Bra, Obama: Mindre mörkläggning, mer av rent spel

Al Jazeeras engelskspråkiga nätupplaga innehåller idag en kommentar till Obamas budgettal,
http://english.aljazeera.net/news/americas/2009/02/2009226164143727554.html:

As Barack Obama, the US president, sends his budget outline to congress, US defence spending is coming under new scrutiny. Fighting two wars and supporting an enormous global military machine, the US spent almost $700bn on defence in 2008.
The Bush administration concealed the true size of its military outlays with budget gimmicks, but Obama says from now on there will be no more tricks.
"For too long our budget has not held true about how our tax dollars are spent," Obama said on Thursday.

Det går inte att undvika att notera parallellen i summor: Den föregivet astronomiska stödinsats till Wall Street som planerades i höstas var alltså ungefär lika stor som USAs försvarskostnader. För ett år.

Och Al Jazeera fortsätter med att beskriva hur försvarsindustrin, Lockhead, Boeing, Raytheon m fl, placerar sina anläggningar mycket strategiskt, för att till sig själva binda upp så många kongressledamöter som möjligt. För att på så sätt motverka ifrågasättanden. En intervjuad försvarsexpert, John Pike, säger att "military spending is notoriously resistant to the budget knife. The military industrial complex has become embedded in American life".

Och man avslutar med en referens till president Eisenhower:

Present-day defence spending evokes a warning given nearly half a century ago by the US's last president who was a career military officer.
In his January 17, 1961 farewell message to the nation, Dwight Eisenhower said: "In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex."

Det blir så självklart att det nästan är genant, men slutsatsen är given: Rejäl nedrustning skulle ge utrymme för att tillfredsställa hur mycket civila behov som helst.

Heder åt Johan Croneman!!!

V har just sagt upp vår prenumeration på DN, vi skall framöver bara ha den på söndagar. Jag har länge retat mig på Stockholmscentreringen. Dessutom har jag tyckt att nyhetsrapporteringen alltmer kommit att präglas av en attityd där man vill framstå djärv, sanningssägande och stridande för den lilla människan, samtidigt som man med sitt urval av nyheter i själva verket döljer de ökande orättvisor som finns i samhället. Mycket konsumentnyheter, (se till att välja rätt takbox, internetleverantör eller vinsort) men väldigt lite om effekterna av försämringar i försäkringssystemen, t ex. Mycket reflektioner, efter reportage om olika våldsbrott, om kylan i vårt samhälle, om generationsklyftor etc, men dåligt med försök att förklara på strukturell nivå. Detta gäller främst inrikesrapporteringen. (Och eftersom mitt inlägg häromdagen, om Vårdval Stockholm, faktiskt grundade sig på en DN-artikel så får jag väl erkänna att verkligheten inte är alldeles svart-vit).

Alltnog, efter bara två dar utan DN så inser jag att saknaden kommer att bli stor efter sveriges argaste tidningsröst: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-kalle-anka-sandning-fran-slottsbacken-1.809569. Johan Croneman kommenterar Rapports reportage om förlovningen:
"Jag hade lite svårt att hämta mig från Rapports första direktsändning (kl 12) från Slottsbacken i tisdags. Anders Lindqvist, erfaren, respekterad inrikesreporter intervjuade frilansjournalisten och kungahusexperten Claes-Johan Larsson (under många år hallåa på SVT). Hela intervjun var Kalle Anka (med all respekt Kalle!), och man borde kanske bara ha gått därifrån med ett leende, och med en del sköna formuleringar i färskt minne (”tyska sånahära kungafamiljer”) men så rundar Anders Lindqvist av – och då fryser man nästan till is.
Först säger han att Kronprinsessan Victorias förlovning ”naturligtvis” (?) glädjer hela det svenska folket. Det retar mig, uppriktigt sagt, som fan. Men sedan något betydligt värre. Han säger nu att detta är ett ”ljus i det här mörkret som vi upplevt med finanskris och med bilindustrin som går på knäna och alla som blir utan jobb.”
Precis Anders. Det förvånar mig att ni på Rapport inte hade en direktlänk till de jublande Saab-anställda i Trollhättan eller i Linköping. Vilken enorm lättnad de måste ha känt"(min markering. JW).

