Efter Köpenhamn 2: Jämlikhet är nyckeln också här!

Efter Köpenhamnsmötet är det än mer tydligt att det behövs en kunnig miljöopinion, som driver på! Och här, liksom i så många andra samhällsfrågor, så leder en ökad jämlikhet i resursfördelningen till en bättre situation, i detta fall en större handlingsberedskap.

Behöver man kunna tillåta sig en livsstil som innebär höga koldioxidutsläpp för att leva länge och med god hälsa? Svaret är nej! Min favoritlänk, http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides, bild 30, visar detta:

Och samma källa visar, bild 32, att
ökad jämlikhet leder till ökad vilja hos medborgarna att källsortera och återanvända:

Efter Köpenhamn: Från frustration till handling.

Förvirring och frustration präglar många kommentarer efter Köpenhamnsmötet, och detta stämningsläge gäller också för mig. Men kloka kommentatorer kan hjälpa oss att komma vidare.

Anna Hellgren, Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/vakna-upp-och-agera, skriver:
"Köpenhamn (kommer) framför allt att bli ihågkommet för den rika världens arrogans och massiva ovilja att ta ansvar för de följder dess ekonomiska och industrialiserade välstånd får för resten av världen och klimatet".

Och vidare: "Deras (klimatflyktingarnas) hopp står nu till den gryende klimatrörelse som visade sig på Köpenhamns gator under lördagens stora demonstration. Att den - vi, alla - förmår sätta tillräcklig press på våra regeringar så att de nästa år kommer att göra mer än att prata".

Nisha Beshara, också Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/index.php?sid=1&pid=165#red_1, skriver:
"De rika ländernas ledare måste ge löften om konkreta åtaganden för att finansiera fattiga länders omställning och satsning på förnybara energikällor".

"Det räcker inte att fasa ut fossila bränslen i takt med att vi hittar förnybara för att begränsa koldioxidutsläppen. Det går alldeles för långsamt. I stället måste utvinningen av de fossila bränslena begränsas. Det som krävs är några länder som går före och skriver avtal om detta. När tillgången hålls nere, ökar priserna och det blir mer lönsamt att satsa på förnybar energi. Fördelen är också att det inte krävs stora avtal som alla länder måste vara med på. Det som krävs är civilkurage av några få".

NGO-arna MARTINA KRÜGER, klimatchef för Greenpeace i Norden och YLVA JONSSON STRÖMBERG, generalsekreterare på ActionAid i Sverige, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fult-spel-bakom-klimatataganden_3953061.svd, skriver:
"Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Biståndspengarna är redan avsatta, och behövs, till fattigdomsbekämpning som att exempelvis minska mödrad ödlighet, ge fattiga flickor mediciner mot hiv/aids eller en chans att gå i skolan. Enkelt förklarat bör klimatfinansieringen inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat".

Maria Wetterstrand (MP) vill "samla alla goda krafter", http://www.dn.se/opinion/debatt/klimatmotet-i-kopenhamn-ett-monumentalt-nederlag-1.1016462 och att dessa visar sig beredda att "gå före":
"Sverige borde ta initativ till ett nytt internationellt samarbete mellan klimatprogressiva länder. Det ska vara en progressiv koalition som utgår från klimatambitioner och förändringsbenägenhet i stället för nationsgränser – en Alliance for progressive actors. Då kan vi bidra till att möta båda dessa utmaningar...

Vi måste lämna bakom oss förhandlingstaktiken att bara jämföra sig med andras ambitioner, något som Kina, USA och EU och många andra har ägnat sig åt...

Det finns i sådana här sammanhang en oro för att vara i frontlinjen. Den som går före riskerar att vara den som gör misstagen som andra sedan kan undvika. I en klimatprogressiv allians kan länder stötta varandra, utbyta erfarenheter om fungerande lösningar, samarbeta om utveckling av ny teknik och nya metoder för klimatarbete. Det är absolut nödvändigt att den arbetar i nära dialog med forskarsamhället...

En allians av klimatprogressiva länder kan samordna politiska styrmedel för att ge tydliga långsiktiga signaler till företag att det kommer att löna sig att agera i en viss riktning...

Utöver nationer är det viktigt att andra aktörer kan samarbeta under ett progressivt paraply. En ny organisation måste knyta till sig progressiva kommuner och regioner. I USA har många delstater antagit ambitiösare klimatmål än den federala nivån i frustration över den förda politiken. Arnold Schwarzenegger efterlyste i Köpenhamn ett globalt klimatmöte för städernas utmaningar...

En klimatprogressiv allians av länder måste ha en bra dialog med de ideella organisationer som driver miljö- och utvecklingsfrågor. Den förtroendekris som uppstått mellan de politiska institutionerna och de icke regeringsanknutna rörelserna – så kallade NGO:s – under mötet i Köpenhamn kommer att ta ett tag att lösa. Folkrörelsernas röst måste få höras...

Sammantaget ser vi en utveckling där institutioner på andra nivåer än den nationella samlas för att driva en ambitiösare klimatpolitik...

Och Wetterstrand avslutar: "När de viktiga besluten inte klaras av på den högsta politiska nivån, så måste nya initiativ komma underifrån. På alla nivåer måste vi göra allt vi kan för att sprida en fortsatt positiv kraft i klimatarbetet".

Och jag, Johan, tror att det i många länder, även i Sverige, finns en stark opinion för konkreta mål, för konkreta åtgärder, för solidaritet med de fattiga som uppenbart är de som lider hårdast av klimatförändringarna. Även om det måste ske till priset av minskat välstånd, åtminstone mätt på traditionellt, ekonomiskt sätt. Jag skall återkomma till det i nästa inlägg.

Om SD: Låt dem INTE sätta dagordningen fär debatten!

Intressant artikel http://www.dn.se/opinion/debatt/ledande-politiker-har-naiv-syn-pa-sverigedemokraterna-1.1012861 om SD, och om möjliga förhållningssätt till hotet om att de skall komma in i riksdagen.

Författaren, Björn Johnson, Malmö, skriver: "Många menar att främlingsrädslan och rasismen har ökat, men detta har inget stöd i forskningen. Tvärtom tyder SOM-institutets årliga mätningar på att främlingsrädslan långsamt men säkert har minskat. Andelen som instämmer i påståendet att de ”inte skulle tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen” har till exempel minskat från 25 till 14 procent mellan 1993 och 2007."

Och han fortsätter: "Medborgarnas bild av integrationens problem (är) i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet."

Han är kritisk till strategin att "bjuda in för att avslöja": "Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet”. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar. SD behöver inte övertyga massorna – det räcker med att partiet lyckas mobilisera en tillräckligt stor andel av de invandringskritiska väljarna. Jan Helins märkliga publicistiska strategi är med stor sannolikhet det enskilt viktigaste skälet till SD:s höga opinionssiffror under hösten."

Och slutklämmen blir därför en uppmaning att inte låta SD sätta dagordningen, utan snarare att försöka "tiga ihjäl dem": Att ”ta debatten med SD” är därför en naiv strategi. När politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson debatterar med Jimmie Åkesson gynnar det SD, oavsett vem som vinner debatten. Partiet måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten.

Vad tycker ni, bloggläsare på vänsterkanten? Först tyckte jag att ovanstående verkade lite fegt, lite defensivt. Men resonemanget kanske stämmer? Det går i alla fall ihop med den klassiska politiska strategin att inte ägna mer tid än nödvändigt åt att bemöta motståndarnas attacker, utan hellre tala om de egna frågorna.

En framgång för "the gay, lesbian, bisexual and transgendered community!" Och indirekt för oss alla!

En glad nyhet på söndag morgon: Houston har just fått en öppet homosexuell borgmästare, http://www.nytimes.com/2009/12/13/us/politics/13houston.html!

Världen är lite snurrig, kan man tycka (eller så visar detta bara att jag inte hänger med): Houston (som f ö är USAs fjärde största stad!), i Bushs hemstat Texas, har haft en kampanj där en färgad man, Gene Locke, tävlade som republikansk kandidat mot en lesbisk kvinna, Annise Parker, och den sistnämnda vann klart, 53% mot 47%!

New York Times skriver: "Throughout the campaign, Ms. Parker tried to avoid making an issue of her sexual orientation and emphasized her experience in overseeing the city’s finances. But she began her career as an advocate for gay rights in the 1980s, and it was lost on no one in Houston, a city of 2.2 million people, that her election marked a milestone for gay men and lesbians around the country."

Los Angeles Times skriver att hon "never made (either) a secret or an issue of her sexual orientation."

BBC skriver: "This election has changed the world for the gay, lesbian, bisexual and transgendered community. Just as it is about transforming the lives of all Houstonians for the better, and that's what my administration will be about," Ms Parker declared after Saturday's run-off.

Och till råga på allt så är det i de media jag läst en befriande frånvaro av religiöst präglade kommentarer, inget om att "jag hoppas att med Guds stöd ena vår stad" eller något annat ditåt.

Socialdemokratin måste "ge röst åt rättvisan och solidariteten"!

Missa inte LOs rapport om inkomstutvecklingen, länk här http://www.dn.se/opinion/debatt/skillnaden-mellan-fattiga-och-rika-okar-dramatiskt-1.1009628!
Huvudbudskapet är att "både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste fått ökade disponibla inkomster med 88 procent. För de fattigaste har de bara ökat med 15 procent. De senaste sex åren har förvärvsarbetande realt fått i genomsnitt 3,3 procent om året i inkomstökning. Siffran för arbetslösa och sjuka är 0,86 procent."

Med stor sannolikhet så har situationen dessutom förvärrats ytterligare efter 2007. Och detta är (förstås) inte följden av någon opåverkbar naturlag:
"De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val. Denna rapport visar utvecklingen fram till 2007. Allt pekar mot att skillnaderna har ökat ännu mer sedan dess. Studien visar att dessa skillnader till stor del är resultatet av politiska beslut. Det innebär därmed att makten finns att göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val."

Dagens Arena, eller mer bestämt Håkan Bengtsson, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/ge-rost-at-rattvisan, tycker att situationen är uppfordrande:
"Debatten visar ändå att det finns ett underliggande stöd för rättvisa och värdighet. Men då krävs att något står upp jämlikhetsidealen. Den sociala frågan blir den stora frågan framöver. Och den kan avgöra valet nästa år. Om någon ger röst åt rättvisan och solidariteten."

Björn Elmbrant, också Dagens Arena, är inne på samma sak, http://www.dagensarena.se/text/2009/12/40-ar-sen-gruvstrejken, men är kanske lite mer pessimistisk:
Det Sverige vi lever i i dag är i mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Klassamhället finns kvar och har fördjupats, men nu som då är arbetarklassen osynliggjord. Den stora skillnaden mot då är arbetsgivarnas övertag, genom en reservarmé av arbetslösa, bemanningsföretag som kan kringgå de lagar som kom efter gruvstrejken och en försvagad fackföreningsrörelse.
Dock är en lärdom av det som hände för 40 år sedan att plötsligt en dag bara brister det. Och att även ett osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Och det måste finnas en stark, självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som tycks saknas i dag."

