Religiösa tokigheter i Corren

Idag blev jag irriterad på min tidning, Corren, och närmare bestämt dess "feature"-del, som blandar en kort men rätt bra artikel om KBT (kognitiv beteendeterapi), som hjälp i barnuppfostran, med en hel del skräp.

Fem sidor (även om det är mycket bilder) ägnas åt ett reportage om en präst i Svenska Kyrkan, Erik Johansson. Han syn på Bibeln är konservativ, eller "klassisk" som han själv vill benämna den. Detta innefattar uppfattningen att den kristne guden finns (till att börja med), att hans vilja kommer till uttryck i Bibeln, att denna vilja innefattar uppfattningen att homosexulitet är synd och att sex endast får praktiseras mellan man och kvinna. Han, prästen, är själv homosexuell och har därför valt att leva i celibat, d v s att förtränga, att inte leva ut sin sexualitet. Och han tycker att alla homosexuella skall göra likadant. Enligt artikeln är hans budskap "i grunden detsamma som Åke Greens: utlevd homosexualitet är synd. Men hans tonläge är väsenskilt".

Det hela är snurrigt förstås, rätt obehagligt även om tonen alltså är lågmäld. Författaren, som i och för sig skriver bra, bemödar sig verkligen att skildra och förstå hur prästen resonerar. Och det är här som jag känner att det börjar krypa i mig: Varför är vi så undfallande för knasiga, och till och med människofientliga, föreställningar bara för att de ges en kristen motivering?

Antag att jag offentligt framförde att jag tror på Shiva, eller Zeus, eller Oden, och att enligt min guds uppfattning är utlevd homosexualitet syndigt, och därför bör alla homosexuella leva i celibat! Jag skulle, med rätta, bli offentligt hudflängd i debatten, och möjligen anklagad och fälld för hets mot folkgrupp. Eller kanske bara utskrattad. Men om någon hänvisar till den religion som de flesta av oss har blivit indoktrinerade med sen barnsben, så blir vi oförmögna att genomskåda tokigheterna. Eller så grips vi av den osunda och missriktade "respekt" som säger att det är ofint att ifrågasätta någons vidskeplighet så länge den är iförd den historiskt dominerande religionens kläde.

Som grädde på moset har Corren sedan en hel sida med förutsägelser för hur år 2009 kommer att gestalta sig för oss, beroende på i vilket år vi är födda (drakens, apans, tuppens eller något annat djurs), allt enligt Fengshui, som verkar vara en kinesisk, astrologiliknande form av vidskepelse.

Ååå, så instängt och kvavt!

Per Wirtén om kriget i Gaza

Även Per Wirtén, i Dagens Arena, har skrivit en bra kommentar, länk här http://www.dagensarena.se/text/2009/01/eus-fredsbudskap-har-stortat-samman#commentshash1. Han påpekar att EU:s brist på förmåga/vilja att försvara Gaza-bornas rättigheter, och europeiska politikers och ledarskribenters självklara omsorg om angriparen snarare än offret, gör att EU:s trovärdighet vad gäller att värna mänskliga rättigheter kommer att vara "under noll".

PW fortsätter: "Israels propagandainsats är en prisvinnare. Ingen ifrågasätter att det bara var Hamas raketer som bröt vapenvilan. Ingen skriver om Israels räd den 4 november som dödade sex Hamasmilitärer. Att blockaden av Gaza är en kollektiv bestraffning som strider mot internationell rätt och att de palestinska polismän som medvetet dödades under krigets första timmar, enligt samma rätt, är civila har försvunnit ur rapporteringen".

Och han avslutar: "Sedan Gaza evakuerades för tre år sedan har Israels armé dödat 1700 palestinier i det ursprungliga Palestina. Och under läsåret 2007-08 i genomsnitt ett barn varje vecka. Ibland två. Avhumaniseringen av palestinierna är nu så genomförd att man tvingas påminna att bakom varje siffra levde en människa: kanske förälskad, möjligen förbittrad men på väg mot ålderdom. Gaza är ett belägrat och nu krigshärjat ghetto. Europa solidariserar sig helt med angriparen".

