Mera musiklistor: Bach, och Bach, och mera Bach

På min imaginära lista över världens bästa musik hade jag i många år, på förstaplatsen, ”Ehre sei dir, Gott, Gesungen”, den jublande kören i A-dur som inleder femte delen av J S Bachs Juloratorium. Den är outslitlig! Glad och fantasifull. Målande, snabb körsats. Vackra, spänstiga oboer. Och Bachs omisskänliga, pumpande, berusande tretaktssväng! Tyvärr är för jag för begränsad som sångare för att själv kunna sjunga den. Men lika roligt som det skulle ha varit blev det ändå, minst, före jul, när jag fick höra både min hustru och min dotter delta i ett fantastiskt framförande av juloratoriet i Vadstena, under Marie-Louise Beckmans utomordentliga ledning. Man framförde alla sex delarna faktiskt. Med inlagd matpaus efter den tredje, då var och en fick uppsöka något matställe, och sedan återsamling. Underbar orkesterklang med barockinstrument. Superba solister, alldeles särskilt tenoren, Olof Lilja. Ja, det var 2008 års musikaliska höjdpunkt för mej.

Marie-Louise har gett mig många fina musikupplevelser genom åren, med stark betoning på just Johann Sebastians musik. Hon har haft mina tre yngsta barn, och hustrun, i sina körer. Och att få höra barnen musicera, ja, det smäller nog rentav högre än att få delta själv. Dessutom lyckades Marie-Louise genomföra ett flertal kyrkokonserter under sin tid som kantor i S:t Hans-kyrkan här i Linköping, där också en hel del instrumentalmusik av Bach ingick, triosonator m m. Hon lyckades t o m få en rabiat ateist som undertecknad att delta i söndagsgudstjänten, flera gånger. Vad gör man inte när gosskören behöver stöd i mansstämmorna?

Min största musikupplevelse någonsin, tror jag, var nog annars när jag fick vara med om att, tillsammans med äldste sonen, dottern och hustrun, och tillsammans med solister, musiker och massor av andra körsångare förstås, framföra Matteuspassionen i Linköpings domkyrka, för åtta-nio år sen. Om det är något verk som har lyckats att klämma sig in på topplistan framför ”Ehre sei dir, Gott, Gesungen” så är det basarian på slutet av Matteuspassionen, ”Mache dich, mein Herze, rein”. Eller kanske ”O Mensch, bewein dein Sunde gross”, när Jesus har gripits i Getsemane och lärjungarna, modstulna och förvirrade, plågas av dåligt samvete över att de inte orkade hålla sig vakna. Eller kanske allra helst det som brukar kallas Lilla trosbekännelsen, den korta, formidabelt koncentrerade ”Wahrlich, dieser ist Gottes Sohn gewesen” (Sannerligen, denne var Guds son), mot slutet av andra delen. Den utgör körens kommentar, bara två takter och en fjärdedelston lång, just när Jesus har skrikit till, gett upp andan och en jordbävning har skakat marken och fått förlåten, tygdraperiet i templet, att slitas sönder i två bitar. Å, den kan få mig att för ett ögonblick vilja glömma alla invändningar mot kristendomen och ge mig hän åt Bachs okomplicerade och förtröstansfulla gudsbild. Men bara ett ögonblick.