Sverige införde 2005 en lag om förbud mot rökning på restauranger. Idag tycker "alla" att det var ett bra beslut. Skottland gick ett steg längre, vilket Anders Hansen på Läkartidningen skriver om idag:
Färre fall av barnastma efter förbud mot offentlig rökning
"I Skottland infördes i mars 2006 förbud mot rökning på offentlig plats. Därefter har antalet fall av barnastma backat med i genomsnitt 18 procent per år. Det visar en studie som presenteras i New England Journal of Medicine.
Författarna har utifrån register tittat på antalet fall av sjukhusinläggningar till följd av astma hos individer under 15 års ålder under åren 2000–2009. Fram till 2006 noterades en stigande trend. Därefter har antalet fall backat kraftigt. Bland barn i åldern 0–4 år noteras en genomsnittlig årlig minskning på 18,4 procent vad gäller fall av sjukhusinläggningar till följd av astma under 2006– 2009. Bland barn mellan 5 och 14 år var den genomsnittliga årliga minskningen 20,8 procent."
Läs hela här, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=15218. Och observera, det är inte frågan om en minskning med 18,4 procent. Utan en minskning med 18,4 procent om året!
Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte slappna av i arbetet mot tobaksbruk, och om vikten av att se det som den klassfråga det har blivit, här http://johanwalan.blogspot.com/2009/05/ar-rokning-skadligt.html.
Hans Rosling talar på sitt oefterhärmliga, slagfärdiga och mycket illustrativa sätt om lungcancerns koppling till tobaksfrågan i internationellt perspektiv på en videosnutt hos visir, här, http://www.visir.a.se/aktuellt/nyheter/.
tisdag 19 oktober 2010
onsdag 29 september 2010
Läs Bitterfittan! (Om du inte redan gjort det)
Även jag har nu tagit mig tid att läsa Maria Svelands Bitterfittan. Och jag vill genast säga, innan jag kommer med någon invändning, att jag tycker den är jättebra. Inte för att den ger mig så mycket nya insikter. Men för att hon, Maria, är så arg, och så envis.
Hon lyfter, samtidigt, fram ojämlikheten mellan både klass och kön. Hon skriver (s 43): ”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.
Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i priviligierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.
Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.
Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört.
Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket.”
Och jag kan bara instämma.
Hon vill också politisera det privata, t ex i sitt resonemang kring den för mig tidigare okända forskaren Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s 152-154). Hon skriver:
”En av hennes (Holmbergs) teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor ”frivilligt” likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag inte har några problem med att känna igen mig i.”
Och vidare: ”Men det som gör riktigt ont än när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?”…”Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?
Makt korrumperar, brukar vi säga. Gäller det också för gruppen män?” (Missa för allt i världen inte den blodiga ironin).
Ingrid, min kloka dotter, som tipsade mig om boken, brukar, liksom sin mor, framhålla hur irriterad hon blir på alla män som utan tvekan brer ut sig i diskussioner, fast de kanske inte har så mycket att säga. Till skillnad från kvinnor, som verkligen måste ta sats, även om de har något mycket mer intressant och genomtänkt att komma med. Hasse&Tage fångade detta i en genial sketch i Svea Hund, i den del av andra akten som utspelas hos ett ungdomsgäng på en bakgård på Söder i Stockholm, där Monika Z hela tiden blir överröstad av sina manliga kompisar som bara pratar strunt, på ett mycket exkluderande sätt. Sveland skriver också om fenomenet (s 150-152). Själv har jag nog inte förrän i vuxna år riktigt börjat lägga märke till detta fenomen. Men det finns överallt, i yrkeslivet och i sällskapslivet.
Ingrid frågade mig om jag tyckte att det var provocerande, som man, att läsa en bok som Bitterfittan. Och mitt svar är att, nej, det är det inte. I alla fall inte på det mest näraliggande sättet, nämligen att jag, som man, skulle känna mig anklagad över all världens ojämlikhet. Lika lite som jag tycker, t ex, att alla tyskar borde känna skuld över nazismens illdåd, eller alla vita amerikaner över illgreppen mot indianderna. Däremot stämmer den förstås till eftertanke om hur jag agerat i min föräldraroll.
