Fira nationaldagen? Ja, om det får innebära kamp mot segregation och utestängande

Finns det något vettigt att säga om nationaldagen? Behövs den? Till vad? Är det inte så att firandet rymmer mer hot än möjligheter? I Östergötland har vi kunnat läsa att polisen den senaste tiden har haft att göra med att försöka räkna ut var nazisterna skulle ha sitt firande, för att förbeygga konfrontationer med anarkistisk vänster. Inte särskilt uppmuntrande.

Nyss avslutades fotbollslandskampen mot Danmark (som man f ö inte blev särskilt glad av). Och den inleddes med allsång av Du gamla, du fria. Båda verserna, även den bedrövligt nationalistiska andra versen: "Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden. Jag vet vad Du är och Du blir vad Du var". Kan vi inte en gång för alla skippa denna vers? Vad är det vi, och andra, skall hålla i ära? När vikingarna krigade i England på 1000-talet? Alla krig med Danmark? (Ja, då är ju fotboll bättre). Trettioåriga kriget? Karolinernas härjningar i Ryssland? Och den besinningslösa dräneringen av Sverige på vuxet mansfolk till armén? När drygt tretusen man i Armfeldts armé frös ihjäl på norska gränsen efter Karl XII:s död nyåret 1718-19?

Göran Rosenberg, klok som alltid, har dels skrivit om detta i DN, http://www.dn.se/opinion/kolumner/nationen-pa-gott-och-ont-1.873160, dels hållit tal, i Södertälje, http://www.rosenberg.se/_artiklar/nationaldagstal.html. Han lyfter fram tveksamhet mot ett uppifrån påbjudet firande av nationaldagen, men också ett engagemang för nationaldagen som ett firande, inte av den nation som fanns, utan av en nation som är möjlig, om vi lyckas överbrygga alla de gränser som riskerar att skilja oss åt:

"Jag har funderat... över vad det är som får oss att känna samhörighet med andra människor. Ja, med andra människor än dom som står oss nära. Med människor vi inte personligen känner, aldrig personligen har träffat, aldrig personligen kommer att träffa. Alltså samhörigheten med människorna i det samhälle vi lever i, dvs Sverige. Inte samhörighet i bemärkelse att tycka lika som andra människor eller att vara lika eller se lika ut, utan det slags samhörighet med andra människor som innebär att man kan dela ett samhälle med varandra, känna sig delaktig i samhällets angelägenheter, respektera dess lagar och regler, vara beredd att göra en insats för samhället, att offra något för det, att känna förtroende för att det jag gör för samhället, det gör alla andra också. Det slags samhörighet som bygger på känslan och erfarenheten av att med dom här människorna har jag så pass mycket gemensamt att vi också kan vara oeniga, vara olika, ha olika värderingar om saker och ting, ha olika intressen, ha olika uppfattningar om hur vi ska möta samhällets utmaningar och problem, ja i sista hand om hur det samhälle vi delar ska se ut – och det utan att behöva vara rädda för varandra, utan att vilja vända ryggen åt varandra, utan att vilja bygga en mur mellan varandra, utan att vilja leva i ett samhälle där dom andra inte finns.Dvs den samhörighet som krävs för att vi ska känna förtroende och respekt för dom uttalade och outtalade överenskommelser som idag ligger till grund för det svenska samhället, för demokratin, för rättvisan, för allas likhet inför lagen, för allas lika möjligheter att bli delaktiga i samhället och göra det till sitt. Det slags samhörighet som i sista hand måste bygga på att samhället är öppet för dom som vill komma in i det – och att dom som vill komma in i det är öppna för det samhälle som dom vill komma in i – för dess historia, dess språk, dess traditioner, dess lagar och sedvänjor, dess berättelser och högtider. Inte nödvändigtvis för att göra allt detta till sitt, utan för att så småningom kunna göra samhället till sitt. Och med tiden känna igen sig i det, och känna sig någotsånär hemma i det, och kanske rentav känna en viss glädje över att få vara en del av det, och därmed känna en viss samhörighet med människorna som de delar det med.

Vad är det då som krävs för att en sån samhörighet ska kunna uppstå och bevaras?...
...Jag tror vi behöver känslan också, den känsla som kommer av gemensamma erfarenheter av och med andra människor, och därmed gemensamma minnen, och därmed gemensamma berättelser. Allt det där som krävs för att vi inte ska bli främmande för varandra, och börja misstro varandra, och bli rädda för varandra och börja bygga murar mot varandra (min markering. JW).

Jag tror att det första vi måste göra är att göra det möjligt för framförallt unga människor att överskrida dom många nya gränser och klyftor som drar igenom vårt samhälle, och därmed göra det möjligt för människor med olika bakgrund, ja ibland från helt olika världar, att möta varandra, nötas mot varandra, få gemensamma erfarenheter av och med varandra, få gemensamma minnen och gemensamma berättelser och därmed utveckla det slags samhörighet med varandra som jag tror varje samhälle kräver (min markering.JW).

Så jag vill se den här dagen, nationaldagen, inte som ett firande av den nation som en gång fanns utan av den nation som idag är möjlig – men som är möjlig bara om vi förstår att det är en annan nation än igår, byggd på en annan samhörighet, baserad på delvis andra erfarenheter och andra minnen och andra berättelser...Och det är det jag till sist vill kunna fira, att vi kan samlas här på torget idag, alla vi som lever i Sverige, samlas över alla dom gränser som alltmer tenderar att skilja oss åt, och upptäcka hur mycket det är som vi faktiskt har gemensamt och hur mycket vi har som är värt att gemensamt försvara och bevara, och hur mycket vi gemensamt har att förlora om vi misslyckas".

Nicke Bremer är f ö inne på liknande tankar, http://nickebremer.blogspot.com/.

Ja, okej då: Om vi tar bort andra versen i nationalsången, och om vi betonar nationaldagen som en möjlighet att bygga en nationell gemenskap, med nya, gemensamma erfarenheter, om vi lyckas motverka segregationen så att vi verkligen får så pass mycket gemensamma erfarenheter att det räcker till att bygga en nationalkänsla på, då är jag med på tåget.