Å vad skönt med någon som är lyhörd för det äckliga krypandet för kungafamiljen, och för monarkin i allmänhet, som är så utbrett. Visserligen verkar han, liksom så många andra, tro att SAAB i Linköping gör bilar, men det förlåter jag honom gärna.

Nötknäpparsvitens vedersakare

Gillar ni Spike Jones? Det gör jag. Man kan visserligen bli lite trött på det lätt infantila draget, alla pruttljud och alla spritskämt, ibland är han helt enkelt smaklös. Men han, och hans medmusikers, förmåga att kombinera skämtlynne med fenomenal teknik och timing håller ändå fortfarande.

På Wikipedia skrivs rätt kort: Spike Jones, amerikansk musiker, 1911-1965, orkesterledare, arrangör och trumslagare, ledde orkestern City Slickers, och gjorde sig känd för komiska versioner av kända låtar, varav en blev signaturmelodi för trafikprogrammet i Svensk Radio. Han sysselsatte sig också med "lustmord" på klassisk musik (Spike Jones murders them all) där han bland annat låter framföra operan Carmen på cirka tolv minuter, Humlans flykt, Timmarnas dans med flera.

Det som fr a håller i längden är hans versioner, lustmord, av klassisk musik. Carmen har jag inte hört, men Nötknäpparsviten är fantastisk. (Tyvärr hittar jag bara början av densamma på youtube, se nedan). Och om du inte är riktigt förtrogen med Tjajkovskijs original så lyssna på det först, för det är just hans förmåga att verkligen ligga nära förlagan som gör ironin så hisnande.

På youtube finns massor av klipp, här är några:
Nutcracker Suite http://www.youtube.com/watch?v=tZKp1JvgM3g
The black and danube waltz http://www.youtube.com/watch?v=Tc86QCVH48A
Hawain war chant http://www.youtube.com/watch?v=LQOXrMA4K0E
Clink! Clink! Another drink http://www.youtube.com/watch?v=ijnfdLFhn2o
Der Fuhrers face http://www.youtube.com/watch?v=MReV9dkAVhY
Cocktails for two http://www.youtube.com/watch?v=lvt4b_qwC_Q
Blacksmith song http://www.youtube.com/watch?v=ctEJ-rCkm3c
Pass the biscuits, Mirandy http://www.youtube.com/watch?v=pgn_aNCBXKw

Vårdval Stockholm blev precis så dåligt som kunde förutses

Nedanstående om vårdvalsreformen är klippt från DN i förrgår, ons 090225. Länk här http://www.dn.se/sthlm/personalen-orkar-inte-mer-1.807663, för er som vill läsa mer.

Detta gäller alltså vårdvalsreformen så som den utformats i Stockholm. Och att det blivit så dåligt är inte förvånande utifrån hur ersättningsreglerna utformats där. Den (planerade) östgötska modellen skiljer sig mycket från detta. Till det bättre alltså. Och den östgötska förankringsprocessen likaså. Jag tror inte att effekterna här kommer att bli som i Stockholm.

Men detta visar hur viktigt det är att i ersättningssystemet bygga in kompensation för större vårdbehov hos svaga grupper.

DN skriver:
Oppositionen är skarp i sin kritik mot vårdvalet som den borgerliga alliansen införde i Stockholm förra året.

Flera verksamhetschefer på vårdcentraler i Stockholm som DN.se talat med stämmer in i bilden som målas upp i en ny rapport från Socialdemokraterna.

Vissa vårdcentraler i Stockholms mest utsatta områden har tvingats att så mycket som halvera sina personalstyrkor när ett år gått sedan Vårdval Stockholm infördes. Enligt Susanne Lindarv, verksamhetschef på Skärholmens vårdcentral, är läget nu akut.
– Vi, liksom andra i områden med liknande socioekonomiska förutsättningar, är de stora förlorarna här. Man tar från de sjuka och ger till de friska. För att vi ska få in pengar genom vårdvalet ska vi behandla de friska som inte tar någon tid i anspråk, på bekostnad av de multisjuka, säger Susanne Lindarv till DN.se.

På Rinkeby vårdcentral har personalstyrkan halverats på ett år samtidigt som arbetsbelastningen bedöms ha ökat med 43 procent. I Skärholmen har stora nedskärningar gjorts främst genom att flera undersköterskor, en psykolog och en kurator sagts upp. Rationaliseringarna framtvingas av vårdvalets system där exempelvis ett patientbesök hos en läkare ger vårdcentralerna flera gånger så stora intäkter från Landstinget som ett patientbesök hos en sjuksköterska.

