Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 22 december 2010

Eftervalsanalys och Primegate

Primegate är den heta frågan för dagen inom socialdemokratin. Själva företeelsen,avslöjad i Aftonbladet, här, är upprörande. Många kommentatorer är besvikna, kränkta, förbannade, Daniel Suhonen, Lena Sommestad, Johannes Åsberg. Och särskilt klokt resonerar som vanligt
Marika Lindgren. Partiledningen är märkvärdigt frånvarande och svävande i debatten. (Även viktiga s-företrädare från Linköping är tysta, åtminstone på sina bloggar).

Vi borde ju diskutera valresultatet, och vilka slutsatser som skall dras av detta. Men nu tvingas vi til en diskussion om diskussionen, om formerna, om vem som talar ur hjärtat och verkligen företräder sig själv, och vem som talar som betald uppdragstagare. Det har vi egentligen inte tid eller råd med. Men vi har inte råd att låta bli heller.
Någon sorts regelverk för lobbying måste vi väl ha, kanske som Mats Engström skriver.

söndag 21 november 2010

Lästips i förnyelsedebatten

Nu är debatten i full gång om socialdemokratins kris, om dess själ och om dess kommande politik. Även jag får väl skaka av mig olusten och tröttheten och försöka komma igen.

Några aktuella inlägg som jag gärna vill sprida finns här:

Fokus, om vilka frågor som är de viktiga, om vilka personer som tänker mest intressant och nytt, http://www.fokus.se/2010/11/efter-sahlin/.

Lena Sommestad på DN debatt idag, kritik mot Thomas Östros, om synen på arbete, synen på kunskap och om (frånvaron av) miljöproblemet, http://www.dn.se/debatt/partiets-tidlosa-varderingar-ryms-i-nagra-rader-av-palme-1.1212637
"Parollen ”det ska löna sig att arbeta” har historiskt varit betydelsefull främst som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har denna paroll också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utifrån föreställningen att det finns de som hellre väljer sociala ersättningar än arbete, ska valet att arbeta bli mer lönsamt. Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk. Socialdemokraterna har alltid värderat lönearbetet högt, men synen på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har under tidigare epoker varit både bredare och mer insiktsfull."

Leif Johansson i Tiden, ("en av få s-debattörer som inte bara pratar om att ”vi måste nå medelklassen”, utan faktiskt också har ett vettigt förslag på hur detta ska ske, med utgångspunkt i verkliga medelklassiga problem", enligt Marika Lindgren), här http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/ovrigaskrifter.aspx?id=107.

Ja, nu känns det lite bättre, rentav lite hoppfullt.

tisdag 19 oktober 2010

Bort med tobaken så minskar barnastman! Och naturligtvis lungcancern.

Sverige införde 2005 en lag om förbud mot rökning på restauranger. Idag tycker "alla" att det var ett bra beslut. Skottland gick ett steg längre, vilket Anders Hansen på Läkartidningen skriver om idag:
Färre fall av barnastma efter förbud mot offentlig rökning
"I Skottland infördes i mars 2006 förbud mot rökning på offentlig plats. Därefter har antalet fall av barnastma backat med i genomsnitt 18 procent per år. Det visar en studie som presenteras i New England Journal of Medicine.
Författarna har utifrån register tittat på antalet fall av sjukhusinläggningar till följd av astma hos individer under 15 års ålder under åren 2000–2009. Fram till 2006 noterades en stigande trend. Därefter har antalet fall backat kraftigt. Bland barn i åldern 0–4 år noteras en genomsnittlig årlig minskning på 18,4 procent vad gäller fall av sjukhusinläggningar till följd av astma under 2006– 2009. Bland barn mellan 5 och 14 år var den genomsnittliga årliga minskningen 20,8 procent."

Läs hela här, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=15218. Och observera, det är inte frågan om en minskning med 18,4 procent. Utan en minskning med 18,4 procent om året!

Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte slappna av i arbetet mot tobaksbruk, och om vikten av att se det som den klassfråga det har blivit, här http://johanwalan.blogspot.com/2009/05/ar-rokning-skadligt.html.

Hans Rosling talar på sitt oefterhärmliga, slagfärdiga och mycket illustrativa sätt om lungcancerns koppling till tobaksfrågan i internationellt perspektiv på en videosnutt hos visir, här, http://www.visir.a.se/aktuellt/nyheter/.

onsdag 29 september 2010

Läs Bitterfittan! (Om du inte redan gjort det)

Även jag har nu tagit mig tid att läsa Maria Svelands Bitterfittan. Och jag vill genast säga, innan jag kommer med någon invändning, att jag tycker den är jättebra. Inte för att den ger mig så mycket nya insikter. Men för att hon, Maria, är så arg, och så envis.

Hon lyfter, samtidigt, fram ojämlikheten mellan både klass och kön. Hon skriver (s 43): ”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.
Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i priviligierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.
Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.
Egentligen tror jag att förnekelse är det som mer än något annat gör mig bitterfittig. Jag tror att det har att göra med nonchalansen. Känslan av vanmakt och osynlighet, som om man skrikit högt och ingen lyssnat, fast man vet att alla måste ha hört.
Och det retar mig att det är så effektivt, kanske det smartaste sättet att bevara förtrycket.”

Och jag kan bara instämma.

Hon vill också politisera det privata, t ex i sitt resonemang kring den för mig tidigare okända forskaren Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s 152-154). Hon skriver:
”En av hennes (Holmbergs) teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor ”frivilligt” likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag inte har några problem med att känna igen mig i.”

Och vidare: ”Men det som gör riktigt ont än när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?”…”Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?
Makt korrumperar, brukar vi säga. Gäller det också för gruppen män
?” (Missa för allt i världen inte den blodiga ironin).

Ingrid, min kloka dotter, som tipsade mig om boken, brukar, liksom sin mor, framhålla hur irriterad hon blir på alla män som utan tvekan brer ut sig i diskussioner, fast de kanske inte har så mycket att säga. Till skillnad från kvinnor, som verkligen måste ta sats, även om de har något mycket mer intressant och genomtänkt att komma med. Hasse&Tage fångade detta i en genial sketch i Svea Hund, i den del av andra akten som utspelas hos ett ungdomsgäng på en bakgård på Söder i Stockholm, där Monika Z hela tiden blir överröstad av sina manliga kompisar som bara pratar strunt, på ett mycket exkluderande sätt. Sveland skriver också om fenomenet (s 150-152). Själv har jag nog inte förrän i vuxna år riktigt börjat lägga märke till detta fenomen. Men det finns överallt, i yrkeslivet och i sällskapslivet.

Ingrid frågade mig om jag tyckte att det var provocerande, som man, att läsa en bok som Bitterfittan. Och mitt svar är att, nej, det är det inte. I alla fall inte på det mest näraliggande sättet, nämligen att jag, som man, skulle känna mig anklagad över all världens ojämlikhet. Lika lite som jag tycker, t ex, att alla tyskar borde känna skuld över nazismens illdåd, eller alla vita amerikaner över illgreppen mot indianderna. Däremot stämmer den förstås till eftertanke om hur jag agerat i min föräldraroll.

Men sen är boken provocerande ändå. Jag tycker att berättarformen är problematisk. Hon säger i en intervju att ”Jag ljuger för mycket för att det ska vara en självbiografi. Men alla romanförfattare använder sig väl av sina liv.” Men då står man som läsare ändå med frågan om hur mycket som är självbiografiskt. Jag tycker inte att bokens tyngd eller värde hänger på detta. Men om jag vore hennes pappa, och om hon har överdrivit och karikerat i sin beskrivning av sin dysfunktionella ursprungsfamilj, ja då skulle jag bli rätt sur och ledsen.

Och sen återstår för mig frågan om hur mycket av våra könsroller som är genetiskt betingade, och hur mycket som är socialt. Om detta har hon inga kommentarer, och det blir en lite besvärande tystnad. Inte för att varje kritik av den existerande ojämlikheten måste diskutera detta. Men jag kan inte värja mig för misstanken att hon underskattar betydelsen av genetiken och hormonerna. (Och hormonerna är naturligtvis genetiskt bestämda).
Dock: ett erkännande av att en stor del av vårt beteende är genetiskt grundat innebär naturligtvis inte ett försvar för den rådande ojämlikheten. Och inte heller ett carte blanche för att slippa ta ansvar för vad vi själva gör, och inte gör, för att sträva mot den jämlikhet som naturligtvis måste vara målet.

Alltså: En stor eloge till Maria Sveland, som är så klok, som vågar vara så personlig, och som orkar vara så envis, så uppfordrande och så arg!!

lördag 11 september 2010

Klokt om "den svenska modellen" kontra "arbetslinjen"

Just nu händer det inte mycket på den här bloggen. Förutom att det är mycket på jobbet så går det mesta av min ork till valarbetet. Några som dock orkar skriva kloka och läsvärda inlägg är Roger Mörtvik och Marika Lindgren.

Roger skriver här, om finessen med den svenska/skandinaviska samhällsmodellen, med relativt sett små sociala klyftor, höga skatter, reglerade arbetsmarknader och starka ekonomiska resultat, http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2010/09/10/den-svenska-valfardsstaten-rankas-som-varldens-nast-mest-konkurrenskraftiga-ekonomi/:
"OECD och andra bedömare har flertalet gånger pekat på samma sak, att de nordiska länderna presterar alldeles utmärkt “trots” höga skatter, relativt reglerade arbetsmarknader etc. Starka ekonomiska resultat går utmärkt att förena med små sociala klyftor, visar OECD. Priset är då något högre skatter. Fungerande ekonomier går att skapa utan höga skatter och starka skyddsnät, men då till priset av stora sociala klyftor. Detta är ett vägval man får göra".