Men sen är boken provocerande ändå. Jag tycker att berättarformen är problematisk. Hon säger i en intervju att ”Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv.” Men då står man som läsare ändå med frågan om hur mycket som är självbiografiskt. Jag tycker inte att bokens tyngd eller värde hänger på detta. Men om jag vore hennes pappa, och om hon har överdrivit och karikerat i sin beskrivning av sin dysfunktionella ursprungsfamilj, ja då skulle jag bli rätt sur och ledsen.
Och sen återstår för mig frågan om hur mycket av våra könsroller som är genetiskt betingade, och hur mycket som är socialt. Om detta har hon inga kommentarer, och det blir en lite besvärande tystnad. Inte för att varje kritik av den existerande ojämlikheten måste diskutera detta. Men jag kan inte värja mig för misstanken att hon underskattar betydelsen av genetiken och hormonerna. (Och hormonerna är naturligtvis genetiskt bestämda).
Dock: ett erkännande av att en stor del av vårt beteende är genetiskt grundat innebär naturligtvis inte ett försvar för den rådande ojämlikheten. Och inte heller ett carte blanche för att slippa ta ansvar för vad vi själva gör, och inte gör, för att sträva mot den jämlikhet som naturligtvis måste vara målet.
Alltså: En stor eloge till Maria Sveland, som är så klok, som vågar vara så personlig, och som orkar vara så envis, så uppfordrande och så arg!!
Hon lyfter, samtidigt, fram ojämlikheten mellan både klass och kön. Hon skriver (s 43): ”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.
Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i priviligierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.
Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.
Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört.
Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket.”
Och jag kan bara instämma.
Hon vill också politisera det privata, t ex i sitt resonemang kring den för mig tidigare okända forskaren Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s 152-154). Hon skriver:
”En av hennes (Holmbergs) teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor ”frivilligt” likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag inte har några problem med att känna igen mig i.”
Och vidare: ”Men det som gör riktigt ont än när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?”…”Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?
Makt korrumperar, brukar vi säga. Gäller det också för gruppen män?” (Missa för allt i världen inte den blodiga ironin).
Ingrid, min kloka dotter, som tipsade mig om boken, brukar, liksom sin mor, framhålla hur irriterad hon blir på alla män som utan tvekan brer ut sig i diskussioner, fast de kanske inte har så mycket att säga. Till skillnad från kvinnor, som verkligen måste ta sats, även om de har något mycket mer intressant och genomtänkt att komma med. Hasse&Tage fångade detta i en genial sketch i Svea Hund, i den del av andra akten som utspelas hos ett ungdomsgäng på en bakgård på Söder i Stockholm, där Monika Z hela tiden blir överröstad av sina manliga kompisar som bara pratar strunt, på ett mycket exkluderande sätt. Sveland skriver också om fenomenet (s 150-152). Själv har jag nog inte förrän i vuxna år riktigt börjat lägga märke till detta fenomen. Men det finns överallt, i yrkeslivet och i sällskapslivet.
Ingrid frågade mig om jag tyckte att det var provocerande, som man, att läsa en bok som Bitterfittan. Och mitt svar är att, nej, det är det inte. I alla fall inte på det mest näraliggande sättet, nämligen att jag, som man, skulle känna mig anklagad över all världens ojämlikhet. Lika lite som jag tycker, t ex, att alla tyskar borde känna skuld över nazismens illdåd, eller alla vita amerikaner över illgreppen mot indianderna. Däremot stämmer den förstås till eftertanke om hur jag agerat i min föräldraroll.
Men sen är boken provocerande ändå. Jag tycker att berättarformen är problematisk. Hon säger i en intervju att ”Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv.” Men då står man som läsare ändå med frågan om hur mycket som är självbiografiskt. Jag tycker inte att bokens tyngd eller värde hänger på detta. Men om jag vore hennes pappa, och om hon har överdrivit och karikerat i sin beskrivning av sin dysfunktionella ursprungsfamilj, ja då skulle jag bli rätt sur och ledsen.