Göran Rosenberg om kriget i Gaza

Göran Rosenberg skrev igår, i DN om kriget i Gaza, länk här http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=967&a=871252. Klokt, som vanligt, smärtsamt fyllt av återhållen vrede, pendlande mellan uppgivenhet och uppfordran. Jag instämmer fullständigt och skulle vilja skicka hela texten, i rött och med fetstil, till W Bush, Obama, Reinfeldt och Bildt. Och möjligen också Olmert och Barak, åtminstone för fullständighetens skull.

Det viktigaste avsnittet är följande:
"Helt uppenbart är att parterna inte klarar av det (att lösa konflikten. JWs anm) på egen hand. Helt uppenbart är också att konfliktens politiska skadeverkningar vida överskrider dess territoriella begränsningar och att den därför inte kan betraktas som en angelägenhet för parterna enbart. Ett internationellt ingripande är inte bara folkrättsligt befogat (antalet FN-resolutioner och internationella konventioner som här brutits mot orkar ingen längre räkna) utan också politiskt påkallat. Detta är en konflikt som genom sitt symbolvärde inte bara tenderar att regionaliseras och ideologiseras. Det är också en konflikt som tenderar att förgifta relationerna mellan arabvärlden och västvärlden. Dess betydelse som sinnebild för arabisk-islamisk förnedring och maktlöshet inför västvärlden kan knappast överskattas. Och därmed inte heller dess betydelse som källa till terrorism och fundamentalism" (JWs markering).


Hela texten, med rubriken Bortom sans och vett, lyder:
"Det enda som säkert kan sägas om det pågående kriget i Gaza är att det kommer att förvärra konflikten och försvåra freden. Ja, den fred som rimligen inte kan försvåras så mycket mer och som ingen längre talar om, eftersom minsta barn kan se att förutsättningarna för fred och försoning mellan israeler och palestinier undan för undan har raserats, och att detta krig, liksom de föregående, kommer att rasera mer. Om krig som medel finns mycket att säga, men historiskt sett har krig kunnat vara ett medel till fred. Så icke detta krig. Detta krig är bara ett medel till hat, förödmjukelse och hopplöshet, och därmed till nya krig. Israel är i full färd med att skapa sig en fiende som inget har att förlora och inget att se fram emot och som därför likt Simson i Bibeln när en sista önskan om att ta sina plågoandar med sig i döden. Hamas raketbeskjutningar mot Israel är naturligtvis brottsliga och självförgörande och bortom allt sans och vett, men hela konflikten är sedan länge bortom allt sans och vett. Också Israels fortsatta ockupation av fyra miljoner palestinier är brottslig och självförgörande och bortom allt sans och vett. Med ockupationen och bosättningarna och förtrycket som krävs för att upprätthålla bådadera, är Israel i full färd med undergräva sin enda möjlighet till långsiktig fred och säkerhet i regionen. Alla vet vad sans och vett kräver (till att börja med); en ömsesidigt framförhandlad och internationellt säkrad delning av den smala jordremsan mellan Medelhavet och Jordanfloden i två självständiga stater. Alla vet vad alternativet är; garanterad ömsesidig förstörelse. Det har sagts många gånger, och det känns tjatigt att upprepa det, men denna konflikt har ingen militär lösning, oavsett hur militärt överlägsen den ena parten är den andra. I denna konflikt är varje slag ett nederlag och varje krig förlorat.För båda parter.KONFLIKTENS KÄRNA är och förblir Israels drygt fyrtioåriga ockupation av Västbanken och Gaza och det militära underkuvandet av fyra miljoner palestinier. Att Israel lämnade Gaza för tre år sedan betydde inte att man släppte kontrollen över området, bara att man övergick från direkt kontroll till indirekt. För att nu återgå till direkt kontroll igen.Israelerna säger sig inte ha något val eftersom motståndaren envisas med att beskjuta Israel med raketer. Palestinierna i Gaza säger sig inte ha något val eftersom motståndaren envisas med att blockera dem och isolera dem och hålla dem inspärrade i världens största utomhusfängelse.Alla vet att konflikten härmed fördjupas, att dess onda cirklar förstärks, att extremisterna på båda sidor får argument för sin sak.Sans och vett är kort sagt en försvagad drivkraft i den här konflikten.Frågan är om den fortfarande kan stärkas. Och i så fall hur. Helt uppenbart är att parterna inte klarar av det på egen hand. Helt uppenbart är också att konfliktens politiska skadeverkningar vida överskrider dess territoriella begränsningar och att den därför inte kan betraktas som en angelägenhet för parterna enbart. Ett internationellt ingripande är inte bara folkrättsligt befogat (antalet FN-resolutioner och internationella konventioner som här brutits mot orkar ingen längre räkna) utan också politiskt påkallat. Detta är en konflikt som genom sitt symbolvärde inte bara tenderar att regionaliseras och ideologiseras. Det är också en konflikt som tenderar att förgifta relationerna mellan arabvärlden och västvärlden. Dess betydelse som sinnebild för arabisk-islamisk förnedring och maktlöshet inför västvärlden kan knappast överskattas. Och därmed inte heller dess betydelse som källa till terrorism och fundamentalism. EN AV DE mest förfelade tankarna bakom USA:s förfelade krig i Irak var att det också skulle lösa Palestinakonflikten. Medelst regimskifte i Bagdad (och hot om regimskiften lite här och var) skulle Israelfientliga arabregimer bli Israelvänliga och stödet till palestinska extremister upphöra och palestinsk medgörlighet infinna sig och konflikten upphöra. Det förfelade i den tanken var att konflikten huvudsakligen sågs som följden av ett fel i arabvärlden, inte av ett fel i Israel eller USA.Följden av detta tankefel är att USA i snart åtta år satsat all sin militära och politiska prestige på att göra om arabvärlden i stället för att lösa Palestinakonflikten. Följden är därmed också att man förlorat en stor del av bådadera i två utdragna och ovinnbara krig, Irak och Afghanistan, medan man inte bara underlåtit att genomdriva den tvåstatslösning av Palestinakonflikten som alla vet är en förutsättning för långsiktig fred och stabilitet i regionen, utan i princip bidragit till att försvåra den. Detta är naturligtvis också bortom allt sans och vett.Vad sans och vett kräver är att USA:s nye president snarast proklamerar en ny politik i Mellanöstern. Att han snarast drar sig ur de kontraproduktiva krigen i Irak och Afghanistan och i stället satsar USA:s resterande makt och prestige på att genomdriva den enda möjliga lösningen av Palestinakonflikten.Men vem har sagt att sans och vett alltid segrar."

