Är rökning skadligt?

För drygt ett år sedan så besökte Richard Peto Stockholm med anledning av en WHO-rapport om tobaksrelaterad ohälsa. Om det nu till äventyrs är någon som glömt, eller kanske inte ens uppfattat, allvaret vad gäller tobaken som globalt hälsoproblem så rekommenderas den artikel som Läkartidningen hade då, länken fungerar fortfarande: http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=9428&sectionId=0.

Jag tycker att vi i den svenska debatten har slappnat av vad gäller tobaken. Det låter kanske cyniskt men jag tror att i och med att rökarfrekvensen har minskat, och rökningen har blivit mer koncentrerad till svaga grupper, så har frågan blivit mindre intressant i media. Rökning är för loosers, som mina barn säger. Och dessa loosers får vi inte överge! Och alla vi som försöker arbeta förebyggande vet att det är svårt att få folk att sluta röka. Det är sannolikt mer effektivt att försöka hindra att de börjar. Det är få rökare som har börjat efter, säj, tjugo års ålder. Om vi kunde klara ungdomarna genom tonåren så skulle jobbet sen vara gjort, åtminstone här i Sverige.

Budskapet i artikeln är, i korthet: Hälften av alla vanerökare dör i följdsjukdomar till rökningen! I genomsnitt förkortar rökningen livet med tio år!!!!

Peto var en av medarbetarna i den kända brittiska studien om tobak och ohälsa som genomfördes på läkare i Storbritannien. Denna studie hade en mycket lång uppföljningstid, femtio år, alldeles unikt för att vara en klinisk studie på människor, och har haft stor betydelse för att vi uppfattat tobaken som den stora dödare som den är.

”Den brittiska läkarstudien har fått enorm betydelse. Storbritannien var det första land i världen där en stor del av befolkningen började röka som unga och fortsatte röka resten av livet. 1950 rökte cirka 80 procent av alla brittiska män (och omkring en tredjedel av kvinnorna). Studien gjorde det möjligt att direkt följa konsekvenserna för de första generationerna av vanerökare.

Femtioårsuppföljningen visar den fulla vidden av hälsoeffekterna. Hälften av alla vanerökare dör i följdsjukdomar till rökningen, visar studien, och hälften av dessa dör redan i medelåldern. I genomsnitt förkortar rökningen livet med tio år. (Tio år!!! Det är knappt så man tror att det är sant. JWs anm).

De här sambanden är robusta och har bekräftats i många andra studier, säger Richard Peto i dag. Det är de som ligger till grund för beräkningen att en miljard människor i världen kommer att dö på grund av rökning under detta århundrade, om dagens trender fortsätter”.

Detta borde vi diskutera mycket mer än vad vi gör. Och vi inom socialdemokratin måste se det som den klassfråga det är. Och förutom att tobaken alltså inte är oskyldig i sig själv så vet vi också att den är en ingång till andra droger.

Och naturligtvis måste tobaksfrågor inom EU hanteras som hälsofrågor, inte som jordbruksfrågor.

Mera om Dante: Francescaepisoden

Ännu ett exempel på Dantes finurlighet finner vi i helvetets femte sång, där han möter Francesca och Paolo. Hon var enligt Lagerkrantz dotter till en furste och ”giftes av politiska skäl bort med en medlem av furstesläkten Rimini. Mannen var vanskapt och ful. Hon förälskade sig i hans yngre bror Paolo. De älskande överraskades på bar gärning av den äkta mannen som dödade dem båda. Detta hände när Dante själv var tjugoett år gammal och lidelsefullt förälskad i en kvinna. Händelsen väckte stor uppmärksamhet, var de årens stora societetsskandal”. Författaren Dante låter romanfiguren lyssna till deras historia, gripas av deras öde och till slut fullständigt övermannas av medkänsla, till den grad att han svimmar. Och denna svimning, som är avklarad på två korta rader, rymmer i sig ett helt moraliskt resonemang. Romanfiguren inser att ”det kunde ha varit jag”. Och eftersom äktenskapsbrott är förkastligt måste jag stödja deras fördömelse och följaktligen måste jag placera dem i helvetet, inte i skärselden eller himmelriket. Men jag gör det inte lättvindigt, jag gör det med bävan.