Även Håkan Arpegård, verksamhetschef vid Salems vårdcentral, tycker att situationen har blivit allt mer pressad sedan vårdvalet infördes.
- Vi har dragit in på folk och ska minska ytterligare på personalen men lyckas ändå inte få ekonomin att gå ihop, säger han till DN.se.
Man försöker nu pressa in så många läkarbesök som möjligt. Men trots att antalet sjuksköterskor och undersköterskor blivit färre har inte läkarna blivit fler på Salems vårdcentral.
- Det är stressigt och det kommer att bli ännu stressigare. Men för att klara oss måste vi ändra på schemat så att det blir ännu fler läkarbesök framöver. Jag är lite orolig för de unga som ska klara av att jobba i det här tempot i kanske fyrtio år framåt, fortsätter Håkan Arpegård.

Det är en tydlig tendens, menar Arpegård, att läkarna tar över allt mer av de lättare uppgifterna, som tidigare utförts av sjuksköterskor och undersköterskor.
- Förut har vi jobbat med att patienterna ska behandlas på den nivå som räcker. Sjuksköterskor och undersköterskor kan göra ganska mycket men det betalar sig ju inte så bra. Det är tokigt men det är den ekonomiska styrningen som gör att det blir så här, säger han(min markering. JW).

Håkan Arpegård anser att fördelningssystemet måste göras om i framtiden. Dagens system uppmuntrar många, korta läkarbesök. Svårt sjuka patienter lönar sig dåligt. Det är i längden ohållbart.
- Det blir bara pinnar som räknas känns det som i dag och det är inte bra för den medicinska kvaliteten, säger han.

Mera musiklistor: Bach, och Bach, och mera Bach

På min imaginära lista över världens bästa musik hade jag i många år, på förstaplatsen, ”Ehre sei dir, Gott, Gesungen”, den jublande kören i A-dur som inleder femte delen av J S Bachs Juloratorium. Den är outslitlig! Glad och fantasifull. Målande, snabb körsats. Vackra, spänstiga oboer. Och Bachs omisskänliga, pumpande, berusande tretaktssväng! Tyvärr är för jag för begränsad som sångare för att själv kunna sjunga den. Men lika roligt som det skulle ha varit blev det ändå, minst, före jul, när jag fick höra både min hustru och min dotter delta i ett fantastiskt framförande av juloratoriet i Vadstena, under Marie-Louise Beckmans utomordentliga ledning. Man framförde alla sex delarna faktiskt. Med inlagd matpaus efter den tredje, då var och en fick uppsöka något matställe, och sedan återsamling. Underbar orkesterklang med barockinstrument. Superba solister, alldeles särskilt tenoren, Olof Lilja. Ja, det var 2008 års musikaliska höjdpunkt för mej.

Marie-Louise har gett mig många fina musikupplevelser genom åren, med stark betoning på just Johann Sebastians musik. Hon har haft mina tre yngsta barn, och hustrun, i sina körer. Och att få höra barnen musicera, ja, det smäller nog rentav högre än att få delta själv. Dessutom lyckades Marie-Louise genomföra ett flertal kyrkokonserter under sin tid som kantor i S:t Hans-kyrkan här i Linköping, där också en hel del instrumentalmusik av Bach ingick, triosonator m m. Hon lyckades t o m få en rabiat ateist som undertecknad att delta i söndagsgudstjänten, flera gånger. Vad gör man inte när gosskören behöver stöd i mansstämmorna?

