Primegate är den heta frågan för dagen inom socialdemokratin. Själva företeelsen,avslöjad i Aftonbladet, här, är upprörande. Många kommentatorer är besvikna, kränkta, förbannade, Daniel Suhonen, Lena Sommestad, Johannes Åsberg. Och särskilt klokt resonerar som vanligt
Marika Lindgren. Partiledningen är märkvärdigt frånvarande och svävande i debatten. (Även viktiga s-företrädare från Linköping är tysta, åtminstone på sina bloggar).
Vi borde ju diskutera valresultatet, och vilka slutsatser som skall dras av detta. Men nu tvingas vi til en diskussion om diskussionen, om formerna, om vem som talar ur hjärtat och verkligen företräder sig själv, och vem som talar som betald uppdragstagare. Det har vi egentligen inte tid eller råd med. Men vi har inte råd att låta bli heller.
Någon sorts regelverk för lobbying måste vi väl ha, kanske som Mats Engström skriver.
onsdag 22 december 2010
söndag 21 november 2010
Lästips i förnyelsedebatten
Nu är debatten i full gång om socialdemokratins kris, om dess själ och om dess kommande politik. Även jag får väl skaka av mig olusten och tröttheten och försöka komma igen.
Några aktuella inlägg som jag gärna vill sprida finns här:
Fokus, om vilka frågor som är de viktiga, om vilka personer som tänker mest intressant och nytt, http://www.fokus.se/2010/11/efter-sahlin/.
Lena Sommestad på DN debatt idag, kritik mot Thomas Östros, om synen på arbete, synen på kunskap och om (frånvaron av) miljöproblemet, http://www.dn.se/debatt/partiets-tidlosa-varderingar-ryms-i-nagra-rader-av-palme-1.1212637
"Parollen ”det ska löna sig att arbeta” har historiskt varit betydelsefull främst som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har denna paroll också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utifrån föreställningen att det finns de som hellre väljer sociala ersättningar än arbete, ska valet att arbeta bli mer lönsamt. Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk. Socialdemokraterna har alltid värderat lönearbetet högt, men synen på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har under tidigare epoker varit både bredare och mer insiktsfull."
Leif Johansson i Tiden, ("en av få s-debattörer som inte bara pratar om att ”vi måste nå medelklassen”, utan faktiskt också har ett vettigt förslag på hur detta ska ske, med utgångspunkt i verkliga medelklassiga problem", enligt Marika Lindgren), här http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/ovrigaskrifter.aspx?id=107.
Ja, nu känns det lite bättre, rentav lite hoppfullt.
Några aktuella inlägg som jag gärna vill sprida finns här:
Fokus, om vilka frågor som är de viktiga, om vilka personer som tänker mest intressant och nytt, http://www.fokus.se/2010/11/efter-sahlin/.
Lena Sommestad på DN debatt idag, kritik mot Thomas Östros, om synen på arbete, synen på kunskap och om (frånvaron av) miljöproblemet, http://www.dn.se/debatt/partiets-tidlosa-varderingar-ryms-i-nagra-rader-av-palme-1.1212637
"Parollen ”det ska löna sig att arbeta” har historiskt varit betydelsefull främst som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har denna paroll också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utifrån föreställningen att det finns de som hellre väljer sociala ersättningar än arbete, ska valet att arbeta bli mer lönsamt. Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk. Socialdemokraterna har alltid värderat lönearbetet högt, men synen på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har under tidigare epoker varit både bredare och mer insiktsfull."
Leif Johansson i Tiden, ("en av få s-debattörer som inte bara pratar om att ”vi måste nå medelklassen”, utan faktiskt också har ett vettigt förslag på hur detta ska ske, med utgångspunkt i verkliga medelklassiga problem", enligt Marika Lindgren), här http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/ovrigaskrifter.aspx?id=107.
Ja, nu känns det lite bättre, rentav lite hoppfullt.
tisdag 19 oktober 2010
Bort med tobaken så minskar barnastman! Och naturligtvis lungcancern.