Och sen återstår för mig frågan om hur mycket av våra könsroller som är genetiskt betingade, och hur mycket som är socialt. Om detta har hon inga kommentarer, och det blir en lite besvärande tystnad. Inte för att varje kritik av den existerande ojämlikheten måste diskutera detta. Men jag kan inte värja mig för misstanken att hon underskattar betydelsen av genetiken och hormonerna. (Och hormonerna är naturligtvis genetiskt bestämda).
Dock: ett erkännande av att en stor del av vårt beteende är genetiskt grundat innebär naturligtvis inte ett försvar för den rådande ojämlikheten. Och inte heller ett carte blanche för att slippa ta ansvar för vad vi själva gör, och inte gör, för att sträva mot den jämlikhet som naturligtvis måste vara målet.
Alltså: En stor eloge till Maria Sveland, som är så klok, som vågar vara så personlig, och som orkar vara så envis, så uppfordrande och så arg!!
lördag 11 september 2010
Klokt om "den svenska modellen" kontra "arbetslinjen"
Just nu händer det inte mycket på den här bloggen. Förutom att det är mycket på jobbet så går det mesta av min ork till valarbetet. Några som dock orkar skriva kloka och läsvärda inlägg är Roger Mörtvik och Marika Lindgren.
Roger skriver här, om finessen med den svenska/skandinaviska samhällsmodellen, med relativt sett små sociala klyftor, höga skatter, reglerade arbetsmarknader och starka ekonomiska resultat, http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2010/09/10/den-svenska-valfardsstaten-rankas-som-varldens-nast-mest-konkurrenskraftiga-ekonomi/:
"OECD och andra bedömare har flertalet gånger pekat på samma sak, att de nordiska länderna presterar alldeles utmärkt “trots” höga skatter, relativt reglerade arbetsmarknader etc. Starka ekonomiska resultat går utmärkt att förena med små sociala klyftor, visar OECD. Priset är då något högre skatter. Fungerande ekonomier går att skapa utan höga skatter och starka skyddsnät, men då till priset av stora sociala klyftor. Detta är ett vägval man får göra".
Och Marika, om hur slösaktig och ineffektiv regeringens politik för att skapa nya jobb är,
http://storstad.wordpress.com/2010/09/08/varldens-dyraste-jobbpolitik/.
Roger skriver här, om finessen med den svenska/skandinaviska samhällsmodellen, med relativt sett små sociala klyftor, höga skatter, reglerade arbetsmarknader och starka ekonomiska resultat, http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2010/09/10/den-svenska-valfardsstaten-rankas-som-varldens-nast-mest-konkurrenskraftiga-ekonomi/:
"OECD och andra bedömare har flertalet gånger pekat på samma sak, att de nordiska länderna presterar alldeles utmärkt “trots” höga skatter, relativt reglerade arbetsmarknader etc. Starka ekonomiska resultat går utmärkt att förena med små sociala klyftor, visar OECD. Priset är då något högre skatter. Fungerande ekonomier går att skapa utan höga skatter och starka skyddsnät, men då till priset av stora sociala klyftor. Detta är ett vägval man får göra".
Och Marika, om hur slösaktig och ineffektiv regeringens politik för att skapa nya jobb är,
http://storstad.wordpress.com/2010/09/08/varldens-dyraste-jobbpolitik/.
söndag 8 augusti 2010
Låt skoldebatten handla om ideologi och finansiering, hellre än burkaförbud
Jag tycker att mitt parti, nationellt, har varit för försiktigt med att "ta i" den heta frågan om friskolor, vi har varit för flata. De flesta sossar ogillar egentligen att friskolorna kan plocka russinen ur kakan, och de flesta förstår att dagens system riskerar att urholka den offentliga skolan. Och eftersom kommunerna alltid är skyldiga att kunna erbjuda skolgång, om någon friskola lägger ner, så får kommunerna också extra kostnader för att kunna "ligga i beredskap". Men vi har inte orkat/vågat/velat ta strid med den privatiseringsvilliga borgerliga opinionen, och jag tror att vi också har överskattat styrkan i densamma.