Denna ökande ojämlikhet är omoralisk, den undergräver samhällsmoralen, och den är förödande för folkhälsan, allt detta vet vi sen tidigare, om inte annat genom lärdomar från Wilkinson och Picket, länk här http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides, och från Marmot, http://johanwalan.blogspot.com/2008/12/michael-marmot-talade-p-lkarstmman-i.html.

Vem kan formulera den utbredda ilskan över de ökande orättvisorna, över den ångest och de förödmjukelser som drabbar de utförsäkringshotade, över de arbetslösa ungdomarnas frustration och leda? Och länka ihop den med de starkares och mer lyckligt lottades malande oro, dåliga samvete och växande upprördhet? Vem kan ge den "glipa av hopp" som Elmbrant efterfrågar? Vem kan formulera "Yes, we can", eller "We have a dream" på svenska? Tja, det måste förstås vara den politiska vänstern, i vid mening.

Och vi inom socialdemokratin, som har tagit ansvar för krishantering på 90-talet, budgetdisciplin och utgiftstak, nu måste vi helt enkelt hitta metoder för att motverka ojämlikheten, utan att för den skull riskera återhämtning från den ekonomiska krisen.

Det är förstås inte enkelt. Men ett huvudinnehåll, så vitt jag kan se, måste vara att omfördela. Ökade överföringar från de rika till de fattiga, leder inte till att resurser undandras från den efterfrågan som behövs för krisbekämpning. De fattiga har inte råd att investera i konst, guld eller andra fasta värden, eller att stoppa undan på bankkonton i något skatteparadis, de konsumerar.

Jag hoppas att socialdemokratin uppfattar att "den sociala frågan blir den stora frågan framöver". Och att (s) kan "ge röst åt rättvisan och solidariteten".

Gå inte på Alliansens historieförfalskning!

Flera av mina favoritbloggar, http://www.alliansfrittsverige.nu/2009/11/november-5-2009-de-borgerliga-hojer.html, http://berzell.se/2009/11/falsk-historiebeskrivning-av-alliansen/, http://esbati.blogspot.com/2009/11/revision.html, uppmärksammar alliansens försök,
http://www.norran.se/asikter/debattartiklar/article355430.ece, att dölja sin misslyckade politik med att helt fräckt skriva om historien. Gå inte på det! Låt dem inte dölja sitt misslyckande!

Nymodigheter och förbättringar på internet

Wow! Internet med möjlighet också för kinesiska, arabiska och kyrilliska tecken! Vad häftigt! BBC skriver om att detta är på gång, http://news.bbc.co.uk/2/hi/technology/8333194.stm.
"The board of Icann voted at its annual meeting in Seoul to allow domain names in Arabic, Chinese and other scripts.
More than half of the 1.6 billion people who use the internet speak languages with non-Latin scripts."

Man får väl hoppas att man då också försöker fixa bra översättningsverktyg. Fast det är svårt, det vet alla som har försökt begripa sig på broschyrer om tekniska prylar, texter som har gått från japanska eller koreanska via översättningsprogram, det brukar inte vara särskilt njutbart.

För övrigt är det lite roligt att Icanns president heter Beckstrom. De kanske fixar å, ä och ö också? Da behover var ostgotske EU-parlamentariker inte langre heta Goran Farm.

Afghanistan behöver en HUMANITÄR offensiv

Kloka synpunkter, http://www.nytimes.com/2009/10/29/opinion/29kristof.html?_r=1&em, av en för mig hittills okänd krönikör, Nicholas Krisstof, i New York Times, om effekter och kostnader för väst av att satsa på soldater respektive utbildning i Afghanistan. Han påpekar att "when I travel in Pakistan, I see evidence that one group — Islamic extremists — believes in the transformative power of education. ... What I don’t see on my trips is similar numbers of American-backed schools. It breaks my heart that we don’t invest in schools as much as medieval, misogynist extremists."

Och han påpekar hur Bangladesh har satsat mycket mer, än Pakistan, på utbildning, inklusive för flickor. "Bangladesh now has more girls in high school than boys. (In contrast, only 3 percent of Pakistani women in the tribal areas are literate.)"

Och "those educated Bangladeshi women joined the labor force, (which) led to a virtuous spiral of development, jobs, lower birth rates, education and stability. That’s one reason Al Qaeda is holed up in Pakistan, not in Bangladesh, and it’s a reminder that education can transform societies."

Torbjörn Pettersson, ordförande i Svenska Afghanistankommittén, resonerar precis likadant, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3693587.svd: "Den talibanledda motståndsrörelsen består endast av drygt 25000 man och har svagt folkligt stöd. Ändå visar de opinionsundersökningar som ABC News och BBC gör att var fjärde afghan, 7–8 miljoner människor, anser att det är försvarbart att angripa de utländska styrkorna. Det är en fördubbling på tre år. De utländska trupper som efter talibanregimens fall välkomnades av afghanska folket har av allt fler kommit att betraktas som en del av problemet snarare än en del av lösningen."

Och "Afghanistan behöver utländskt militärt stöd för att inte störtas i inbördeskrig, men våldsprovocerande utländska trupper kan göra mer skada än nytta. Obamas vägval borde därför också diskuteras när Sveriges riksdag i höst tar beslut om den framtida insatsen i Afghanistan.
Svensk fredsfrämjande trupp kan fortsatt spela en viktig roll i att stärka den afghanska armén och polisen och därmed bidra till stabilitet. Men det är diplomatisk dialog, politiskt kravställande och resultatorienterat utvecklingssamarbete som kan vända utvecklingen (min markering.JW)."

Och avslutningsvis: Afghanistan behöver en humanitär offensiv.

The Spirit Level igen

Vi-tidningen kom i brevlådan idag, nr 11, 2009. Intressant som alltid. På sid 8 finns dock en notis som jag tycker är ofullständig. Man citerar norska forskare som har visat att möjligheten för en driftig person att klättra socialt, det som är kärnan i vad som brukade kallas den amerikanska drömmen, i själva verket är betydligt mindre i USA än i de nordiska länderna. England ligger däremellan. Och så nöjer man sig med detta konstaterande.

En nyfiken läsare undrar förstås varför det är så här. Och svaret, som bl a finns i boken The Spirit Level, som jag tidigare bloggat om, och i det bildspel som hör till, är graden av jämlikhet i de aktuella länderna.

Författarna, Wilkinson och Pickett, visar, sid 157-169, och bild 29, länk här, http://www.equalitytrust.org.uk/docs/spirit-level-slides-from-the-equality-trust.ppt#281,29,Bild 29, att i ojämlika samhällen styr föräldrars inkomst hur barnens inkomster kommer att bli, i större utsträckning än i mer jämlika. Man lyckas också visa att om ojämlikheten ökar över tiden så ökar också betydelsen av din bakgrund för var du själv kommer att hamna socialt. Med ökande inkomstskillnader så ökar bl a bostadssegregationen. I sina extrema former leder det till s k gated societes, låsta stadsdelar, för de rika. Och för de fattiga istället ghetton och barrios, med allt vad det kan innebära av arbetslöshet, ökad kriminalitet, sämre skolor, droger, förlust av goda förebilder, känslor av hopplöshet, allt samverkande i en nedåtgående spiral. Moraliskt orättfärdigt förstås, men ur ett samhällsperspektiv också ett stort slöseri.

Men det måste inte vara så här, och det måste inte bara bli sämre. Man visar att precis som processen kan gå till det sämre, exemplifierat både med USA och Storbritannien under 80- och 90-tal, så gäller också det motsatta. Det handlar om politisk vilja!!!

Offentlig sjukvård i fattiga länder mer effektiv och mer jämlik än privat dito

Veckans Läkartidning relaterar, här http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12977 , en rapport från den brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam, »Blind optimism. Challenging the myths about private health care in poor countries«. I rapporten går man igenom erfarenheterna av satsningen på privata sjukvårdsinsatser i fattiga länder. "Generellt visar genomgången av befintliga studier att evidens till förmån för privata initiativ är i bästa fall svag. Det finns däremot en ansenlig mängd evidens som visar på betydande problem med den privata sjukvårdssektorn i fattiga länder. Man visar också att kända risker med privata investeringar ofta inte tas med i planeringen. Samtidigt visar ökande mängd evidens att den offentliga sektorn ofta dominerar i fattiga länder och att den, trots problem, tenderar att fungera både effektivare och mer jämlikt än den privata sektorn. Man visar t ex att alla låg- och mellaninkomstländer i Asien som åstadkommit generell eller nästan generell tillgång till sjukvård gjort detta genom en skattefinansierad offentlig sjukvård."

Recensenten avslutar: "Rapporten skapar en efterlängtad balans i diskussionen om hur sjukvård bör bedrivas, inte bara i låginkomstländer. Länge har Världsbanken och dess närmaste allierade dominerat denna diskussion, som dessvärre ofta baserats mer på tro än på vetande."

Och i själva rapporten, här http://www.oxfam.org/en/policy/bp125-blind-optimism, är rekommendationerna:
Governments and rich country donors must strengthen state capacities to regulate and focus on the rapid expansion of free publicly provided health care, a proven way to save millions of lives worldwide.
Some of the key recommendations from this report are:
- For donors
Rapidly increase funding for the expansion of free universal public health-care provision in low-income countries, including through the International Health Partnership.
- For developing-country governments
Resist donor pressure to implement unproven and unworkable market reforms to public health systems and an expansion of private-sector health-service delivery(min markering. JW).
- For civil society
Act together to hold governments to account by engaging in policy development, monitoring health spending and service delivery, and exposing corruption.

Vår biståndsminister, Gunilla Carlsson, brukar tala sig varm för att effektivisera det svenska biståndet. Här finns en läxa att lära, måhända lite svårsmält.

Moderata monarkimissionärer

Flera tidningar har kommenterat att en moderat riksdagsledamot, Annicka Engblom, vill ge kungen mer makt genom att ge honom uppdraget att "leda arbetet med att finna en lämplig kandidat till posten som regeringschef", bl a Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5909174.ab och DN, http://www.dn.se/nyheter/politik/moderat-vill-ge-kungen-mer-makt-1.967689.

Jonas Sjöstedt bloggar bra om detta, http://www.jonassjostedt.se/:
"Den politiska demokratin genomdrevs av arbetarrörelsen och liberaler. Visserligen var ju den gamla högern, våra moderaters föregångare, hårdnackade motståndare till demokratins införande i Sverige. Men det börjar ju bli ett tag sedan och det är ju inget dagens moderater direkt skryter med idag. Idag är den politiska demokratin något självklart för alla, från vänsterpartister till moderater. Trodde man. Men så dyker hon upp den moderata riksdagskvinnan Annicka Engblom och det är plötsligt inte så självklart längre. Hon föreslår nämligen att vi ska ta ett steg rakt bakåt i historien och åter ge kungen makt att utse statsminister i Sverige. Kungen? En person som har ärvt sitt ämbete, en institution kliniskt ren från varje form av demokrati, ska den utse statsminister i vårt land? Man liksom kippar lite efter andan."