Och Marika, om hur slösaktig och ineffektiv regeringens politik för att skapa nya jobb är,
http://storstad.wordpress.com/2010/09/08/varldens-dyraste-jobbpolitik/.

söndag 8 augusti 2010

Låt skoldebatten handla om ideologi och finansiering, hellre än burkaförbud

Jag tycker att mitt parti, nationellt, har varit för försiktigt med att "ta i" den heta frågan om friskolor, vi har varit för flata. De flesta sossar ogillar egentligen att friskolorna kan plocka russinen ur kakan, och de flesta förstår att dagens system riskerar att urholka den offentliga skolan. Och eftersom kommunerna alltid är skyldiga att kunna erbjuda skolgång, om någon friskola lägger ner, så får kommunerna också extra kostnader för att kunna "ligga i beredskap". Men vi har inte orkat/vågat/velat ta strid med den privatiseringsvilliga borgerliga opinionen, och jag tror att vi också har överskattat styrkan i densamma.

(S) i Linköping har formulerat en bra skolpolitik, som jag har kommenterat tidigare, här
http://johanwalan.blogspot.com/2009/04/nu-far-vi-s-i-lkpg-en-bra-skolpolitik.html.

Lars Ohly och Rossana Dinamarca, båda (v) skriver bra i DN idag, här http://www.dn.se/debatt/skolan-ar-en-sedelpress-for-aggressiva-aktiebolag-1.1150099, om
höga vinster i friskoleföretagen, och därmed om skattemedel som inte används till det de var avsedda. De jämför med övriga länder i Norden: "Våra nordiska grannländer har sett till att täppa till de här läckagen från skolan. I Norge är det ett krav att alla offentliga medel ska komma eleverna till del. I Finland drivs skolorna av allmännyttiga samfund och får inte drivas för ekonomisk vinning. I Danmark får bara icke-vinstdrivande stiftelser vara huvudmän, inte aktiebolag. Dessutom får en enskild huvudman inte driva fler än en skola. På det sättet försvarar politiker i Norge, Finland och Danmark barnens rätt till en god utbildning före vinstintresset."

Och Marika Lindgren kommenterar klokt, här http://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/.
"Ett vanligt argument för privata inslag i välfärden är att det ska förbättra kostnadshanteringen: privata intressen är mer effektiva, de kommer helt enkelt att spara in pengar åt skattebetalarna. Men om man nu tror på det, så är det helt uppenbart att friskolesystemet är felaktigt utformat. Skolpengen är som sagt en fast summa och lika för alla. Det spelar ingen roll hur effektiv en enskild friskola än är – de pengar som sparas går inte tillbaka till skattebetalarna. I bästa fall återinvesteras de i verksamheten så att eleverna får del av dem, men betydligt vanligare är att de blir till vinst som på olika sätt delas ut till ägarna, eller används för att expandera verksamheten utomlands. Om det blir pengar över i en kommunalt driven skola däremot (vilket inte är så ovanligt som man kan tro), så går de undantagslöst tillbaka till verksamheten. Antingen till den aktuella skolan eller till kommunens andra verksamheter. För skattebetalaren är det alltså dyrare med friskolor än med kommunala skolor."

Och Marika fortsätter:
"Idag slåss riskkapitalbolagen om de svenska friskolorna: marknaden är glödhet, skriver SvD. Skälet till detta är bland annat, enligt vd:n för Svenska Riskkapitalföreningen, att ”branschen inte [är] speciellt konjunkturkänslig och många verksamheter har långa kontrakt vilket ger stabilitet. Det finns även möjligheter för internationell expansion.” Alltså: det är säker vinst och låg risk. Det vd:n inte säger rakt ut är att lönsamheten är betydligt högre i skolföretag än i det genomsnittliga företaget, och obs – denna lönsamhet består i princip enbart av våra skattepengar:

Riskkapitalbolag är in it for the money, inte för att de är intresserade av en skolas pedagogiska innehåll. Själva poängen med riskkapitalbolag är att skapa snabb och stark avkastning åt sina investerare. Det är inget konstigt med det. Om de inte åstadkom det skulle de inte göra sitt jobb. Men frågan är om det verkligen är dem vi vill ska äga våra skolor? Den skatt vi betalar till att driva skolor – menar vi verkligen att den till stora delar ska gå till enskilda riskkapitalister? Är inte poängen att den ska gå till eleverna och deras skolgång?"

Jonas Sjöstedt har också en bra kommentar, här http://jonassjostedt.se/?p=2200.

torsdag 29 juli 2010

"I den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet"

(Nedanstående skickade jag just till Corren. Och tidigare i dag direkt till herr landstingsrådet).

Till Landstingsrådet Sven-Eric Nilsson!

Alla som arbetar inom sjukvården, liksom de flesta östgötar över huvud taget, har säkert uppmärksammat Socialstyrelsens granskning i förra veckan av US och de säkerhetsproblem som Socialstyrelsen uppfattade i anslutning till det synnerligen ansträngda platsläget. Frågan har dominerat massmedia senaste dagarna. I onsdagens Corren, 100728 sid A5, diskuteras om landstingsskatten skall höjas. Din kommentar till den frågan är att
”det gäller att rationalisera och effektivisera och skapa bättre strukturer. Inget företag kan stå kvar och göra som för 50 år sedan, men i den offentliga sektorn finns en otrolig tröghet. Man är dålig på att ändra på rutiner.”

Detta svar tycker jag är både okunnigt och ignorant, det gör mig irriterad, ja på ren svenska skitförbannad. Och med tanke på att det kommer från dig som är landstingsråd för den styrande majoriteten så slår din kritik dessutom tillbaka mot dig själv. Om du tror att vi är så förändringsobenägna att vi står och arbetar som för 50 år sedan så har du ju haft gott om tid att agera.

Naturligtvis finns det, i ett så stort system som den offentliga sjukvården, alltid förbättringar som kan göras. Men det ändrar inte det faktum att vi på de flesta enheter ständigt ifrågasätter rutiner och behandlingsmetoder och försöker ”ta hem” möjliga effektiviseringsvinster. Du är mycket välkommen på ett studiebesök till ”min” vårdcentral, Ekholmen, så att jag och personalen här får berätta om hur vi försöker förbättra verksamheten och ge medborgarna bästa tänkbara vård för de medel som ställs till vårt förfogande. Och jag skulle tro att ansvariga på akutmottagningen och övriga delar av US gärna skulle göra detsamma.

Med vänlig hälsning
Johan Walan
Vårdcentralschef och distriktsläkare

onsdag 28 juli 2010

Slut med tjurfäktning i Katalonien!

Tjurfäktning är en grym, vulgär och otrevlig företeelse. Tänk om någon idag skulle introducera idén till en sådan verksamhet? Givetvis skulle det inte tillåtas. Att den fortfarande kan få finnas beror förstås på att dess förespråkare hänvisar till traditionen, att det skulle vara något "genuint" och därmed fint. Men en del saker blir bättre, och nu på lunchen rapporteras en glad nyhet: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3883205.

"Det katalanska parlamentet i Spanien förbjuder tjurfäktning i regionen. Det står klart efter en omröstning.
Ingen mer tjurfäktning i Katalonien i Spanien. Det blev resultatet efter omröstningen som avslutades vid lunchtid i dag. 68 parlamentsledamöter röstade för ett förbud, 55 emot och nio avstod från att rösta".

Låt oss tala om klimatfrågan, inte om Rut!!!

Den för dagen mest e-mailade artikeln på New York Times är Paul Krugmans krönika från igår, om klimatpolitiken i USA,
http://www.nytimes.com/2010/07/26/opinion/26krugman.html?src=me&ref=opinion
Eller snarare om sabotaget mot klimatpolitiken. Med rättframma, närmast marxistiska formuleringar skriver han:
"So it wasn’t the science, the scientists, or the economics that killed action on climate change. What was it?
The answer is, the usual suspects: greed and cowardice.
If you want to understand opposition to climate action, follow the money (min fetmarkering.JW). The economy as a whole wouldn’t be significantly hurt if we put a price on carbon, but certain industries — above all, the coal and oil industries — would. And those industries have mounted a huge disinformation campaign to protect their bottom lines.
Look at the scientists who question the consensus on climate change; look at the organizations pushing fake scandals; look at the think tanks claiming that any effort to limit emissions would cripple the economy. Again and again, you’ll find that they’re on the receiving end of a pipeline of funding that starts with big energy companies, like Exxon Mobil, which has spent tens of millions of dollars promoting climate-change denial, or Koch Industries, which has been sponsoring anti-environmental organizations for two decades.
Or look at the politicians who have been most vociferously opposed to climate action. Where do they get much of their campaign money? You already know the answer."


Man kan förtvivla över att, också i Sverige, den politiska debatten och valrörelsen får domineras så av inskränkta egenintressen. (Hur många Almega-sponsrade inlägg om Rut-avdraget ska man tvingas läsa? I Corren idag fanns ytterligare ett). Jag tycker att det skriker om frånvaron av klimathotet och nödvändiga åtgärder utifrån det i den svenska valrörelsen!

tisdag 20 juli 2010

Om Jane Austen som samtidskritik(!)