(S) i Linköping har formulerat en bra skolpolitik, som jag har kommenterat tidigare, här
http://johanwalan.blogspot.com/2009/04/nu-far-vi-s-i-lkpg-en-bra-skolpolitik.html.
Lars Ohly och Rossana Dinamarca, båda (v) skriver bra i DN idag, här http://www.dn.se/debatt/skolan-ar-en-sedelpress-for-aggressiva-aktiebolag-1.1150099, om
höga vinster i friskoleföretagen, och därmed om skattemedel som inte används till det de var avsedda. De jämför med övriga länder i Norden: "Våra nordiska grannländer har sett till att täppa till de här läckagen från skolan. I Norge är det ett krav att alla offentliga medel ska komma eleverna till del. I Finland drivs skolorna av allmännyttiga samfund och får inte drivas för ekonomisk vinning. I Danmark får bara icke-vinstdrivande stiftelser vara huvudmän, inte aktiebolag. Dessutom får en enskild huvudman inte driva fler än en skola. På det sättet försvarar politiker i Norge, Finland och Danmark barnens rätt till en god utbildning före vinstintresset."
Och Marika Lindgren kommenterar klokt, här http://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/.
"Ett vanligt argument för privata inslag i välfärden är att det ska förbättra kostnadshanteringen: privata intressen är mer effektiva, de kommer helt enkelt att spara in pengar åt skattebetalarna. Men om man nu tror på det, så är det helt uppenbart att friskolesystemet är felaktigt utformat. Skolpengen är som sagt en fast summa och lika för alla. Det spelar ingen roll hur effektiv en enskild friskola än är – de pengar som sparas går inte tillbaka till skattebetalarna. I bästa fall återinvesteras de i verksamheten så att eleverna får del av dem, men betydligt vanligare är att de blir till vinst som på olika sätt delas ut till ägarna, eller används för att expandera verksamheten utomlands. Om det blir pengar över i en kommunalt driven skola däremot (vilket inte är så ovanligt som man kan tro), så går de undantagslöst tillbaka till verksamheten. Antingen till den aktuella skolan eller till kommunens andra verksamheter. För skattebetalaren är det alltså dyrare med friskolor än med kommunala skolor."
Och Marika fortsätter:
"Idag slåss riskkapitalbolagen om de svenska friskolorna: marknaden är glödhet, skriver SvD. Skälet till detta är bland annat, enligt vd:n för Svenska Riskkapitalföreningen, att ”branschen inte [är] speciellt konjunkturkänslig och många verksamheter har långa kontrakt vilket ger stabilitet. Det finns även möjligheter för internationell expansion.” Alltså: det är säker vinst och låg risk. Det vd:n inte säger rakt ut är att lönsamheten är betydligt högre i skolföretag än i det genomsnittliga företaget, och obs – denna lönsamhet består i princip enbart av våra skattepengar:
Riskkapitalbolag är in it for the money, inte för att de är intresserade av en skolas pedagogiska innehåll. Själva poängen med riskkapitalbolag är att skapa snabb och stark avkastning åt sina investerare. Det är inget konstigt med det. Om de inte åstadkom det skulle de inte göra sitt jobb. Men frågan är om det verkligen är dem vi vill ska äga våra skolor? Den skatt vi betalar till att driva skolor – menar vi verkligen att den till stora delar ska gå till enskilda riskkapitalister? Är inte poängen att den ska gå till eleverna och deras skolgång?"
Jonas Sjöstedt har också en bra kommentar, här http://jonassjostedt.se/?p=2200.