Som väl framgår vill jag varmt rekommendera att du själv, käre bloggläsare, läser Dante. Nöj dig inte med att läsa om honom. Men samtidigt måste jag då kommentera hans berättarteknik, som i förstone kan verka avskräckande. Dantes komedi rymmer ett överflöd av personer, utan vidare hundratals. Och endast en bråkdel av dessa är kända för oss moderna läsare, om vi nu inte skulle råka vara litteraturhistoriker. Dessutom vimlar det av anspelningar på andra diktverk, sägner, politiska debatter och skeenden, rena kändishistorier etc. Skaffa därför bra kringlitteratur. Visserligen rymmer Björkesons översättning en stor notapparat, och dessutom en inledning av Lagerkrantz. Men mitt tips är att läsa Lagerkrantz egen bok, Från helvetet till paradiset, parallellt med komedin, det ger ett så mycket större utbyte.

Från hjältemod till tålamod! Om Färm, Wallström, Dante och Lagerkrantz

Dante Alighieri, författare till Den gudomliga komedin, var florentinare. Han var lidelsefullt politiskt aktiv, och han tvingades under en stor del av sitt liv att leva i landsflykt. Olof Lagerkrantz skildrar detta i sin lysande bok om Dantes komedi, Från helvetet till paradiset (1964). Dante var medlem i det gelfiska partiet som styrde Florens under 1290-talet. Detta parti splittrades under denna tid i två fraktioner, de vita och de svarta. De vita, vilka Dante tillhörde, motsatte sig påven Bonifatius maktanspråk över staden. Konflikten skärptes kring sekelskiftet 1300, i en process som rymde politiska finter, förräderi, ett grymt inbördeskrig och slutligen de svartas seger. Efter segern plundrades förlorarnas egendom, de anklagades för oredlighet och några dömdes till landsförvisning. I Dantes fall skärptes domen ytterligare, ”påträffas Dante inom stadens murar skall han gripas och brännas levande”.

En viktig politisk diskussion på hans tid, kanske den viktigaste, gällde frågan om nationell suveränitet kontra överstatlighet eller, som det då hette, universalism. Känns det igen? När jag nu har läst Göran Färms och Margot Wallströms bok ”Elitprojekt – nej! Folkets Europa”(2008) har det slagit mig att om Dante kunde se oss idag så skulle han vara förtjust. Han skulle vara överlycklig över EUs existens, till att börja med, och lidelsefullt engagerad i diskussionen om EUs utveckling.

En aspekt som gör att Dante alltid känns så levande, så aktuell, är den mångtydighet som han utvecklar i sin bok. Romanfiguren Dante är en man i trettiofemårsåldern. Författaren Dante, som lever minst ett decennium senare, använder sig av distansen till romanfiguren, i tid och i situation, för att tillåta sig kommentarer som annars vore farliga eller rentav omöjliga att framställa. I helvetets femtonde sång får Dante träffa Brunetto Latini, en vördad äldre författare och förebild. Denne vistas i helvetets sjunde krets, vilket underförstått innebär att han straffas för sin homosexualitet. Han skildras med värme och vördnad. Dantes förvånade replik, ”Är ni här, herr Brunetto?”, ger utrymme för ifrågasättande både av de moraliska reglerna i sig och av läran om eviga straff. Och, som Lagerkrantz påpekar, om författaren Dante skulle kritiseras för detta, för att inte vara rättrogen, är inget lättare för honom än att peka på att han har faktiskt placerat den beundrade läraren i helvetet.

Med samma subtila teknik låter författaren förstå att fastän han varit så engagerad i fraktionsstriderna i Italien och i synnerhet i Florens, och fastän han fortfarande är förbittrad över att inte kunna återvända dit, så har han vidgat vyerna. Romanfiguren Dante får i helvetets tionde sång träffa Farinata, som varit en stor politiker två generationer före Dante. Lagerkrantz skriver att Farinata var en väldig gestalt i det förflutna, ”men ändå ej så avlägsen att det inte alltjämt rök av blod och aktualitet ur hans fotspår”, ungefär som Disraeli i relation till Churchill, eller som Branting till Palme. Farinata hade inte tillhört det gelfiska partiet utan det gibellinska, som vi med ett modernare språkbruk skulle kunna kalla aristokraterna. Han hade alltså varit en politisk motståndare, men förtjänade ändå stor aktning. Efter slaget vid Arbia där han hade tillhört segrarna, hade han i ett kritiskt skede, från början ensam, talat emot att Florens skulle jämnas med marken, och till slut lyckats få övriga med sig. Likväl säger Dante, indirekt, genom att placera honom bland hädarna i helvetet, att hans gärning var otillräcklig, inte för att han tillhörde fel fraktion utan för att hans mål var för lokala.