Annicka Engblom är dock inte ensam om dessa åsikter: Även vår östgötske moderat Andreas Norlén var medförfattare till en motion med identisk lydelse förra året.

Jonas Sjöstedt avslutar: "Med spänning och bävan ser jag fram emot nästa motion av moderaten Engbom. Avskaffande av kvinnlig rösträtt? Graderad rösträtt efter inkomst? Det finns ju en del att välja på om vi ska börja gå bakåt i historien. Varför inte klippa till med den gamla ståndsriksdagen direkt? Adel, präster, borgare och bönder, det kan man väl översätta till moderater, kristdemokrater, folkpartister och centerpartister, så får vi ha kvar alliansen för evigt oavsett vad väljarna tycker."

Alliansen som ståndsriksdag, det var verkligen fyndigt, Jonas!!!

Norléns och Engbloms motion, med rubriken "Slå vakt om monarkin", finns här, http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2008/09&bet=K221.

Också AMATÖR-boxning ger hjärnskador

Läkartidningen redogör i senaste numret (Blodmarkör för hjärnskada hos boxare) för en undersökning från Sahlgrenska där man har funnit förhöjda halter av en känd hjärnskademarkör, ett protein som heter neuronspecifikt enolas, i blodprov från amatörboxare.

Man skriver: ”Att det finns en koppling mellan proffsboxning och hjärnskador finns det (sedan tidigare) starka belägg för. Skadorna kallas ofta chronic traumatic brain injury associated with boxing (CTBI-B), en term som omfattar skilda symtom såsom emotionell och kognitiv påverkan, ataxi (vilket betyder oförmåga att koordinera muskelrörelser till följd av skada på centrala nervsystemet. JW) och parkinsonism. En rad kända boxare såsom Muhammad Ali och Ingemar Johansson vittnar illustrativt om dessa skador”.

Kopplingen mellan amatörboxning inte är lika utredd som den mellan proffsboxning och hjärnskada. Men i denna studie fann man alltså att också amatörboxning ger denna enolashöjande effekt.

Tyvärr har vi sen 2006 åter fått legala proffsboxningsgalor i Sverige, även om matcherna begränsas till att vara i tolv minuter, 4x3 minuter. Googlar man på proffsboxning i Sverige får man knappt 13 000 träffar, och det är bland inläggen en bedövande dominans av förespråkare, mestadels på en vulgär och okunnig munhuggningsnivå i sandlådestil. Dock hittade jag en klok kommentar av Åke Wréden, publicerad i samband med Ingemar Johanssons död i våras, http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/31/resultatet-av-ingos-match-var-att-proffsboxning-forbjods-i-sverige:
”Nu hyllar sportsidorna Ingemar Johansson, som dog efter många års demenslidande. Han var en av Sveriges mest berömda idrottsmän genom tiderna.
På hans tid hade tungviktsboxningen fortfarande status inom idrotten. Det var långt senare som den enda riktigt märkliga händelsen bland blodiga ögonbryn och skadade hjärnor var att en tungviktare bet av örat på en annan.
Så gick det inte till på Ingos tid. Men vad hände när hans tre titelmatcher om världsmästarbältet hade gjort att svenska folket fått se väldigt mycket av vad proffsboxningen betydde, i och utanför ringen. Jo, följden blev att riksdagen förbjöd kommersiell boxning, stödd på en väljaropinion som hade äcklats av både brutaliteten och den kommersiella slummen runt boxningsringarna.
Radioreferatet från Ingemar Johanssons segermatch mot Floyd Pattersson betydde rätt mycket för förbudet. Först var det en väldig uppståndelse över segern och över att en grabb från Göteborg hade lyckats på andra sidan Atlanten. Sedan sjönk det in hur det egentligen hade låtit i radion under den långa, grymma misshandeln när Ingo slog ner motståndaren gång på gång och domaren lät matchen fortsätta, tills den försvarslöse var golvad så att han inte kunde ta sig upp.
Så var boxningen i verkligheten. I två returmatcher var rollerna ombytta. Floyd slog ut Ingo, ena gången med sådan effektiv brutalitet att opinionen för att förbjuda eländet fick nytt stöd.
Det bestående resultatet av Ingemar Johanssons tid som boxare var inte att proffsboxningen blev en stor sport i Sverige. Tvärtom. Proffsboxningen var förbjuden i årtionden, och idrottsrörelsen vände ryggen åt eländet.
Först för några år sedan, när minnet bleknat och den sociala likgiltigheten brett ut sig släpptes proffsboxningen in i landet igen, dock utan att bli någon framgång. Det sista är inte så konstigt. Kring proffsboxningen ligger en sur lukt av svett, hjärnskakning, halvkriminalitet och smutsiga pengar, men framför allt av sociala klyftor”(Min markering.JW).

Och Wredén avslutar: ”Det som gör fotboll på elitnivå underhållande, spännande och ekonomiskt het är snygga mål och skickligt spel. Kommersiell boxning kan däremot vara lönsam endast då den går ut på att en del av deltagarna skall misshandlas så grovt att de blir neurologiskt handikappade invalider”.

Och jag påminner, med risk för att vara tjatig, om att den undersökning som jag började med att relatera alltså gällde att också amatörboxning ger hjärnskador.

Stöd FN-rapportens krav om att Gaza-kriget granskas i säkerhetsrådet!

Missa inte viktiga synpunkter på Dagens Arena idag, http://www.dagensarena.se/text/2009/09/israel-till-skranket, apropå FN-rapporten, som gjorts under ledning av den sydafrikanske juristen Goldstone, om kriget i Gaza.

"Rapporten slår fast att Israels invasion av Gaza var "medvetet oproportionerlig för att straffa, förödmjuka och terrorisera den civila befolkningen samt att radikalt minska Gazas ekonomiska kapacitet", att dess armé använde civila palestinier som mänskliga sköldar under striderna mot Hamas, att övergreppen mot civilbefolkningen var så omfattande och svåra att enskilda soldater borde dras inför rätta.
Goldstone et al lägger dessutom fram argument för att den ekonomiska blockad som Israel utsatt Gaza för sedan Hamas valseger är att räkna som kollektiv bestraffning av befolkningen i Gaza samt att Israel gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten när de hindrar palestinier i Gaza från att röra sig fritt och blockerar deras tillgång till arbete, vatten och bostäder. Även Hamas får kritik för att de utnyttjade kaoset i Gaza till att avrätta politiska motståndare".

Föga förvånande så har både Hamas och Israel har fördömt rapporten, och försöker förhindra att den når säkerhetsrådet. Dagens Arena tycker att "det skulle också innebära en allvarlig förtroendekris - för att inte säga kollaps - för hela det internationella rättssystemet. Här har EU-ordföranden Sverige och Carl Bildt en livsviktig roll, och ett ansvar, att fylla genom att se till att EU agerar för motsatsen". Och det är bara att instämma!

Tydligt om Borgs jobbskatteavdrag - och om vänsteralternativet

Roger Mörtvik har ånyo kloka synpunkter på regeringens ekonomiska politik, http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2009/09/22/hur-jobbskatteavdraget-skapar-jobb/.
"Den viktigaste mekanismen som förklarar att jobbskatteavdaget ska ge fler jobb är enligt Calmfors väldigt tydlig: “Den viktigaste effekten är att den gör att arbetssökande accepterar jobb till lägre lön än vad de annars skulla göra och att det får de fackliga organisationerna att hålla nere lönekraven.” ”…Lönerna kommer att utvecklas i långsammare takt…” sa han vidare.
Lägger man till detta att även försämringen av a-kassan och rekordhöjningen av a-kasseavgiften ska ge fler jobb enligt exakt samma mekanism, blir jobbpolitikens innersta syfte tydlig. Jobben ska skapas genom att de som är arbetslösa ska sänka sina löneanspråk - det som ekonomer kallar för reservationslönen - och genom att facken ska tuktas så att de inte förmår höja lönerna i högkonjunktur och inte orkar stå emot i lågkonjunktur.
Det är bra att åtminstone Lars Calmfors gör detta tydligt. Problemet är bara att hela idén vilar på en betänkligt lös vetenskaplig grund".

Och dessutom bra egna kommentarer till sina kommentatorer:
"1. Man kan välja en “uppifrån och ned-ekonomi” där jobben ska komma till genom att lönerna sänks, den offentliga sektorn krymper och pressen på sjuka och arbetslösa ökar att ta första bästa jobb. Då kan man nog skapa jobb - väldigt många jobb t.o.m - eftersom många kommer att behöva flera jobb för att få ekonomin att gå ihop. Effekten blir dock en sämre fungerande ekonomi, lägre produktivitet och stora sociala klyftor.
2. Man också välja en “nedifrån och upp ekonomi” där jobben kommer genom att människor får kunskap, utbildning, löner som går att leva på och social trygghet vid arbetslöshet och sjukdom. Då skapar man lika många - men bättre -jobb med löner som går att leva på, högre produktivitet och ett samhälle som håller ihop med små sociala klyftor. En sådan ekonomi kräver ok att vi är beredda att betala högre skatt för att alla ska få utbildning och trygghet t.ex.
Vägvalet är för mig enkelt".

Blue Mailbox på l´Orient

.

Reinfeldt: Mera morot till Turkiet nu!

Goda nyheter ger inga rubriker brukar man säga (ungefär). Ikväll på BBC stämmer inte detta. Två trevliga nyheter toppar Europaavdelningen:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8250361.stm
A Turkish university will for the first time teach the Kurdish language, which was banned throughout the country until 1991, Turkish officials say.
Och
http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8250441.stm
Slovenia says it is ready to lift its block on Croatia's bid to join the European Union.
The announcement came after talks between Prime Minister Borut Pahor and his Croat counterpart Jadranka Kosor.
They also said they had agreed that a continuing 18-year-old border dispute would not prejudice Croatia's accession talks with the EU.

Och förra veckan rapporterade BBC om försök till avspänning mellan Turkiet och Armenien, http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8230809.stm.
Turkey and its neighbour Armenia have moved closer to establishing diplomatic ties after decades of bitter mistrust on both sides.They are to hold six weeks of domestic consultations on the move after which their parliaments will vote on it, their foreign ministries announced.
Negotiations on the mending of ties have been brokered by Switzerland.
The two countries remain deeply divided over the fate Armenians suffered under Turkish Ottoman rule.
Turkey has resisted widespread calls for it to recognise the mass killing of Armenians during World War I as an act of genocide.
Anticipation of a diplomatic breakthrough has been growing ahead of a planned visit by Armenian President Serge Sarkisian to Turkey on 14 October.
He is due to attend the return leg of a World Cup qualifying football match between the two countries.

Jag tycker att den turkiska regeringen på olika sätt "bjuder till". Nu är det läge för Sverige, under EU-ordförandeskapet, att driva på för att ånyo få fart på Turkiets process mot EU-medlemskap!