Sverige införde 2005 en lag om förbud mot rökning på restauranger. Idag tycker "alla" att det var ett bra beslut. Skottland gick ett steg längre, vilket Anders Hansen på Läkartidningen skriver om idag:
Färre fall av barnastma efter förbud mot offentlig rökning
"I Skottland infördes i mars 2006 förbud mot rökning på offentlig plats. Därefter har antalet fall av barnastma backat med i genomsnitt 18 procent per år. Det visar en studie som presenteras i New England Journal of Medicine.
Författarna har utifrån register tittat på antalet fall av sjukhusinläggningar till följd av astma hos individer under 15 års ålder under åren 2000–2009. Fram till 2006 noterades en stigande trend. Därefter har antalet fall backat kraftigt. Bland barn i åldern 0–4 år noteras en genomsnittlig årlig minskning på 18,4 procent vad gäller fall av sjukhusinläggningar till följd av astma under 2006– 2009. Bland barn mellan 5 och 14 år var den genomsnittliga årliga minskningen 20,8 procent."
Läs hela här, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=15218. Och observera, det är inte frågan om en minskning med 18,4 procent. Utan en minskning med 18,4 procent om året!
Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte slappna av i arbetet mot tobaksbruk, och om vikten av att se det som den klassfråga det har blivit, här http://johanwalan.blogspot.com/2009/05/ar-rokning-skadligt.html.
Hans Rosling talar på sitt oefterhärmliga, slagfärdiga och mycket illustrativa sätt om lungcancerns koppling till tobaksfrågan i internationellt perspektiv på en videosnutt hos visir, här, http://www.visir.a.se/aktuellt/nyheter/.
Färre fall av barnastma efter förbud mot offentlig rökning
"I Skottland infördes i mars 2006 förbud mot rökning på offentlig plats. Därefter har antalet fall av barnastma backat med i genomsnitt 18 procent per år. Det visar en studie som presenteras i New England Journal of Medicine.
Författarna har utifrån register tittat på antalet fall av sjukhusinläggningar till följd av astma hos individer under 15 års ålder under åren 2000–2009. Fram till 2006 noterades en stigande trend. Därefter har antalet fall backat kraftigt. Bland barn i åldern 0–4 år noteras en genomsnittlig årlig minskning på 18,4 procent vad gäller fall av sjukhusinläggningar till följd av astma under 2006– 2009. Bland barn mellan 5 och 14 år var den genomsnittliga årliga minskningen 20,8 procent."
Läs hela här, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=15218. Och observera, det är inte frågan om en minskning med 18,4 procent. Utan en minskning med 18,4 procent om året!
Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte slappna av i arbetet mot tobaksbruk, och om vikten av att se det som den klassfråga det har blivit, här http://johanwalan.blogspot.com/2009/05/ar-rokning-skadligt.html.
Hans Rosling talar på sitt oefterhärmliga, slagfärdiga och mycket illustrativa sätt om lungcancerns koppling till tobaksfrågan i internationellt perspektiv på en videosnutt hos visir, här, http://www.visir.a.se/aktuellt/nyheter/.
onsdag 29 september 2010
Läs Bitterfittan! (Om du inte redan gjort det)
Även jag har nu tagit mig tid att läsa Maria Svelands Bitterfittan. Och jag vill genast säga, innan jag kommer med någon invändning, att jag tycker den är jättebra. Inte för att den ger mig så mycket nya insikter. Men för att hon, Maria, är så arg, och så envis.
Hon lyfter, samtidigt, fram ojämlikheten mellan både klass och kön. Hon skriver (s 43): ”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.
Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i priviligierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.
Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.
Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört.
Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket.”
Och jag kan bara instämma.
Hon vill också politisera det privata, t ex i sitt resonemang kring den för mig tidigare okända forskaren Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s 152-154). Hon skriver:
”En av hennes (Holmbergs) teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor ”frivilligt” likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag inte har några problem med att känna igen mig i.”
Och vidare: ”Men det som gör riktigt ont än när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?”…”Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?
Makt korrumperar, brukar vi säga. Gäller det också för gruppen män?” (Missa för allt i världen inte den blodiga ironin).