Min största musikupplevelse någonsin, tror jag, var nog annars när jag fick vara med om att, tillsammans med äldste sonen, dottern och hustrun, och tillsammans med solister, musiker och massor av andra körsångare förstås, framföra Matteuspassionen i Linköpings domkyrka, för åtta-nio år sen. Om det är något verk som har lyckats att klämma sig in på topplistan framför ”Ehre sei dir, Gott, Gesungen” så är det basarian på slutet av Matteuspassionen, ”Mache dich, mein Herze, rein”. Eller kanske ”O Mensch, bewein dein Sunde gross”, när Jesus har gripits i Getsemane och lärjungarna, modstulna och förvirrade, plågas av dåligt samvete över att de inte orkade hålla sig vakna. Eller kanske allra helst det som brukar kallas Lilla trosbekännelsen, den korta, formidabelt koncentrerade ”Wahrlich, dieser ist Gottes Sohn gewesen” (Sannerligen, denne var Guds son), mot slutet av andra delen. Den utgör körens kommentar, bara två takter och en fjärdedelston lång, just när Jesus har skrikit till, gett upp andan och en jordbävning har skakat marken och fått förlåten, tygdraperiet i templet, att slitas sönder i två bitar. Å, den kan få mig att för ett ögonblick vilja glömma alla invändningar mot kristendomen och ge mig hän åt Bachs okomplicerade och förtröstansfulla gudsbild. Men bara ett ögonblick.

S(T)AABEN och kapitalet: Vad ska man tycka?

Staten bör ta ett aktivt ansvar för fordonsindustrin. Och samtidigt koppla det till krav på miljöomställning!

Ska staten, i form av dess företrädare regeringen, ta initiativ för att rädda SAAB? Tja, vad ska man tycka? Ska SAAB betyda Statligt Ansvarstagande för AutomobilByggande? Eller Slippa Ansvarstagande är Allra Bäst? Regeringen spelar Svarte Petter med GM. Eller kanske bluffpoker? Och under tiden riskerar initiativet att gå förbi, så att frågan om vad man skulle ha kunnat göra blir hypotetisk.

Med viss vånda, eftersom detta verkligen inte är mitt fackområde, så bestämmer jag mig för att stödja de krav som socialdemokraternas näringspolitiske talesman Thomas Eneroth med flera formulerat, se nedan. Men jag vill komplettera dessa med att betona vikten av att ett statligt utvecklingsstöd kopplas till de förändringskrav som miljökrisen ställer på oss. Oberoende av SAABs kris.

Björn Elmbrant resonerar klokt som vanligt, http://www.dagensarena.se/text/2009/02/xx. Han får mig att förstå varför jag känner sån olust inför problemet: Nu finns det inte längre något bra svar på frågan om hur man skall lösa SAABs problem, det riskerar att bli fel hur det än blir. Initiativ borde ha tagits för länge sen, för att ändra på inriktningen på SAABs produktion, istället för att bara fortsätta, med förlust, med att försöka tävla i lyxbilsklassen.

Elmbrant skriver: ”Pressen på Reinfeldt är också en press att han ska uppträda värdigt som ordförande i EU:s ministerråd, som han ju blir om några månader. Kan han på en och samma gång "rädda" Saab med okonventionella metoder, och samtidigt bråka med Tysklands och Frankrikes regeringar, om deras uppenbara brott mot den inre marknadens regelverk?Svaret är nej. Reinfeldts val blir att vara bäst i EU-klassen, fast Sarko och andra busar och inte läser sina läxor. Sympatiskt på ett sätt, men lite naivt, kanske. Det finns inga vinnare, bara förlorare i detta Svarte Petter-spel om var jobben ska försvinna i en överdimensionerad bilindustri, som gör fel sorts bilar.

Var finns de långsiktiga lösningarna, visionerna om samhället bortom den ekonomiska krisen? Var finns de små elbilarna, som byggs i Norge, men inte i Göteborg? Var finns idéerna om att ersätta biltrafiken i våra storstäder med spårtaxi, som tillverkas i Korea, men inte i Trollhättan? Var finns de statliga beställningarna, som förr var en skjuts framåt för ny teknik? (min markering. JW)

Vem är denna någon, som ska ta helhetsgreppet? Det är inte kvartalskapitalismen, som bara gett oss stadsjeepar och en och annan etanolbil. Det är inte Fredrik Reinfeldt. Han och hans regering kan inte ens stava till ord som industripolitik, kluster och kompetens. Framtidens dom över honom lär bli hård”.

Håkan A Bengtsson, också på Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/text/2009/02/ofullstandig-kalkyl, resonerar på likartat sätt:
”Två olika tankelinjer möts i den aktuella debatten om Saabs framtid:

1. Nationalekonomernas svar är entydigt: Företaget bör läggas ned eftersom det går med förlust. Det är också ett budskap som återupprepas av borgerliga politiker. Kunderna är inte - åtminstone inte just nu - beredda att köpa Saabs produkter. Därmed är saken avgjord. Så lyder det strikt ekonomistiska receptet.