Dagens Arena är inne på samma tanke, tror jag, då man inbjuder, http://www.dagensarena.se/index.php?sid=1&pid=160&tid=3422&date=2009-9, till ett möte i Sthlm med följande text:
I år är det exakt femtio år sedan Turkiet ansökte om medlemskap i dåvarande EEC men landet står fortfarande utanför det europeiska samarbetet och ett medlemskap i unionen verkar just nu mer avlägset än på länge. I Sverige finns bland de politiska partierna ett starkt stöd för Turkiet medan bland annat de tyska kristdemokraterna och främst Frankrikes president Sarkozy anser att Turkiet inte hör hemma i EU. Som ordförandeland ökar Sveriges möjligheter att påverka den europeiska utrikespolitiken. Hur kommer Sverige agera under ordförandeskapet gentemot Turkiet och gentemot Frankrike och andra europeiska meningsmotståndare? Vad står på spel i Turkiet, och vad hade den svenska oppositionen gjort annorlunda i regeringens ställe?

Jämlikhet i samhället leder inte bara till bättre hälsa och längre liv, det leder också till större lycka!

Kolla här:http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides!!!!

Jag har i tidigare inlägg relaterat Michael Marmot, som skrivit om vikten av jämlikhet, ur ett hälsoperspektiv, att jämlikhet i ett samhälle gynnar alla, http://johanwalan.blogspot.com/2008/12/michael-marmot-talade-p-lkarstmman-i.html. Per Wirtén skriver om samma sak i gårdagens Dagens Arena, http://www.dagensarena.se/text/2009/09/jamlikhet-behovs. Han relaterar forskning, samlad av Wilkinson och Pickett i boken The Spirit Level, (som jag ännu inte läst, beställdes förra veckan) som visar att "en rad stora samhällsproblem kan minska med ökad jämlikhet. Sambanden mellan god hälsa och små inkomstskillnader är till exempel starka. Samma sak med skolresultat, låg brottslighet, förnöjsamhet, tillit mellan människor, psykisk hälsa, integration och förväntad livslängd. Det finns direkta samband mellan fler hjärtsjukdomar och ökad ojämlikhet.
Det är faktiskt bättre för alla - även övre medelklassen - att leva i ett mer jämlikt men något fattigare land. Man lever bättre och längre. Bokens underrubrik öppnar för ett smartare sätt att få nytt liv i jämlikhetspolitiken: Mer jämlika samhällen presterar nästan alltid bättre." I korthet: Vi lever inte bara hälsosammare och längre i jämlika samhällen, vi blir LYCKLIGARE också! Författarna har dessutom lagt ut ett bildspel på nätet, http://www.equalitytrust.org.uk/resources/slides, där resultaten i boken samlats i mycket åskådliga bilder. Kolla själv!! För t ex psykisk ohälsa är lutningen stark, d v s den psykiska hälsan är mycket bättre i jämlika samhällen än i ojämlika.

Men hur skall man hantera denna kunskap? Hur skall man omsätta den i politisk praktik? Det är en mycket fast rotad föreställning att vi får det bättre, och vi blir lyckligare, om vi blir rikare. Det är ju dessutom sant, i så måtto att i det individuella perspektivet, och inom ett givet samhälle, så lever de rika längre, bättre, friskare och lyckligare liv än de fattiga. Per Wirtén skriver att poängen "är att vägen till ett bättre samhälle inte går via höjd medelinkomst. Att bara bekämpa fattigdom är en återvändsgränd. Det är att minska skillnaderna som är nyckeln." Detta låter sig sägas, men att verkligen få gehör för detta är inte lätt. Det går precis på tvärs mot traditionella borgerliga dygder, att goda idéer, hårt arbete och framåtanda måste löna sig. Det är lätt att föreställa sig hur Jan Björklund spydigt skulle ironisera över eventuella förslag som inte bara råkar leda till utan till och med syftar till att minska skillnaderna även om det blir till priset av lite lägre materiell standard för alla.

Inom Linköpings arbetarkommun har det startats ett visionsarbete, närmast inför valet 2010 men också mer långsyftande. Kent Waltersson har påpekat att (s) har stora chanser att verkligen vinna bland sina klassiska grupper, men att detta faktiskt inte räcker för att vinna valet. "Hur skall vi knyta ihop dem i mitten med dem därnere?" Ylva Johansson resonerade i förrgår, vid ett besök i Linköping, omkring detta. Och en del av hennes svar var att det verkligen finns, också hos medelklassen, en beredskap för solidaritet, om vi bara kan möta den med en trovärdig och entusiasmerande politik. Och hon lyfte bl a fram barnen: "Vi vill något bättre för nästa generation! Varje barn är värt att investera i! Vi måste vara självkritiska, vi har inte gjort allt rätt. Men moderaterna har inte lösningen."

Jag gillade Ylvas resonemang. Och jag ser mycket fram emot att ta del av visionsarbetets resultat. Men än så länge är det många frågor som återstår. Men titta på bildspelet! Mycket illustrativt! Och (trots mina förbehåll ovan) uppmuntrande.

Vi har inte råd med vår alkoholkonsumtion! Vare sig ekonomiskt eller moraliskt-politiskt!

Det är idag helt accepterat att kräva åtgärder för att motverka tobak som hälsoproblem. Och det är förstås bra. Men det irriterar mig att vi är så tvehågsna inför alkoholen. Orsaken är förstås att rökarna, i mycket större utsträckning än alkoholanvändarna, är politiskt och kulturellt svaga.

Läkartidningen denna vecka refererar, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12621, en artikel i Lancet. Man skriver bl a

"De kostnader som är förknippade med alkoholrelaterad sjukdom och död är föga förvånande substantiella och beräknas till ca 1 procent av hög- och me­delinkomstländers totala BNP."

Och vidare att "alkohol i dag globalt resulterar i död och sjukdomsbörda i samma nivå som rökning. Situationen kan jämföras med tobaksrökning för tio år sedan. Under det senaste decenniet har många länder, inte minst USA, gjort stora ansträngningar för att begränsa rökning med införande av rökförbud på offentliga platser, höjd tobaksskatt osv. Liknande ansträngningar bör nu göras för att få bukt med alkoholproblematiken".

Vad gäller "alkoholrelaterad sjukdomsbörda och dödlighet per land kan man konstatera att denna är nära korrelerad med den totala mängden alkohol som konsumeras i landet." Och eftersom den svenska konsumtionen är nära dubbelt så stor som den globalt genomsnittliga så är rimligen samhällskostnaden det samma.

Skillnaderna i konsumtion mellan länder är stor. Till att börja med avstår hälften av jordens befolkning helt från att dricka. Den globalt genomsnittliga konsumtionen är 6.2 liter ren alkohol/år. I Sverige dricker vi 10 liter/år, i Europa totalt ca 13 liter/år. Allra mest alkoholrelaterad ohälsa har länderna i det forna Sovjetunionen. Dock kommer Kina starkt, och här blir problemet dessutom understött av en utbredd tobaksrökning. I Kina finns 350 miljoner rökare, och andelen rökare bland vuxna män är 60% (60%, det är ju inte klokt!).

I den politiska debatten kan det vara politiskt tacksamt att kräva kraftfulla åtgärder mot våldsbrott. När en psykiskt sjuk person begår något allvarligt brott blir det stor massmediabevakning. Och ofta fokuseras på vårdens (föregivna) misslyckande. Men alkoholens betydelse också i detta sammanhang talar man inte så ofta om. Dock gör man det här, http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2793853, i ett dagensekoinslag från i våras, utifrån en jättestor (35 000 patienter) studie av psykiatriska patienter : "Alkoholen spelar en stor roll bakom våldsbrottsligheten. Så väl för vardagsbrotten som för de allra grövsta våldsbrotten. Och tvärtemot vad många tror är alkoholen en långt viktigare faktor bakom våldsbrott än vad psykisk sjukdom är."
Och vidare: "Risken för att psykiskt sjuka begår våldsbrott ökar i ytterst liten utsträckning om de inte också missbrukar alkohol eller andra droger. Men alkoholens roll bakom våldsbrotten har varken politiker eller medier varit särskilt intresserade av.
– Den är en så självklar del av vårt samhälle. Och det är lättare söka förklaringar i ovanliga saker som man själv inte har någon erfarenhet av, tror Seena Fazel, forskare vid Oxforduniversitetet."

En kortis om privat kontra offentlig sjukvårdsfinansiering

Via Esbatis kommentarer hittar jag http://www.manifestanalyse.no/-/page/show/3472_faktasjekk-hoeyre-og-frp-om-privat-helseforsikring, sammanfattning av en OECD-rapport om privat kontra offentlig finansiering av hälso- och sjukvården. Enligt rapporten har länder med hög andel offentlig finansiering
- lägre kostnader för hälso- och sjukvården(som procent av BNP),
- lägre barnadödlighet,
- något fler praktiserande läkare per 1000 invånare
än länder med hög andel privat finansiering.

Inget förvånande förstås. Men det kan ju vara bra att ha data om man från högerhåll ogrundat skulle föra fram att privat finansiering skulle leda till effektiviseringar och bättre resultat. Möter ni sådant om sjukvården så kräv debattmotståndaren på referenser! De kommer att stå svarslösa.

Och apropå detta tema: Missa inte Anne-Marie Lindgrens krönika i senaste AiP, http://www.aip.nu/default.aspx?page=2&type=ideologi, "Det där ordnar nog marknaden..."

Slå en signal till Gud?

I Corren kan man läsa, http://www.corren.se/Sverige/?articleId=4959756&date=&menuids=att Svenska kyrkan söker uppmärksamhet för kyrkovalet genom att uppmana folk att be en bön till Gud via sin mobil. (Nej, detta är inte något som jag hittar på). Corren skriver: "Enligt Marianne Ejdersten Launikari, Svenska kyrkans enhetschef för nationell kommunikation, är Svenska kyrkan sannolikt det enda trossamfund i världen som gör bönereklam via webben".
Denna idé är dock inte ny. Manhattan Transfer var inne på samma idé redan på 70-talet: "Operator, give me Jesus on the line", http://www.youtube.com/watch?v=8N0HjtDfn18&feature=related.

För övrigt så funderade jag ett ögonblick på vad Gud kunde ha för mobiloperatör. Innan jag kom på det självklara: 3. Three is a magic number, det har man ju hört. Fast jag förut inte har fattat att det gällde den gudomliga treenigheten.

Katten på råttan osv: Fredrik Andersson, Ung vänster i Linköping, gjorde mig uppmärksam, http://fredrik-rotthjarta.blogspot.com/2009/08/monumental-ojamlikhet.html, på en rapport av Emmanuel Saez, http://elsa.berkeley.edu/~saez/saez-UStopincomes-2007.pdf, som visar hur monumentalt stor ojämlikheten i inkomstfördelning i USA är.

Den rikaste tiondelen tjänar 50% av inkomsterna. Den rikaste procenten tjänar 23% av inkomsterna. Och den rikaste 10000-delen tjänar 6% av inkomsterna(!). Siffrorna är uppdaterade t o m 2007. Och skillnaderna ökar. Den rikaste procentens andel har i stort sett tredubblats från 1978, från 8 till 23%!