Sveriges regering måste fördöma bombningarna av Gazaremsan!

Så här kommenterade idag Titti Nylander på Ekot de pågående israeliska bombningarna av Gazaremsan:

"Efter det att den halvårslånga vapenvilan gick ut mellan Israel och Hamas för drygt en vecka sedan, har omkring trehundra raketer och granater slagit ned i Israel.
Även om antalet dödsoffer för projektilerna har varit begränsat, är invånarnas nerver på bristningsgränsen och tålamodet slut med regeringens oförmåga att hindra islamisternas beskjutning.
Samtidigt närmar sig ett nyval i Israel, där den hårdföre högerledaren Benjamin Netanyahu hittills har legat över i opinionsmätningarna. Men kriget mot Hamas kan komma att vända opinionen, regeringen med försvarsminister Ehud Barak i spetsen har i dag ett brett stöd i Israel för sitt handlande. Israel har sannolikt också valt tidpunkten för offensiven med tanke på presidentskiftet i USA. Bättre att slå till i tomrummet mellan två presidenter än att grumla glädjen med en kris när Barack Obama tillträder om dryga tre veckor".

Och tja, ungefär sådär har väl också jag gissat att Israels regering har tänkt. Om det stämmer så är ju agerandet hårresande cyniskt. Och som vanligt sker det med samma perversa matematik, att en dödad israel måste hämnas med minst tiofalt fler palestinska liv (i det här fallet, bokstavligen, med hundrafalt fler). Varför måste då Carl Bildt ligga lågt och hänvisa till gemensamma EU-utspel? Varför kan inte Sveriges utrikesminister fördöma detta i klartext?

