Utveckling av cancersjukvården

Häromdan fick jag på jobbet årsrapporten från Onkologiskt centrum i Linköping om cancersjukligheten i sydöstra sjukvårdsregionen, länk här http://www.lio.se/upload/25976/Cancerstatistik2007.pdf. Låter det torrt? Det är allt annat än det, om man bara tränger in lite i materialet. Och det är inte särskilt tungt.

Om man scrollar till sid 13 så ser man en graf som visar ”Samtliga maligna cancerdiagnoser, antal fall och mortalitet”. För vardera könet finns en heldragen linje, antalet cancerfall, och en prickad, antalet dödsfall i cancer. När statistiken börjar, 1960, så var andelen cancerfall som ledde till döden ca 80%. Denna andel har minskat hela tiden, och under de senaste åren så har den krupit under 50%. Den ökande skillnaden mellan dessa två linjers värden representerar, aningens förenklat, summaeffekten av alla sjukvårdens insatser i cancervården. Om vi utgår ifrån att en malign cancersjukdom är dödlig om den inte behandlas, och nu kan konstatera att grovt sett endast hälften av alla inträffade cancerfall leder till ett cancerrelaterat dödsfall så innebär det förstås att den andra hälften av patienterna har blivit botade, eller åtminstone varit vid liv så länge att de hunnit dö av något annat.

Och i den komplexa process som denna bild beskriver så ryms alla aspekter av sjukvårdens insatser avseende cancersjukdomar, t ex förbättrade kirurgiska tekniker, bättre postoperativt omhändertagande, effektivare cytostatikabehandling, effektivare strålbehandling och benmärgstransplantationer, men också mammografiscreeningen och cytologproven. Och även vi i primärvården kan ta åt oss, för här ryms förstås också en (åtminstone någorlunda) utbyggd och välfungerande primärvård som bidrar till att dessa patienter upptäcks i tid, och lotsas rätt i sjukvården. Och att de får hjälp med rehabiliteringsinsatser efteråt. Detta är faktiskt en framgångssaga, vilket kan vara trösterikt att ha i åtanke för oss i vården när vi sliter i vardagslunken.

Att sedan mortaliteten för oss alla är 100% vad vi än gör, d v s att vi kort och gott någon gång skall dö, det är en annan femma.

För den lässugne finns ytterligare mycket av intresse. Behandlingsresultaten utvecklas inte alls lika för alla tumörformer. De har blivit betydligt bättre för t ex cancer i tjocktarm, ändtarm, bröst och urinblåsa, maligna melanom och annan hudcancer, testikelcancer, livmoderkroppscancer och Hodgkins lymfom. Vad gäller livmoderhalscancer så har antalet dödsfall minskat kraftigt över åren, trots att andelen inte alls har minskat lika mycket. Troligen beror detta på den kraftigt förbättrade diagnostiken som de gynekologiska cellproverna har inneburit. De flesta kvinnor som har cellförändringar, förstadier till cancer, blir behandlade så att det aldrig blir någon cancerutveckling. Det är angeläget att traditionen att "man ska" gå på dessa kontroller vidmakthålls.

Magsäckscancer minskar kraftigt över tiden. Varför är väl inte fullt klarlagt, men en ganska säker gissning är att vårt välfärdssamhälle, och fr a vårt förbättrade boende, och i synnerhet vattenklosetterna, har haft avgörande betydelse, genom att spridningen av magsårs- och magcancerbakterien Helicobakter pylori har minskat så drastiskt.

Prostatacancer är ett särskilt kapitel. Antalet fall har ökat stadigt sen 1960, ungefär tre gånger, men antalet dödsfall är konstant eller svagt sjunkande. Hur mycket av ökningen är en verklig ökning, och hur mycket beror på att vi letar mer? Hur mycket beror på att vi har fått allt bättre behandling, behandling som kanske inte botar men ändå bromsar? Hur mycket beror på att vi hittar fler cancerfall hos gamla män, cancrar som är så stillsamma och långsamma i sitt förlopp att patienten inte ens kommer att få några symptom av den, innan han dör av något annat? Och i så fall till vilken nytta? Detta är en svår och het fråga, och jag är inte expert på området. Själv brukar jag hävda att för män över ungefär 70-75 års ålder så är det inte meningsfullt att leta efter prostatacancer i symptomfritt skede, utan man kan ta itu med den när den ger sig till känna. Och detta tycker jag mig ha stöd för hos "mina" urologer, d v s urologerna på US i Linköping. För yngre män, vilket i detta sammanhang då innebär yngre än 70-75 års ålder, så är den förbättrade behandlingen, med möjlighet till bot, allt annat än meningslös.

Avseende cancer i matstrupe, magsäck, bukspottkörtel och primär levercancer så är behandlingsresultaten fortsatt dåliga.

Och för den dystra lungcancern så minskar könsskillnaderna snabbt, genom att kvinnorna har ökat sin rökning. Men det visste ni förstås redan. Samma sak, minskande könsskillnader, också för läppcancer.

Men alltså, som helhet, gradvis allt bättre resultat!!