Bortsett från den skriande omoralen i detta så är det också oklok fördelningspolitik, i synnerhet i ett läge med lågkonjunktur och efterfrågeunderskott. Det är en gammal sanning att de fattiga konsumerar en större andel av sina inkomster än de rika, de har inte utrymme för något annat. Och därför kommer deras inkomster, i större utsträckning än de rikas, att resultera i ökad efterfrågan. Vilket bidrar till ekonomisk återhämtning.

När Timbro och andra på högerkanten hävdar att vi inte har råd med ökade statsbidrag till kommuner och landsting så är det felaktigt, av ovanstående skäl. Kommuners och landstings inkomster läggs ju inte på hög i någon större utsträckning, utan blir till löner åt relativt lågavlönade kommunanställda (ja, jag vet, också till läkare), och till efterfrågestimulerande infrastruktursatsningar.

Om främlingsfientlighet och om Yacoubians hus

Massmedia har rapporterat om ett förfärligt mord, http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2963189: ”Flera tusen människor deltog i en minneshögtid i Dresden för den egyptiska kvinnan som höggs ihjäl i en domstol i staden.
Kvinnan hade anmält en man, för att han kallat henne terrorist eftersom hon bar muslimsk huvudduk, ett ärende som gick igenom flera instanser.
När rätten samlats för att behandla överklagandet den 1 juli kastade sig den anklagade mannen över kvinnan och knivhögg henne. Hon avled senare av sina skador”.
Händelsen väcker bestörtning av flera skäl. Det är förstås extra upprörande att den tyska staten inte förmådde värna kvinnans rätt och säkerhet ens inne i rättssalen!

Rapporteringen om mordet har tydligen varit mycket mer utförlig i Egypten än i Europa, se bl a http://english.aljazeera.net/news/europe/2009/07/2009711234741172704.html, liksom i övriga mellanöstern, se http://www.alarabiya.net/articles/2009/07/12/78506.html. Och alla begriper att fall som detta ökar klyftan mellan muslimer och icke-muslimer, och mellan egyptier och västerlänningar.

Expressen har en bra ledarkommentar om mordet, http://www.expressen.se/1.1636334. Slutklämmen lyder: ”Visst finns många goda feministiska argument mot slöjtraditionerna, ofta framförda av muslimska kvinnor själva. Men alltför ofta utnyttjas kvinnokampen som ett svepskäl för att attackera en utsatt religiös minoritet - legitim feministisk kritik tillåts skyla den islamofobi som annars skulle stå naken och synlig. … Det är principen om det fria valet som vi måste försvara. Inte bara för muslimska kvinnors skull, utan också för att Europa ska kunna försvara sig mot sin verkliga inre fiende – främlingshatet”.

Jag läste nyligen Yacoubians hus, en roman av Alaa Al-Aswany, och vill varmt rekommendera den. Den utspelas i Kairo, under det första Irakkriget, alltså kring 1990, och skildrar livet för innevånarna i ett stort hyreshus, därav titeln, alltifrån portvakten och hans son, till rika företagare, europeiserad tjänstemannaklass, skräddaren, och chauffören till nyinflyttad underklass från landsbygden. De senare bor i små skjul på husets tak.

Jag kunde mycket lite om Egyptens moderna historia, och ännu mindre om hur livet ter sig för Kairoborna idag, men vet nu något mer. Skildringen är rapp, underhållande, stundtals nästan rolig. Men författaren ger ändå en tämligen mörk bild av det moderna Egypten, ett strängt klassamhälle, på ytan en demokrati men fullständigt genomsyrat av korrumption och patriarkalt kvinnoförtryck, hotat att sprängas inifrån av starka sociala och religiösa konflikter. Och det är en styrka hos boken att den får mig att inse att jag, om jag hade fötts där, och haft de ryggmärgsreflexer som jag nu har gentemot orättvisor och hyckleri, att jag då sannolikt, likt portvaktens son, skulle ha känt mig dragen till det muslimska brödraskapet och mycket väl skulle kunna ha slutat mina dagar som muslimsk självmordsmartyr! Och vad jag skulle ha tyckt om den tyska rättvisan, efter att ha fått höra om händelsen ovan, det är bara alltför självklart.

Jag skrev i föregående inlägg att jag skulle bidra till en eventuell insamling till journalisten Singh, ifall någon skulle starta en sådan. Som man kunde räknat ut så är detta redan gjort. Organisationen Sence About Science skriver om fallet på sin hemsida, http://www.senseaboutscience.org.uk/index.php, och där finner man också ett upprop som man kan skriva under, det går lätt via nätet, och även en insamling som man kan stödja, om man nu gillar att använda kreditkort på nätet. (Jag gjorde detta, med viss tvekan).

Hemsidan är f ö imponerande, massor av länkar till intressanta ämnen, kanske en viss övervikt för medicinska spörsmål, men också t ex klimatfrågor.

Landstingets avtal med Vidarkliniken legitimerar kvacksalveri

I dagens Corren har jag en liten debattartikel om alternativmedicin, se nedan:

När patienter undrar om alternativmedicin och naturläkemedel så blir det en fråga för oss läkare, vare sig vi vill det eller inte.

Jag läste i tidningen att vetenskapsjournalisten Simon Singh står inför rätta, stämd av det brittiska kiropraktorsförbundet (BCA) för ärekränkning. Singh har kritiserat BCA för att de påstår att deras behandlingsmetoder kan hjälpa mot bland annat barnkolik, astma, sömnproblem och öroninfektioner, utan att det finns några vetenskapliga belägg för detta, och att de därför "glatt främjar bluffbehandlingar". Rättegången är inte avgjord.

Singh är medförfattare till en bok om alternativmedicin som jag har på min "att läsa-lista". Boken heter Salvekvick och kvacksalveri - Alternativmedicinen under luppen, recension i DN finns här: http://dn.se/nyheter/vetenskap/alternativmedicin-mest-bluff-1.521715. Och även om författarna framför att de också för egen del tagit till sig en del råd och behandlingar, Singh säger att han börjat ta fiskolja varje dag, så är de ändå huvudsakligen kritiska mot mycket inom alternativmedicinen. Som den farligaste behandlingen framhåller man kiropraktorsbehandling av nackbesvär, där det ska finnas 700 dokumenterade dödsfall (!) som följd av behandlingen. Det finns bara stöd för behandling av ryggen, inte nacken.

Som den största bluffen anges homeopatin, "den snabbast växande alternativmedicinen i Europa. Inom homeopatin späs påstått verksamma ämnen ut i vätska så många gånger att det inte kan finnas några molekyler kvar av det ursprungliga ämnet. Ändå hävdar anhängarna att medlen botar allt från sår till cancer".

Jag tycker att sjukvården, och i första hand läkarkåren, har anledning till viss självkritik med anledning av ovanstående. För det första är nog människors intresse för alternativmedicin åtminstone delvis uttryck för bristande kommunikation från vår sida. Och vi är dåliga på att involvera våra patienter i behandlingen. Patientenkäter brukar visa just detta, att våra patienter vill vara mer delaktiga.

För det andra tycker jag att vi i sjukvården lämnar våra patienter i sticket när de har frågor om alternativmedicinsk behandling. De flesta av oss kan inte så mycket om detta, och vi uppfattar att det inte ligger inom vårt ansvarsområde: "Jag skriver ju inte ut naturläkemedel, patienterna får väl göra som de vill". Men eftersom det är något som patienterna gör för att förbättra sin hälsa, och som de har frågor om, så blir det vår fråga, vare sig vi vill det eller inte.

För det tredje så ogillar jag att landstinget har tecknat avtal med Vidarkliniken, antroposoferna i Järna. Dessa ägnar sig bland annat åt homeopatisk behandling. Det innebär att östgötar ges sådan bluffbehandling, bekostad med skattemedel. Och ännu värre är att landstinget indirekt därmed ger legitimitet åt detta kvacksalveri. Jag skulle vilja att det gjordes mer tydligt vem som driver detta. Vem är beredd att ta ansvar?

Alltnog, om Simon Singh verkligen skulle bli fälld så hoppas jag att någon startar en stödinsamling för att täcka skadeståndet. Och jag lovar att i så fall bidra med en slant.

Louis Jordan, Caldonias pappa

Louis Jordan hade jag inte alls hört talas om för, säg, fem år sen, inte vad jag minns i alla fall. Trots att han gjort så mycket bra låtar, och att han var så betydelsefull för utvecklingen av både rhytm&blues och rock&roll. Han är mannen bakom drösvis med hits, bl a Caldonia och Let the good times roll. Här kommer lite länkar till you tube.
Caldonia med Louis Jordan
http://www.youtube.com/watch?v=PR6pHtiNT_k
Choo Choo Ch'boogie-Louis Jordan & the Tympany 5
http://www.youtube.com/watch?v=Xf00r-0tHjM&feature=related
Let the goods time roll
http://www.youtube.com/watch?v=YdQJ3Q0uhYE&feature=related
Five Guys Named Moe
http://www.youtube.com/watch?v=7m7jXpDaK58
Louis Jordan var också tidigt ute med något som liknar rap, You Gotta have a Beat, i denna skollektion som visserligen trollbinder eleverna men ändå bekymrar läraren
http://www.youtube.com/watch?v=xrsfdccS_Lo&feature=related

Vill du läsa lite mer om Jordan så vill jag tipsa om AMG, all music guide, utmärkt nätsajt för musikorientering. Här är deras text om Louis Jordan
http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=11:wiftxqt5ldfe~T1

Louis Jordan-covers finns det hur många som helst. Jag trodde faktiskt att Let the good times var ett Ray Charles-original, men se det var visst fel. Men han gör den bra i alla fall.
http://www.youtube.com/watch?v=wjELrev9TU0
Clarence Gatemouth Brown gör rättvisa åt Caldonia, kolla här
http://www.youtube.com/watch?v=5q0yCHkfvK8 Den gitarrintresserade kan ju kolla lite extra på hans, Gatemouths, minst sagt oortodoxa högerhandsteknik, omkring 1:45-1:55.

Och slutligen kan jag inte låta bli, fast det är lite vid sidan om, några länktips till. Först denna
http://www.youtube.com/watch?v=Bb5GVVKU7eM&feature=related, med fem (!) formidabla bluesmunspelare, anförda av Big Mama Thornton. Och så Hound dog, från samma studio, sannolikt samma tillfälle, också Big Mama Thornton, tillsammans med bl a Buddy Guy
http://www.youtube.com/watch?v=5XUAg1_A7IE&feature=fvw. Och så Elvis cover, som förstås är mycket mer känd än Thorntons
http://www.youtube.com/watch?v=FJsQSb9RFo0.