Hej igen! Denna blogg har varit avsomnad under en lång semester. Nu försöker jag blåsa liv i den igen.

Minns ni bröllopet? Den vaga olust, illamående och nedstämdhet som evenemanget medförde hos mig har lagt sig, och förhoppningsvis gäller det också er, kära läsare. Icke desto mindre vill jag påminna om eländet genom att göra er uppmärksamma på en fruktansvärt bra, rolig, bitsk och klok recension av Jane Austens bok Emma som Maria Sveland skrev i DN 100619:

"I Jane Austens böcker finns alltid en kritik mot överklassens sociala konventioner som ständigt begränsade kvinnornas liv. När Emma avråder sin väninna Harriet Smith från att gifta sig med sin kärlek, den sympatiska bonden mr Martin, på grund av hans lägre sociala status, är jag som läsare tryggt vägledd och medvetandegjord om Emmas egoistiska och överklassnobbiga handlande.
”Det skulle sannerligen ha varit ett hårt slag att förlora dig, men det hade inte kunnat hjälpas. Du skulle ha kastat bort dig bland folk av lägre samhällsklass. Då hade jag fått avstå från umgänge med dig.”
Två sekel senare haglar plötsligt hänvisningar till uråldriga traditioner för att (bort)förklara en rad otidsenliga företeelser, som att Victoria var tvungen att be sin pappa kungen om lov för att gifta sig, eller att de inbjudna gästerna som nu anlänt med sina entourage bestående av kammarjungfrur och hovdamer, blir inkvarterade efter strikt hierarkisk ordning. Ju finare gäst, desto tjusigare boende.
Följaktligen har Daniels inte så adliga eller kungliga släkt blivit inkvarterad på hotell, medan de blåblodiga högdjuren intagit Slottets många rum. En tydlig värdering och indelning av människor som inte hör hemma i ett modernt demokratiskt samhälle. Lika lite som de vett och etiketts-regler som tidningarna nu citerar som om de vore livssanningar, glatt påhejade och vägledda av mrs Vett och Etikett herself, Magdalena Ribbing. Av henne får vi bland annat veta att vid ett kungligt bröllop bör man inte prata om politik eller vad bröllopet kostade (20 miljoner, varav hälften är våra skattepengar).
I stället kan man tala om hur vacker vigseln var eller hur vackert det är inne på Stockholms slott, förklarar Ribbing och avslutar det hela genom att bjuda på ett konkret exempel, en oneliner på vad man kan säga till sin bordsdam eller bordsherre.
”Titta är det inte den brasilians­ka silverservisen som står där, som drottning Josefina ärvde från sin syster som var kejsarinna?”
Kan man säga. Till exempel."


Sveland avslutar:
"Jag önskar verkligen männi­skan Victoria och människan Daniel både kärlek, kraft och mod. Men den härskna stanken som sprids från monarkins blytunga bagage önskar jag innerligt att vi alla slapp. Det har trots allt hänt än del sedan ”Emma” publicerades 1816, även om de senaste veckornas hysteri varit förvillande lik en roman av Austen."

Läs gärna hela recensionen, här
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jane-austen-emma-1.1126307.

måndag 14 juni 2010

Högerpolitik är bedrövligt för storstaden!

Storstadsborna, i stort, missgynnas av en borgerlig politik, inte av en rödgrön dito. Trots att motsatsen hävdas snart sagt överallt. Och orsaken är att den borgerliga politiken leder till (har ni hört det förut?) ökade klyftor. Och även om det bor relativt sett fler riktigt rika i Stockholm än i landet för övrigt, så är majoriteten av stockholmarna, naturligtvis, vanligt folk.

Jag hade tänkt samla mig till ett inlägg om detta, men det har Marika Lindgren redan gjort, här http://storstad.wordpress.com/2010/06/09/skyhogt-pris-for-missuppfattningen-att-hogerpolitiken-ar-bra-for-storstaden/, mycket bättre än jag skulle kunna. Mycket läsvärt!!!

tisdag 1 juni 2010

Mer om Ship to Gaza. Och om behovet av initiativ från Obama.

Jag är just hemkommen från ett mycket bra apellmöte på Stora torget (i Linköping). Ett möte i protest mot det israeliska våldet mot Ship to Gaza, förstås. Mycket bra tal av Aleksander Gabelic (s), Roger Berzell (s), länk här http://berzell.se/2010/06/min-appell-p-torget-om-ship-to-gaza/ , och Emil Broberg (v), och strålande tal av Ali Hajar (s), och dessutom flera bra tal till. Hyggligt med deltagare, fast man undrar ändå varför det inte blir tiofalt fler.

Och var fanns alliansen? Ingen talare därifrån! Visserligen ordnades mötet i hast, lite av djungeltrummakaraktär, men det var också påannonserat i Corren, http://www.corren.se/ostergotland/linkoping/?articleId=5232808&date=&menuids=, så nog kände alla Linköpingspartier till mötet. Vad jag förstår så skall främst Emil, Ali, Roger och Rebecca Arnell ha credit för arrangemanget. Tack till er!! (Och ursäkta om jag har förbigått någon).

F ö skriver Ulf Bjereld klokt idag, http://ulfbjereld.blogspot.com/, både om det dagsaktuella och om konflikten i stort.

Om kommentarer till attacken på Ship to Gaza

Lunchekot, som jag just lyssnat på, dominerades förstås av rapporteringen om Israels gräsliga attack på konvojen Ship to Gaza. Så även tidningskrönikan, som gav en internationell utblick. Tre pressröster från Israel, en från USA, nämligen Washington Post, och en från Turkiet. Men ingen palestinsk!! Varför?

Och varför vidarebefordrar massmedia alltid den israeliska militärens version så okritiskt? I de flesta konflikter så väger man, åtminstone någorlunda, båda sidors rapporter mot varann, men sällan i Israel-Palestinakonflikten.

Om man tillhör dem som verkligen hoppas på ett utplånande av den judiska staten, och ser detta som lösningen på konflikten, så kan man säkert se den aktuella attacken som önskvärd, "nu demaskeras vår sataniske motståndare!" För alla oss som vill ha en tvåstatslösning, med säkra, erkända och respekterade gränser för både en israelisk och en palestinsk stat, troligen enligt 1967 års gränser, så har uppförsbacken, om möjligt, blivit ännu längre och ännu mer omöjlig.

Marika Lindgren skriver bra om det som man nästan inte längre kan skriva om, http://storstad.wordpress.com/2010/06/01/nagot-om-ship-to-gaza/.

Niklas Wykman har skrivit att "Ship to Gaza är storpolitik och krigsprovokation förklätt till välgörenhet. Han anser vidare att personerna som var ombord på båtarna är "nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare."

Ja men Johan, varför vidarebefordrar du debattinlägg med denna sjukt låga nivå? Jo, för att Niklas Wykman faktiskt är ordförande i ett av riksdagspartiernas ungdomsförbund!! (gissa vilket!).

söndag 2 maj 2010

Greker som hästskojare?

NYT citerar, apropå den grekiska krisen, Yiannis Stournaras, f d ekonomisk rådgivare till socialistpartiet, som menar att Internationella Valutafonden kommer att behöva hålla noggrann kontroll på Grekland, http://www.nytimes.com/2010/05/03/business/global/03drachma.html?pagewanted=2&ref=global-home:
"The I.M.F. will be here every few months and will be keeping a close eye on Greece's every move," he said. He jokingly conceded that such skepticism is warranted, not just because the previous government lied about the magnitude of Greece's deficits but because the nation has a tradition of deception dating back to ancient times.
"People haven't trusted the Greeks since the time of the Trojan War," he said. "So this is nothing new
(min fetstilsmarkering.JW).

Tja, ska man skratta eller gråta?

lördag 1 maj 2010

Eurozonen: Var är nödutgången?!

Apropå Eurokrisen: Jonas Sjöstedt skriver
http://jonassjostedt.se/?p=1710
"Ibland är det jobbigt att få rätt. Krisen för Euron och för den grekiska ekonomin blir nu snabbt allt värre. Mycket lite tyder på att någon lösning finns i sikte, istället tyder allt på att den akuta krisen snart kommer att sprida sig till fler länder. EU borde bita i det sura äpplet och börja planera för återinförandet av nationella valutor i flera euroländer. Alternativet kan vara betydligt värre och krisen betalas av löntagare och de som behöver välfärden."

Paul Krugman är inne på samma sak, här http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/04/28/how-reversible-is-the-euro/?scp=1&sq=Krugman%20euro&st=cse. Att något land skulle lämna valutaunionen när man väl var inne i den har tidigare uppfattats som otänkbart. Dels utifrån all investerad politisk prestige, men också utifrån logiken i den ekonomiska krisen. Enligt det s k Eichengreenska argumentet skulle "any move to leave the euro would require time and preparation, and during the transition period there would be devastating bank runs. So the idea of a euro breakup was a non-starter."
Men Krugman har tvingats tänka om:"But now I’m reconsidering, for a simple reason: the Eichengreen argument is a reason not to plan on leaving the euro — but what if the bank runs and financial crisis happen anyway? In that case the marginal cost of leaving falls dramatically, and in fact the decision may effectively be taken out of policymakers’ hands(min fetmarkering. JW)."
Och vidare: "Think of it this way: the Greek government cannot announce a policy of leaving the euro — and I’m sure it has no intention of doing that. But at this point it’s all too easy to imagine a default on debt, triggering a crisis of confidence, which forces the government to impose a banking holiday — and at that point the logic of hanging on to the common currency come hell or high water becomes a lot less compelling."