Ingrid, min kloka dotter, som tipsade mig om boken, brukar, liksom sin mor, framhålla hur irriterad hon blir på alla män som utan tvekan brer ut sig i diskussioner, fast de kanske inte har så mycket att säga. Till skillnad från kvinnor, som verkligen måste ta sats, även om de har något mycket mer intressant och genomtänkt att komma med. Hasse&Tage fångade detta i en genial sketch i Svea Hund, i den del av andra akten som utspelas hos ett ungdomsgäng på en bakgård på Söder i Stockholm, där Monika Z hela tiden blir överröstad av sina manliga kompisar som bara pratar strunt, på ett mycket exkluderande sätt. Sveland skriver också om fenomenet (s 150-152). Själv har jag nog inte förrän i vuxna år riktigt börjat lägga märke till detta fenomen. Men det finns överallt, i yrkeslivet och i sällskapslivet.
Ingrid frågade mig om jag tyckte att det var provocerande, som man, att läsa en bok som Bitterfittan. Och mitt svar är att, nej, det är det inte. I alla fall inte på det mest näraliggande sättet, nämligen att jag, som man, skulle känna mig anklagad över all världens ojämlikhet. Lika lite som jag tycker, t ex, att alla tyskar borde känna skuld över nazismens illdåd, eller alla vita amerikaner över illgreppen mot indianderna. Däremot stämmer den förstås till eftertanke om hur jag agerat i min föräldraroll.
Men sen är boken provocerande ändå. Jag tycker att berättarformen är problematisk. Hon säger i en intervju att ”Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv.” Men då står man som läsare ändå med frågan om hur mycket som är självbiografiskt. Jag tycker inte att bokens tyngd eller värde hänger på detta. Men om jag vore hennes pappa, och om hon har överdrivit och karikerat i sin beskrivning av sin dysfunktionella ursprungsfamilj, ja då skulle jag bli rätt sur och ledsen.
Och sen återstår för mig frågan om hur mycket av våra könsroller som är genetiskt betingade, och hur mycket som är socialt. Om detta har hon inga kommentarer, och det blir en lite besvärande tystnad. Inte för att varje kritik av den existerande ojämlikheten måste diskutera detta. Men jag kan inte värja mig för misstanken att hon underskattar betydelsen av genetiken och hormonerna. (Och hormonerna är naturligtvis genetiskt bestämda).
Dock: ett erkännande av att en stor del av vårt beteende är genetiskt grundat innebär naturligtvis inte ett försvar för den rådande ojämlikheten. Och inte heller ett carte blanche för att slippa ta ansvar för vad vi själva gör, och inte gör, för att sträva mot den jämlikhet som naturligtvis måste vara målet.
Alltså: En stor eloge till Maria Sveland, som är så klok, som vågar vara så personlig, och som orkar vara så envis, så uppfordrande och så arg!!
Hon lyfter, samtidigt, fram ojämlikheten mellan både klass och kön. Hon skriver (s 43): ”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.
Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i priviligierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.
Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.
Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört.
Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket.”
Och jag kan bara instämma.
Hon vill också politisera det privata, t ex i sitt resonemang kring den för mig tidigare okända forskaren Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s 152-154). Hon skriver:
”En av hennes (Holmbergs) teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor ”frivilligt” likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag inte har några problem med att känna igen mig i.”
Och vidare: ”Men det som gör riktigt ont än när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?”…”Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?
Makt korrumperar, brukar vi säga. Gäller det också för gruppen män?” (Missa för allt i världen inte den blodiga ironin).
Ingrid, min kloka dotter, som tipsade mig om boken, brukar, liksom sin mor, framhålla hur irriterad hon blir på alla män som utan tvekan brer ut sig i diskussioner, fast de kanske inte har så mycket att säga. Till skillnad från kvinnor, som verkligen måste ta sats, även om de har något mycket mer intressant och genomtänkt att komma med. Hasse&Tage fångade detta i en genial sketch i Svea Hund, i den del av andra akten som utspelas hos ett ungdomsgäng på en bakgård på Söder i Stockholm, där Monika Z hela tiden blir överröstad av sina manliga kompisar som bara pratar strunt, på ett mycket exkluderande sätt. Sveland skriver också om fenomenet (s 150-152). Själv har jag nog inte förrän i vuxna år riktigt börjat lägga märke till detta fenomen. Men det finns överallt, i yrkeslivet och i sällskapslivet.