Resultat av Vårdval Stockholm: Sämre vård och ökade klyftor

Apropå effekter av privatiseringar av vård så finns en rapport från Stockholm, http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Partidistrikt/Stockholm/Hem1/Nytt-fran-Stockholms-Stad/Resultatet-av-Filippa-Reinfeldts-vardval/
Sammanfattningen lyder:
Resultatet av Filippa Reinfeldts vårdval: Sämre vård och ökade klyftor

Kvaliteten i primärvården har försämrats sedan Vårdval Stockholm i hast infördes i januari 2008. Störst försämringar har skett på vårdcentraler som ligger i utsatta områden. De har i genomsnitt förlorat 3,9 miljoner kronor och nästan fem anställda per vårdcentral under 2008 – trots att de har lika många patienter som året innan. Det visar rapporten ”Ett år med Vårdval Stockholm” som Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting presenterade den 25 februari.

– Läkare får göra sjuksköterskors jobb, patienter som tidigare kunde få hjälp per telefon måste nu gå in till vårdcentralen och vården har tvingats att skära ned antalet sjuksköterskor och undersköterskor. För att få ekonomin att gå ihop har vårdcentralerna tvingats till kvalitetsförsämringar för både patienter och personal, säger Ingela Nylund Watz, oppositionslandstingsråd för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting.

­– Klyftorna i vården mellan fattiga och rika, mellan sjuka och friska, har ökat på ett sätt som saknar motstycke i Sverige. Rinkeby vårdcentral har halverat sin personal – trots att de ska ta hand om oförändrat antal patienter. Det förebyggande hälsoarbetet i utsatta områden har nästan försvunnit eftersom det inte ger några pengar i Filippa Reinfeldts vårdvalssystem. Jag är skakad över Vårdval Stockholms härjningar, säger Dag Larsson, oppositionslandstingsråd för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting.

Och länk till hela rapporten finns här http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/stockholm/dokument/pdf/Landstinget/2009/V%c3%a5rdvalsrapport.pdf

Dag Larsson är alltså skakad över Vårdvals Stockholms härjningar, och det är ju bara att instämma. Och som sosse i provinsen blir man ju också skakad över att trots dessa upprörande effekter så förblir stödet för (s) i Stockholm så lågt, och stödet för Alliansen så starkt. Gillar stockholmarna i gemen verkligen denna politik?

Utvärdera och ifrågasätt privatiseringarna!

Anne-Marie Lindgren har skrivit om behovet av utvärdering av privatiseringar av skattefinansierad verksamhet, http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/AT/smpage.fwx?page=44&KOMMENTAR=1680:

"Socialdemokratin bör ta initiativ till en grundlig utvärdering, av oberoende forskare, av privatiseringens effekter. Det borde ha varit en självklarhet för länge sedan; det handlar ju faktiskt om hushållningen med skattepengar. Har vi vunnit något, och i så fall vad? Vad har vi förlorat? Vilka problem har uppstått - och, inte minst, vad gör vi åt dem?"

Och vidare: "Som sagt, det kan finnas rationella skäl att låta privata företag driva skattefinansierad verksamhet. Men det finns också i många fall rationella skäl att inte göra det. Vård och omsorg är inte varor att distribuera enligt marknadens vanliga lönsamhetskalkyler utan kräver andra hänsyn. Ofta nog betyder det att marknadens mekanismer inte är användbara, ens i modifierad form. Och när marknadens mekanismer inte är tillämpliga, slår det fel när aktörer styrda just av marknadstänkande tar hand om verksamheten.

Hela privatiseringsvågen bärs upp av en intressestyrd mytologi om privata företagsamhetens absoluta överlägsenhet vad gäller effektivitet, kvalitet och låga kostnader. Myten håller inte för verklighetens erfarenheter - det har vi vid det här laget övernog med exempel på.

Socialdemokratin bör ta initiativ till en grundlig utvärdering, av oberoende forskare, av privatiseringens effekter. Det borde ha varit en självklarhet för länge sedan; det handlar ju faktiskt om hushållningen med skattepengar. Har vi vunnit något, och i så fall vad? Vad har vi förlorat? Vilka problem har uppstått - och, inte minst, vad gör vi åt dem?"

På sätt och vis är A-MLs påpekande lite förvånande: Finns det inte redan mycket skrivet om detta? Jag tror det, men jag tror också att mycket är detaljstudier, ofta gjorda av privatiseringsivrare, och ofta gjorda med ett snävt perspektiv: Se här, när vi nu har privatiserat så får vi så här mycket mer tyskalektioner, eller knäoperationer, eller städade kvadratmeter, till samma penning. Och sådana studier säger förstås inte så mycket om de samlade effekterna, vare sig vad gäller det som verksamheten skall syfta till, tyskakunskaper, minskat lidande i knäartros eller ren miljö, eller om sekundära effekter, t ex medarbetarnas eventuella stressbesvär, och inte heller om övergripande aspekter som större eller mindre jämlikhet vad gäller tyskakunskaper eller knälidande. Och för all del, även vad gäller privatiseringskritik gäller att det är förstås betydligt svårare att göra studier som kan säga något om övergripande effekter.

Vad gäller mitt eget verksamhetsområde, primärvård, och den pågående vårdvalsprocessen, så vet jag att genomförandestudier pågår. Men jag har inte sett någon grundlig, oberoende utvärdering av summaeffekterna av privatisering av primärvård. Eller rättare sagt så kanske jag har det, men ingen svensk. The political economy of health care, av Julian Tudor Hart, recension och sammanfattning här http://allmanmedicinbd.se/2008/03/26/julian-tudor-hart-the-political-economy-of-health-care/, är skriven med ett brittiskt perspektiv, och handlar om NHS, dess "historical development, current state and potential future". Den ligger i en bokhög vid min läsfåtölj, dock, måste jag erkänna, en bit ner. Enligt recensenten attackerar Tudor Hart "krypande “consumerism” och kommersialisering med kliniska, politiska och ekonomiska argument. Ursprungligen var NHS en service till alla för att nu glida över till att skapa profit för få. Det blir dyrare och ineffektivare vård samtidigt som samhället destabiliseras och hälsoklyftorna ökar. Administrativ kontroll ökar katastrofalt.

Konsultationen bör ses som atomen i hälsovården och rådande hälsoekonomi kritiseras för att se mötet som en affär mellan säljare och köpare. “Managed care” konstrueras för att passa varu-tänkandet".

Men åter till Sverige: Vem tar initiativ till den utvärdering som Anne-Marie Lindgren efterlyser?

Segregationen ökar. Bryr sig alliansen?

Apropå slutklämmen i förra inlägget: Hur går det då med att skapa ett tillräckligt integrerat samhälle för att få en grund för en gemensam berättelse, för en samhällsgemenskap? Tja, det går dåligt.

Häromdagen kom siffror från Linköpings kommuns statistikkontor över arbetslösheten, totalt och uppdelat på olika stadsdelar, http://www.linkoping.se/Global/Om%20kommunen/Fakta%20om%20Link%c3%b6ping/Statistiska%20fakta%20om%20Link%c3%b6ping/Statistikinfo/Statistikinfo%202009/nr%2007%20Arbetss%c3%b6kande%20delomr%c3%a5den.pdf. Där framgår att arbetslösheten ökar, och det visste vi ju redan. Men dessutom att skillnaderna ökar. Och det visste vi ju också.

I denna rapport redovisas inte ungdomsarbetslösheten i Linköping för sig, men vi vet ändå att på nationell nivå är totalläget för ungdomar sämre än för övriga, sämre än tidigare och sämre än jämförbara EU-länder. Och högst sannolikt är också skillnaderna inom kommunen ännu mer uttalade för ungdomar än för övriga.

Arbetslinjen talade alliansen om inför valet 2006. Det låter nu bara som ett hån.

Fira nationaldagen? Ja, om det får innebära kamp mot segregation och utestängande

Finns det något vettigt att säga om nationaldagen? Behövs den? Till vad? Är det inte så att firandet rymmer mer hot än möjligheter? I Östergötland har vi kunnat läsa att polisen den senaste tiden har haft att göra med att försöka räkna ut var nazisterna skulle ha sitt firande, för att förbeygga konfrontationer med anarkistisk vänster. Inte särskilt uppmuntrande.

Nyss avslutades fotbollslandskampen mot Danmark (som man f ö inte blev särskilt glad av). Och den inleddes med allsång av Du gamla, du fria. Båda verserna, även den bedrövligt nationalistiska andra versen: "Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden. Jag vet vad Du är och Du blir vad Du var". Kan vi inte en gång för alla skippa denna vers? Vad är det vi, och andra, skall hålla i ära? När vikingarna krigade i England på 1000-talet? Alla krig med Danmark? (Ja, då är ju fotboll bättre). Trettioåriga kriget? Karolinernas härjningar i Ryssland? Och den besinningslösa dräneringen av Sverige på vuxet mansfolk till armén? När drygt tretusen man i Armfeldts armé frös ihjäl på norska gränsen efter Karl XII:s död nyåret 1718-19?

Göran Rosenberg, klok som alltid, har dels skrivit om detta i DN, http://www.dn.se/opinion/kolumner/nationen-pa-gott-och-ont-1.873160, dels hållit tal, i Södertälje, http://www.rosenberg.se/_artiklar/nationaldagstal.html. Han lyfter fram tveksamhet mot ett uppifrån påbjudet firande av nationaldagen, men också ett engagemang för nationaldagen som ett firande, inte av den nation som fanns, utan av en nation som är möjlig, om vi lyckas överbrygga alla de gränser som riskerar att skilja oss åt:

"Jag har funderat... över vad det är som får oss att känna samhörighet med andra människor. Ja, med andra människor än dom som står oss nära. Med människor vi inte personligen känner, aldrig personligen har träffat, aldrig personligen kommer att träffa. Alltså samhörigheten med människorna i det samhälle vi lever i, dvs Sverige. Inte samhörighet i bemärkelse att tycka lika som andra människor eller att vara lika eller se lika ut, utan det slags samhörighet med andra människor som innebär att man kan dela ett samhälle med varandra, känna sig delaktig i samhällets angelägenheter, respektera dess lagar och regler, vara beredd att göra en insats för samhället, att offra något för det, att känna förtroende för att det jag gör för samhället, det gör alla andra också. Det slags samhörighet som bygger på känslan och erfarenheten av att med dom här människorna har jag så pass mycket gemensamt att vi också kan vara oeniga, vara olika, ha olika värderingar om saker och ting, ha olika intressen, ha olika uppfattningar om hur vi ska möta samhällets utmaningar och problem, ja i sista hand om hur det samhälle vi delar ska se ut – och det utan att behöva vara rädda för varandra, utan att vilja vända ryggen åt varandra, utan att vilja bygga en mur mellan varandra, utan att vilja leva i ett samhälle där dom andra inte finns.Dvs den samhörighet som krävs för att vi ska känna förtroende och respekt för dom uttalade och outtalade överenskommelser som idag ligger till grund för det svenska samhället, för demokratin, för rättvisan, för allas likhet inför lagen, för allas lika möjligheter att bli delaktiga i samhället och göra det till sitt. Det slags samhörighet som i sista hand måste bygga på att samhället är öppet för dom som vill komma in i det – och att dom som vill komma in i det är öppna för det samhälle som dom vill komma in i – för dess historia, dess språk, dess traditioner, dess lagar och sedvänjor, dess berättelser och högtider. Inte nödvändigtvis för att göra allt detta till sitt, utan för att så småningom kunna göra samhället till sitt. Och med tiden känna igen sig i det, och känna sig någotsånär hemma i det, och kanske rentav känna en viss glädje över att få vara en del av det, och därmed känna en viss samhörighet med människorna som de delar det med.