Tony Olsson, på bloggen Vänsterekonomerna, skriver lite mer utförligt om samma fråga
http://www.vansterekonomerna.se/artiklar/emu-forvarrar-krisen.
"Även i de fall då under lång tid dåligt skötta offentliga finanser spelat in, såsom i Grekland, råder det ingen tvekan om att penningpolitisk självständighet i dagsläget skulle erbjuda en mer socialt acceptabel och mer rationell väg ut ur krisen, nämligen genom valutadepreciering."

Går det att "köra eurointräde baklänges"? Och om det inte går, vad är egentligen alternativet? Grekisk statsbankrutt, javisst. Men sen då? Det slutar ju inte där. En sådan bankrutt måste då bäras av resten av euroländerna, inklusive de redan hårt pressade Portugal och Spanien. Tanken svindlar. Och allt går nu så rasande snabbt, även fackekonomerna verkar tagna på sängen av detta faktum.

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

Hallå landstingsrevisorer, har ni koll?

DN skrev igår om privata vårdföretag med landstingsavtal som tagit betalt för vård som de inte utfört, här http://www.dn.se/sthlm/vardforetag-fuskar-med-fakturor-1.1086041.
"Landstinget har låtit granska tre vårdföretag där man fått signaler om att redovisningen inte gjorts korrekt.
Ett av företagen, Aleris, har redan tvingats betala tillbaka två miljoner kronor. Vid Aleris Specialistvård i Handen hade läkare registrerat andra, dyrare kirurgiska ingrepp än patienterna i själva verket fått.
Magnus Dahl, affärsområdeschef för Aleris Närsjukvård Stockholm, medger utan omsvep att misstag har begåtts.
– Det är väldigt beklagligt att vi har gjort fel. Vi har fått landstingets förtroende att förvalta skattebetalarnas pengar för att producera sjukvård. Då ska vi göra det både medicinskt och administrativt korrekt.
Två andra företag som granskats, där landstingets revisor funnit liknande brister, är Gyn Stockholm, som drivs av Cevita Care AB, och Nacka Närsjukhus, som drivs avProxima AB.

- Jag kräver att man stoppar slöseriet och ett utav verktygen som man behöver pröva är direkt polisanmälan av misstänkt fusk och stöld. Landstinget slösar stora pengar som kunnat användas för att höja kvaliteten i vården, säger Ilija Batjlan (S) i ett pressmeddelande."

Proxima AB?! Vi i Östergötlands landsting har ju också avtal med dem, nämligen i Motala. Är våra landstingsrevisorer på alerten?

onsdag 28 april 2010

Förbättrade resultat för sjukvården!

Jag spanar i det just publicerade dödsorsaksregistret för 2008, http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18014/2010-4-31.pdf.
Där finns en hel del intressant. Man skriver bl a om s k åtgärdbar dödlighet. Detta begrepp vill fånga dels hur framgångsrik sjukvården är, d v s hur det går när man väl har blivit sjuk, dels hur hälsopolitiken fungerar, d v s hur det förebyggande arbetet fungerar. För det förstnämnda måttet undersöker man t ex dödlighet i blindtarmsinflammation, gallstensinflammation och livmoderhalscancer. För det andra undersöker man lungcancer, levercirros och motorfordonsolyckor.

Man skriver: "Mellan 1987 och 2008 har kvinnornas dödstal för sjukvårdsindikatorer sjunkit kraftigast, från 39,3 per 100 000 till 19,7 per 100 000. Därefter följer sjukvårdsindikatorer
för män som har minskat från 51,0 till 31,8 per 100 000. Kvinnornas dödstal för de hälsopolitiska indikatorerna har däremot ökat under perioden 1989 till 2008, från 22,9 till 27,0 per 100 000. Den främsta orsaken till det är att kvinnornas dödlighet i lungcancer har ökat.”

Detta är egentligen enastående! På slutet av åttiotalet tyckte vi nog att vi hade en rätt bra sjukvård. Men sen 1987 har dödstalen i de sjukdomar man valt att följa alltså minskat med 50% för kvinnor och med 38% för männen. Tyvärr är resultaten vad gäller utfallet av hälsopolitiken alltså sämre för kvinnor, främst till följd av deras ökande rökning.

(Till slut blir förstås dödligheten 100% vad vi än gör, men det är ointressant. In the long run we´re all dead, som John Maynard Keynes sa).

Det framgår vidare att plötslig spädbarnsdöd har minskat med knappt 90% från 1990 till 2008. Det är fortfarande ungefär dubbelt så vanligt för pojkar, men den relativa minskningen är lika stor för båda könen. Möjliga orsaker anges vara dels propagandan mot att låta barn sova på mage, dels minskande rökning.

Man konstaterar att lungcancer sedan 2005 har gått om bröstcancer som vanligaste dödsorsak bland tumörsjukdomarna för kvinnor. Och kvinnorna närmar sig männen vad gäller lungcancerdödlighet.

Hjärtkärlsjukdom är fortfarande den vanligaste dödsorsaken, men den minskar drastiskt. Den ökade under 1900-talet och nådde en topp 1981, men därefter har den minskat med hela 40%. Detta är verkligen framgångsrikt.

Självmord har minskat med drygt 1/3 från 1987 till 2008, och detta är också något att glädja sig åt, även om varje fall förstås ändå är en tragedi. Alkoholrelaterad dödlighet ligger på en ledsamt hög nivå för männen, som segar sig nedåt. Nivån ligger drygt 50% över självmorden. För kvinnor ökar alkoholrelaterad dödlighet, även om den fortfarande bara är knappt en tredjedel av männens.

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

torsdag 22 april 2010

Svart på vitt (eller snarare rött på blått) om arbetslöshet och sysselsättning

Marika Lindgren gör reklam för en rapport från Alliansfritt Sverige:

Nu har Anders Utbult på Alliansfritt Sverige gjort en alldeles fantastiskt pedagogisk sammanställning om hur det här med sysselsättningsstatistik egentligen fungerar. När det handlar om arbetsmarknad flyger ofta siffrorna i luften, från alla politiska håll, och det kan vara svårt att veta vad som egentligen gäller. Har sysselsättningen ökat? Minskat? Hur förhåller sig arbetskraftsdeltagandet till sysselsättningen? Läs Utbults rapport – det går snabbt, det är inte svårt, och du kommer att bli klokare! Now that’s folkbildning for you.

Och det är bara att instämma: Om du själv vill ta reda på hur sysselsättningen respektive arbetslösheten egentligen har utvecklats under alliansens regeringstid så förklarar rapporten detta, snabbt, enkelt och tydligt. Kolla själv, du läser hela rapporten på en kvart:
http://home.student.uu.se/anut9803/Filer/Dags%20f%f6r%20klarspr%e5k%20-%20Anders%20Utbult.pdf
Och, i allra största sammanfattning, så är det precis som de flesta av oss instinktivt känner på oss: Arbetslösheten var på väg ner vid maktövertagandet 2006, men har sedan ökat, från knappt 6.5% till drygt 9%. Och den fortsätter att öka. Och precis tvärtom med sysselsättningen.

Själva begreppet "arbetslinje" har bara varit snack. Skattesänkarlinje har det varit!

onsdag 14 april 2010

Sjukförsäkringsdebatten: Jag tror att högern är på defensiven!

Jag hade tänkt samla mig till ett referat här på bloggen av Åke Thörns viktiga artikel i senaste Läkartidningen, om sjukförsäkringsdebatten. Men det behövs inte, för det har Kjell Rautio på TCO redan gjort, här http://www.utredarna.nu/kjellrautio/2010/04/14/fler-spruckna-myter-och-faktoider-i-sjukforsakringsdebatten/.

Thörn skriver bl a: “De senaste årens förändringar av sjukförsäkringens regler och anvisningar har skett utifrån överutnyttjandedefinitionens perspektiv och resulterat i en rigid och fyrkantig tillämpning. De framställs ofta av förespråkarna som vore de nödvändiga av helt neutrala, vetenskapliga skäl./…/Det är farligt när argumenten för en förändrad sjukförsäkring ges en förment vetenskaplig neutralitet. De viktigaste frågorna, de som utgår från värderingar, döljs nämligen och försvinner.” Det är bara att instämma.

Hanne Kjöller i DN låtsas som om det regnar. Trots att hon är en av de pressröster som ivrigast och mest ihärdigt spridit de överutnyttjandeföreställningar som nu smulas sönder så fortsätter hon att skriva om sjukförsäkringen utifrån desamma, senast förra veckan, här http://www.dn.se/ledare/signerat/vand-pa-perspektiven-1.1071479. Och hon har dessutom mage att koppla denna kampanj till Antonovskys Kasam-begrepp, i ett försök att överföra dennes goodwill till sitt budskap: "Det man borde kunna enas om är att det sista man i alla fall ska göra är att ta människor den förmåga som trots allt finns där. Att läkarna med sina sjukintyg slutar bekräfta känslan av oduglighet, sjukidentitet och brist på sammanhang. Människor borde få hjälp att komma vidare, att hitta en strategi för att lämna oförrätter och kränkningar bakom sig. Och en modell för att lära sig leva med den smärta som inte gör mindre ont för att individen berövas sitt sociala sammanhang." Läs det rödmarkerade igen! Man borde alltså kunna enas om att läkarna med sina sjukintyg skall sluta bekräfta människors känsla av oduglighet, sjukidentitet och brist på sammanhang! Det är en uppmaning som fördolt rymmer ett kontroversiellt påstående, som säger att läkarna, nu och tidigare, med sina läkarintyg har tagit ifrån människor den förmåga de trots allt hade, och bekräftat människors oduglighet etc. Det är helt analogt med den klassiska frågan "Har du slutat att slå din fru än?!" Hon vrider Antonovskys klokhet till att verka understödja hennes felaktiga tes om överutnyttjande och fusk som orsaken till de ökade sjukskrivningarna. Så fräckt!!