Ingrid frågade mig om jag tyckte att det var provocerande, som man, att läsa en bok som Bitterfittan. Och mitt svar är att, nej, det är det inte. I alla fall inte på det mest näraliggande sättet, nämligen att jag, som man, skulle känna mig anklagad över all världens ojämlikhet. Lika lite som jag tycker, t ex, att alla tyskar borde känna skuld över nazismens illdåd, eller alla vita amerikaner över illgreppen mot indianderna. Däremot stämmer den förstås till eftertanke om hur jag agerat i min föräldraroll.
Men sen är boken provocerande ändå. Jag tycker att berättarformen är problematisk. Hon säger i en intervju att ”Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv.” Men då står man som läsare ändå med frågan om hur mycket som är självbiografiskt. Jag tycker inte att bokens tyngd eller värde hänger på detta. Men om jag vore hennes pappa, och om hon har överdrivit och karikerat i sin beskrivning av sin dysfunktionella ursprungsfamilj, ja då skulle jag bli rätt sur och ledsen.
Och sen återstår för mig frågan om hur mycket av våra könsroller som är genetiskt betingade, och hur mycket som är socialt. Om detta har hon inga kommentarer, och det blir en lite besvärande tystnad. Inte för att varje kritik av den existerande ojämlikheten måste diskutera detta. Men jag kan inte värja mig för misstanken att hon underskattar betydelsen av genetiken och hormonerna. (Och hormonerna är naturligtvis genetiskt bestämda).
Dock: ett erkännande av att en stor del av vårt beteende är genetiskt grundat innebär naturligtvis inte ett försvar för den rådande ojämlikheten. Och inte heller ett carte blanche för att slippa ta ansvar för vad vi själva gör, och inte gör, för att sträva mot den jämlikhet som naturligtvis måste vara målet.
Alltså: En stor eloge till Maria Sveland, som är så klok, som vågar vara så personlig, och som orkar vara så envis, så uppfordrande och så arg!!
lördag 11 september 2010
Klokt om "den svenska modellen" kontra "arbetslinjen"
Just nu händer det inte mycket på den här bloggen. Förutom att det är mycket på jobbet så går det mesta av min ork till valarbetet. Några som dock orkar skriva kloka och läsvärda inlägg är Roger Mörtvik och Marika Lindgren.
Roger skriver här, om finessen med den svenska/skandinaviska samhällsmodellen, med relativt sett små sociala klyftor, höga skatter, reglerade arbetsmarknader och starka ekonomiska resultat, http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2010/09/10/den-svenska-valfardsstaten-rankas-som-varldens-nast-mest-konkurrenskraftiga-ekonomi/:
"OECD och andra bedömare har flertalet gånger pekat på samma sak, att de nordiska länderna presterar alldeles utmärkt “trots” höga skatter, relativt reglerade arbetsmarknader etc. Starka ekonomiska resultat går utmärkt att förena med små sociala klyftor, visar OECD. Priset är då något högre skatter. Fungerande ekonomier går att skapa utan höga skatter och starka skyddsnät, men då till priset av stora sociala klyftor. Detta är ett vägval man får göra".
Och Marika, om hur slösaktig och ineffektiv regeringens politik för att skapa nya jobb är,
http://storstad.wordpress.com/2010/09/08/varldens-dyraste-jobbpolitik/.
Roger skriver här, om finessen med den svenska/skandinaviska samhällsmodellen, med relativt sett små sociala klyftor, höga skatter, reglerade arbetsmarknader och starka ekonomiska resultat, http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2010/09/10/den-svenska-valfardsstaten-rankas-som-varldens-nast-mest-konkurrenskraftiga-ekonomi/:
"OECD och andra bedömare har flertalet gånger pekat på samma sak, att de nordiska länderna presterar alldeles utmärkt “trots” höga skatter, relativt reglerade arbetsmarknader etc. Starka ekonomiska resultat går utmärkt att förena med små sociala klyftor, visar OECD. Priset är då något högre skatter. Fungerande ekonomier går att skapa utan höga skatter och starka skyddsnät, men då till priset av stora sociala klyftor. Detta är ett vägval man får göra".