Morgans mästerligt muskulösa musikfyrverkeri

The Chicken är en gladfunkstandardlåt skriven av Pee Wee Ellis, saxofonist hos James Brown. Låten är nu kanske mest känd i form av Jaco Pastorius storbandsversion med steeldrumsolo. På Youtube finns många inspelningar, bl a med James Brown själv, http://www.youtube.com/watch?v=uGl2fWbzw2Q, en fin och avspänd version med Scofield, Pastorius och en för mig okänd trummis, http://www.youtube.com/watch?v=lwhkPSEXs1Q#. Bäst av de som jag har hört är de två(!) som finns med Morgan Ågren och Mats Öberg, dels på trio, http://www.youtube.com/watch?v=98Wif2V4dcY, och allra bäst den fartfyllda kvartettversionen från Morgans Ågren UR-serie med trumlektioner, http://www.youtube.com/watch?v=LjinwnyZgnE.

Morgan Ågren är egentligen värd ett eget kapitel. Adjektiven vill inte räcka till när man skall beskriva hans trumspel. Energiskt, virtuost, fantasifullt etc. Roligt!! Jag blir närmast fnittrig när jag hör på hans kvartettversion. Fullständigt omöjligt att sitta still!

Till vardags arbetar jag som vårdcentralschef på Vårdcentralen Ekholmen, i södra Linköping. Vi har där, liksom alla andra vårdcentraler i Östergötland, en hemsida som man kan nå via Landstingets dito. Vi har hittills inte använt vår hemsida särskilt aktivt, men det är tänkt att det ska bli ändring på det. Nedanstående text skrev jag 081216 som start på en tänkt återkommande serie av nyhetsbrev.

Hej alla patienter/medarbetare/kunder!

Med denna krönika avser vi på Vårdcentralen Ekholmen att inleda ett mer aktivt användande av vår hemsida. Vi har hittills använt den huvudsakligen för att meddela uppgifter om öppettider, telefonnummer, vårdcentralens läge etc. Den har också innehållit kortfattad information om verksamhetens innehåll, liksom om vårt utfall i landstingets patientenkäter. Men en hemsida kan ju vara så mycket mer. Vi har inspirerats av bl a Åby vårdcentrals hemsida. Titta gärna på den, du når den via Landstingets hemsida. Och nu vill även vi ta ett steg till.

Vi tänker oss att publicera information om vår verksamhet, om eventuella förändringar, och om vårdcentralens resultat i olika utvärderingar och mätningar. Och inte minst tänker vi förmedla aktuell rådgivning, medicinska nyheter och rön, och våra egna kommentarer till desamma.

Ungefär hälften av de ca 19 000 personer som är listade på VC Ekholmen besöker oss minst en gång varje år. Och vår uppgift är förstås att då ge en så bra vård som möjligt. Men det är också vår uppgift att ha en så god och säker tillgänglighet att också alla de som inte behöver besöka oss kan vara trygga i förvissningen att också de skall kunna få hjälp, om det behövs.

Det är ett välkänt förhållande att resultatet av sjukvårdens insatser, förutom de strikt medicinska åtgärderna, också påverkas av hur kontakten mellan vårdgivare och vårdtagare är. Är vi stressade, kortfattade och inte lyhörda så blir våra patienter mindre nöjda än om det omvända gäller. Den som har en luftvägsinfektion och får besked att ”det är bara virus, detta skall inte antibiotikabehandlas” är nog mer tillfreds med beskedet om han känner att han har blivit ordentligt lyssnad på och ordentligt undersökt. Och ännu viktigare är kanske detta vid kroniska tillstånd. Den som har diabetes eller högt blodtryck, och inte tycker att läkaren eller sjuksköterskan tar farhågorna för läkemedelsbiverkningar på allvar, den blir mindre benägen att följa givna ordinationer. Och det är inte bara nöjdheten som påverkas, utan också resultatet utifrån mer handfasta hårddata. Därför har det fog för sig att vi ser våra patienter också som våra medarbetare.