För övrigt ser jag i DN, apropå en annan fråga, att även Göran Rosenberg argumenterar för jämnare resursfördelning, i efterdyningarna(?) till debatten om Jämlikhetsanden av Wilkinson och Pickett, men med en ansats som är mer filosofisk än empirisk, här http://www.dn.se/ledare/kolumner/behovet-av-rattvisa-1.1058006. Det blir samma slutsats i alla fall: Alla tjänar på ett samhälle med mindre ojämlikhet.

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

måndag 12 april 2010

E-landstingsmajoriteten vågar/förmår inte ta ansvar!

Mats Johansson har skrivit bra på sin blogg om behovet av öppna prioriteringar i vården,
http://matsjoh.blogspot.com/2010/04/halso-och-sjukvardspolitiskt-program.html.

Den nuvarande majoriteten har under hela den här valperioden visat sin ovilja/oförmåga till detsamma. Förnärvarande pågår, sent omsider, ett större prioriteringsarbete inom landstinget, utifrån det uppenbara behov som avspeglas i att sjukvården gick med ett stort underskott förra året, -140 miljoner tror jag att det var. Men det är tjänstemannaorganisationen, och ytterst landstingsdirektören, som tagit initiativ, och som driver på.

Enligt tidigare planering skulle prioriteringarna upp till politiskt beslut just innan sommaren. Men som av en händelse har man dragit ut på processen så att det politiska beslutet måste skjutas fram till veckan efter valet. Så fegt!!!

söndag 28 mars 2010

Det handlar inte om sjukförsäkringsreformen, det handlar om hotad vit överhöghet!

Varför är republikanernas ilska över Obamas sjukförsäkringsreform så omåttligt hysterisk? Förslaget blev ju efter kompromissande delvis en besvikelse för den amerikanska vänstern, för att vara alltför urvattnat. Det borde inte vara så kolossalt hotfullt för republikanerna. Två krönikor i NYT ger en del av svaret, se fr a Frank Rich här, http://www.nytimes.com/2010/03/28/opinion/28rich.html?src=me&ref=opinion
och även Paul Krugman här, http://www.nytimes.com/2010/03/26/opinion/26krugman.html?src=me&ref=opinion.

Frank Rich skriver: "That a tsunami of anger is gathering today is illogical, given that what the right calls “Obamacare” is less provocative than either the Civil Rights Act of 1964 or Medicare, an epic entitlement that actually did precipitate a government takeover of a sizable chunk of American health care. But the explanation is plain: the health care bill is not the main source of this anger and never has been. It’s merely a handy excuse(min markering. JW). The real source of the over-the-top rage of 2010 is the same kind of national existential reordering that roiled America in 1964."

Och vidare: "If Obama’s first legislative priority had been immigration or financial reform or climate change, we would have seen the same trajectory. The conjunction of a black president and a female speaker of the House — topped off by a wise Latina on the Supreme Court and a powerful gay Congressional committee chairman — would sow fears of disenfranchisement among a dwindling and threatened minority in the country no matter what policies were in play." Alltså: Det är medvetenheten om hotet mot den vita medelklassens dominans som är den egentliga springande punkten. En färgad president, en kvinnlig talman för majoriteten, en kvinnlig, spanskättad domare i Högsta domstolen och en öppet homosexuell ordförande i Kongresskommittéen?! Nej, vi står inte ut!!!

Tyskland hade Nurnbergrättegångarna. Sydafrika hade sin sanningskommission. Men den rasistiska högern i USA har aldrig riktigt tvingats ta itu med sin historia, de har bara fått ge efter stegvis. Och eftersom demografin talar emot dem kan vi förutse fortsatt skärpning, de kommer att känna sig mer och mer hotade.

Om det republikanska partiet inte förmår distansera sig från Tea Party-högern så kan det mycket väl medföra början till en marginalisering av partiet för lång tid, tror och befarar särskilt Krugman. Och hur påverkar det i så fall det politiska systemet i USA? Många frågor, och få svar.

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

lördag 27 mars 2010

Mer om sjukskrivningsmyten: Det kanske går att peta hål på den ändå?!

I "alla" media, ledarredaktioner, krönikörer, bloggar, skrivs det nu om Björn Johnssons kritik av myterna om orsaken till ökningen av sjuktalet under sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Se t ex här http://www.dn.se/debatt/missvisande-mediebilder-om-den-hoga-sjukfranvaron-1.1036240,
och här http://ilsemarie.wordpress.com/2010/01/27/nog-nu-det-har-aldrig-handlat-om-fusk/,
och här http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article6494310.ab,
och här http://www.tcotidningen.se/bjorn-johnson-hard-debatt-om-sjukfusk-ledde-fram-till-fel-beslut,
och här http://www.bt.se/ledare/kronikorer/politikerna-borde-lyssna-till-bjorn-johnson(1796666).gm,
eller sök själv, det finns hur mycket som helst.

Även Läkartidningen har i senaste numret en intervju med Björn Johnsson, här http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=14064, med i stort sett samma innehåll som den artikel han själv skrev i DN och som startade det hela. Av läsarkommentarerna i Läkartidningen så framgår tydligt vilken stor frustration det finns hos läkarkåren över att man har uppfattats som skyldiga medaktörer till en alltför slapp tillämpning av sjukförsäkringen och rentav till fusk, som hållnings- och aningslösa mähän. Jag har tidigare skrivit på denna blogg i ämnet, bl a här http://johanwalan.blogspot.com/2010/01/missvisande-mediebilder-om-den-hoga.html.

Jag hittar dock inte någon kommentar hos Timbro. Inte heller något från DNs ledarredaktion. Denna tystnad är talande, och mycket misskrediterande. Och framför allt så har jag inte (ännu i alla fall) hittat någon som har kommit med några allvarliga invändningar mot Johnssons resonemang!!!

Denna stora uppmärksamhet gör att man kanske kan hoppas att det faktiskt går att peta hål på myterna om orsakerna till sjuktalsökningen?! Och det är ju bara att glädja sig åt i så fall. Och naturligtvis skall vi på vänsterkanten inte försumma att uppmärksamma detta. Den hetsjaktsliknande arbetslinjen har inte bara varit misslyckad, den har dessutom byggt på falska förutsättningar.

Men Björn Johnssons resonemang leder också till nya frågor: Om det nu inte var dålig arbetsmiljö som orsakade sjuktalsökningen, (och alltså inte heller fusk, lättja, maskerad arbetslöshet eller norrländsk regionalpolitik) utan snarare generella åtstramningar i arbetslivet och dessutom rehabiliteringssystemets kollaps, hur skall vi i så fall hantera detta nu?

Katrine Kielos har åtminstone en början:

"Överutnyttjande förekommer naturligtvis, men förklarar inte vad som hände. Troligast är att utveckligen i stället hängde samman med rehabiliteringssystemets kollaps, menar Johnson. Möjligheterna till arbetsträning och omplacering minskade, lättare tjänster försvann, lönebidragsmöjligheten drogs in och företagshälsovården monterades ner. Sedan renodlades sjukförsäkringen och strax därefter började sjukfrånvaron galoppera.

Denna förklaring tilltalar inte socialdemokraterna (eftersom den pekar ut några av deras reformer som utlösande faktorer).

Men än mindre de borgerliga. Idén om inbillningssjuka som ska botas med ekonomiska incitament är en av alliansens mest grundläggande.

Sverige behöver hursomhelst en mer nyanserad debatt om sjukskrivningar och Björn Johnsons bok är en utmärkt början."

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

lördag 13 mars 2010

RUT-avdragen görs av rika, och de är ineffektiva som arbetsskapare

Har någon läsare av denna blogg missat att RUT-avdraget främst görs av höginkomsttagare? Antagligen inte. Arbetsgivarorganisationen Almega försöker att få det att framstå som om användandet av avdraget är jämnt fördelat bland låg-, medel- och höginkomsttagare. Och många media, inkl t ex Ekot och Rapport, vidarebefordrar okritiskt deras resonemang. Det hela är dock nys, eller snarare ohederligt vrängande av statistik. Dessutom stämmer det inte alls att RUT-avdraget genererat 11 000 jobb, även detta är ruffel och båg, siffran är mycket lägre. Marika Åsgren reder ut ämnet här http://storstad.wordpress.com/2010/03/02/att-trixa-med-siffror/. och fr a här http://storstad.wordpress.com/2010/03/07/mer-om-mysteriet-med-hogerns-ekonomiska-cred/.

söndag 21 februari 2010

Om vinsten med vården: Rosenberg, Lindgren och Jersild

Här är tre viktiga inlägg om varför marknadslösningar inte passar för organisation, produktion och finansiering av sjukvård, alla framprovocerade av Vårdval Stockholm. Först, och viktigast, Göran Rosenberg, om nödvändigheten av att skilja på behov och efterfrågan, http://www.dn.se/opinion/kolumner/vinsten-med-varden-1.933411. Klokt och viktigt, som vanligt. Bl a skriver han att " Inte heller kommer vårdkostnaderna att sänkas när vinsten driver vården, snarare tvärtom. Dels är det vad de flesta jämförelser mellan vinstdriven och icke-vinstdriven vård visar, dels ligger det i sakens natur. En vård som drivs i syfte att generera vinst har ett egenintresse av att efterfrågan på vård ökar, att marknaden för vård expanderar, att en allt större andel av våra resurser spenderas på konsumtion av vård.
Med vinsten som vårdens drivkraft uppstår ett vårdindustriellt egenintresse av att identifiera ständigt nya vårdbehov och introducera ständigt nya mediciner och lansera ständigt nya behandlingsmetoder – också när förbättringarna i vårdresultatet är marginella i förhållande till kostnaderna."