Och Marika, om hur slösaktig och ineffektiv regeringens politik för att skapa nya jobb är,
http://storstad.wordpress.com/2010/09/08/varldens-dyraste-jobbpolitik/.
söndag 8 augusti 2010
Låt skoldebatten handla om ideologi och finansiering, hellre än burkaförbud
Jag tycker att mitt parti, nationellt, har varit för försiktigt med att "ta i" den heta frågan om friskolor, vi har varit för flata. De flesta sossar ogillar egentligen att friskolorna kan plocka russinen ur kakan, och de flesta förstår att dagens system riskerar att urholka den offentliga skolan. Och eftersom kommunerna alltid är skyldiga att kunna erbjuda skolgång, om någon friskola lägger ner, så får kommunerna också extra kostnader för att kunna "ligga i beredskap". Men vi har inte orkat/vågat/velat ta strid med den privatiseringsvilliga borgerliga opinionen, och jag tror att vi också har överskattat styrkan i densamma.
(S) i Linköping har formulerat en bra skolpolitik, som jag har kommenterat tidigare, här
http://johanwalan.blogspot.com/2009/04/nu-far-vi-s-i-lkpg-en-bra-skolpolitik.html.
Lars Ohly och Rossana Dinamarca, båda (v) skriver bra i DN idag, här http://www.dn.se/debatt/skolan-ar-en-sedelpress-for-aggressiva-aktiebolag-1.1150099, om
höga vinster i friskoleföretagen, och därmed om skattemedel som inte används till det de var avsedda. De jämför med övriga länder i Norden: "Våra nordiska grannländer har sett till att täppa till de här läckagen från skolan. I Norge är det ett krav att alla offentliga medel ska komma eleverna till del. I Finland drivs skolorna av allmännyttiga samfund och får inte drivas för ekonomisk vinning. I Danmark får bara icke-vinstdrivande stiftelser vara huvudmän, inte aktiebolag. Dessutom får en enskild huvudman inte driva fler än en skola. På det sättet försvarar politiker i Norge, Finland och Danmark barnens rätt till en god utbildning före vinstintresset."
Och Marika Lindgren kommenterar klokt, här http://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/.
"Ett vanligt argument för privata inslag i välfärden är att det ska förbättra kostnadshanteringen: privata intressen är mer effektiva, de kommer helt enkelt att spara in pengar åt skattebetalarna. Men om man nu tror på det, så är det helt uppenbart att friskolesystemet är felaktigt utformat. Skolpengen är som sagt en fast summa och lika för alla. Det spelar ingen roll hur effektiv en enskild friskola än är – de pengar som sparas går inte tillbaka till skattebetalarna. I bästa fall återinvesteras de i verksamheten så att eleverna får del av dem, men betydligt vanligare är att de blir till vinst som på olika sätt delas ut till ägarna, eller används för att expandera verksamheten utomlands. Om det blir pengar över i en kommunalt driven skola däremot (vilket inte är så ovanligt som man kan tro), så går de undantagslöst tillbaka till verksamheten. Antingen till den aktuella skolan eller till kommunens andra verksamheter. För skattebetalaren är det alltså dyrare med friskolor än med kommunala skolor."