(S) i Linköping har formulerat en bra skolpolitik, som jag har kommenterat tidigare, här
http://johanwalan.blogspot.com/2009/04/nu-far-vi-s-i-lkpg-en-bra-skolpolitik.html.
Lars Ohly och Rossana Dinamarca, båda (v) skriver bra i DN idag, här http://www.dn.se/debatt/skolan-ar-en-sedelpress-for-aggressiva-aktiebolag-1.1150099, om
höga vinster i friskoleföretagen, och därmed om skattemedel som inte används till det de var avsedda. De jämför med övriga länder i Norden: "Våra nordiska grannländer har sett till att täppa till de här läckagen från skolan. I Norge är det ett krav att alla offentliga medel ska komma eleverna till del. I Finland drivs skolorna av allmännyttiga samfund och får inte drivas för ekonomisk vinning. I Danmark får bara icke-vinstdrivande stiftelser vara huvudmän, inte aktiebolag. Dessutom får en enskild huvudman inte driva fler än en skola. På det sättet försvarar politiker i Norge, Finland och Danmark barnens rätt till en god utbildning före vinstintresset."
Och Marika Lindgren kommenterar klokt, här http://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/.
"Ett vanligt argument för privata inslag i välfärden är att det ska förbättra kostnadshanteringen: privata intressen är mer effektiva, de kommer helt enkelt att spara in pengar åt skattebetalarna. Men om man nu tror på det, så är det helt uppenbart att friskolesystemet är felaktigt utformat. Skolpengen är som sagt en fast summa och lika för alla. Det spelar ingen roll hur effektiv en enskild friskola än är – de pengar som sparas går inte tillbaka till skattebetalarna. I bästa fall återinvesteras de i verksamheten så att eleverna får del av dem, men betydligt vanligare är att de blir till vinst som på olika sätt delas ut till ägarna, eller används för att expandera verksamheten utomlands. Om det blir pengar över i en kommunalt driven skola däremot (vilket inte är så ovanligt som man kan tro), så går de undantagslöst tillbaka till verksamheten. Antingen till den aktuella skolan eller till kommunens andra verksamheter. För skattebetalaren är det alltså dyrare med friskolor än med kommunala skolor."
Och Marika fortsätter:
"Idag slåss riskkapitalbolagen om de svenska friskolorna: marknaden är glödhet, skriver SvD. Skälet till detta är bland annat, enligt vd:n för Svenska Riskkapitalföreningen, att ”branschen inte [är] speciellt konjunkturkänslig och många verksamheter har långa kontrakt vilket ger stabilitet. Det finns även möjligheter för internationell expansion.” Alltså: det är säker vinst och låg risk. Det vd:n inte säger rakt ut är att lönsamheten är betydligt högre i skolföretag än i det genomsnittliga företaget, och obs – denna lönsamhet består i princip enbart av våra skattepengar:
Riskkapitalbolag är in it for the money, inte för att de är intresserade av en skolas pedagogiska innehåll. Själva poängen med riskkapitalbolag är att skapa snabb och stark avkastning åt sina investerare. Det är inget konstigt med det. Om de inte åstadkom det skulle de inte göra sitt jobb. Men frågan är om det verkligen är dem vi vill ska äga våra skolor? Den skatt vi betalar till att driva skolor – menar vi verkligen att den till stora delar ska gå till enskilda riskkapitalister? Är inte poängen att den ska gå till eleverna och deras skolgång?"
Jonas Sjöstedt har också en bra kommentar, här http://jonassjostedt.se/?p=2200.
torsdag 29 juli 2010
"I den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet"
(Nedanstående skickade jag just till Corren. Och tidigare i dag direkt till herr landstingsrådet).
Till Landstingsrådet Sven-Eric Nilsson!