Hans avslutning skulle jag vilja göra till obligatorisk läsning för..., ja, för alla:
DET ÄR SANT att det finns vård som kan produceras som vilken vara som helst; högt specialiserad och tydligt avgränsad vård som är lätt att paketera, prissätta och konkurrensutsätta (höftledsbyten, starroperationer etc). Vinstdriven vård strävar följaktligen efter att allt fler insatser i vården ska kunna avgränsas och produceras på detta sätt. Det är en strävan som på kort tid vunnit stort genomslag i hela vårdsystemet (utifrån löftet om mer vård för mindre pengar) och bidragit till en förskjutning av vårdens resurser och inriktning från allmänvård till specialistvård, från vård som relation till vård som vara, från behov som prioriteringsprincip till efterfrågan.
Allt detta bygger på en skickligt propagerad vanföreställning om vad vård är och vad som driver oss att vårda våra sjuka.
För saken är ju den att vi i sista hand vårdar också dem som det inte går att tjäna några pengar på, också dem vars vård aldrig går att paketera, prissätta och konkurrensutsätta, också dem som inte skulle ha en chans att hävda sig på en efterfrågestyrd marknad av vinstdrivna sjukvårdsproducenter.
Vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi som samhälle mår bättre av det.
Det är den verkliga vinsten i vården
(min markering. JW).

En annan utmärkt, mer teoretiskt skolekonomisk, kommentar kommer från Marika Lindgren Åsbrink, http://storstad.wordpress.com/2010/02/10/vard-ar-ingen-vanlig-vara-enligt-skolboken/.

Och en tredje, lika klok och viktig, kommentar av ytterligare en av mina husgudar, P C Jersild,
http://www.dn.se/opinion/kolumner/vardens-enkla-val-1.545104.

"I Vårdval Stockholm tar man hänsyn till åldersfaktorn. Dessvärre gäller inte det ett annat samband som kan vara lika utslagsgivande: klasstillhörighet. Sverige är fortfarande - trots allt vackert tal - ett klassamhälle. Vad som förvirrar är att klasserna, framför allt underklassen, inte riktigt ser ut som de gjorde under industrialismen. Den klassiska arbetarklassen har fragmenterats. Låglöneyrkena domineras av kvinnor. Den nya underklassen är en brokig skara arbetslösa, lågutbildade, utlandsfödda, fattigpensionärer, långtidssjukskrivna och ungdomar som inte lyckats ta sig in i arbetslivet. Inte lär det bli lättare när ekonomin stagnerar. Vad de alla har gemensamt är ett större vårdbehov än andra grupper.
Denna koppling är fastlagd i ett otal undersökningar. Det är sällan så - som vissa tycks föreställa sig - att är man svag på en punkt så är man stark på en annan. Ty så orättvist är livet funtat att negativa faktorer klumpar ihop sig. Den som är psykiskt svag är sällan kroppsligt stark, den som inte är så kvick å huvudets vägnar behöver därför inte vara händig. Det som utmärker den nya underklassen är framför allt anhopningen av ogynnsamma levnadsfaktorer."


Och Jersild avslutar: "Det som komplicerar diskussionen är att patientens självbestämmande fått allt större tyngd i sjukvårdslagen. Det är i sig ett viktigt framsteg men kan gå för långt om det kombineras med köpkraft. Människor har rätt att vägra undersökningar och behandlingar, också om det skadar dem själva. Däremot har man inte rätt att kräva medicinska insatser. Men om läkarna måste locka till sig patienter, ungefär som privatskolorna lockar elever, blir risken att efterfrågan kan dominera på behovets bekostnad. Det finns nämligen ingen naturlig gräns för medicinska insatser. I princip kan man sätta in hur stora resurser som helst också på struntsaker. Någon måste därför kunna säga ifrån när det inte är meningsfullt. En läkare ska kunna vägra skriva ut antibiotika i oträngt mål liksom vägra recept eller sjukskrivning när det inte är befogat. Läkaren måste ha råd att bli ovän med sin patient."

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

måndag 15 februari 2010

Den gemensamma valutan förvärrar EUs PIIGS-kris.

Paul Krugman är mästerlig i att skriva om nationalekonomi så att en amatör både begriper och tycker att det är intressant. Igår skrev han i NYT om eurons kris,. Och hans poäng låter mycket välbekant för den som minns valrörelsen inför vårt eget euroval, där vi tack och lov bestämde oss för att stå utanför, http://www.nytimes.com/2010/02/15/opinion/15krugman.html:

"For the truth is that lack of fiscal discipline isn’t the whole, or even the main, source of Europe’s troubles — not even in Greece, whose government was indeed irresponsible (and hid its irresponsibility with creative accounting).
No, the real story behind the euromess lies not in the profligacy of politicians but in the arrogance of elites — specifically, the policy elites who pushed Europe into adopting a single currency well before the continent was ready for such an experiment" (Min markering. JW).

Krugman menar att Greklands ekonomiska obalans visserligen är större än Spaniens, men Spaniens kris är ändå ett större hot för euron, och indirekt hela EU-samarbetet. Spanien, "EUs Florida", har tack vare sitt varma klimat och sina stränder fått en mycket stor fastighetsbubbla. Gigantiska kapitalinflöden från övriga Europa, fr a från Tyskland, ledde till snabb ekonomisk tillväxt parat med kraftigt ökade produktionskostnader: Prisnivån på varor och tjänster steg mellan 2000 och 2008 med 35% i Spanien, att jämföra med 10% i Tyskland. Detta ledde till minskande konkurrenskraft för spanskt näringsliv, men p g a bygg- och fastighetsbubblan slog detta ändå inte igenom i arbetslöshet. Tills bubblan sprack.

Nu stiger arbetslösheten och budgetunderskottet. Snabbt. Och den trista poängen är: "There’s not much that Spain’s government can do to make things better. The nation’s core economic problem is that costs and prices have gotten out of line with those in the rest of Europe. If Spain still had its old currency, the peseta, it could remedy that problem quickly through devaluation — by, say, reducing the value of a peseta by 20 percent against other European currencies. But Spain no longer has its own money, which means that it can regain competitiveness only through a slow, grinding process of deflation"(min markering. JW).

Och avslutningsvis en ganska bister prognos för euroländerna, och kanske även för oss:
"What we’ll probably see over the next few years is a painful process of muddling through: bailouts accompanied by demands for savage austerity, all against a background of very high unemployment, perpetuated by the grinding deflation I already mentioned.
It’s an ugly picture. But it’s important to understand the nature of Europe’s fatal flaw. Yes, some governments were irresponsible; but the fundamental problem was hubris, the arrogant belief that Europe could make a single currency work despite strong reasons to believe that it wasn’t ready"
(min markering. JW).

(Och rubrikens förkortning, PIIGS, ifall ni missat det, är benämningen på euroområdets svaga länkar, d v s Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien).

Detta inlägg är pingat på http://nyligen.se/

onsdag 10 februari 2010

Ny leopard i Malaysia (inte menat som ekonomisk/politisk metafor, utan bokstavligt)

Tänk att det fortfarande upptäcks nya däggdjursarter! Kolla här
http://news.bbc.co.uk/earth/hi/earth_news/newsid_8505000/8505785.stm
på en videofilmning av en nyupptäckt leopard i Sydostasien.
BBC skriver "The Sundaland clouded leopard, a recently described new species of big cat, has been caught on camera.
The film, the first footage of the cat in the wild to be made public, has been released by scientists working in the Dermakot Forest Reserve in Malaysia.
The Sundaland clouded leopard, only discovered to be a distinct species three years ago, is one of the least known and elusive of all cat species."

måndag 8 februari 2010

Sjukskrivningsmyten igen

Apropå mitt inlägg 100131, om myten om de höga sjukskrivningarna, så bloggar Kjell Rautio på TCO om detta idag, http://www.utredarna.nu/kjellrautio/2010/02/08/myten-om-varldens-mest-sjukskrivna-folk-saknar-vetenskapligt-stod/. Han relaterar samma källa, Björn Johnson, men också andra, bl a företagsekonomen Paula Liukkonen.

Björn Johnson skriver:
“I Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbrittanien, fyra av de länder man brukar jämföra med, begränsas sjukskrivningsperioderna till högst ett år. Därefter åker man ur försäkringen, vare sig man är frisk och arbetsför eller inte. Detta innebär med stor sannolikhet att dessa länder har en dold sjukfrånvaro, som göms undan i andra socialförsäkringar och pensionssystem, framför allt arbetslöshetsförsäkringarna.”