Och Marika fortsätter:
"Idag slåss riskkapitalbolagen om de svenska friskolorna: marknaden är glödhet, skriver SvD. Skälet till detta är bland annat, enligt vd:n för Svenska Riskkapitalföreningen, att ”branschen inte [är] speciellt konjunkturkänslig och många verksamheter har långa kontrakt vilket ger stabilitet. Det finns även möjligheter för internationell expansion.” Alltså: det är säker vinst och låg risk. Det vd:n inte säger rakt ut är att lönsamheten är betydligt högre i skolföretag än i det genomsnittliga företaget, och obs – denna lönsamhet består i princip enbart av våra skattepengar:
Riskkapitalbolag är in it for the money, inte för att de är intresserade av en skolas pedagogiska innehåll. Själva poängen med riskkapitalbolag är att skapa snabb och stark avkastning åt sina investerare. Det är inget konstigt med det. Om de inte åstadkom det skulle de inte göra sitt jobb. Men frågan är om det verkligen är dem vi vill ska äga våra skolor? Den skatt vi betalar till att driva skolor – menar vi verkligen att den till stora delar ska gå till enskilda riskkapitalister? Är inte poängen att den ska gå till eleverna och deras skolgång?"
Jonas Sjöstedt har också en bra kommentar, här http://jonassjostedt.se/?p=2200.
(S) i Linköping har formulerat en bra skolpolitik, som jag har kommenterat tidigare, här
http://johanwalan.blogspot.com/2009/04/nu-far-vi-s-i-lkpg-en-bra-skolpolitik.html.
Lars Ohly och Rossana Dinamarca, båda (v) skriver bra i DN idag, här http://www.dn.se/debatt/skolan-ar-en-sedelpress-for-aggressiva-aktiebolag-1.1150099, om
höga vinster i friskoleföretagen, och därmed om skattemedel som inte används till det de var avsedda. De jämför med övriga länder i Norden: "Våra nordiska grannländer har sett till att täppa till de här läckagen från skolan. I Norge är det ett krav att alla offentliga medel ska komma eleverna till del. I Finland drivs skolorna av allmännyttiga samfund och får inte drivas för ekonomisk vinning. I Danmark får bara icke-vinstdrivande stiftelser vara huvudmän, inte aktiebolag. Dessutom får en enskild huvudman inte driva fler än en skola. På det sättet försvarar politiker i Norge, Finland och Danmark barnens rätt till en god utbildning före vinstintresset."
Och Marika Lindgren kommenterar klokt, här http://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/.
"Ett vanligt argument för privata inslag i välfärden är att det ska förbättra kostnadshanteringen: privata intressen är mer effektiva, de kommer helt enkelt att spara in pengar åt skattebetalarna. Men om man nu tror på det, så är det helt uppenbart att friskolesystemet är felaktigt utformat. Skolpengen är som sagt en fast summa och lika för alla. Det spelar ingen roll hur effektiv en enskild friskola än är – de pengar som sparas går inte tillbaka till skattebetalarna. I bästa fall återinvesteras de i verksamheten så att eleverna får del av dem, men betydligt vanligare är att de blir till vinst som på olika sätt delas ut till ägarna, eller används för att expandera verksamheten utomlands. Om det blir pengar över i en kommunalt driven skola däremot (vilket inte är så ovanligt som man kan tro), så går de undantagslöst tillbaka till verksamheten. Antingen till den aktuella skolan eller till kommunens andra verksamheter. För skattebetalaren är det alltså dyrare med friskolor än med kommunala skolor."
Och Marika fortsätter:
"Idag slåss riskkapitalbolagen om de svenska friskolorna: marknaden är glödhet, skriver SvD. Skälet till detta är bland annat, enligt vd:n för Svenska Riskkapitalföreningen, att ”branschen inte [är] speciellt konjunkturkänslig och många verksamheter har långa kontrakt vilket ger stabilitet. Det finns även möjligheter för internationell expansion.” Alltså: det är säker vinst och låg risk. Det vd:n inte säger rakt ut är att lönsamheten är betydligt högre i skolföretag än i det genomsnittliga företaget, och obs – denna lönsamhet består i princip enbart av våra skattepengar:
Riskkapitalbolag är in it for the money, inte för att de är intresserade av en skolas pedagogiska innehåll. Själva poängen med riskkapitalbolag är att skapa snabb och stark avkastning åt sina investerare. Det är inget konstigt med det. Om de inte åstadkom det skulle de inte göra sitt jobb. Men frågan är om det verkligen är dem vi vill ska äga våra skolor? Den skatt vi betalar till att driva skolor – menar vi verkligen att den till stora delar ska gå till enskilda riskkapitalister? Är inte poängen att den ska gå till eleverna och deras skolgång?"