Dante var naturligtvis inte demokrat i vår moderna mening. Men det vore poänglöst att kritisera honom för det. Och hans grundläggande värderingar är det lätt för oss att dela. Han ville se ett universellt kejsardöme, åtskilt från kyrkan, med bevarande av freden som överordnat mål. Enligt Lagerkrantz var Dante den förste som tänkte på mänskligheten som på en enhet som har en mening i sig själv, inte bara i relation till Gud. Och Dante avskydde och fruktade den oredlighet som skulle bli en följd om den augustinska Gudsstaten sammanblandades med en världslig gemenskap. Dante skulle ha avfärdat NATO, och Warzawapakten, som försök till dominans, fast inte på en italiensk nivå utan på en global. När Lagerkrantz skrev sin bok kände han nog inte till vare sig talibaner eller konservativt kristnas försök att få specifika hänvisningar till kristna värderingar inskrivna i EU-fördraget, men det är ändå klart både vad Dante och vad Lagerkrantz skulle ha tyckt om detta.

Färm och Wallström skriver, kap 1, om behovet av en ny demokratisk fas i EUs utveckling. ”Det har på ett övertygande sätt visat sig att ekonomisk och social integration är effektivare som fredsbevarare än militär makt. Europas ideal har utvecklats från hjältemod på slagfälten till tålamod vid sammanträdesborden”. Och ”Poängen med EU är, enligt vår uppfattning, att det är något helt nytt i historien, ingen kopia på USA. EUs idé är att olika suveräna demokratiska nationalstater i samma världsdel frivilligt har funnit att man på vissa områden vill kunna fatta bindande och effektiva beslut om gränsöverskridande frågor – tillsammans”.

Och Färm och Wallström fortsätter: ”Idén om ett Europas Förenta Stater med egen makt och beskattningsrätt är överspelad. Istället tilldelar medlemsstaterna EU makt då det gränsöverskridande elementet är så starkt, och där man har så starka gemensamma intressen och band, att det är motiverat att överlåta makten åt den övernationella nivån. Men bara då – och bara om medlemsstaterna själva hela tiden är med och fattar besluten”. Dante skulle ha gillat allt detta!

Blir det nu äntligen en ändring av det amerikanska sjukförsäkringssystemet?

Nu är det spännande att följa vad som händer med det amerikanska sjukvårdssystemet, och fr a dess finansiering och organisation. Clintons, Bill som president och Hillary som ansvarig i regeringen för hälsofrågor, försökte 1993 reformera sjukförsäkringssystemet så att alla amerikaner skulle ha en sjukförsäkring, men gick på pumpen. Försäkringsbolagen motarbetade, effektivt, eftersom man hellre ville ha kvar systemet med privata försäkringar, det är ju deras födkrok. Det är också ett system som eftertryckligt har visat sig dyrt och ineffektivt.

Barack Obama har nu försökt samla alla ”intressenter” i frågan, också försäkringsbolagen, till rundabordssamtal. Försäkringsbolagen har velat ge sken av att man ställer upp, men i själva verket spelar man under täcket. Krugman skriver om detta i sin senaste krönika, http://www.nytimes.com/2009/05/22/opinion/22krugman.html?_r=1. Och försäkringsbolagen lobbar nu intensivt för att få kongressen att stoppa ett ”crucial element”, nämligen möjligheten att erbjuda amerikanerna alternativet att köpa en sjukförsäkring av myndigheterna.

Försäkringsbolagen säjer:
“We can do a lot better than a government-run health care system". Och Krugman kontrar: "To which the obvious response is, if that’s true, why don’t you? Why deny Americans the chance to reject government insurance if it’s really that bad?"

Och Krugman fortsätter: "For none of the reform proposals currently on the table would force people into a government-run insurance plan. At most they would offer Americans the choice of buying into such a plan.
And the goal of the insurers is to deny Americans that choice. They fear that many people would prefer a government plan to dealing with private insurance companies that, in the real world as opposed to the world of their ads, are more bureaucratic than any government agency, routinely deny clients their choice of doctor, and often refuse to pay for care".

Och Krugman avslutar med att det nu är upp till bevis för Mr Obama, det är dags att gå från ord till handling och utmana de starka särintressen som försäkringsbolagen utgör. Obamas mandat är, såvitt jag kan bedöma, starkare än Clintons var, och hans ställning gentemot kongressen likaså. Men Krugman har tidigare låtit ana en viss frustration över att Obama varit undfallande mot särintressen när det verkligen har hettat till, se http://krugman.blogs.nytimes.com/?8dpc. Hur som helst så blir det spännande, och ändå hoppfullt.