Rautio fortsätter: "Liukkonen, bland andra, har påpekat att Sverige är ett av få länder som öppet redovisar långtidssjukfrånvaron, och att påståendena om att svenskarna skulle vara mer sjukskrivna än andra européer var en myt.
Liukkonen påpekade även att när äldre personer med ohälsa i Sverige efter 90-talskrisen hamnade i sjukförsäkringen (långtidssjukrivning eller “förtidspension”) så pensionerade samtidigt finländarna systematiskt och medvetet bort den äldre arbetskraften som drabbats av ohälsa (dessa finländare hamnade därmed i pensionsstatistiken)."


Och Rautio är lika arg på DN som jag:
"Om DN:s ledarredaktion tror att de kan tiga ihjäl den seriösa kritiken, och forsätta sprida sina dåligt underbyggda myter om att svenskarna blivit ett folk som överutnyttjar trygghetssystemen, då tror de nog fel. DN:s (Kjöllers) tystnad rörande Johnsons kritik och tidningens fortsatt luftiga sjukförsäkringsretorik riskerar på sikt att leda till att tidningen förlorar i trovärdighet."

Föreställningen om fusket och överutnyttjandet av sjukskrivningen är en djupt rotad myt. Och den understöds fortsatt av borgerliga massmedia. Vi på vänsterkanten måste säkert vara ordentligt pålästa om vi skall hävda något i grunden annorlunda, det har jag själv märkt när jag försökt ifrågasätta den vedertagna bilden. Många (även jag förstås) behöver läsa Johnsons bok "Kampen om sjukfrånvaron".

söndag 7 februari 2010

Varning för kontaminasammanblandning i tidningen

Corren började med en ny layout i förra veckan. Ett inslag är att man ger mer utrymme för ledarredaktionens kommentarer, insprängda bredvid nyhetsartiklarna. Jag gillar inte nyordningen. DN:s politiske reporter Henrik Brors har skrivit på detta sätt några år, och det har bidragit till min allt starkare aversion mot DN. Delvis beror detta på Brors skrivsätt förstås, eller mer rakt på sak hans tendentiösa och ibland rent oärliga kommentarer, alltid riktade mot socialdemokratin.

Stieg Larsson beskriver i Milleniumtrilogin, jag har för mig att det är i den avslutande delen, Luftslottet som sprängdes, hur den kvinnliga reportern Erika Berger får jobb på den konservativa draken i Stockholm. Hon har då ett samtal med en av de viktigare medarbetarna där, och denne framhåller att det ingår i jobbet att i alla ledarkommentarer skall den socialdemokratiska linjen definitionsmässigt vara felaktig, alltid. Det är omöjligt att inte associera till Brors när man läser det där.

Ulf Bjereld har idag reagerat, och han är inte nådig i sin kritik,
http://ulfbjereld.blogspot.com/2010/02/henrik-brors-dn-och-opinionsjournalisti.html, av Brors sätt att kommentera en opinionsundersökning nyligen. Han länkar också till journalistikprofessorn Jesper Strömbäck, som på sin blogg,
http://jesperstromback.wordpress.com/2010/01/29/missvisande-opinionsjournalistik-dn/
skrivit i samma ärende:
"I dagens DN redovisas den senaste opinionsmätningen från Synovate. Den stora nyheten är att de rödgröna tappar försprånget. I ingressen skriver Henrik Brors att ”Avståndet mellan de politiska blocken minskar i opinionen och är nu så litet att det inte ens är statistiskt säkerställt. Det visar DN/Synovates januarimätning. När Mona Sahlin börjar ge besked om sin politik ökar risken för väljarförluster”...
Dagens Nyheter (gör) en rad fel när de publicerar resultaten av den senaste undersökningen från Synovate; de redovisar inte all den statistiska basinformation som rekommenderas och som är central för att bedöma en opinionsundersökning; de redovisar inte att förändringarna sedan december inte är statistiskt säkerställda utan ger tvärtom bilden av att viktiga förändringar har skett; och de antyder att förändringarna åtminstone delvis beror på att Mona Sahlin och de rödgröna har börjat ge besked om sin politik, utan att det finns något som helst stöd för det i opinionsundersökningen.
Problemet här är inte själva opinionsundersökningen, utan det sätt som den används på och redovisas av Dagens Nyheter. Samtidigt som det inte är särskilt förvånande att kvaliteten på Dagens Nyheters opinionsredovisning är så låg - tidigare forskning har dokumenterat att medierna ofta brister när det gäller just kvaliteteten på redovisningen av opinionsmätningar
– är det beklagligt. Dagens artikel är också ytterligare ett exempel på gestaltandet av politik som spel och strategi snarare än som sakfrågor, och på ett tolkande snarare än beskrivande journalistiskt förhållningssätt (min markering. JW).

Den avslutande kritiken är precis mitt i prick. Henrik Brors är helt oförmögen att se politiska initiativ, i alla fall från vänstern, annat än ur just en taktisk synvinkel. Tycker Mona Sahlin, eller någon annan sosse, något om föräldraförsäkringen, eller skatterna, eller försvarspolitiken, så måste Brors tolka det som yta, som spel, han är oförmögen att se att det kan vara ett genuint uttryck för en politisk åsikt.

Det är visserligen en gammal erfarenhet för alla till vänster att borgerligheten alltid har en stabil majoritet i den tredje statsmakten, men om redaktionens politiska kommentarer inte är tydligt samlade utan blandas på sidorna med nyhetsreportage blir problemet ännu större. Vi får se hur det blir på Corren.

fredag 5 februari 2010

Hellre sällskapsliv än Ginkgo mot demens

Ginkgo biloba har ingen skyddande effekt mot demens. Detta har tidigare visats i flera vetenskapliga studier, och i veckans nummer av JAMA publiceras ytterligare en. Det är en stor studie, 3069 patienter. Den är klassisk i sitt upplägg, deltagarna lottades till antingen gingko eller placebo. De följdes sedan i imponerande lång tid, sex år. Läkartidningen sammanfattar här,
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=13700, och skriver:

"I samband med att studien påbörjades var deltagarnas kognitiva förmåga normal eller lätt nedsatt (mild cognitive impairment)....Deltagarna följdes löpande med kognitiva test av bland annat minne, uppmärksamhet, språklig och visuospatial förmåga samt exekutiva funktioner. Resultaten är nedslående för förespråkare av Ginkgo biloba. Efter en uppföljningsperiod som i genomsnitt uppgick till sex år visade det sig nämligen att tillskott av Ginkgo biloba inte gav något skydd mot kognitiv nedsättning."

Och LT avslutar: "Att det finns individer som är intresserade av att försöka hävda motsatsen är lätt att inse då ginkgopreparat är en miljardindustri och säljs årligen för över två miljarder kronor världen över. Det huvudsakliga, och alltså helt felaktiga, argumentet i denna marknadsföring är att Ginkgo biloba skyddar mot demens."

Hjärnfunktioner, precis som t ex muskler, behöver tränas och användas för att bibehållas eller till och med förbättras. Use it or loose it heter det på engelska. Om ni tycker att ni börjar minnas dåligt så se till att läsa, titta på TV, lösa korsord och allra helst träffa goda vänner. Hellre än att slänga bort pengar på Ginkgopreparat.

torsdag 4 februari 2010

Låt oss diskutera fördelningsfrågor och klimathot, inte minaretförbud

Bra kommentar av Anna Hellgren i Dagens Arena häromdagen, http://www.dagensarena.se/text/2010/02/vansinnets-budbarare, om förhållningssätt till de bruna stämningarna. Den går i linje med en annan kommentar, http://johanwalan.blogspot.com/2009/12/om-sd-lat-dem-inte-satta-dagordningen.html, som jag refererat tidigare.

Efter att ha gett flera exempel på vad hon menar kommer det viktigaste:
"Det vore lätt att ta sig för pannan och skylla på omdömeslösa public service-journalister om det inte vore för att programledarnas fokus så väl passar in en allmän strömning där debattörer och journalister gömmer sig bakom den befängda idén att man i Sverige inte "får" diskutera invandring i allmänhet eller islam i synnerhet - samt att det är just dessa frågor som är de allra viktigaste i samhället. Som andra redan påpekat är det få saker som diskuteras så mycket som just dessa, men i takt med att vanföreställningarna om ett "förbud" sprider sig odlas en kultur där mer eller mindre rasistiska åsikter och föreställningar förs fram som triumfartade bevis på politiskt mod och sanningssägande."

Vi inom den politiska vänstern tjänar inte på att "ta debatten med Sverigedemokraterna", inte på deras villkor! Vi bör envisas med att ta upp de frågor som vi tycker är viktigast, jobb, ekonomi, hur samhällsklyftorna ökar och allt negativt som det för med sig, och naturligtvis klimatfrågan.

måndag 1 februari 2010

Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron

Missa inte den viktiga debattartikeln i DN igår, http://www.dn.se/opinion/debatt/missvisande-mediebilder-om-den-hoga-sjukfranvaron-1.1036240!! Forskaren Björn Johnson hänvisar till sin i dagarna kommande bok, ”Kampen om sjukfrånvaron”, och hävdar att ”Den nuvarande regeringen har byggt nästan hela sin sjukförsäkringspolitik på felaktiga beslutsunderlag. Politiken är direkt kontraproduktiv och kommer att öka antalet sjukskrivna.”