Jonas Sjöstedt har också en bra kommentar, här http://jonassjostedt.se/?p=2200.
torsdag 29 juli 2010
"I den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet"
(Nedanstående skickade jag just till Corren. Och tidigare i dag direkt till herr landstingsrådet).
Till Landstingsrådet Sven-Eric Nilsson!
Alla som arbetar inom sjukvården, liksom de flesta östgötar över huvud taget, har säkert uppmärksammat Socialstyrelsens granskning i förra veckan av US och de säkerhetsproblem som Socialstyrelsen uppfattade i anslutning till det synnerligen ansträngda platsläget. Frågan har dominerat massmedia senaste dagarna. I onsdagens Corren, 100728 sid A5, diskuteras om landstingsskatten skall höjas. Din kommentar till den frågan är att ”det gäller att rationalisera och effektivisera och skapa bättre strukturer. Inget företag kan stå kvar och göra som för 50 år sedan, men i den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet. Man är dålig på att ändra på rutiner.”
Detta svar tycker jag är både okunnigt och ignorant, det gör mig irriterad, ja på ren svenska skitförbannad. Och med tanke på att det kommer från dig som är landstingsråd för den styrande majoriteten så slår din kritik dessutom tillbaka mot dig själv. Om du tror att vi är så förändringsobenägna att vi står och arbetar som för 50 år sedan så har du ju haft gott om tid att agera.
Naturligtvis finns det, i ett så stort system som den offentliga sjukvården, alltid förbättringar som kan göras. Men det ändrar inte det faktum att vi på de flesta enheter ständigt ifrågasätter rutiner och behandlingsmetoder och försöker ”ta hem” möjliga effektiviseringsvinster. Du är mycket välkommen på ett studiebesök till ”min” vårdcentral, Ekholmen, så att jag och personalen här får berätta om hur vi försöker förbättra verksamheten och ge medborgarna bästa tänkbara vård för de medel som ställs till vårt förfogande. Och jag skulle tro att ansvariga på akutmottagningen och övriga delar av US gärna skulle göra detsamma.
Med vänlig hälsning
Johan Walan
Vårdcentralschef och distriktsläkare
Till Landstingsrådet Sven-Eric Nilsson!
Alla som arbetar inom sjukvården, liksom de flesta östgötar över huvud taget, har säkert uppmärksammat Socialstyrelsens granskning i förra veckan av US och de säkerhetsproblem som Socialstyrelsen uppfattade i anslutning till det synnerligen ansträngda platsläget. Frågan har dominerat massmedia senaste dagarna. I onsdagens Corren, 100728 sid A5, diskuteras om landstingsskatten skall höjas. Din kommentar till den frågan är att ”det gäller att rationalisera och effektivisera och skapa bättre strukturer. Inget företag kan stå kvar och göra som för 50 år sedan, men i den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet. Man är dålig på att ändra på rutiner.”
Detta svar tycker jag är både okunnigt och ignorant, det gör mig irriterad, ja på ren svenska skitförbannad. Och med tanke på att det kommer från dig som är landstingsråd för den styrande majoriteten så slår din kritik dessutom tillbaka mot dig själv. Om du tror att vi är så förändringsobenägna att vi står och arbetar som för 50 år sedan så har du ju haft gott om tid att agera.
Naturligtvis finns det, i ett så stort system som den offentliga sjukvården, alltid förbättringar som kan göras. Men det ändrar inte det faktum att vi på de flesta enheter ständigt ifrågasätter rutiner och behandlingsmetoder och försöker ”ta hem” möjliga effektiviseringsvinster. Du är mycket välkommen på ett studiebesök till ”min” vårdcentral, Ekholmen, så att jag och personalen här får berätta om hur vi försöker förbättra verksamheten och ge medborgarna bästa tänkbara vård för de medel som ställs till vårt förfogande. Och jag skulle tro att ansvariga på akutmottagningen och övriga delar av US gärna skulle göra detsamma.
Med vänlig hälsning
Johan Walan
Vårdcentralschef och distriktsläkare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