Alla som arbetar inom sjukvården, liksom de flesta östgötar över huvud taget, har säkert uppmärksammat Socialstyrelsens granskning i förra veckan av US och de säkerhetsproblem som Socialstyrelsen uppfattade i anslutning till det synnerligen ansträngda platsläget. Frågan har dominerat massmedia senaste dagarna. I onsdagens Corren, 100728 sid A5, diskuteras om landstingsskatten skall höjas. Din kommentar till den frågan är att ”det gäller att rationalisera och effektivisera och skapa bättre strukturer. Inget företag kan stå kvar och göra som för 50 år sedan, men i den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet. Man är dålig på att ändra på rutiner.”
Detta svar tycker jag är både okunnigt och ignorant, det gör mig irriterad, ja på ren svenska skitförbannad. Och med tanke på att det kommer från dig som är landstingsråd för den styrande majoriteten så slår din kritik dessutom tillbaka mot dig själv. Om du tror att vi är så förändringsobenägna att vi står och arbetar som för 50 år sedan så har du ju haft gott om tid att agera.
Naturligtvis finns det, i ett så stort system som den offentliga sjukvården, alltid förbättringar som kan göras. Men det ändrar inte det faktum att vi på de flesta enheter ständigt ifrågasätter rutiner och behandlingsmetoder och försöker ”ta hem” möjliga effektiviseringsvinster. Du är mycket välkommen på ett studiebesök till ”min” vårdcentral, Ekholmen, så att jag och personalen här får berätta om hur vi försöker förbättra verksamheten och ge medborgarna bästa tänkbara vård för de medel som ställs till vårt förfogande. Och jag skulle tro att ansvariga på akutmottagningen och övriga delar av US gärna skulle göra detsamma.
Med vänlig hälsning
Johan Walan
Vårdcentralschef och distriktsläkare
Till Landstingsrådet Sven-Eric Nilsson!
Alla som arbetar inom sjukvården, liksom de flesta östgötar över huvud taget, har säkert uppmärksammat Socialstyrelsens granskning i förra veckan av US och de säkerhetsproblem som Socialstyrelsen uppfattade i anslutning till det synnerligen ansträngda platsläget. Frågan har dominerat massmedia senaste dagarna. I onsdagens Corren, 100728 sid A5, diskuteras om landstingsskatten skall höjas. Din kommentar till den frågan är att ”det gäller att rationalisera och effektivisera och skapa bättre strukturer. Inget företag kan stå kvar och göra som för 50 år sedan, men i den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet. Man är dålig på att ändra på rutiner.”
Detta svar tycker jag är både okunnigt och ignorant, det gör mig irriterad, ja på ren svenska skitförbannad. Och med tanke på att det kommer från dig som är landstingsråd för den styrande majoriteten så slår din kritik dessutom tillbaka mot dig själv. Om du tror att vi är så förändringsobenägna att vi står och arbetar som för 50 år sedan så har du ju haft gott om tid att agera.
Naturligtvis finns det, i ett så stort system som den offentliga sjukvården, alltid förbättringar som kan göras. Men det ändrar inte det faktum att vi på de flesta enheter ständigt ifrågasätter rutiner och behandlingsmetoder och försöker ”ta hem” möjliga effektiviseringsvinster. Du är mycket välkommen på ett studiebesök till ”min” vårdcentral, Ekholmen, så att jag och personalen här får berätta om hur vi försöker förbättra verksamheten och ge medborgarna bästa tänkbara vård för de medel som ställs till vårt förfogande. Och jag skulle tro att ansvariga på akutmottagningen och övriga delar av US gärna skulle göra detsamma.
Med vänlig hälsning
Johan Walan
Vårdcentralschef och distriktsläkare
onsdag 28 juli 2010
Slut med tjurfäktning i Katalonien!
Tjurfäktning är en grym, vulgär och otrevlig företeelse. Tänk om någon idag skulle introducera idén till en sådan verksamhet? Givetvis skulle det inte tillåtas. Att den fortfarande kan få finnas beror förstås på att dess förespråkare hänvisar till traditionen, att det skulle vara något "genuint" och därmed fint. Men en del saker blir bättre, och nu på lunchen rapporteras en glad nyhet: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3883205.
"Det katalanska parlamentet i Spanien förbjuder tjurfäktning i regionen. Det står klart efter en omröstning.