Som framgick av en nyhetsartikel 081125 på landstingets hemsida så vill landstinget utveckla strokevården med att ge trombolys, propplösande behandling, till fler som drabbas. En kritisk punkt har varit, och är fortfarande, att sådan behandling, om den skall kunna ges, måste sättas in tidigt. Dock förlängs nu tidsgränsen, till 4.5 timmar. Vår utvecklingsdirektör Martin Magnusson påpekar att ”den största riskfaktorn för att vi ska missa även en tidsgräns på 4,5 timmar, är att patienterna inte tar symptomen på allvar och avvaktar med att söka vård. Det är lika viktigt som tidigare att snabbt ringa 112 om man märker symptom på stroke – som exempelvis halvsidig förlamning, snedhet i ansiktet eller svårigheter att hitta ord eller artikulera”.

På återhörande
Johan Walan
Vårdcentralschef

Michael Marmot talade på Läkarstämman i Göteborg i förra veckan. I anslutning till det så skrev jag nedanstående debattartikel i Corren:

Den brittiske socialmedicinaren Michael Marmots slutsatser är relevanta även för lokalpolitiken i Linköping.

Ju mer jämlikt ett samhälle är desto bättre blir invånarnas hälsa. Och graden av jämlikhet – och därmed nivån på folkhälsan – är inte förutbestämd, utan går att påverka om den politiska viljan finns. Detta är huvudbudskapet i boken Statussyndromet av den brittiske socialmedicinaren Michael Marmot. Han gästade nyligen läkarstämman i Göteborg och hans forskningsresultat har relevans också för vår lokala vardagspolitik.

I Statussyndromet visar Marmot att i ett samhälle där det råder stora ekonomiska skillnader har medborgarna sämre folkhälsa generellt än i ett samhälle med små ekonomiska skillnader. De viktigaste skälen till detta är att ett ojämlikt samhälle försvårar möjligheterna för individerna att utöva kontroll över sina egna liv, försvårar socialt deltagande och social samhörighet mellan stora grupper. Detta skapar i sin tur ”riktig” ohälsa – framför allt via stressmekanismer. Marmot drar den uppfordrande slutsatsen att ”vi ska inte finna oss i att de som står längst ner i den sociala hierarkin har så dålig hälsa som de har. Det går att förbättra allas hälsa”.

Marmot har visat att de sociala skillnaderna utgör en stege med många små steg; de som står högst upp på den sociala stegen har bäst hälsa, de närmast nedanför något sämre och så vidare. Han kallar detta den sociala hälsogradienten och han visar att hälsan följer denna gradient vare sig man utgår från inkomst, utbildningsgrad eller ställning i arbetslivet.

Bortsett från riktigt fattiga länder är det fördelningen av välståndet snarare än den absoluta nivån som har betydelse för hälsa och livslängd. Längst lever man i Japan, Sverige, Kanada, Spanien, Schweiz och Österrike – länder som är relativt rika. Men före rika länder som USA och Irland kommer till exempel Grekland, Malta och Costa Rica.

Marmot skriver: ”Ovanför en nivå där umbärandena har klarats av är det inte av någon stor betydelse för en människa hur mycket pengar hon har i absoluta tal, utan hur mycket pengar hon har i förhållande till andra människor i samhället. Hur mycket grekerna har i förhållande till amerikanerna är av mycket mindre intresse och betydelse för grekerna än vad det innebär för en grek att ha en lägre inkomst än en annan grek”.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

Marmot betonar att det är samhällets organisation ur alla aspekter, inte alls bara eller ens främst sjukvården, som är avgörande för dess invånares hälsa. Och han sticker inte under stol med att resultaten av all den forskning han sammanställer stöder ett vänsterperspektiv.

I Linköping tvingas vi konstatera att ojämlikheten och segregationen i kommunen ökar. Correns senaste skolreportage visar just på detta. Och alla förstår att invånarna i de ekonomiskt svaga stadsdelarna har mindre möjlighet till kontroll över sina liv och mindre möjlighet till deltagande i samhällslivet. Precis det som Marmot talar om.

Vi måste motverka detta.

Det socialdemokratiska budgetförslaget för 2009 innehåller goda ansatser – med vuxenutbildningsplatser, jobbcentra i Ryd, Skäggetorp och Berga samt prioritering av stärkt elevhälsa framför vårdnadsbidrag.

Tyvärr röstades det ner i kommunfullmäktige i tisdags.

Johan Walan