Vad är det då som krävs för att en sån samhörighet ska kunna uppstå och bevaras?...
...Jag tror vi behöver känslan också, den känsla som kommer av gemensamma erfarenheter av och med andra människor, och därmed gemensamma minnen, och därmed gemensamma berättelser. Allt det där som krävs för att vi inte ska bli främmande för varandra, och börja misstro varandra, och bli rädda för varandra och börja bygga murar mot varandra (min markering. JW).

Jag tror att det första vi måste göra är att göra det möjligt för framförallt unga människor att överskrida dom många nya gränser och klyftor som drar igenom vårt samhälle, och därmed göra det möjligt för människor med olika bakgrund, ja ibland från helt olika världar, att möta varandra, nötas mot varandra, få gemensamma erfarenheter av och med varandra, få gemensamma minnen och gemensamma berättelser och därmed utveckla det slags samhörighet med varandra som jag tror varje samhälle kräver (min markering.JW).

Så jag vill se den här dagen, nationaldagen, inte som ett firande av den nation som en gång fanns utan av den nation som idag är möjlig – men som är möjlig bara om vi förstår att det är en annan nation än igår, byggd på en annan samhörighet, baserad på delvis andra erfarenheter och andra minnen och andra berättelser...Och det är det jag till sist vill kunna fira, att vi kan samlas här på torget idag, alla vi som lever i Sverige, samlas över alla dom gränser som alltmer tenderar att skilja oss åt, och upptäcka hur mycket det är som vi faktiskt har gemensamt och hur mycket vi har som är värt att gemensamt försvara och bevara, och hur mycket vi gemensamt har att förlora om vi misslyckas".

Nicke Bremer är f ö inne på liknande tankar, http://nickebremer.blogspot.com/.

Ja, okej då: Om vi tar bort andra versen i nationalsången, och om vi betonar nationaldagen som en möjlighet att bygga en nationell gemenskap, med nya, gemensamma erfarenheter, om vi lyckas motverka segregationen så att vi verkligen får så pass mycket gemensamma erfarenheter att det räcker till att bygga en nationalkänsla på, då är jag med på tåget.

Förhandsbesked eller inte? Från Corren

Anna-Lena Sörensson och jag har en artikel i dagens Corren. Den handlar om huruvida det skall krävas förhandsbesked vid sjukvård (på landstingets bekostnad) i annat EU-land. Här är artikeln:

Hemmalandstinget måste få säga sitt först när svenskar åker ut i Europa för att få sjukvård, skriver oppositionsrådet ANNA-LENA SÖRENSSON (S) och läkaren JOHAN WALAN (S).

Debatten om möjligheten att åka utomlands för att få planerad vård är aktuell och viktig. Borgerligheten vill göra det till en fråga om att vara för eller emot valfrihet - men så enkelt är det inte.
Att medborgarna har möjlighet att välja vård i ett annat land inom EU när behandlingsalternativ saknas i Sverige, eller när köerna är långa, är bra. Det hjälper också EU:s medlemsländer att utnyttja eventuella överkapaciteter i högspecialiserad vård. I Östergötland skulle det kunna handla om att ta emot patienter i brännskade- och neonatalvården. Det ska dessutom vara en självklarhet att även kroniskt sjuka människor ska kunna resa och arbeta runt om i Europa utan att riskera att bli utestängda från akut sjukvård om sådan skulle behövas.
Om detta är vi inte oense.
Det vi är oense om är huruvida ansvar för vårdens omfattning, utformning och finansiering ska vara en fråga för medlemsländerna själva eller en fråga som ska lösas på en fri sjukvårdsmarknad. Denna åsiktsskillnad konkretiseras i synen på så kallade förhandsbesked. Förhandsbesked innebär att en person som vill söka planerad vård i ett annat land först ansöker om att få kostnaden för vården ersatt. Därefter behöver patienten endast betala vad motsvarande vård skulle ha kostat i hemlandet.
Det blir en helt orimlig situation om svenska medborgare ska kontakta vårdgivare utomlands och komma överens om vårdinsatser utan att vårdbehovet och åtgärdens lämplighet har bedömts av hemmalandstinget först. Det kan leda till att vårdgivare ger vård som inte är tillräckligt medicinskt dokumenterad eller att enheter med dåliga medicinska resultat tar sig an östgötska patienter. Det skulle också kunna innebära att en patient tar för sig av vård på någon annan och sjukare patients bekostnad.
Den borgerliga regeringen är emot förhandsbesked - som de menar innebär ett hinder för marknaden. Vi Socialdemokrater anser inte att förslaget ska syfta till att gynna marknaden, utan ska främja patienternas rättigheter till en god och rättvis hälso- och sjukvård. Möjlighet till förhandstillstånd innebär en trygghet för patienten och garanterar en rättvis och lika tillgång till sjukvården för alla. Det får inte vara så att den med störst inkomster får lättare tillgång till vården än den med små.
Vi Socialdemokrater vill att medlemsländerna själva ska få bestämma om de vill tillämpa förhandsbesked. Vården är först och främst en nationell fråga och det ska vara på nationell nivå som det bestäms hur vårdens resurser ska fördelas. Det är viktigt för att garantera att resurserna får till dem med störst behov.
För oss Socialdemokrater handlar det om att sätta människan före marknaden.
Anna-Lena Sörensson
Johan Walan

Är rökning skadligt?

För drygt ett år sedan så besökte Richard Peto Stockholm med anledning av en WHO-rapport om tobaksrelaterad ohälsa. Om det nu till äventyrs är någon som glömt, eller kanske inte ens uppfattat, allvaret vad gäller tobaken som globalt hälsoproblem så rekommenderas den artikel som Läkartidningen hade då, länken fungerar fortfarande: http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=9428&sectionId=0.

Jag tycker att vi i den svenska debatten har slappnat av vad gäller tobaken. Det låter kanske cyniskt men jag tror att i och med att rökarfrekvensen har minskat, och rökningen har blivit mer koncentrerad till svaga grupper, så har frågan blivit mindre intressant i media. Rökning är för loosers, som mina barn säger. Och dessa loosers får vi inte överge! Och alla vi som försöker arbeta förebyggande vet att det är svårt att få folk att sluta röka. Det är sannolikt mer effektivt att försöka hindra att de börjar. Det är få rökare som har börjat efter, säj, tjugo års ålder. Om vi kunde klara ungdomarna genom tonåren så skulle jobbet sen vara gjort, åtminstone här i Sverige.

Budskapet i artikeln är, i korthet: Hälften av alla vanerökare dör i följdsjukdomar till rökningen! I genomsnitt förkortar rökningen livet med tio år!!!!

Peto var en av medarbetarna i den kända brittiska studien om tobak och ohälsa som genomfördes på läkare i Storbritannien. Denna studie hade en mycket lång uppföljningstid, femtio år, alldeles unikt för att vara en klinisk studie på människor, och har haft stor betydelse för att vi uppfattat tobaken som den stora dödare som den är.

”Den brittiska läkarstudien har fått enorm betydelse. Storbritannien var det första land i världen där en stor del av befolkningen började röka som unga och fortsatte röka resten av livet. 1950 rökte cirka 80 procent av alla brittiska män (och omkring en tredjedel av kvinnorna). Studien gjorde det möjligt att direkt följa konsekvenserna för de första generationerna av vanerökare.

Femtioårsuppföljningen visar den fulla vidden av hälsoeffekterna. Hälften av alla vanerökare dör i följdsjukdomar till rökningen, visar studien, och hälften av dessa dör redan i medelåldern. I genomsnitt förkortar rökningen livet med tio år. (Tio år!!! Det är knappt så man tror att det är sant. JWs anm).

De här sambanden är robusta och har bekräftats i många andra studier, säger Richard Peto i dag. Det är de som ligger till grund för beräkningen att en miljard människor i världen kommer att dö på grund av rökning under detta århundrade, om dagens trender fortsätter”.

Detta borde vi diskutera mycket mer än vad vi gör. Och vi inom socialdemokratin måste se det som den klassfråga det är. Och förutom att tobaken alltså inte är oskyldig i sig själv så vet vi också att den är en ingång till andra droger.

Och naturligtvis måste tobaksfrågor inom EU hanteras som hälsofrågor, inte som jordbruksfrågor.

Mera om Dante: Francescaepisoden

Ännu ett exempel på Dantes finurlighet finner vi i helvetets femte sång, där han möter Francesca och Paolo. Hon var enligt Lagerkrantz dotter till en furste och ”giftes av politiska skäl bort med en medlem av furstesläkten Rimini. Mannen var vanskapt och ful. Hon förälskade sig i hans yngre bror Paolo. De älskande överraskades på bar gärning av den äkta mannen som dödade dem båda. Detta hände när Dante själv var tjugoett år gammal och lidelsefullt förälskad i en kvinna. Händelsen väckte stor uppmärksamhet, var de årens stora societetsskandal”. Författaren Dante låter romanfiguren lyssna till deras historia, gripas av deras öde och till slut fullständigt övermannas av medkänsla, till den grad att han svimmar. Och denna svimning, som är avklarad på två korta rader, rymmer i sig ett helt moraliskt resonemang. Romanfiguren inser att ”det kunde ha varit jag”. Och eftersom äktenskapsbrott är förkastligt måste jag stödja deras fördömelse och följaktligen måste jag placera dem i helvetet, inte i skärselden eller himmelriket. Men jag gör det inte lättvindigt, jag gör det med bävan.

Som väl framgår vill jag varmt rekommendera att du själv, käre bloggläsare, läser Dante. Nöj dig inte med att läsa om honom. Men samtidigt måste jag då kommentera hans berättarteknik, som i förstone kan verka avskräckande. Dantes komedi rymmer ett överflöd av personer, utan vidare hundratals. Och endast en bråkdel av dessa är kända för oss moderna läsare, om vi nu inte skulle råka vara litteraturhistoriker. Dessutom vimlar det av anspelningar på andra diktverk, sägner, politiska debatter och skeenden, rena kändishistorier etc. Skaffa därför bra kringlitteratur. Visserligen rymmer Björkesons översättning en stor notapparat, och dessutom en inledning av Lagerkrantz. Men mitt tips är att läsa Lagerkrantz egen bok, Från helvetet till paradiset, parallellt med komedin, det ger ett så mycket större utbyte.

