Också AMATÖR-boxning ger hjärnskador

Läkartidningen redogör i senaste numret (Blodmarkör för hjärnskada hos boxare) för en undersökning från Sahlgrenska där man har funnit förhöjda halter av en känd hjärnskademarkör, ett protein som heter neuronspecifikt enolas, i blodprov från amatörboxare.

Man skriver: ”Att det finns en koppling mellan proffsboxning och hjärnskador finns det (sedan tidigare) starka belägg för. Skadorna kallas ofta chronic traumatic brain injury associated with boxing (CTBI-B), en term som omfattar skilda symtom såsom emotionell och kognitiv påverkan, ataxi (vilket betyder oförmåga att koordinera muskelrörelser till följd av skada på centrala nervsystemet. JW) och parkinsonism. En rad kända boxare såsom Muhammad Ali och Ingemar Johansson vittnar illustrativt om dessa skador”.

Kopplingen mellan amatörboxning inte är lika utredd som den mellan proffsboxning och hjärnskada. Men i denna studie fann man alltså att också amatörboxning ger denna enolashöjande effekt.

Tyvärr har vi sen 2006 åter fått legala proffsboxningsgalor i Sverige, även om matcherna begränsas till att vara i tolv minuter, 4x3 minuter. Googlar man på proffsboxning i Sverige får man knappt 13 000 träffar, och det är bland inläggen en bedövande dominans av förespråkare, mestadels på en vulgär och okunnig munhuggningsnivå i sandlådestil. Dock hittade jag en klok kommentar av Åke Wréden, publicerad i samband med Ingemar Johanssons död i våras, http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/31/resultatet-av-ingos-match-var-att-proffsboxning-forbjods-i-sverige:
”Nu hyllar sportsidorna Ingemar Johansson, som dog efter många års demenslidande. Han var en av Sveriges mest berömda idrottsmän genom tiderna.
På hans tid hade tungviktsboxningen fortfarande status inom idrotten. Det var långt senare som den enda riktigt märkliga händelsen bland blodiga ögonbryn och skadade hjärnor var att en tungviktare bet av örat på en annan.
Så gick det inte till på Ingos tid. Men vad hände när hans tre titelmatcher om världsmästarbältet hade gjort att svenska folket fått se väldigt mycket av vad proffsboxningen betydde, i och utanför ringen. Jo, följden blev att riksdagen förbjöd kommersiell boxning, stödd på en väljaropinion som hade äcklats av både brutaliteten och den kommersiella slummen runt boxningsringarna.
Radioreferatet från Ingemar Johanssons segermatch mot Floyd Pattersson betydde rätt mycket för förbudet. Först var det en väldig uppståndelse över segern och över att en grabb från Göteborg hade lyckats på andra sidan Atlanten. Sedan sjönk det in hur det egentligen hade låtit i radion under den långa, grymma misshandeln när Ingo slog ner motståndaren gång på gång och domaren lät matchen fortsätta, tills den försvarslöse var golvad så att han inte kunde ta sig upp.
Så var boxningen i verkligheten. I två returmatcher var rollerna ombytta. Floyd slog ut Ingo, ena gången med sådan effektiv brutalitet att opinionen för att förbjuda eländet fick nytt stöd.
Det bestående resultatet av Ingemar Johanssons tid som boxare var inte att proffsboxningen blev en stor sport i Sverige. Tvärtom. Proffsboxningen var förbjuden i årtionden, och idrottsrörelsen vände ryggen åt eländet.
Först för några år sedan, när minnet bleknat och den sociala likgiltigheten brett ut sig släpptes proffsboxningen in i landet igen, dock utan att bli någon framgång. Det sista är inte så konstigt. Kring proffsboxningen ligger en sur lukt av svett, hjärnskakning, halvkriminalitet och smutsiga pengar, men framför allt av sociala klyftor”(Min markering.JW).

Och Wredén avslutar: ”Det som gör fotboll på elitnivå underhållande, spännande och ekonomiskt het är snygga mål och skickligt spel. Kommersiell boxning kan däremot vara lönsam endast då den går ut på att en del av deltagarna skall misshandlas så grovt att de blir neurologiskt handikappade invalider”.

Och jag påminner, med risk för att vara tjatig, om att den undersökning som jag började med att relatera alltså gällde att också amatörboxning ger hjärnskador.