Den stora ökningen av sjukfrånvaron mellan 1996 och 2002 berodde i stort sett inte på att fler blev sjukskrivna, utan huvudsakligen, till 85%, på att sjukskrivningsperioderna blev längre. Det har inte funnits något omfattande fusk eller överutnyttjande. Däremot har det funnits en mycket medveten och systematisk desinformationskampanj, från främst borgerliga ledarsidor och arbetsgivarorganisationer, om att sjukförsäkringsfusket var utbrett.

Här har vi alla på vänsterkanten en stor uppgift, att slå hål på denna fuskmyt!!

Han skriver också, med adress kanske snarare till den politiska vänstern:
”Då sjukfrånvaron började öka uppfattades detta som ett resultat av försämrad arbetsmiljö och ökad stress i spåren av den ekonomiska krisen under 1990-talet. Arbetsgivarna ansågs bära skulden, medan de sjukskrivna beskrevs som offer för omständigheter de inte kunde påverka. Denna uppfattning var dominerande under ett par år, men mötte efter hand alltmer kritik, och sågs av många som en felaktig beskrivning av problemet.” (Vilket sedan alltså följdes av framväxten av överutnyttjandekampanjen).

Han fortsätter: ”I min bok visar jag på punkt efter punkt hur påståendena om fusk och överutnyttjande antingen var felaktiga eller grovt överdrivna. Utbrända pekades ut som en nyckelgrupp bakom ökningen. Arbetsmiljöförespråkarna såg utbrändheten som ett bevis på stressens skadliga effekter, men överutnyttjandeförespråkarna tog den i stället som intäkt för att människor var hypokondriska, överkänsliga och behövde byta jobb.
Diagnosen utbrändhet berörde dock som mest omkring 3 procent av de sjukskrivna, och de stressrelaterade diagnoserna har totalt sett aldrig utgjort mer än omkring 12–14 procent.”

Jaha, men vad var då orsaken till att sjukfrånvaron ökade? Han berör det också, rätt kort:
"Dels förändrad lagstiftning som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka i arbete, dels den kommunala sektorns försämrade ekonomi under 1990-talet, som medförde minskade omställningsmöjligheter på arbetsplatserna.
Tillsammans bidrog dessa faktorer till att det system som användes för att avsluta särskilt svårlösta sjukskrivningsärenden havererade. Resultatet: en dramatisk ökning av de riktigt långa sjukskrivningarna.”


Och vad tror jag själv då? Johnson skriver att ”diagnosen utbrändhet berörde dock som mest omkring 3 procent av de sjukskrivna, och de stressrelaterade diagnoserna har totalt sett aldrig utgjort mer än omkring 12–14 procent.” Jag har inga egna siffror, men jag tror att de stressrelaterade besvären står för en betydligt större andel än 12-14%, men att vi läkare, åtminstone tidigare, ofta har angett somatiska diagnoser även om besvären varit delvis stressorsakade och/eller missbruksrelaterade. Och i dessa fall har den inkorrekta beskrivningen säkert bidragit till att eventeulla rehabåtgärder blev mindre effektiva. Men framför allt tror jag att toleransen i arbetslivet, totalt sett, för att inte alla är högpresterande har minskat. Vilket har försvårat rehabiliteringen, gjort tröskeln högre. Till exempel är kravet på att Samhall skulle vara lönsamt, i snävt företagsekonomisk mening, ett olyckligt exempel på detta.

Det är utmärkt att den rödgröna opinionen talat sig samman om sin linje, http://www.dn.se/opinion/debatt/sa-blir-sjukforsakringen-om-vi-vinner-valet-i-host-1.1029196. Visserligen saknas en del konkretion, det är mer betoning på regelverk än på innehåll, men grundinriktningen är utmärkt.

torsdag 28 januari 2010

"Alla" media publicerar namn på den häktade polischefen. Är det OK?

SR, Aftonbladet, DN m fl media publicerar idag namn på den för våldtäkt misstänkte polischefen. (Dock inte t ex SvD). Han greps för tre dar sen, och häktades idag, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt av barn.

Detta offentliggörande har gått snabbt tycker jag, för snabbt. Åtminstone i princip brukar man hävda att media inte skall avslöja namn på någon som bara är misstänkt, man ska inte ses som skyldig förrän man är dömd. Detta fall är förstås extra tillspetsat eftersom den misstänkte tydligen haft en hög profil och i olika sammanhang varit föreläsare kring frågor som rör jämställdhet och sexuella trakasserier. Men är ändå inte också hans integritet skyddsvärt? Tänk om han faktiskt är oskyldig, vilken oerhörd kränkning han i så fall har utsatts för. Liksom eventuella närstående.

Olika ansvariga utgivare och mediachefer kommer säkert att hänvisa till "allmänintresset". Eller ännu värre något i stil med "alla andra har ju redan avslöjat detta". Men det räcker inte, tycker jag.

Skulle han vara skyldig så är brottet avskyvärt, och dubbelmoralen och hyckleriet fullständigt skriande. Men det vet vi ju inte än!

onsdag 27 januari 2010

The Spirit Level på svenska : Jämlikhetsanden. Läs den!

Förra årets viktigaste bok, The Spirit Level, som jag bloggat om flera gånger tidigare, fr a 090909, finns nu på svenska, Jämlikhetsanden. Knepigt namn, men oerhört viktig. Rekommenderas starkt!! Och den är förstås, om möjligt, ännu mer viktig inför valrörelsen.

Dan Josefsson recenserar i Aftonbladet idag: "I Jämlikhetsanden driver de två brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett med förkrossande vetenskaplig tyngd tesen att det är den ekonomiska ojämlikheten i sig själv som är orsak till de flesta svåra samhällsproblem. Oavsett om man undersöker psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, övervikt, dåliga utbildningsnivåer, kriminalitet, begränsad social rörlighet eller bristande tillit människor emellan så står problemen i direkt relation till ett lands grad av ekonomisk ojämlikhet."

Och vidare: "Wilkinson och Pickett konstaterar att politiker världen över försöker komma tillrätta med sociala och medicinska problem som kriminalitet, utslagning och ohälsa genom långa rader av mer eller mindre fantasifulla punktinsatser. Bakom en tunn fasad av handlingskraft har vi i praktiken gett upp kampen för ett bättre samhälle, eftersom problemen ter sig olösliga. Mot denna apati ställer Wilkinson och Pickett begreppet ”evidensbaserad politik”. Om den rika världens politiker verkligen vill skapa en bättre framtid finns det bara en sak att göra: Minska inkomstskillnaderna.
Jämlikhetsanden är därmed en bok som vill förändra världen. Forskarna hoppas att deras avslöjande av ojämlikhetens konsekvenser ska få lika stor betydelse för politiken som upptäckten av bakteriernas roll för smittspridning en gång fick för sjukvården... Framtidens politiker (måste)överge den ovetenskapliga idén att växande inkomstklyftor kan rättfärdigas av ökad tillväxt.
Jämlikhetsanden är en fascinerande bok som inte bara är obligatorisk läsning för den svenska vänstern, utan för alla som vill skapa ett humanare samhälle."

torsdag 14 januari 2010

Cancer och mobiltelefoni - inget påvisat samband

Nyheter om misstänkta larm som kan avskrivas brukar inte få så stora rubriker, men kan vara nog så viktiga nyheter. Här är en nyhet från gårdagens nummer av Läkartidningen (som i sin tur är ett referat från Journal of The National Cancer Institute),
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=13537:
"Att mobiltelefoni skulle kunna påverka risken för cancer är ett ämne som debatterats flitigt under senare år. I en undersökning presenterad i tidskriften Journal of the National Cancer Insti­tute har man inte kunnat identifiera någon ökad cancerrisk av att använda mobiltelefon. Studien bygger på ett skandinaviskt material och omfattar uppgifter om incidens för ett flertal tumörformer i hjärnan under perioden 1973–2004.
Mobiltelefonianvändningen slog igenom på bred front i mitten av 1990-talet i samtliga skandinaviska länder, vilket således gör att den aktuella studien har uppgifter som sträcker sig fram till ett decennium efter att mobiltelefoni kom att bli var mans egendom.
Någon ökad cancerincidens har man dock inte noterat. Under perioden 1974 drabbades 59 984 män och kvinnor från Sverige, Norge, Danmark och Finland i åldrarna 20–79 år av en tumörform i hjärnan. Incidensen av de två vanligaste tumörformerna i hjärnan hos vuxna, gliom och meningiom, ökade något sett under hela 30-årsperioden. Ökningen var dock inte större under perioden 1998–2003, alltså kring ett decennium efter att mobiltelefonen slagit igenom på bred front, än under perioden i stort."

söndag 3 januari 2010

Oblivious på Skylten på tisdag!

På tisdag 2010-01-05 kl 19.00 är det releaseparty för Oblivious nya skiva Goons och Masters, på Skylten. Missa inte det! Fartfylld stonerock från Linköpingsbandet, som med denna spelning också startar en miniturné, inkluderande Stockholm, Uppsala och Västervik. Annons här http://www.skylten.nu/index.asp?sid=kalender&id=197.

Vill du höra hur det kan låta? Kolla här http://www.myspace.com/oblivionlkpg, och klicka på Goons and Masters sample, så får du ett smakprov.

(Och Skylten, om det möjligen är någon bloggläsare som inte vet det, är ett musikhus, i Gamla Maskinskyltfabriken, som drivs av Sensus på Linköpings kommuns uppdrag. Och som ligger på Södra Oscarsgatan 3, vid Linköpings resecentrum, precis på andra sidan spåren).