Från hjältemod till tålamod! Om Färm, Wallström, Dante och Lagerkrantz

Dante Alighieri, författare till Den gudomliga komedin, var florentinare. Han var lidelsefullt politiskt aktiv, och han tvingades under en stor del av sitt liv att leva i landsflykt. Olof Lagerkrantz skildrar detta i sin lysande bok om Dantes komedi, Från helvetet till paradiset (1964). Dante var medlem i det gelfiska partiet som styrde Florens under 1290-talet. Detta parti splittrades under denna tid i två fraktioner, de vita och de svarta. De vita, vilka Dante tillhörde, motsatte sig påven Bonifatius maktanspråk över staden. Konflikten skärptes kring sekelskiftet 1300, i en process som rymde politiska finter, förräderi, ett grymt inbördeskrig och slutligen de svartas seger. Efter segern plundrades förlorarnas egendom, de anklagades för oredlighet och några dömdes till landsförvisning. I Dantes fall skärptes domen ytterligare, ”påträffas Dante inom stadens murar skall han gripas och brännas levande”.

En viktig politisk diskussion på hans tid, kanske den viktigaste, gällde frågan om nationell suveränitet kontra överstatlighet eller, som det då hette, universalism. Känns det igen? När jag nu har läst Göran Färms och Margot Wallströms bok ”Elitprojekt – nej! Folkets Europa”(2008) har det slagit mig att om Dante kunde se oss idag så skulle han vara förtjust. Han skulle vara överlycklig över EUs existens, till att börja med, och lidelsefullt engagerad i diskussionen om EUs utveckling.

En aspekt som gör att Dante alltid känns så levande, så aktuell, är den mångtydighet som han utvecklar i sin bok. Romanfiguren Dante är en man i trettiofemårsåldern. Författaren Dante, som lever minst ett decennium senare, använder sig av distansen till romanfiguren, i tid och i situation, för att tillåta sig kommentarer som annars vore farliga eller rentav omöjliga att framställa. I helvetets femtonde sång får Dante träffa Brunetto Latini, en vördad äldre författare och förebild. Denne vistas i helvetets sjunde krets, vilket underförstått innebär att han straffas för sin homosexualitet. Han skildras med värme och vördnad. Dantes förvånade replik, ”Är ni här, herr Brunetto?”, ger utrymme för ifrågasättande både av de moraliska reglerna i sig och av läran om eviga straff. Och, som Lagerkrantz påpekar, om författaren Dante skulle kritiseras för detta, för att inte vara rättrogen, är inget lättare för honom än att peka på att han har faktiskt placerat den beundrade läraren i helvetet.

Med samma subtila teknik låter författaren förstå att fastän han varit så engagerad i fraktionsstriderna i Italien och i synnerhet i Florens, och fastän han fortfarande är förbittrad över att inte kunna återvända dit, så har han vidgat vyerna. Romanfiguren Dante får i helvetets tionde sång träffa Farinata, som varit en stor politiker två generationer före Dante. Lagerkrantz skriver att Farinata var en väldig gestalt i det förflutna, ”men ändå ej så avlägsen att det inte alltjämt rök av blod och aktualitet ur hans fotspår”, ungefär som Disraeli i relation till Churchill, eller som Branting till Palme. Farinata hade inte tillhört det gelfiska partiet utan det gibellinska, som vi med ett modernare språkbruk skulle kunna kalla aristokraterna. Han hade alltså varit en politisk motståndare, men förtjänade ändå stor aktning. Efter slaget vid Arbia där han hade tillhört segrarna, hade han i ett kritiskt skede, från början ensam, talat emot att Florens skulle jämnas med marken, och till slut lyckats få övriga med sig. Likväl säger Dante, indirekt, genom att placera honom bland hädarna i helvetet, att hans gärning var otillräcklig, inte för att han tillhörde fel fraktion utan för att hans mål var för lokala.

Dante var naturligtvis inte demokrat i vår moderna mening. Men det vore poänglöst att kritisera honom för det. Och hans grundläggande värderingar är det lätt för oss att dela. Han ville se ett universellt kejsardöme, åtskilt från kyrkan, med bevarande av freden som överordnat mål. Enligt Lagerkrantz var Dante den förste som tänkte på mänskligheten som på en enhet som har en mening i sig själv, inte bara i relation till Gud. Och Dante avskydde och fruktade den oredlighet som skulle bli en följd om den augustinska Gudsstaten sammanblandades med en världslig gemenskap. Dante skulle ha avfärdat NATO, och Warzawapakten, som försök till dominans, fast inte på en italiensk nivå utan på en global. När Lagerkrantz skrev sin bok kände han nog inte till vare sig talibaner eller konservativt kristnas försök att få specifika hänvisningar till kristna värderingar inskrivna i EU-fördraget, men det är ändå klart både vad Dante och vad Lagerkrantz skulle ha tyckt om detta.

Färm och Wallström skriver, kap 1, om behovet av en ny demokratisk fas i EUs utveckling. ”Det har på ett övertygande sätt visat sig att ekonomisk och social integration är effektivare som fredsbevarare än militär makt. Europas ideal har utvecklats från hjältemod på slagfälten till tålamod vid sammanträdesborden”. Och ”Poängen med EU är, enligt vår uppfattning, att det är något helt nytt i historien, ingen kopia på USA. EUs idé är att olika suveräna demokratiska nationalstater i samma världsdel frivilligt har funnit att man på vissa områden vill kunna fatta bindande och effektiva beslut om gränsöverskridande frågor – tillsammans”.

Och Färm och Wallström fortsätter: ”Idén om ett Europas Förenta Stater med egen makt och beskattningsrätt är överspelad. Istället tilldelar medlemsstaterna EU makt då det gränsöverskridande elementet är så starkt, och där man har så starka gemensamma intressen och band, att det är motiverat att överlåta makten åt den övernationella nivån. Men bara då – och bara om medlemsstaterna själva hela tiden är med och fattar besluten”. Dante skulle ha gillat allt detta!

Blir det nu äntligen en ändring av det amerikanska sjukförsäkringssystemet?

Nu är det spännande att följa vad som händer med det amerikanska sjukvårdssystemet, och fr a dess finansiering och organisation. Clintons, Bill som president och Hillary som ansvarig i regeringen för hälsofrågor, försökte 1993 reformera sjukförsäkringssystemet så att alla amerikaner skulle ha en sjukförsäkring, men gick på pumpen. Försäkringsbolagen motarbetade, effektivt, eftersom man hellre ville ha kvar systemet med privata försäkringar, det är ju deras födkrok. Det är också ett system som eftertryckligt har visat sig dyrt och ineffektivt.

Barack Obama har nu försökt samla alla ”intressenter” i frågan, också försäkringsbolagen, till rundabordssamtal. Försäkringsbolagen har velat ge sken av att man ställer upp, men i själva verket spelar man under täcket. Krugman skriver om detta i sin senaste krönika, http://www.nytimes.com/2009/05/22/opinion/22krugman.html?_r=1. Och försäkringsbolagen lobbar nu intensivt för att få kongressen att stoppa ett ”crucial element”, nämligen möjligheten att erbjuda amerikanerna alternativet att köpa en sjukförsäkring av myndigheterna.

Försäkringsbolagen säjer:
“We can do a lot better than a government-run health care system". Och Krugman kontrar: "To which the obvious response is, if that’s true, why don’t you? Why deny Americans the chance to reject government insurance if it’s really that bad?"

Och Krugman fortsätter: "For none of the reform proposals currently on the table would force people into a government-run insurance plan. At most they would offer Americans the choice of buying into such a plan.
And the goal of the insurers is to deny Americans that choice. They fear that many people would prefer a government plan to dealing with private insurance companies that, in the real world as opposed to the world of their ads, are more bureaucratic than any government agency, routinely deny clients their choice of doctor, and often refuse to pay for care".

Och Krugman avslutar med att det nu är upp till bevis för Mr Obama, det är dags att gå från ord till handling och utmana de starka särintressen som försäkringsbolagen utgör. Obamas mandat är, såvitt jag kan bedöma, starkare än Clintons var, och hans ställning gentemot kongressen likaså. Men Krugman har tidigare låtit ana en viss frustration över att Obama varit undfallande mot särintressen när det verkligen har hettat till, se http://krugman.blogs.nytimes.com/?8dpc. Hur som helst så blir det spännande, och ändå hoppfullt.

Krugman: Se upp, nu försöker de lura oss igen!

Ni kanske tycker att jag tjatar om Krugman, men jag vill verkligen uppmana er att följa hans kolumner. Han är inte bara klok och intressant, han skriver så roligt och fartfyllt om svåra frågor. Senast i förrgår, om hur Wall Streets bankirer lurade världen fram till finanskrisen hösten 2007, och fick astronomiskt bra betalt för det, och nu verkar på väg att göra det igen!!!:http://www.nytimes.com/2009/04/27/opinion/27krugman.html?em.

Han återger ett uttalande av Ben Bernanke, chef på Federal Reserve, där denne vill försvara "financial innovation":
"Consider a recent speech by Ben Bernanke, the Federal Reserve chairman, in which he tried to defend financial innovation. His examples of “good” financial innovations were (1) credit cards — not exactly a new idea; (2) overdraft protection; and (3) subprime mortgages. (I am not making this up.) These were the things for which bankers got paid the big bucks?"
Krugman förutser invändningen att "om nu deras uppdragsgivare tycker att bankirerna verkligen är värda dessa stora arvoden så är det väl okej, de arbetar ju på en fri marknad". Och hans poäng är att i och med att det allmänna fått gå in och täcka alla förluster, med krispaket och med försäkran om att de alla största kreditinstituten av samhällsskäl faktiskt inte kan tillåtas att gå i konkurs, så är det är ju just det som de, bankirerna, inte gör:
"But this brings me to my second point: Wall Street is no longer, in any real sense, part of the private sector. It’s a ward of the state, every bit as dependent on government aid as recipients of Temporary Assistance for Needy Families, a k a “welfare.”

Och vidare: "One can argue that it’s necessary to rescue Wall Street to protect the economy as a whole — and in fact I agree. But given all that taxpayer money on the line, financial firms should be acting like public utilities, not returning to the practices and paychecks of 2007".

Och han är uppenbart förbaskad: "Furthermore, paying vast sums to wheeler-dealers isn’t just outrageous; it’s dangerous. Why, after all, did bankers take such huge risks? Because success — or even the temporary appearance of success — offered such gigantic rewards: even executives who blew up their companies could and did walk away with hundreds of millions. Now we’re seeing similar rewards offered to people who can play their risky games with federal backing.
So what’s going on here? Why are paychecks heading for the stratosphere again? Claims that firms have to pay these salaries to retain their best people aren’t plausible: with employment in the financial sector plunging, where are those people going to go?
No, the real reason financial firms are paying big again is simply because they can. They’re making money again (although not as much as they claim), and why not? After all, they can borrow cheaply, thanks to all those federal guarantees, and lend at much higher rates. So it’s eat, drink and be merry, for tomorrow you may be regulated".

Och slutligen: "Rightly or wrongly, the bankers seem to believe that a return to business as usual is just around the corner. We can only hope that our leaders prove them wrong, and carry through with real reform. In 2008, overpaid bankers taking big risks with other people’s money brought the world economy to its knees. The last thing we need is to give them a chance to do it all over again".