Ingen mer tjurfäktning i Katalonien i Spanien. Det blev resultatet efter omröstningen som avslutades vid lunchtid i dag. 68 parlamentsledamöter röstade för ett förbud, 55 emot och nio avstod från att rösta".
"Det katalanska parlamentet i Spanien förbjuder tjurfäktning i regionen. Det står klart efter en omröstning.
Ingen mer tjurfäktning i Katalonien i Spanien. Det blev resultatet efter omröstningen som avslutades vid lunchtid i dag. 68 parlamentsledamöter röstade för ett förbud, 55 emot och nio avstod från att rösta".
Låt oss tala om klimatfrågan, inte om Rut!!!
Den för dagen mest e-mailade artikeln på New York Times är Paul Krugmans krönika från igår, om klimatpolitiken i USA,
http://www.nytimes.com/2010/07/26/opinion/26krugman.html?src=me&ref=opinion
Eller snarare om sabotaget mot klimatpolitiken. Med rättframma, närmast marxistiska formuleringar skriver han:
"So it wasn’t the science, the scientists, or the economics that killed action on climate change. What was it?
The answer is, the usual suspects: greed and cowardice.
If you want to understand opposition to climate action, follow the money (min fetmarkering.JW). The economy as a whole wouldn’t be significantly hurt if we put a price on carbon, but certain industries — above all, the coal and oil industries — would. And those industries have mounted a huge disinformation campaign to protect their bottom lines.
Look at the scientists who question the consensus on climate change; look at the organizations pushing fake scandals; look at the think tanks claiming that any effort to limit emissions would cripple the economy. Again and again, you’ll find that they’re on the receiving end of a pipeline of funding that starts with big energy companies, like Exxon Mobil, which has spent tens of millions of dollars promoting climate-change denial, or Koch Industries, which has been sponsoring anti-environmental organizations for two decades.
Or look at the politicians who have been most vociferously opposed to climate action. Where do they get much of their campaign money? You already know the answer."
Man kan förtvivla över att, också i Sverige, den politiska debatten och valrörelsen får domineras så av inskränkta egenintressen. (Hur många Almega-sponsrade inlägg om Rut-avdraget ska man tvingas läsa? I Corren idag fanns ytterligare ett). Jag tycker att det skriker om frånvaron av klimathotet och nödvändiga åtgärder utifrån det i den svenska valrörelsen!
http://www.nytimes.com/2010/07/26/opinion/26krugman.html?src=me&ref=opinion
Eller snarare om sabotaget mot klimatpolitiken. Med rättframma, närmast marxistiska formuleringar skriver han:
"So it wasn’t the science, the scientists, or the economics that killed action on climate change. What was it?
The answer is, the usual suspects: greed and cowardice.
If you want to understand opposition to climate action, follow the money (min fetmarkering.JW). The economy as a whole wouldn’t be significantly hurt if we put a price on carbon, but certain industries — above all, the coal and oil industries — would. And those industries have mounted a huge disinformation campaign to protect their bottom lines.
Look at the scientists who question the consensus on climate change; look at the organizations pushing fake scandals; look at the think tanks claiming that any effort to limit emissions would cripple the economy. Again and again, you’ll find that they’re on the receiving end of a pipeline of funding that starts with big energy companies, like Exxon Mobil, which has spent tens of millions of dollars promoting climate-change denial, or Koch Industries, which has been sponsoring anti-environmental organizations for two decades.
Or look at the politicians who have been most vociferously opposed to climate action. Where do they get much of their campaign money? You already know the answer."
Man kan förtvivla över att, också i Sverige, den politiska debatten och valrörelsen får domineras så av inskränkta egenintressen. (Hur många Almega-sponsrade inlägg om Rut-avdraget ska man tvingas läsa? I Corren idag fanns ytterligare ett). Jag tycker att det skriker om frånvaron av klimathotet och nödvändiga åtgärder utifrån det i den svenska valrörelsen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