2. Andra ekonomer talar om det industriella kluster (i vilket Saab är en viktig kugge) som nu riskerar att skatta åt förgängelsen. Det handlar om sex decennier av industriellt kunnande och ett myller av underleverantörer. Allt detta kan vara för evigt förlorat. Vad innebär det för Sveriges ekonomiska utveckling på lång sikt?

Regeringen talar nationalekonomernas språk. Maud Olofsson vill inte ha Saab i sitt knä. På kort sikt är staten den enda aktör som kan ta ansvar för att utveckla företaget, i varje fall under en övergångsperiod. Kanske kan företaget överleva om det omstruktureras under den nuvarande krisen. På sikt skulle en ny privat ägarkonstellation kunna ta över företaget, kanske med staten som delägare. Men denna möjlighet kommer inte att prövas. Kostnaden skulle läggas på skattebetalarna upprepar regeringen sitt effektiva och smått populistiska mantra. Men även förlusten av industriellt kunnande betingar ett högt pris. Det ingår emellertid inte i kalkylen.Oppositionen vacklar mellan dessa två perspektiv. Den talar om industrins framtid och roll. Men i praktiken accepterar den att staten inte ska träda in och spela en roll under övergångsperiod för att pröva om Saab kan överleva. Näringspolitik har i svensk politisk debatt blivit ett ickeord. Staten ska hålla sig borta från näringslivet och ekonomin. Vi har här närmast konsensus över blockgränserna. Dessvärre saknas också långsiktiga industrialister i vårt land. Kvartalskapitalismen regerar”.

Mona Sahlins uttalande 090216, http://www.socialdemokraterna.se/Media/Senaste-nytt/Mona-Sahlin-Statsminister-Fredrik-Reinfeldt-maste-visa-ledarskap-/, som jag gissar att Håkan Bengtsson anspelar på, lyder:
”Statsminister Fredrik Reinfeldt måste snabbt visa ledarskap när framtiden för SAAB är oviss. Jag förväntar mig nu han börjar agera för att skapa långsiktigt goda förutsättningar för jobb och ekonomi i Sverige.
- Fordonsindustrin spelar en avgörande roll för Sverige. Vår industri är uppbyggd som ett nät av stora bolag, koncerner, och en stor mängd underleverantörer med viktig forskning och utveckling. Svensk fordonsindustri sysselsätter omkring 140 000 personer i Sverige - inklusive de anställda i leverantörsledet. Fordonsindustrin är därför viktig för hela samhällsekonomin och därmed ytterst vår gemensamma välfärd, säger Mona Sahlin.
- Inom SAAB finns fantastiskt mycket kunnande och industriell kompetens. Där utvecklas spjutspetsteknik för framtidens bilar. Här finns utvecklingsmöjligheter som måste tas tillvara. Sverige skulle kunna vara ledande i utvecklingen av framtidens nya renare bilar”.

Detta uttalande från Sahlin rymmer ju inte några konkreta krav, det har Håkan Bengtsson rätt i.. Men det gör i gengäld det från Tomas Eneroth, Stefan Löfven och Anneli Hulthén http://www.socialdemokraterna.se/Media/Senaste-nytt/S-och-IF-Metall-Regeringens-passivitet-ett-svek-mot-svensk-fordonsindustri-/:
”Näringsminister Maud Olofssons besked att regeringen inte avser att agera för att stötta SAAB innebär att de borgerliga nu smiter från ansvaret. Regeringen sviker sitt eget löfte om stöd och lånegarantier på 28 miljarder kronor till svenska biltillverkare. Det säger nu socialdemokraternas näringspolitiske talesperson Tomas Eneroth, IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven samt kommunstyrelsens ordförande i Göteborg Anneli Hulthén, som idag presenterar sju skarpa krav på investeringar i svensk fordonsindustri och industriell kompetens.

