaktiga beslutsunderlag. Politiken är direkt kontraproduktiv och kommer att öka antalet sjukskrivna.”

Den stora ökningen av sjukfrånvaron mellan 1996 och 2002 berodde i stort sett inte på att fler blev sjukskrivna, utan huvudsakligen, till 85%, på att sjukskrivningsperioderna blev längre. Det har inte funnits något omfattande fusk eller överutnyttjande. Däremot har det funnits en mycket medveten och systematisk desinformationskampanj, från främst borgerliga ledarsidor och arbetsgivarorganisationer, om att sjukförsäkringsfusket var utbrett.

Här har vi alla på vänsterkanten en stor uppgift, att slå hål på denna fuskmyt!!

Han skriver också, med adress kanske snarare till den politiska vänstern:
”Då sjukfrånvaron började öka uppfattades detta som ett resultat av försämrad arbetsmiljö och ökad stress i spåren av den ekonomiska krisen under 1990-talet. Arbetsgivarna ansågs bära skulden, medan de sjukskrivna beskrevs som offer för omständigheter de inte kunde påverka. Denna uppfattning var dominerande under ett par år, men mötte efter hand alltmer kritik, och sågs av många som en felaktig beskrivning av problemet.” (Vilket sedan alltså följdes av framväxten av överutnyttjandekampanjen).

Han fortsätter: ”I min bok visar jag på punkt efter punkt hur påståendena om fusk och överutnyttjande antingen var felaktiga eller grovt överdrivna. Utbrända pekades ut som en nyckelgrupp bakom ökningen. Arbetsmiljöförespråkarna såg utbrändheten som ett bevis på stressens skadliga effekter, men överutnyttjandeförespråkarna tog den i stället som intäkt för att människor var hypokondriska, överkänsliga och behövde byta jobb.
Diagnosen utbrändhet berörde dock som mest omkring 3 procent av de sjukskrivna, och de stressrelaterade diagnoserna har totalt sett aldrig utgjort mer än omkring 12–14 procent.”

Jaha, men vad var då orsaken till att sjukfrånvaron ökade? Han berör det också, rätt kort:
"Dels förändrad lagstiftning som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka i arbete, dels den kommunala sektorns försämrade ekonomi under 1990-talet, som medförde minskade omställningsmöjligheter på arbetsplatserna.
Tillsammans bidrog dessa faktorer till att det system som användes för att avsluta särskilt svårlösta sjukskrivningsärenden havererade. Resultatet: en dramatisk ökning av de riktigt långa sjukskrivningarna.”

Och vad tror jag själv då? Johnson skriver att ”diagnosen utbrändhet berörde dock som mest omkring 3 procent av de sjukskrivna, och de stressrelaterade diagnoserna har totalt sett aldrig utgjort mer än omkring 12–14 procent.” Jag har inga egna siffror, men jag tror att de stressrelaterade besvären står för en betydligt större andel än 12-14%, men att vi läkare, åtminstone tidigare, ofta har angett somatiska diagnoser även om besvären varit delvis stressorsakade och/eller missbruksrelaterade. Och i dessa fall har den inkorrekta beskrivningen säkert bidragit till att eventeulla rehabåtgärder blev mindre effektiva. Men framför allt tror jag att toleransen i arbetslivet, totalt sett, för att inte alla är högpresterande har minskat. Vilket har försvårat rehabiliteringen, gjort tröskeln högre. Till exempel är kravet på att Samhall skulle vara lönsamt, i snävt företagsekonomisk mening, ett olyckligt exempel på detta.

Det är utmärkt att den rödgröna opinionen talat sig samman om sin linje, http://www.dn.se/opinion/debatt/sa-blir-sjukforsakringen-om-vi-vinner-valet-i-host-1.1029196. Visserligen saknas en del konkretion, det är mer betoning på regelverk än på innehåll, men grundinriktningen är utmärkt.