Socialdemokraterna och IF Metall ställer nu ett antal krav på regeringen att stärka fordonsindustrins konkurrenskraft genom:
*Ge besked om lånegarantier. Regeringen måste leva upp till sina löften
*Utnyttja möjligheterna i EU-samarbetet, bl.a. globaliseringsfonden
*Forcera investeringarna i fordonsforskningsprogrammen. Vi vill investera 500 miljoner kronor per år med en extra satsning på 250 miljoner kronor 2009.
*Genomför ett Miljöbilspaket med efterfrågestimulanser med miljöbils- och skrotningspremie
*Öka investeringarna i infrastruktur med två miljarder per år.
*Investera i utbildning och kompetens. Anställda måste rustas inför framtiden, omställning underlättas och lågkonjunkturen utnyttjas. -6 000 vidareutbildningsplatser för anställda inom fordonsindustrin. -Spetskompetenslyft på 20 000 platser för att möta varselvågen och ta vara på befintlig kompetens -50 000 nya platser inom högskola, KY, arbetsmarknadsutbildning, komvux/yrkesvux, utbildningsvikariat
*En fungerande a-kassa för trygghet i omställning.”

Vad tycker jag själv då? Tidigare har jag resonerat som så att en styrka i det svenska förhållningssättet inför globaliseringen har varit att vi inte har varit protektionistiska, vi har inte hållit krisbranscher under armarna. Och vi har klarat denna relativt renläriga hållning just för att vi har haft bra trygghetssystem, fr a i form av arbetslöshetsförsäkringen och alla utbildnings-, vidareutvecklings- och omställningssmöjligheter som funnits kopplade till denna. Men nu, efter borgarnas nedrustning, har vi ju inte detta längre!! Nu kommer det verkligen att bli svårt för alla som blir arbetslösa till följd av en eventuell nedläggning av SAAB. Jag stöder Eneroths, Löfvens och Hulthens krav ovan. Men jag skulle vilja koppla dessa till det som Elmbrant skriver ovan, om vikten av att ett statligt utvecklingsstöd till fordonsindustrin kopplas till de förändringskrav som miljökrisen ställer på oss, oberoende av SAABs kris.

Eld i Royal Albert Hall

Karlar gör listor: Världens häftigaste bil, snyggaste fotbollsmål, snyggaste gitarrsolo, vackraste kvinna, ja, ni vet. Så även jag, åtminstone vad gäller musik. Även om jag egentligen tycker att det är lite löjligt.

Som tonåring tyckte jag att världens bästa bluesskiva var B B Kings Live at the Regal. Och när jag nu lyssnar på den på CD (det är många år sen jag slet ut mitt gamla LP-exemplar) så tycker jag fortfarande att den är strålande. B B King är inte världens bästa (där har ni listtendensen igen) bluesgitarrist, och kanske inte världens bästa sångare heller, men han är bland de bästa, och han är komplett som bluesartist, mer än kanske någon annan. Och på denna skiva har han ett så fantastiskt bra kompband, särskilt pianisten.

Sen är det en annan femma att B B har gjort massor av halvdåliga inspelningar på äldre dar. Lyssna på sextiotalsskivorna!

Annars är Jimi min största gitarridol. Och även här gäller att man i första hand skall lyssna på originalskivorna, det har getts ut en hel del av mindre god kvalitet. En fenomenal inspelning är den version av Fire som han gjorde med Experience i Royal Albert Hall, http://www.youtube.com/watch?v=U_hwjgB6XgU. Bara en trio, inga pålägg, inget fusk, högt tempo, fenomenalt gitarrsolo. Fruktansvärt fula knästövlar. Och lyssna särskilt på hans svajarmsåkning med slutackordet på 3:28, precis på slutet. Jag får ståpäls varenda gång!!

Utveckling av cancersjukvården

Häromdan fick jag på jobbet årsrapporten från Onkologiskt centrum i Linköping om cancersjukligheten i sydöstra sjukvårdsregionen, länk här http://www.lio.se/upload/25976/Cancerstatistik2007.pdf. Låter det torrt? Det är allt annat än det, om man bara tränger in lite i materialet. Och det är inte särskilt tungt.

Om man scrollar till sid 13 så ser man en graf som visar ”Samtliga maligna cancerdiagnoser, antal fall och mortalitet”. För vardera könet finns en heldragen linje, antalet cancerfall, och en prickad, antalet dödsfall i cancer. När statistiken börjar, 1960, så var andelen cancerfall som ledde till döden ca 80%. Denna andel har minskat hela tiden, och under de senaste åren så har den krupit under 50%. Den ökande skillnaden mellan dessa två linjers värden representerar, aningens förenklat, summaeffekten av alla sjukvårdens insatser i cancervården. Om vi utgår ifrån att en malign cancersjukdom är dödlig om den inte behandlas, och nu kan konstatera att grovt sett endast hälften av alla inträffade cancerfall leder till ett cancerrelaterat dödsfall så innebär det förstås att den andra hälften av patienterna har blivit botade, eller åtminstone varit vid liv så länge att de hunnit dö av något annat.

Och i den komplexa process som denna bild beskriver så ryms alla aspekter av sjukvårdens insatser avseende cancersjukdomar, t ex förbättrade kirurgiska tekniker, bättre postoperativt omhändertagande, effektivare cytostatikabehandling, effektivare strålbehandling och benmärgstransplantationer, men också mammografiscreeningen och cytologproven. Och även vi i primärvården kan ta åt oss, för här ryms förstås också en (åtminstone någorlunda) utbyggd och välfungerande primärvård som bidrar till att dessa patienter upptäcks i tid, och lotsas rätt i sjukvården. Och att de får hjälp med rehabiliteringsinsatser efteråt. Detta är faktiskt en framgångssaga, vilket kan vara trösterikt att ha i åtanke för oss i vården när vi sliter i vardagslunken.

Att sedan mortaliteten för oss alla är 100% vad vi än gör, d v s att vi kort och gott någon gång skall dö, det är en annan femma.

För den lässugne finns ytterligare mycket av intresse. Behandlingsresultaten utvecklas inte alls lika för alla tumörformer. De har blivit betydligt bättre för t ex cancer i tjocktarm, ändtarm, bröst och urinblåsa, maligna melanom och annan hudcancer, testikelcancer, livmoderkroppscancer och Hodgkins lymfom. Vad gäller livmoderhalscancer så har antalet dödsfall minskat kraftigt över åren, trots att andelen inte alls har minskat lika mycket. Troligen beror detta på den kraftigt förbättrade diagnostiken som de gynekologiska cellproverna har inneburit. De flesta kvinnor som har cellförändringar, förstadier till cancer, blir behandlade så att det aldrig blir någon cancerutveckling. Det är angeläget att traditionen att "man ska" gå på dessa kontroller vidmakthålls.

Magsäckscancer minskar kraftigt över tiden. Varför är väl inte fullt klarlagt, men en ganska säker gissning är att vårt välfärdssamhälle, och fr a vårt förbättrade boende, och i synnerhet vattenklosetterna, har haft avgörande betydelse, genom att spridningen av magsårs- och magcancerbakterien Helicobakter pylori har minskat så drastiskt.

Prostatacancer är ett särskilt kapitel. Antalet fall har ökat stadigt sen 1960, ungefär tre gånger, men antalet dödsfall är konstant eller svagt sjunkande. Hur mycket av ökningen är en verklig ökning, och hur mycket beror på att vi letar mer? Hur mycket beror på att vi har fått allt bättre behandling, behandling som kanske inte botar men ändå bromsar? Hur mycket beror på att vi hittar fler cancerfall hos gamla män, cancrar som är så stillsamma och långsamma i sitt förlopp att patienten inte ens kommer att få några symptom av den, innan han dör av något annat? Och i så fall till vilken nytta? Detta är en svår och het fråga, och jag är inte expert på området. Själv brukar jag hävda att för män över ungefär 70-75 års ålder så är det inte meningsfullt att leta efter prostatacancer i symptomfritt skede, utan man kan ta itu med den när den ger sig till känna. Och detta tycker jag mig ha stöd för hos "mina" urologer, d v s urologerna på US i Linköping. För yngre män, vilket i detta sammanhang då innebär yngre än 70-75 års ålder, så är den förbättrade behandlingen, med möjlighet till bot, allt annat än meningslös.

Avseende cancer i matstrupe, magsäck, bukspottkörtel och primär levercancer så är behandlingsresultaten fortsatt dåliga.

Och för den dystra lungcancern så minskar könsskillnaderna snabbt, genom att kvinnorna har ökat sin rökning. Men det visste ni förstås redan. Samma sak, minskande könsskillnader, också för läppcancer.

Men alltså, som helhet, gradvis allt bättre resultat!!